Rättsfall

NJA 2011 s. 357

Citera

NJA 2011 s. 357

BibTeX

@misc{nja-2011-s-357,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 2011 s. 357}},
  year         = {2011},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

53 hänvisningar i 20 artiklar · 52 stycken/fotnoter

Rationella reformer?1 hänvisning

Thomas Pettersson · SvJT 2025 s. 1–33 · 1 ställe

Se t.ex. Erland Aspelin, ”Straffets grunder — historisk bakgrund” i SvJT 1999 s. 108 på s. 114–116. 1 1 Se t.ex. SOU 1995:91 del II s. 43 f., SOU 2004:122 s. 143, SOU 2008:85 s. 48 f., SOU 2012:34 band 2 s. 19–22 och Erland Aspelin, ”Straffets grunder — historisk bakgrund” i SvJT 1999 s. 108 på s. 117–119. 12 Se t.ex. Erland Aspelin, ”Straffets grunder — historisk bakgrund” i SvJT 1999 s. 108 på s. 119–121. 13 Johan C.W. Thyrén, Principerna för en strafflagsreform I–III, 1910–1914. Tankarna utvecklades senare i Johan C.W. Thyrén, Förberedande utkast till strafflag, Kap. I–XIII (Allmänna delen), 1916. 14 SOU 1923:9. 15 Lagen (1927:107) om förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare respektive lagen (1927:108) om internering av återfallsförbrytare. 16 Lagen (1935:343) om ungdomsfängelse. Se även SOU 1993:35 del A s. 103 f., SOU 2008:85 s. 49 f. och SOU 2012:34 band 2 s. 21 f. 1 7 Se t.ex. SOU 2012:34 band 2 s. 22 och Erland Aspelin, ”Straffets grunder — historisk bakgrund” i SvJT 1999 s. 108 på s. 121 f. 18 SOU 1953:17. 19 SOU 1956:55. 20 Se SOU 1993:35 del A s. 102 f. 21 Övriga allmänna straffbestämmelser och bestämmelserna om de olika brotten byggde på förslagen i Straffrättskommitténs betänkande Förslag till brottsbalk (SOU 1953:14). 22 Se prop. 1962:10 B s. 63. 2 3 Prop. 1962:10 C s. 53. 24 Bestämmelsen i 33 kap. 4 § i dess ursprungliga lydelse motsvarar delvis bestämmelserna i 29 kap. 5–7 §§ i dess nuvarande lydelse. 25 Se SOU 1986:14 s. 28–32, SOU 1993:35 del A s. 105 f., SOU 1995:91 del II s. 44–47, SOU 2004:122 s. 143 f., SOU 2008:85 s. 50 f., SOU 2012:34 band 2 s. 22–25 och Erland Aspelin, ”Straffets grunder — historisk bakgrund” i SvJT 1999 s. 108 på s. 123 f. 26 Brottsförebyggande rådet, Arbetsgruppen rörande kriminalpolitik, Nytt straffsystem (BRÅ-rapport 1977:7). Se även SOU 2012:34 band 2 s. 26 f. 2 7 SFS 1979:680, som trädde i kraft den 1 januari 1980. Se även Ungdomsfängelseutredningens betänkande Tillsynsdom (SOU 1977:83) och prop. 1978/79:212. 28 SFS 1981:211, som trädde i kraft den 1 juli 1981. Se även prop. 1980/81:76. 29 SFS 1979:680, som trädde i kraft den 1 januari 1980. 30 Se SOU 1986:14 s. 13–17. Kommittén fick också tilläggsdirektiv 1981, 1983 och 1984. 31 Ju 1979:04. 32 SOU 1986:13–15. Fängelsestraffkommittén redovisade överväganden också i de tidigare delbetänkandena SOU 1980:1 och SOU 1981:92 samt i det senare slutbetänkandet SOU 1988:7. 3 3 SOU 1986:14 s. 69–76. Se i fråga om straffvärde även s. 131–173. 34 SOU 1986:14 s. 77–81. 35 SOU 1986:14 s. 415–422. 36 SOU 1986:14 s. 422 f. och 427–432. 37 SOU 1986:14 s. 423–426. 38 SOU 1986:14 s. 437 f. 3 9 Prop. 1987/88:120 s. 32–44 och 47–61. 40 SFS 1988:942, som trädde i kraft den 1 januari 1989. 41 Se under rubriken ”Angrepp — och försök till renodling” nedan. 42 Den fortsatta framställningen i denna del är delvis inspirerad av Nils Jareborg, ”Påföljdsbestämningens struktur” i SvJT 1992 s. 257, som också har publicerats i Nils Jareborg, Straffrättsideologiska fragment, 1992 samt Nils Jareborg och Josef Zila, Straffrättens påföljdslära, 7 uppl., 2022 s. 101–168. Se även SOU 1993:35 del A s. 106 f. 43 I den straffrättsliga diskussionen förekommer begreppet svårhet som synonymt med allvar. 