Rättsfall

NJA 1999 s. 102

Citera

NJA 1999 s. 102

BibTeX

@misc{nja-1999-s-102,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 1999 s. 102}},
  year         = {1999},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

33 hänvisningar i 13 artiklar · 33 stycken/fotnoter

Mord, prejudikattolkning och lagtolkning1 hänvisning

Martin Sunnqvist · SvJT 2016 s. 541–553 · 1 ställe

Det viktiga är emellertid att ”de valda orden sätter en gräns för det genomslag som motivuttalanden kan få”. För det fall lagstiftaren inte har gjort en legaldefinition av ett ord torde det få uppfattas enligt vad som är vanligt i allmänt språkbruk eller allmänt juridiskt språkbruk; det ligger då utanför lagstiftarens makt att ge ordet en annan innebörd genom förarbetsuttalanden. Om ordalydelsen inte omfattar det som lagstiftaren ville säga, aktualiseras inte några övriga tolkningsdata. Detta gäller särskilt på straffrättens område, och en sträng inställning från Högsta domstolen är inte heller någon nyhet på det området. Den ursprungliga formuleringen av rekvisiten för brottet grov kvinnofridskränkning ansågs i NJA 1999 s. 102, i strid med vad lagstiftaren hade avsett, kräva att gärningsmannen tidigare hade dömts för aktuella typer av brott. Lagstiftningen ändrades sedermera så att ordalydelsen stämde med syftet.Lagtolkning · p. 6 · s. 551

2016/2101 hänvisning

Anders Perklev · SvJT 2016 s. 210–220 · 1 ställe

Från den enskildes perspektiv utgör minskad förutsebarhet kanske inte ett så stort problem så länge förändringen av praxis går i mildrande riktning. Om emellertid praxisbildningen går i skärpande riktning kan samma skäl som ligger till grund för legalitetsprincipen anföras mot att ny praxis ska träffa redan begångna gärningar; den enskilde har inte kunnat veta vad han hade att förhålla sig till. Högsta domstolen uttalar också i rättsfallet NJA 1999 s. 102 att ”retroaktiva inslag bör undvikas vid tillämpning av strafflag”.Nytt rättsläge genom praxis · p. 4 · s. 212

2016/2451 hänvisning

Malou Andersson · SvJT 2016 s. 245–252 · 1 ställe

Till skillnad från bestämmelsens inledande rekvisit — att det ska vara fråga om flera gärningar som är uppe till domstolens prövning samtidigt — kan alltså vid bedömningen av den upprepade kränkningen hänsyn tas också till tidigare brottslighet av liknande art mot samma målsägande. Om de enskilda gärningarna är tillräckliga för att konstituera ett fridskränkningsbrott kan återfallsbrottslighet beaktas för att belysa de förhållanden under vilka de åtalade gärningarna ägt rum (NJA 1999 s. 102). Det får därför anses vara fråga om att gärningsmannen inte döms för dessa gärningar igen, vilket skulle vara i strid med principen om ne bis in idem. Liksom Wennberg menar jag därför att gärningar som den tilltalade tidigare dömts för inte kan ingå vid bedömningen av de enskilda gärningarna som en brottsenhet och på så sätt ”läka” en brist avseende antalet åtalade gärningar. Man kan därför hävda att den tidigare brottsligheten endast får relevans som bevisfakta för det systematiska i kränkningarna, dvs. att de enskilda gärningarna varit ett led i en upprepad kränkning.Upprepad kränkning och ägnade att allvarligt skada självkänslan · p. 4 · s. 249

Grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning - fridskränkningsbrotten som rättslig konstruktion15 hänvisningar

Malou Andersson · 2016, s. 1–2035 · 15 ställen

Sammanläggning av flera systematiskt begångna brott till ett grovt brott1 hänvisning

