NJA 1999 s. 102.
Hänvisas från p. 3 (s. 673)
1.Det nya brottet grov kvinnofridskränkning har införts för att rättsväsendet lättare ska kunna ingripa i ärenden som rör kvinnomisshandel genom att brottet fokuserar på kvinnans hela situation istället för enbart på misshandeln, men framför allt för att stärka kvinnans rättigheter. Man kan säga att lagstiftaren anpassat lagen efter de kunskaper om normaliseringsprocessen som alltmer accepterats. Det visar sig också att trots att många brott nu anmäls som grov kvinnofridskränkning står antalet anmälningar om misshandel av kvinnor kvar på samma nivå som före bestämmelsens införande. Ändå läggs de flesta förundersökningarna ned utan att leda till åtal. Det beror till stor del på att både polis och åklagare i ett tidigt skede gör en bedömning av om ärendet håller för åtal. En bedömning som fokuserar på kvinnan och hennes beteende.s. 671
2.Kvinnomisshandel har alltid setts som besvärlig och annorlunda i jämförelse med ”riktig” misshandel. En stor orsak till det synsättet är de djupt rotade uppfattningarna om mäns överordning och kvinnors underordning. Våld mot kvinnor har setts som en familjeangelägenhet där staten inte har anledning eller rätt att ingripa. Vidare är detta våld speciellt på så sätt att det sker i enskildhet vilket medför att det nästan aldrig finns vittnen förutom eventuella barn, kvinnan har sällan uppsökt läkare för vård och dokumentation av skadorna, polisen larmas sällan och kvinnan har inte kunna beskriva händelser och tidpunkter tillräckligt detaljerat och preciserat. Det gör att kvinnomisshandelsbrott är svåra och komplicerade att utreda. En ”riktig” misshandel gäller ofta bråk mellan två jämbördiga parter på allmän plats, oftast på krogen, där det finns ett antal vittnen som kan ge parternas berättelser stöd, ofta kommer polisen snabbt till platsen och parternas skador dokumenteras antingen av polisen eller av läkare. Det viktigaste är dock att parterna inte har några känslomässiga band till varandra i en ”riktig” misshandel. Detta har, när det har varit fråga om kvinnomisshandel, ofta varit den avgörande faktorn när domstolarna har haft att bedöma om misshandeln varit grov eller av normalgraden. De känslomässiga banden har använts som ett sätt att finna orsaker som i någon utsträckning kunnat legitimera våldet, att få händelserna att framstå som mer eller mindre ursäktliga. Såväl vid graderingen av våldet som vid straffmätningen har använts uttryck som att relationen har varit våldsam, att det har varit slitningar i förhållandet, att mannen har tappat självbehärskningen på grund av svartsjuka, att alkoholförtäring har utlöst våldet, att mannen har varit under stor press, att parterna hade ett gräl som gick överstyr och mannen tog i hårdare än det var meningen osv. Dessa skäl har använts för att anse misshandeln vara av normalgraden istället för grov misshandel, eller för att kunna döma mannen till ett lindrigare straff. Med dessa uttryck har man kunnat ”förklara” och ”förstå” att det var ”olyckliga omständigheter” helt utanför mannens kontroll som förorsakat misshandeln. Kvinnovåldskommissionens förslag Kvinnovåldskommissionen som presenterade förslaget till den nya brottskonstruktionen 1995, framförde några relativt radikala synpunkter och förslag till utformning av brottet. Man ville att alla handlingar skulle ses som ett enda fortgående brott, dvs. ett perdurerande brott. Det ansågs viktigt mot bakgrund av att kvinnor som utsatts för upprepade övergrepp upplever och beskriver övergreppen som en process som pågår över tid. Som straffrätten i stort är konstruerad, med fokus på enskilda konkreta handlingar, betraktas inte gärningarna i belysning av en pågående process och därmed finns en uppenbar risk att helhetsperspektivet går förlorat. Rättssystemet kräver att kvinnan, när hon ska berätta om de övergrepp hon utsatts för, beskriver de olika övergreppen på ett sammanhängande, klart och detaljerat sätt, och med precisering till tid och rum inom ramen för de brottsrubriceringar som de enskilda