4 4 Se prop. 1987/88:120 s. 32–38 och 80. 45 Det kan röra sig om flerfaldig brottslighet (25 kap. 6 § och 26 kap. 2 §), återfall (26 kap. 3 § första stycket), straffvärdesänkande förmildrande omständigheter (29 kap. 3 § andra stycket), billighetsskäl (29 kap. 5 § andra stycket, 5 a § och 6 §), låg ålder (29 kap. 7 §) eller medverkan i mindre mån (23 kap. 5 §). 4 6 Av denna anledning kan det diskuterats om brottslighetens art är en faktor som kan graderas — och beskrivas i termer av ”artvärde” — eller om det i stället är en icke-skalär faktor. Se t.ex. Martin Borgeke, ”Brottets art — några tankar kring en svårgripbar företeelse” i SvJT 1999 s. 218 och Petter Asp, ”’Brottslighetens art’ — kommentar till Dag Victors och Andrew von Hirschs uppsatser” i SvJT 2003 s. 136. 47 Före 2022 fanns även ett krav på särskilda skäl för att döma lagöverträdare i åldern 18–20 år till fängelse. Se prop. 2021/22:17 och SFS 2021:1103. 48 Termen straffmätningsvärde har inte definierats i lagtext men förekommer i Högsta domstolens avgöranden och i den straffrättsliga litteraturen. Det första rättsfallet i vilket Högsta domstolen använde termen var NJA 2012 s. 849. 4 9 Se Dag Victors kritik mot Högsta domstolens användning av termen straffmätningsvärde i artikeln ”’Straffmätningsvärde’ och påföljdsval” i SvJT 2015 s. 173 samt Martin Borgeke, ”Straffmätningsvärdet — en replik” i SvJT 2015 s. 281 och Petter Asp, ”Enighet om tumregeln” i SvJT 2015 s. 292. 50 Se t.ex. Nils Jareborg och Josef Zila, Straffrättens påföljdslära, 7 uppl., 2022 s. 159–162. 51 Här bortses från t.ex. överlämnande till rättspsykiatrisk vård och de särskilda ungdomspåföljderna. 52 Se t.ex. rättsfallen NJA 2000 s. 314, i vilket hänvisas till prop. 1987/88:120 s. 105, och NJA 2008 s. 359. 5 3 Samhällstjänst infördes 1990 och kunde under en inledande försöksperiod kombineras endast med skyddstillsyn. Se SFS 1989:928. 54 Ju 1990:07. 55 Dir. 1990:53, som sammanfattas i SOU 1993:35 del A på s. 89. 56 SOU 1993:35 del A s. 114–142, 203–293 och 399–429. 57 Ju 1992:07. 58 Dir. 1992:47, dir. 1994:45 och dir. 1984:5, vilka sammanfattas i SOU 1995:91 del II på s. 13–24. 5 9 SOU 1995:91. 60 SOU 1995:91 del I s. 13 f.; se även del II s. 52–60. 61 SOU 1995:91 del I s. 15–17; se även del II s. 61–92. 62 SOU 1995:91 del I s. 17–20; se även del II s. 93–172. 63 SOU 1995:91 del I s. 20 f.; se även del II s. 173–192. 64 Ds 1997:32. (I promemorians sidhuvud anges felaktigt ”Ds 1996:32”.) 65 Ds 1997:32 s. 9–12, 57–104 och 105–142. 6 6 Prop. 1997/98:96. 67 Prop. 1997/98:96 s. 74–82. 68 Prop. 1997/98:96 s. 82–104. 69 Prop. 1997/98:96 s. 138–170. 70 Ju 2002:14. 71 Dir. 2002:95. 72 SOU 2004:122 s. 144 f. 7 3 SOU 2004:122 s. 253–381. 74 SOU 2004:122 s. 443–451 och 531–538. 75 Prop. 2005/06:165. 76 SFS 2006:891. 77 Ju 2007:04. 7 8 Utredningen fick sedan genom tilläggsdirektiv i uppdrag att se över straffskalan för mord. Se dir. 2007:48, 2007:137 och 2008:78, som sammanfattas i SOU 2008:85 på s. 35 f. 79 SOU 2008:85. 80 Prop. 2009/10:147 och SFS 2010:370. 81 Ju 2009:11. 82 Dir. 2009:60, som sammanfattas i SOU 2012:34 band 1 på s. 455–458. 83 SOU 2012:34. 84 SOU 2012:34 band 1 s. 16 f. Se även SOU 2012:34 band 2 s. 119–133. 85 SOU 2012:34 band 1 s. 18. Se även SOU 2012:34 band 2 s. 135–152. 8 6 SOU 2012:34 band 1 s. 18–30. Se även SOU 2012:34 band 2 s. 155–628. 87 SOU 2012:34 band 1 s. 32. Se även SOU 2012:34 band 2 s. 681–752. 