Martin Sunnqvist · SvJT 2011 s. 495–516 · 1 ställe

Interiören beskrivs av Olle Ekstedt, Mitt liv hos fru Justitia. Del 1 1958–87, Rottne 2010, s. 73–74. 1 2 Zeteo, kommentaren till 11 kap. 5 § brottsbalken (Madeleine Leijonhufvud), 25.11.2010. 13 NJA 1999 s. 647. Jfr att i NJA 1988 s. 481 talar Högsta domstolen om ”bokföringsbrottet” avseende ett och ett halvt räkenskapsår. 14 Se NJA 1999 s. 769 (underinstanserna). 1 5 NJA 1999 s. 102. 16 NJA 2003 s. 144. 17 Asp, Jareborg och Ulväng 2010 s. 512. 18 Zeteo, kommentaren till 4 kap. 4 a § brottsbalken (Per-Ole Träskman), 25.11.2010. 19 Till stöd för min uppfattning: Asp, Jareborg och Ulväng 2010 s. 512. Se också prop. 1997/98:55 s. 78. Annorlunda Zeteo, kommentaren till 4 kap. 4 a § brottsbalken (Per-Ole Träskman), 25.11.2010: ”Efter en fällande dom för grov fridskränkning (respektive grov kvinnofridskränkning) torde en åklagare inte som regel kunna komma tillbaka med ett nytt åtal som gäller ett brott av normalgraden som ingått i den tidigare helheten, också om denna gärning inte uttryckligen beaktats vid den tidigare lagföringen. Denna gärning kan alltså anses utgöra en del av den helhet som domen för grov fridskränkning (respektive grov kvinnofridskränkning) utgör. Däremot torde inte något hinder föreligga för att senare väcka åtal t.ex. för en grov misshandel som inte beaktats vid den tidigare domen.” 20 Tjuvabalken i Åke Holmbäck och Elias Wessén, Magnus Erikssons landslag i nusvensk tolkning, Stockholm 1962, s. 267–278, och Tjuvabalken i Åke Holmbäck och Elias Wessén, Magnus Erikssons stadslag i nusvensk tolkning, Stockholm 1966, s. 278– 283. 2 1 ”Drottning Christinae Straff-Ordning dat. Stockholm den 18 Maji åhr 1653” i J. Schmedeman (utg.), Kongl. Stadgar, Förordningar, Bref, Resolutioner […], Första delen, Stockholm 1706, s. 294–296. 22 ”Swar till Ammiralitetz Collegium om stöldz afstraffande […] Stockholm den 9 Junii 1699” i J. Schmedeman (utg.), Kongl. Stadgar, Förordningar, Bref, Resolutioner […], Andra delen, Stockholm 1706, s. 1551–1552. 23 ”Till Swea hofrätt [den 27 oktober 1699] angående tiufwar som stulit i åthskillige härader och orter men ey blifwit derföre lagförde och afstraffade” i Justitierevisionens registratur 1699 (Riksarkivet), se även Svea hovrätts brev till underlydande domare den 18 november 1699 (lösblad, Lunds universitetsbibliotek) och Åbo hovrätts brev till underlydande domare den 8 december 1699 (Lunds universitetsbibliotek, Schrevelius samling av kungl. brev m.m., bd 9, nr 126). 24 Petter Abrahamsson (utg.), Swerikes Rijkes Lands-Lag, […], 2 uppl., Stockholm 1726, s. 804. 2 5 ”Till Göta hofrätt [den 25 november 1762] angående them, som flera gånger och på särskilte ställen begå snatteri” i Justitierevisionens registratur 1762 (Riksarkivet). 26 15 § Kongl. Maj:ts Nådiga Förordning [den 4 maj 1855] om answar för stöld och snatteri samt rån, SFS 1855:61 s. 1. 27 Philibert Humbla, Om strafflagens användande vid sammanträffande af brott. Afhandling i fäderneslandets gällande criminalrätt, Lund 1851. 28 Humbla 1851 s. 17. 29 Humbla 1851 s. 1–18. 30 Juridiska föreningens tidskrift, 11 häftet, Stockholm 1855, s. 152–153. 3 1 Juridiska föreningens tidskrift, 12 häftet, Stockholm 1856, s. 109–137, jfr s. 177 till identifieringen av initialerna A. L. v. S. 32 Juridiska föreningens tidskrift, 12 häftet, Stockholm 1856, s. 176–178. 33 Sjunnesson 1900 s. 10–11. 34 Sjunnesson 1900 s. 131–133. 