gärningarna har benämnts. Att kvinnor ofta först efter lång tid anmäler att de blivit utsatta för brott innebär även problem ur straffsynpunkt. Om kvinnofridsbrottet inte är perdurerande löper preskriptionstiden för varje enskild handling som tas upp i anmälan, om brottet däremot är perdurerande börjar preskriptionstiden löpa först när brottet i sin helhet har upphört. Kommissionens förslag innebar alltså att även om enskilda handlingar utförts så långt tillbaka i tiden att preskriptionstiden normalt har gått ut, skulle de ändå vara möjliga att ta upp i domstol under rubriceringen grov kvinnofridskränkning. Genom att konstruera brottet som perdurerande menade kommissionen även att det kunde få betydelse för hur nödvärnsrätten ska bedömas för kvinnor som dödat eller svårt skadat sina misshandlande män. Kommissionen valde dock i den delen att endast konstatera detta och sade att det inte fanns möjlighet att göra en mer uttömmande redogörelse i detta hänseende. Det skulle istället bli en fråga för rättstillämparna, då bedömningarna av nödvärnsrätten skulle vara beroende av omständigheterna i varje särskilt fall. Den nya brottskonstruktionen Brottet grov kvinnofridskränkning fokuserar på systematiska kränkningar som kvinnor utsätts för i nära relationer. De gärningar som avses kan var för sig vara av mindre allvarlig art men med den nya bestämmelsen kan gärningar som skett inom en viss tid och riktats mot samma kvinna tas upp och bedömas tillsammans som ett allvarligare brott. De upprepade kränkningarna av kvinnorna betraktas utifrån ett straffrättsligt perspektiv som särskilt allvarliga och ska i sig medföra att straffet blir strängare. I förarbetena till den nya bestämmelsen framhölls att gärningarnas karaktär måste preciseras och att de ska ha utförts under en bestämd tidsperiod, men det inte är nödvändigt att den utsatta kvinnan tidsmässigt kan ange varje handling i detalj. Genom att konstruera brottet på det sättet försökte man komma till rätta med svårigheterna att beivra mäns våld mot kvinnor.s. 672
3.Den nya straffbestämmelsen syftar till att ta hänsyn till den utsatta personens hela situation. Enligt bestämmelsens ursprungliga lydelse ska de gärningar som handlingen består av ses och bedömas i sitt sammanhang, för att det fridsstörande rekvisitet ska uppnås. De enskilda gärningarna ska ha varit ett led i en upprepad kränkning av offrets integritet och på grund av detta varit ägnade att allvarligt skada hennes självkänsla. Vad som avsågs med rekvisitet att gärningarna ”varit ett led i en upprepad kränkning” ledde fram till en prövning i Högsta domstolen i mars 1999. Domstolen tolkade formuleringen ”om gärningarna varit ett led i en upprepad kränkning”, som att de åtalade gärningarna utgjorde en enhet och att ytterligare gärningar (domar) behövdes för att kunna döma för grov kvinnofridskränkning. Mot bakgrund av HD:s beslut gjordes en översyn och omarbetning av den aktuella bestämmelsen. Översynen ledde fram till att formuleringen ändrades till ”om var och en av gärningarna utgjort led i en upprepad kränkning”. Ändringen, som trädde i kraft den 1 januari 2000, innebär att det bör vara tillräckligt med de åtalade gärningarna och att inga tidigare domar behövs för att rätten ska kunna döma för grov kvinnofridskränkning.s. 673
4.Varför var det så problematiskt ur nödvärnssynpunkt att utforma grov kvinnofridskränkning som ett perdurerande brott? En förklaring kan vara att det var tillräckligt revolutionerande att införa ett brott som så tydligt fokuserar på det manliga våldet mot kvinnor i nära relationer. Att dessutom göra brottet perdurerande och därmed öppna en möjlighet för kvinnor att använda våld för att freda sig blev helt enkelt ett alltför stort avsteg från rådande normer. Kvinnor utövar inte våld och skulle de ändå göra det bryter de mot starka könstraditioner. Ytterligare förståelse för problemen med grov kvinnofridskränkning i relation till nödvärnsrätten kan fås genom att studera nödvärnsrättens utveckling genom tiden, dess utformning och funktioner.s. 674