88 SOU 2012:34 band 1 s. 33 f. Se även SOU 2012:34 band 3 s. 195–245. 89 SOU 2012:34 band 3 s. 797–799. 9 0 SOU 2012:34 band 3 s. 800–816. 91 SOU 2012:34 band 3 s. 816–828. 92 Se prop. 2014/15:25, prop. 2014/15:37 och prop. 2015/16:151. 93 En överblick ges i Linda Palmenäs, Karin Sandahl och Lars Wallinder, ”Påföljdsutredningen — från djupfryst till delvis upptinad” i Vänbok till Fredrik Wersäll, 2018, s. 503–523. Se även Fredrik Wersäll, ”Är loppet kört för en reformering av påföljdssystemet?” i Festskrift till SvJT 100 år, 2016, s. 190–200. 94 Ändringarna kan sägas ha inletts genom rättsfallet NJA 2011 s. 357 (den s.k. mefedrondomen). 95 SOU 2012:34 band 1 s. 34–41. Se även SOU 2012:34 band 3 s. 359–828. 9 6 Justitiedepartementet, Straffrättsenheten, Uppdrag att överväga nya påföljdsinslag för unga lagöverträdare, promemoria 2016-12-21 (Ju2016/9219/LP). 97 Ds 2017:25 s. 61–125. 98 Se prop. 2019/20:118 och SFS 2020:617. 99 Ju 2017:15. 100 Dir. 2017:122. 101 SOU 2018:85. 102 SOU 2018:85 s. 45–150 och 177–228. 103 SOU 2018:85 s. 230–238 och 277–290. 104 SOU 2018:85 s. 239–270 och 290–308. 1 05 SOU 2018:85 s. 355–357. 106 Prop. 2021/22:17. 107 SFS 2021:1103. 108 Ju 2020:15. 109 Dir. 2020:62. 110 SOU 2021:68. 111 Se prop. 2022/23:53 och, såvitt avser ändringarna i brottsbalken, SFS 2023:257. 1 12 Ju 2021:08. 113 Dir. 2021:56; se även dir. 2022:1. 114 SOU 2023:1. Det kan konstateras att även Straffreformutredningen har fått i uppdrag att se över påföljdsbestämningen vid flerfaldig brottslighet. 115 Ju 2021:17. 116 Dir. 2021:99. 117 SOU 2023:44. 118 Ju 2022:10. 119 Dir. 2022:95. 120 SOU 2024:48. 121 Ju 2023:13. 1 22 Dir. 2023:112; se även dir. 2023:156. 123 SOU 2024:39. 124 Ju 2023:14. 125 Dir. 2023:115. 1 26 Dir. 2023:181. 127 Se vidare under rubriken ”Gränserna för vad systemet klarar av” nedan. 128 Se Bibeln! 1 29 Se t.ex. SOU 2024:48 s. 656–665. 130 Se under rubriken ”Grunderna för det nuvarande påföljdssystemet” ovan. 1 31 Här bortses från, den från praktisk synpunkt inte oviktiga, specialstraffrätten. 1 32 Se under rubriken ”Grunderna för det nuvarande påföljdssystemet” ovan. 1 33 Se t.ex. prop. 2017/18:26 s. 15, genom vilken den tidigare höjningen av straffminimum för grovt vapenbrott från fängelse i ett år till fängelse i två år föreslogs. 134 Se t.ex. dir. 2019:43, i vilket — som ett slags i förväg föreslaget argument för skärpning av minimistraffet för grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning — pekades tydligt på intresset av att ge Polismyndigheten tillgång till läkarjournaler och rättsintyg avseende målsäganden utan målsägandens samtycke. 135 Straffminimum för grovt vapenbrott är sedan den 1 januari 2024 fängelse i fyra år. 1 36 Se SOU 2020:57 s. 144–150, 225 f. och 236. 137 Jfr t.ex. lagstiftning om psykiatrisk tvångsvård och liknande. Europakonventionens olika krav avseende frihetsberövanden, inklusive frågor om ne bis in idem, måste i så fall övervägas noggrant. 1 38 Se Andrew von Hirsch, Proportionalitet och straffbestämning, Juridiska fakulteten i Uppsala, Årsbok 2001, 2001 s. 95–97. Obs. att bokens författare inte förespråkat artbrottsinstitutet utan tvärtom bedömt att detta är ”det element i det svenska systemet som är minst förenligt med […] proportionalitetsteori[n]”. 1 39 Videoinspelningar av föredrag och diskussioner under symposiet finns tillgängliga på https://svjt.se/content/det-straffrattsliga-pafoljdssystemet-underutveckling. 140 SvJT 2025 häfte 1.fotnot 10 · s. 4