35 Se härtill Lars Björne, Den konstruktiva riktningen. Den nordiska rättsvetenskapens historia. Del III. 1871–1910, Lund 2002, speciellt om Sjunnesson s. 148 och 498. 36 Sjunnesson 1900 s. 180. 3 7 Johan Hagströmer, Svensk straffrätt. Föreläsningar, band 1, Uppsala 1901–05, s. 694–695 och 716–732. 38 Johan C. W. Thyrén, Kommentar till strafflagen kap. 20, Lund 1908, s. 136. 39 Thyrén 1908 s. 134–135. 40 NJA II 1938 s. 488–489. 4 1 NJA II 1938 s. 489–490. 42 NJA II 1942 s. 267–268. 43 NJA II 1942 s. 268. 4 4 Se härtill Zeteo, kommentaren till 30 kap. 1 § brottsbalken (Johan Munck), 25.11.2010, som också synes uppfatta det på detta sätt: ”Om i en serie av stölder ingår en eller annan gärning som i och för sig är endast snatteri, kan det vara tillräckligt att för hela brottsligheten döma för stöld. Så skedde i NJA 1944 s. 555. Likaså kan det vara tillräckligt att döma för förskingring för hela brottsligheten även om däri skulle ingå en eller annan gärning som i och för sig är endast undandräkt. Motsvarande gäller om förhållandet mellan bedrägeri och bedrägligt beteende. Att märka är emellertid att brott inte skall hänföras till högre grad för det att det skall dömas till gemensam påföljd för detta brott jämte annat och brotten tillsammans avser högt värde. Flera snatterier skall alltså inte bedömas som stöld för det att de tillsammans avser högt värde.” 45 Se också Birger Ekeberg, Ivar Strahl och Nils Beckman, Strafflagen jämte förklaringar till den nya lagstiftningen om förmögenhetsbrott, Stockholm 1952, s. 51, samt Ivar Strahl m.fl., Om påföljder för brott, 2 uppl., Stockholm 1955, s. 205. 4 6 Fängelsestraffkommitténs betänkande Påföljd för brott, del 2, SOU 1986:14 s. 114–116. 4 7 Asp, Jareborg och Ulväng 2010 s. 503–504 not 445. 48 Jfr numera NJA 2007 s. 557 angående att mottagande och förvaring av ett narkotikaparti utgör en gärning i lis pendens- (och res judicata-) hänseende, oavsett att olika delmängder sedan hanterats på olika sätt. 4 9 Jfr SOU 1986:14 s. 114–116. 50 NJA II 1942 s. 268. 51 En intressant bifråga är vad detta ställningstagande rent processuellt är för något. Enligt 30 kap. 5 § rättegångsbalken skall ”domslutet” anges i domen, och enligt 2 § förordningen (1999:1134) om belastningsregister antecknas bland annat ”de brott som den registrerade har begått samt påföljden”. Enligt 21 § förordningen (1996:271) om mål och ärenden i allmän domstol får Domstolsverket meddela föreskrifter om utformningen av tings- och hovrätters domar och beslut i brottmål. Enligt 5 § förordningen (1970:517) om rättsväsendets informationssystem skall tingsrätt, hovrätt och Högsta domstolen lämna uppgift om bland annat ”dom i brottmål”. Enligt 8 § i den sistnämnda förordningen får Domstolsverket meddela närmare föreskrifter om omfattningen av uppgiftsskyldigheten enligt bland annat 5 § och om sättet för att fullgöra den; det anges vidare att uppgifter som lämnas på annat sätt än elektroniskt via domstolens verksamhetsstöd skall undertecknas av en lagfaren tjänsteman eller av en annan tjänsteman som förordnats till detta. Domstolsverket har med stöd av 1996 års förordning utfärdat föreskriften DVFS 1998:4 och med stöd av 1970 och 1996 års förordningar DVFS 2006:9. I bilaga A till den sistnämnda föreskriften i lydelse enligt DVFS 2008:1 anges beträffande domslut ”Vid likartad brottskonkurrens (flera brott av samma slag) anges rubriceringen endast en gång” (s. 17) och beträffande rapporteringsskyldighet till belastningsregistret ”För varje slag av brott ska alltid antalet brott anges. Antalet anges med siffra.” (s. 