1.Går man igenom nya författningar på straffrättens område kan man konstatera att dessa sällan innehåller några egentliga övergångsbestämmelser. Det föreskrivs kort och gott att bestämmelserna skall träda i kraft en viss dag. Skälet till detta är att lagstiftaren förutsätter att den inom straffrätten generellt gällande bestämmelsen i 5 § brottsbalkens promulgationslag (BrP) tillämpas. Enligt huvudregeln i denna bestämmelse får ingen dömas för en gärning för vilken inte var stadgat straff när den begicks och skall straffet bestämmas efter den lag som då gällde.s. 1039
2.Lagstiftaren behöver alltså normalt sett inte bekymra sig för retroaktivitetsfrågan när nya eller ändrade straffbestämmelser beslutas. Istället överlämnas till rättstillämparen att med stöd av nyssnämnda bestämmelse se till att förbudet mot retroaktivitet i rättstillämpningen efterlevs. Denna ordning är så vedertagen att frågan knappast kommenteras i förarbetena till nya eller ändrade straffbestämmelser.s. 1040
3.Givetvis har domstolen att tillämpa 5 § BrP ex officio. Om den åtalade gärningen visar sig ha begåtts innan kriminaliseringen trädde i kraft skall åtalet ogillas. Oftast torde denna prövning inte innebära några svårigheter. I de fall där nya straffbestämmelser helt eller delvis ersätter eller överlappar tidigare bestämmelser är prövningen emellertid inte alltid helt enkel.s. 1040
4.Ett exempel på en sådan situation finns i rättsfallet NJA 1999 s. 102. Där prövade Högsta domstolen (HD) för första gången bestämmelsen om grov kvinnofridskränkning i 4 kap. 4 a § brottsbalken i dess tidigare lydelse. Åtalet för grov kvinnofridskränkning avsåg tre olika gärningar. Till stöd för att rekvisitet att gärningarna skall ha varit ”ett led i en upprepad kränkning” var uppfyllt åberopade åklagaren tre tidigare gärningar som innebar kränkning av målsäganden. HD gjorde bedömningen att de tidigare gärningarna i och för sig låg utanför de gärningar för vilka den tilltalade skulle dömas; någon konflikt med principen om ne bis in idem ansågs inte föreligga. HD fann dock att de tidigare gärningarna kunde sägas bidra till att kvalificera de åtalade gärningarna. Sådana kvalificerande gärningar var nödvändiga för att ansvar för fridskränkningsbrottet skulle komma i ifråga enligt den tolkning som HD gjorde av straffbestämmelsen. Eftersom de tidigare gärningarna låg i tiden före straffbestämmelsens ikraftträdande kom HD fram till att de inte kunde beaktas på detta sätt. Resultatet blev att de åtalade gärningarna inte kunde rubriceras grov kvinnofridskränkning, utan fick bedömas var för sig.s. 1040
5.Intressant är att HD inte uttryckligen åberopade 5 § BrP eller grunderna för denna bestämmelse. Istället hänvisade HD helt kort till att ”retroaktiva inslag bör undvikas vid tillämpning av strafflag”. En möjlig slutsats av rättsfallet är att principen om förbud mot retroaktiv tillämpning av straffbud sträcker sig längre än vad som följer av 5 § BrP. Men hur långt utanför paragrafens tillämpningsområde som principen sträcker sig är nog inte alldeles klart.s. 1040
6.Det aktuella rättsfallet ledde fram till en snabb lagändring som innebar att straffbestämmelsen omformulerades så att andra gärningar än sådana som omfattades av själva åtalet för grov fridskränkning inte längre behöver åberopas för att bestämmelsen skall vara tillämplig.s. 1040