Reflektioner över svensk straffrättspolitik då och nu2 hänvisningar

Martin Borgeke · SvJT 2023 s. 857–887 · 2 ställen

Högsta domstolens prejudikatbildande verksamhet på straffrättens område1 hänvisning

Hanna Hallonsten, Petter Asp · SvJT 2022 s. 421–431 · 1 ställe

Se bl.a. NJA 2011 s. 357.fotnot 10 · s. 426

Relationen mellan Högsta domstolen och lagstiftaren1 hänvisning

Anders Perklev · SvJT 2022 s. 474–482 · 1 ställe

Prop. 2009/10:147, minimistraffet har senare höjts till fem års fängelse. 1 4 Domstolarnas påföljdspraxis vid vissa våldsbrott — En rapport från Åklagarmyndigheten 2007. 15 NJA 2011 s. 357 som avsåg mefedron och NJA 2011 s. 675 I och II som avsåg MDPV. 16 Prop. 2015/16:111. 17 SOU 2021:68 s. 347. 1 8 Se bl.a. NJA 2015 s. 1024 p. 16. 19 Prop. 2021/22:17. 20 29 kap. 3 § 3 brottsbalken. 21 NJA 2014 s. 559 p. 31. 22 30 kap. 4 § brottsbalken. 2 3 NJA 2010 s. 168 p. 37. 2 4 Se prop. 2014/15:131. 25 Ds 1996:33. 26 NJA 1996 s. 577. 27 Se bl.a. SOU 2019:27.fotnot 13 · s. 476

Svensk rättspraxis: Straffrätt 2010–20183 hänvisningar

Petter Asp · SvJT 2019 s. 1007–1124 · 3 ställen

Femton förmögenhetsrättsliga forskningsresultat - och totalt tjugo konkreta exempel på forskning kring bankjuridiska teman som illustrerar vad en resultatinriktning skulle kunna tillföra i förmögenhetsrätten2 hänvisningar

Claes Martinson · 2018, s. 1–604 · 2 ställen

2016/2101 hänvisning

Anders Perklev · SvJT 2016 s. 210–220 · 1 ställe

Att ändrad praxis har retroaktiv verkan kan sägas vara en nödvändighet. Domstolspraxis förändras genom avgöranden av konkreta fall och dessa avser alltid redan begångna brott. Ett förbud mot en skärpt tillämpning av strafflagstiftning med avseende på redan begångna brott skulle således innebära att praxis bara kunde utvecklas i mildrande riktning. Eftersom de flesta straffskalor är förhållandevis vida och många straffbud har ett betydande utrymme för olika tolkningar kan en förändrad praxis få stora konsekvenser för den enskilde. Ett exempel på detta är den omläggning av praxis för straffmätning av narkotikabrott som inleddes genom NJA 2011 s. 357. I det aktuella fallet satte Högsta domstolen ned påföljden för två av de tilltalade, från 14 till fyra års fängelse. Även bland de följande rättsfallen som avsåg olika narkotiska preparat finns exempel på att förändringen av praxis kan få mycket stor betydelse för straffmätningen i det enskilda fallet.Nytt rättsläge genom praxis · p. 2 · s. 212