22). Se även den så kallade RI-pärmen för tingsrätt, avsnitt RI-uppgift 3.4. — Detta är således den rättsliga grunden för att antalet brott registreras i domstolarnas datasystem och förs vidare till belastningsregistret. Antalet anges som framgått inte i domslutet, utan där anges bara brottsrubriceringen en gång. Antalet återfinns således i bästa fall i domskälen, och kan därifrån rapporteras. Men om antalet brott inte angetts i skälen, något som är mycket vanligt, uppkommer frågan om rapporteringen av antalet brott är något slags särskilt beslut, vem som i så fall skall fatta det och om det i så fall kan överklagas. De lege ferenda borde angivandet av antalet brott finnas i domslutet, eftersom det är rättens ställningstagande. Skulle å andra sidan utgångspunkten vara att rätten inte behöver ta ställning till antalet brott, kan det ifrågasättas om Domstolsverket har haft rätt att föreskriva att antalet ska ll registreras. — Det kan också konstateras att några uttalanden i doktrinen inte säger hela sanningen: ”Frågan huruvida det föreligger flera brott i likartad brottskonkurrens behöver domstolen inte besvara, om den finner att påföljden skall bli densamma vare sig förfarandet bedöms som ett eller flera brott” (Zeteo, kommentaren till 30 kap. 1 § brottsbalken (Johan Munck), 25.11.2010); ”I detta avseende är det en brist i lagstiftningen att den inte ålägger en domstol att i detalj redovisa hur många brott som har förövats vid likartad konkurrens” (Asp, Jareborg och Ulväng 2010 s. 504). Åliggandet för domstolen finns, bristen är snarare att det inte är angivet i lag och att det inte är klarlagt vem som skall utföra det. 52 Nils Jareborg anser att detta senare alternativ knappast kan ske utan lagstiftning, se Jareborg 1995 s. 215. Jag instämmer inte i detta, eftersom praxis är motstridig och då entydig och klargörande lagreglering saknas. För det fall principen i NJA 1944 s. 555 skulle anses fortsatt giltig krävs efter NJA 2007 s. 973 ett avgörande från Högsta domstolen som klargör detta. 53 NJA II 1942 s. 268. 54 Jfr NJA 1944 s. 555 och 1984 s. 889. 55 Se bl.a. SOU 1986:14 s. 115. 5 6 I Hovrättens över Skåne och Blekinge dom den 24 juni 2010 i mål B 1170-10 rubricerade majoriteten tre narkotikaöverlåtelser den 14 mars 2009, den 17 december 2009 och den 30 december 2009 samt ett innehav den 28 januari 2010, där alla brotten sedda för sig skulle ha varit att bedöma som brott av normalgraden, som sammanlagt fyra grova narkotikabrott, eftersom dessa varit led i en verksamhet som bedrivits i större omfattning och som avsett en särskilt stor mängd narkotika, sammantaget 33,57 gram heroin. En skiljaktig ledamot (jag) ansåg att ingen av gärningarna avsåg en så stor mängd narkotika eller var så farlig eller hänsynslös att någon av dem, sedd för sig själv, borde bedömas som grovt narkotikabrott. Vidare ansåg jag att gärningen den 14 mars 2009 var så tidsmässigt avlägsen från de andra att den inte kunde anses omfattas av en brottsplan eller utgöra en del av ett systematiskt brottsligt förfarande, varför den skulle bedömas som narkotikabrott av normalgraden. Slutligen ansåg jag, när det gällde gärningarna den 17 december 2009, den 30 december 2009 och den 28 januari 2010, att de hade ett närmare tidsmässigt samband. De hade också det gemensamt att det i samband med överlåtelserna och innehavet enligt avlyssning hade förekommit kodat språk, vilket tydde på att det varit fråga om systematisk och organiserad narkotikaförsäljning. Samtidigt måste