”Straffmätningsvärde” och påföljdsval1 hänvisning

Dag Victor · SvJT 2015 s. 173–198 · 1 ställe

En andra upplaga kom ut år 2012. Hänvisningarna under följande mellanrubrik avser den upplagan men texten är (med undantag från vad som anges i not 15) i dessa delar inte ändrad. Jag återkommer däremot senare till vissa ändringar och tillägg som gjorts i den andra upplagan. 1 4 Syftet med Borgekes framställning i denna del synes i vart fall till det väsentliga vara densamma som Jareborg redovisade för sin artikel om Påföljdsbestämningens struktur i SvJT 1992 s. 257 (omtryckt i Straffrättsideologiska fragment, 1992, s. 152). Jareborg angav där att syftet ”med den följande framställningen är … att klarlägga den osynliga, underliggande beslutsteoretiska strukturen hos regleringen i BrB kap. 29 och 30 samt anslutande lagrum. Denna struktur skiljer sig avsevärt från den legislativa strukturen. Så är vanligtvis fallet, om inte annat därför att en del nödvändiga led i ett beslutsresonemang anses som alltför självklara för att behöva återges i lagtext. … Påföljdsbestämningens struktur är tämligen intrikat, bl.a. därför att sådant som påverkar straffmätningen också i viss mån påverkar påföljdsvalet, så att ett begreppsligt växelspel uppstår mellan 29 och 30 kap.” 15 Ordet tillfogat i andra upplagan. 16 ”Straffmätningsvärde som en beteckning i enlighet med vad som nu har diskuterats förekommer i dag vid de resonemang som förs i olika domstolar om påföljdsbestämningsfrågor. Begreppet förekommer emellertid inte i lagtexten och det finns bl.a. av detta skäl anledning att i domskäl och i andra sammanhang, t.ex. vid pläderingar inför rätten, avstå från att använda sig av straffmätningsvärde som term. … Det finns andra typer av termer av detta slag, som alltså kan vara användbara jurister emellan för att beskriva ett ibland invecklat förhållande på ett enkelt och för de insatta begripligt sätt, men som kan vara oklara för andra. En sådan är “artvärde”. Också denna term bör man alltså vara återhållsam med att använda annat än vid diskussioner med personer som man antar är insatta i vad som avses.” (s. 40.) 17 Detta gäller till år 2013 då en markant ökning sker som kan antas ha samband med att väsentligt fler hovrättsdomar från den tiden registreras i basen. I så fall torde termen redan tidigare varit väsentligt vanligare i domskäl än vad som antalet träffar antyder. 1 8 Jag bortser här från den från terminologisk synpunkt komplicerade frågan i vilken utsträckning som återfallsskärpning ingår eller inte ingår i begreppet. 19 Asp (En modernare påföljdsreglering?, SvJT 2010 s. 449 not 22) betecknar det som ”lätt vilseledande” att tala om straffmätningsvärde när hänsyn inte ska tas till eventuell återfallsskärpning. Och enligt Jareborg/Zila (Straffrättens påföljdslära, fjärde uppl., 2014, s. 104) är straffmätningsvärde det ”slutresultat” som domstolen kommer till efter tillämpning av alla bestämmelser, inklusive bestämmelsen om återfall i 29 kap. 4 § BrB, som påverkar straffmätningen. Jfr även Jack Ågren, Billighetsskälen i BrB 29:5, 2013, s. 311. 2 0 Jfr härtill Asp, En modernare påföljdsreglering? SvJT 2010 s. 449 avsnitt VI.2. Det bör emellertid påpekas att texten i propositionen (prop. 1987/88:120 s. 100) inte lämnar utrymme för någon tvekan om att det är straffvärdet som avses. Detta behöver nu nödvändigtvis inte vara avgörande. Vad som sägs i förarbetena bör inte anses vägledande om goda skäl kan åberopas mot detta eller för ett annat synsätt. 21 Efter att ha framhållit det tämligen självklara, men i litteraturen stundtals förbisedda, förhållandet att skälen för att välja fängelse blir starkare ju högre straffvärdet är. 22 Någon sådan med tillämpning av också 29 kap. 5 § BrB utformad ”plattform” för påföljdsvalet som Borgeke förordar använde HD inte. Nämnas bör emellertid att när HD senare behandlar frågan om utrymmet för att förena en inte frihetsberövande påföljd med samhällstjänst förordar HD, i strid mot ett förarbetsuttalande, att detta anknyts till ”längden av det fängelsestraff som annars skulle följa”, alltså inklusive beaktande av också 29 kap. 5 § men även 29 kap. 4 §. 2 3 Det ska dock framhållas att den gemensamma rubriken över punkterna 16 och 17 är Straffmätningsvärdet i detta fall. 24 HD uttalar dessutom att riktpunkten skulle höjas om det finns billighetsskäl enligt 29 kap. 5 § BrB respektive om det rör sig om en lagöverträdare som inte har fyllt 21 år vid brottet. När det gäller ungdom har uttalandet visst stöd av NJA 2000 s. 314. Justerade generella riktpunkter för olika ålderskategorier skulle också lätt kunna ställas upp med stöd av en sådan tabell för straffnedsättning som Jareborg och Zila presenterat i Straffrättens påföljdslära, (se fjärde uppl., 2014, s. 155 och s. 161, jfr även Borgeke, Att bestämma påföljd för brott, avsnitt 3.10.3). Det kan emellert id diskuteras i vad mån sådana riktpunkter skulle vara förenliga med HD:s uttalande i NJA 2000 s. 421 om att en ”schematisk regel om en på levnadsålder grundad procentuell straffnedsättning i förhållande till straffvärdet skulle … behöva förses med så många undantag och förbehåll att den inte skulle tjäna till verklig vägledning”. Vad gäller billighetsskäl förefaller det, utom beträffande speciella förhållanden (jfr NJA 2012 s. 1038 I), helt utsiktslöst att ställa upp några justerade generella riktpunkter. 25 Johan Munck, JT 2008–09 s. 176 f. 2 6 Noteras kan också att de referenser som åberopas för att det är ett på det angivna sättet bestämt straffmätningsvärdet som ska läggas till grund för påföljdsvalet inte är några av de tidigare avgöranden i vilka HD använt termen straffmätningsvärde eller, som i några av dessa avgöranden, uttalanden i den juridiska litteraturen. I stället hänvisar HD till 30 kap. 5 § BrB med dess föreskrifter om begränsningar i användningen av fängelsestraff för ungdomar och till NJA 2000 s. 314. När det gäller användningen av termen straffmätningsvärde ger dock dessa källor inte något stöd. Detsamma kan sägas om HD:s hänvisning till prop. 1987/88:120 s. 100 (där riktpunkten om straffvärden motsvarande ett års fängelse eller mer anges) som stöd för att ”straffmätningsvärdet” inte är så högt ”att det ensamt motiverar att påföljden bestäms till fängelse”. 2 7 Se band 2, Villkorligt fängelse, avsnitt 9.4.1 och 9.4.2, s. 184 ff. 28 SOU 2012:34, band 2, Villkorligt fängelse, avsnitt 4.4.4, s. 83 ff. 29 I det inledande avsnittet (1.1 Allmänt om systemets uppbyggnad) i Borgekes Att bestämma påföljd för brott sägs att samtidigt ”som reglerna i många fall är öppet hållna är ett genomgående drag, att påföljdsbestämningssystemet bygger på presumtioner av olika slag. Detta innebär att systemet primärt anvisar en lösning, men samtidigt håller öppet för att skälen för en annan utgång i det enskilda fallet kan vara så starka att presumtionen får vika.” 3 0 Termen används inte av Jareborg. 3 1 Det får antas att innebörden av texten är att presumtionen mot fängelse har återställts i detta fall. 32 Jareborg och Zila använder inte termen i detta sammanhang. Termen nämns överhuvudtaget inte förrän i tredje upplagan (2010) av deras bok och då, som redovisats i not 19, med en annan innebörd än den som ligger till grund för Borgekes ”plattform”. 3 3 Skärtorsdagsdomen — en ny dom från HD som påverkar domstolarnas påföljdsbestämning, SvJT 2008 s. 763. 34 Problemet gäller främst tillämpningsområdet för samhällstjänst och betydelsen av olika uttalanden i den frågan i lagstiftningens förarbeten. Jfr till detta Johan Muncks recension av Att bestämma påföljd för brott i JT 2008–09 s. 178. Av betydelse är också de tröskeleffekter som ettårspresumtionen i praktiken är förenad med. Jfr t.ex. Wersäll, Några utgångspunkter för ett reformerat påföljdssystem, SvJT 2010 s. 545 (s. 557 f.). 