det beaktas att åtalet endast omfattade just de specificerade överlåtelserna och innehavet, och att det inte kunde spekuleras om en eventuell verksamhet utöver detta. Den planering och systematik som hade förekommit var enligt min uppfattning inte tillräcklig för att gärningarna sammantagna skulle anses utgöra ett grovt narkotikabrott. Även dessa skulle därför bedömas som narkotikabrott av normalgraden. Majoritet och minoritet var — trots de olika rubriceringarna av brotten — ense om den samlade brottslighetens straffvärde. 57 Se Borgeke 2008 s. 139–148. 58 Jfr Borgeke 2008 s. 144–145. 5 9 Jfr SOU 1986:14 s. 115, Magnus Ulväng, Påföljdskonkurrens — problem och principer, Uppsala 2005, s. 34, jfr även s. 254, Jareborg 1995 s. 215 samt Asp, Jareborg och Ulväng 2010 s. 513. 60 Också i SOU 1986:14 s. 155 tas avstånd från detta synsätt: det är inte ”en tillfredsställande lösning”. Utredningen föreslog en särskild straffskala för systematisk brottslighet, jfr vid not 46 ovan. 61 Resonemangen i lagmotiven (se prop. 1997/98:55 s. 74–82 och 1998/99:145) innehåller dock inga hänvisningar till det historiska materialet. 62 Se vid not 9 ovan. 63 Asp, Jareborg och Ulväng 2010 s. 503–504 not 445. 64 Jareborg 1995 s. 213. 6 5 Jareborg 1995 s. 215. Se också Dag Victor, ”Den åtalade gärningen — några tankar om utformningen av gärningsbeskrivningen” i 35 års utredande. En vänbok till Erland Aspelin, Malmö 1996, s. 248–254, Pekka Koskinen, ”Synpunkter på några straffrättsliga konkurrensproblem” i Lov og frihet. Festskrift till Johs. Andenæs, Oslo 1982, s. 190–191 (avseende finsk rätt) och Ulväng 2005 s. 33. 66 Se Martin Borgeke, ”Hur säkerställer vi en enhetlig påföljdsbestämning?” i Nordisk Tidsskrift for Kriminalvidenskab, 2010 nr 3, s. 401–411. 67 Prop. 1987/88:120 s. 79. 68 Rekvisitet att ”brottet utgjort ett led i en brottslig verksamhet” finns både i den allmänna uppräkningen av straffvärdehöjande omständigheter i 29 kap. 2 § sjätte punkten brottsbalken och — med liknande ordalydelse — i beskrivningarna av ett antal grova brott. 6 9 Man kan visserligen tänka sig att det skulle gå att döma för ett samlat grovt brott innefattande även de inledande gärningar som gärningsmannen utfört innan han hade ens likgiltighetsuppsåt i förhållande till brottslighetens hela omfattning. Det skulle åtminstone vara mera rimligt att se ett sådant inledande ringa brott som ett led i ett grovt brott konstituerat av det brottet och övriga brott sammantagna, än att retroaktivt — på grund av de efterföljande gärningarna — se det som ett grovt brott i sig självt. Minst problematiskt är dock att låta uppgraderingen omfatta först den gärning där uppsåtsrekvisitet är uppfyllt. 70 Jfr Borgeke 2008 s. 142 som varnar för att straffvärdesbedömningen kan bli för sträng om flera brott ”bakas samman” till ett. 71 Exempel på ett sådant avgörande finns i Hovrättens över Skåne och Blekinge dom den 4 juni 2010 i mål B 922-10. Gärningsmannen hade vid över 150 tillfällen under omkring ett års tid, med tyngdpunkt i periodens senare del, systematiskt överlåtit små mängder cannabis, delvis till mycket unga personer. Han dömdes för dessa överlåtelser och för innehav i överlåtelsesyfte till fängelse två år för ett grovt narkotikabrott. 72 Martin Borgeke och Georg Sterzel m.fl., Studier rörande påföljdspraxis m.m., 4 uppl., Stockholm 2009, s. 338. 7 3 Jfr SvJT 1970 rf. s. 50, Jareborg 1995 s. 213–215, Ulväng 2005 s. 32–36 och 254 samt Asp, Jareborg och Ulväng 2010 s. 513.fotnot 11 · s. 498