3 5 Through the Looking-Glass — behövs en ny påföljdsreform? Festskrift till Suzanne Wennberg, 2009, s.411. Se även Ulväng, Brottsbalk (1962:700) 30 kap. 4 §, avsnitt 3.1, Lexino 2012-07-01. 36 Asp, Svensk rättspraxis, Straffrätt 2001–2009, SvJT 2010 s. 902 (på s. 976 ff). 37 Skrivningen är lite vilseledande eftersom presumtionen för fängelse ansågs bruten genom de skäl för en lindrigare påföljd (inklusive billighetsskälen) som fanns. 38 Även denna formulering framstår som något vilseledande eftersom förekomsten av billighetsskäl enligt den beslutsstruktur som används i HD:s dom inte aktualiseras förrän det konstaterats att straffvärdet i sig innebär en presumtion för fängelse. Billighetsskälen är enligt den i stället en av de faktorer som kan bryta den presumtionen. 3 9 Även i artikeln En modernare påföljdsregering? (SvJT 2010 s. 449) berör Asp frågan om beslutsstrukturen, dock utan något eget ställningstagande. Artikeln ger en viss vägledning när det gäller hur Asps tre alternativ ska uppfattas. Enligt Asp är frågeställningen ”om man vid tillämpning av den brytpunkt där straffvärdet börjar tala för fängelse skall se enbart till straffvärdet eller om man som en tumregel också bör dra av sådana straffmätningsfaktorer som avses i 29 kap. 5 § BrB. Man kan säga att frågan gällde om man vid tillämpning av 12-månadersregeln skulle (och skall) bygga på straffvärdet eller straffmätningsvärdet”. I en not tillägger Asp att denna uppdelning i två lösningar är förenklad och Jareborgs och Zilas uppfattning betecknas som en ”förmedlande variant”. Enligt Asp var rättstillämpningen ojämn under ganska lång tid men det ”torde emellertid kunna sägas” att straffmätningslösningen efter hand tog över alltmer. När det gäller NJA 2008 s. 359 säger Asp att HD i domen gav ”uttryck för att ett mer differentierat synsätt måste anläggas”. 40 Rättsfallet har inte mindre än 27 sidhänvisningar i rättsfallsregistret. Många av dessa avser dock andra frågor än den som behandlas här. 4 1 Vissa smärre förändringar finns, som inskjutande av ”fortfarande som en allmän princip eller tumregel” när det gäller straffmätningsvärdets betydelse för ettårspresumtionen och ”normalt” när det gäller straffmätningsvärdets betydelse för påföljdsvalet. Dessa och andra liknande förändringar, exempelvis i avsnitt 1.3.5, gör texten mindre ”dogmatisk” och torde i vart fall bl.a. bero på NJA 2008 s. 359. 42 I sammanhanget bör nämnas att frågeställningen om tillämplig beslutsstruktur även behandlas i Jack Ågrens avhandling Billighetsskälen i BrB 29:5, 2013, s. 319 ff. Då framställningen är kortfattad och endast deskriptiv, dvs. utan någon egentlig analys eller eget ställningstagande, nöjer jag mig dock med en hänvisning. 4 3 Om man jämför med framställningen i uppsatsen En modernare påföljdsreglering? SvJT 2010 s. 449 (se om denna i not 39) framstår det också som troligt att det är just Jareborgs och Zilas framställning som stått som förebild till Asps andra variant. 4 4 Det kanske tydligaste exempel som vi har på hur ett förment intresse av förutsebarhet och likabehandling i praktiken helt fått förhindra tillämpning av normala straffrättsliga principer och en saklig diskussion kring vilka värden som bör beaktas vid påföljdsbestämning är det ”tabellraseri” som dominerade i praxis när det gäller narkotikabrott före NJA 2011 s. 357. Även om denna praxis var väl känd och också kritiserad (se. t.ex. Victor, Narkotikabrottslighetens gärningsmän och offer, i Festskrift till Henrik Tham, 2007) måste jag erkänna att de skriande orättvisor som förekommit i praxis och som blottlades av detta rättsfall kom som en överraskning. Det är inte utan ett visst vemod som jag iakttagit HD:s senare beredvillighet att bidra till nya ”tabellverk”. 