Departementen och Lagrådet1 hänvisning

Bertil Bengtsson · SvJT 2009 s. 216–255 · 1 ställe

Se prop. 1998/99:145 s. 10 f. (Jfr om de komplikationer lagstiftningen kunde medföra NJA 1999 s. 102.) Andra exempel är prop. 1999/2000: 124 s. 93 ff., där ett förslag om tvångsingripande enligt smugglingslagen ansågs minska lagens effektivitet och inte i motsvarande mån höja rättssäkerheten, och prop. 2001/02:58, om allmännyttiga bostadsföretag, där Lagrådets förslag ansågs medföra risk för att de kommunala bostadsföretagens hyror inte fick sådant genomslag som regeringen ansåg önskvärt.fotnot 80 · s. 236

Straffrätt och kön1 hänvisning

Kerstin Berglund · 2007, s. 1–385 · 1 ställe

Man kan exempelvis fräga sig om det krävs nägot ytterligare än de ätalade gärningarna för att man ska kunna säga att dessa varit ett led i en upprepad kränkning? Hur blir det i sä fall med gärningar som ligger utanför tiden för de ätalade gärningarna? Se vidare NJA 1999 s. 102 samt Wennberg (2000), s. 792f.; I Prop. 1998/99:145 ändrades straffbudet sätillvida att det skulle anses tillräckligt att var och en av de ätalade gärningarna utgjort led i en upprepad kränkning. De nya rekvisiten kan dock knappast anses ha löst alia tänk- bara tolkningsproblem i denna del, jfr Lagrädets yttrande i Prop. 1998/99:145, s. 15-16; Även tolkningen av rekvisitet ’’närstäende” har uppvisat liknande problem. Spelar det exempelvis nägon roll att det väldsamma förhällandet har varit ’’slut” under en tid? NJA 2004 s. 97; Jfr Burman (2004), s. 143.fotnot 961 · s. 100

Några frågor om retroaktivitet inom straffrätten1 hänvisning

Anders Perklev · SvJT 2005 s. 1039–1051 · 1 ställe

Ett exempel på en sådan situation finns i rättsfallet NJA 1999 s. 102. Där prövade Högsta domstolen (HD) för första gången bestämmelsen om grov kvinnofridskränkning i 4 kap. 4 a § brottsbalken i dess tidigare lydelse. Åtalet för grov kvinnofridskränkning avsåg tre olika gärningar. Till stöd för att rekvisitet att gärningarna skall ha varit ”ett led i en upprepad kränkning” var uppfyllt åberopade åklagaren tre tidigare gärningar som innebar kränkning av målsäganden. HD gjorde bedömningen att de tidigare gärningarna i och för sig låg utanför de gärningar för vilka den tilltalade skulle dömas; någon konflikt med principen om ne bis in idem ansågs inte föreligga. HD fann dock att de tidigare gärningarna kunde sägas bidra till att kvalificera de åtalade gärningarna. Sådana kvalificerande gärningar var nödvändiga för att ansvar för fridskränkningsbrottet skulle komma i ifråga enligt den tolkning som HD gjorde av straffbestämmelsen. Eftersom de tidigare gärningarna låg i tiden före straffbestämmelsens ikraftträdande kom HD fram till att de inte kunde beaktas på detta sätt. Resultatet blev att de åtalade gärningarna inte kunde rubriceras grov kvinnofridskränkning, utan fick bedömas var för sig.Övergångsbestämmelser vid nykriminalisering · p. 4 · s. 1040

Lagen, objektiviteten — och verkligheten1 hänvisning

Madeleine Leijonhufvud · SvJT 2004 s. 725–732 · 1 ställe

Kan juridiken hantera den verkligheten? Remissutfallet tydde inte på det. Juristinstanserna avstyrkte, det blir för svårt, för oprecist, medan instanser med kunskap om denna verklighet (Kyrkan, hjälporganisationer, sjukvården, socialtjänsten) sa ja, självklart, varför är det inte redan på det viset? När ett fall nådde Högsta domstolen blev resultatet (NJA 1999 s. 102) en parodi på prejudikatbildning, med en rad dissenser i olika riktningar, en generande uppvisning i verklighetsfrämmande begreppsjuridik.p. 13 · s. 727

Kvinnors rätt till nödvärn1 hänvisning

Monica Larsson · SvJT 2002 s. 668–685 · 1 ställe

NJA 1999 s. 102.fotnot 16 · s. 674

EU & straffrätten - studier rörande den europeiska integrationens betydelse för den svenska straffrätten2 hänvisningar

Petter Asp · 2002, s. 1–335 · 2 ställen

Svensk rättspraxis4 hänvisningar

Petter Asp · SvJT 2001 s. 894–942 · 4 ställen

Grov kvinnofridskränkning — en problematisk brottskonstruktion3 hänvisningar

Suzanne Wennberg · SvJT 2000 s. 792–804 · 3 ställen