4 5 Det kan finnas skäl att framhålla att uttalandet finns i författningskommentaren till 30 kap. 4 § andra stycket BrB och helt entydigt avser straffvärdet. 4 6 Jfr till detta exempelvis det inledande avsnittet (I) i Jareborg, Straffrättsideologiska fragment, 1992, kap. 9, Uppsåt och klander, s. 173 (tidigare publicerad i SvJT 1988 s. 722) där det bl.a. framhålls att en ”gärnings straffvärde bör skiljas från gärningsmannens straffvärdighet. Av bl. a. billighetsskäl bör ofta en gärningsman bestraffas lindrigare än om enbart straffvärdet beaktas. (I åtskilliga av dessa fall är fråga om rättvisebedömningar i ett vidare perspektiv än det som straffbuden förutsätter.)” 47 Så numera även i HD-avgöranden som talar om straffmätningsvärdet som NJA 2012 s. 849 punkt 17 och NJA 2012 s. 1038 I punkt 50. Se även NJA 2014 s. 989, punkt 10, där det med hänvisning till prop. 1987/88:120 s. 100 (där förarbetsuttalandet om ettårspresumtionen finns) sägs att straffmätningsvärdet inte är så högt ”att det ensamt motiverar att påföljden bestäms till fängelse”. 48 Lagrådet framhöll i sitt yttrande att det flerstädes ”i remissprotokollet framgår i anslutning till de enskilda momenten i påföljdsbestämningsproceduren att avsikten inte är att åstadkomma någon allmän förändring i nu tillämpad praxis. Sett ur den synvinkeln kan det föreslagna, väsentligt utbyggda systemet — med en omskrivning av ett bibliskt talesätt — sägas innebära att gammalt vin hälls i nya läglar” (prop. 1987/88:120 s. 154). 4 9 Den text från andra upplagan av Att bestämma påföljd för brott (s. 247 f.) som det anförda hänför sig till är inte helt lättolkad. Borgeke skriver att det normalt torde förhålla sig så att ”billighetsskälen har betydelse såväl för en tänkt straffmätning som för påföljdsvalet”. Detta kan ge intrycket att frågeställningen skulle vara om det finns vissa omständigheter som endast är av betydelse för antingen straffmätningen eller påföljdsvalet (vilket förstärks av skrivningen om utvisning). Frågeställningen är dock snarare om i vilken mån straffmätningsvärdet ger svar också på frågan om påföljdsvalet. När HD i NJA 2008 s. 359 säger att det torde ”vara naturligt att olika former av s.k. sanktionskumulation primärt beaktas vid straffmätningen” betyder det inte att sanktionskumulation inte skulle kunna beakta vid påföljdsvalet men att det kanske inte är tillräckligt att straffmätningsvärdet ligger under ett år. Och när HD i samma rättsfall säger att ”hänsyn till den tilltalades hälsotillstånd och liknande i allmänhet torde vara av störst betydelse för påföljdsvalet” betyder det inte att det inte skulle kunna beaktas vid straffmätningen men att fängelse kanske i sådana fall kan undvikas även om straffmätningsvärdet skulle uppgå till ett år eller mer. 5 0 Jareborg, Straffrättsideologiska fragment, 1992, kap. 2, Moral på s. 63.fotnot 13 · s. 176

Dag och jag och Högsta domstolen1 hänvisning

Stefan Lindskog · SvJT 2015 s. 415–423 · 1 ställe

Ett av de sista avgörandena som Dag deltog i var ”Mefedrondomen” NJA 2011 s. 357. Även jag satt med i målet. Domen har utpekats som ett exempel på vad som skulle vara en ny företeelse, Högsta domstolens aktivism.Något om Mefedrondomen · p. 1 · s. 417

Mefedrondomen och HD:s nya straffmätningspraxis9 hänvisningar

Magnus Ulväng · SvJT 2015 s. 440–451 · 9 ställen

HD ger vägledning om skakvåld1 hänvisning

Dag Victor · SvJT 2015 s. 72–79 · 1 ställe

Det är inte ovanligt att samma behov av sakkunnigbedömning finns i en rad olika mål. Det är då inte alltid nödvändigt att fullständig bevisning tas upp i varje mål utan domstolen kan till stor del luta sig mot bedömningar som gjorts i tidigare avgöranden om inte dessa bedömningar sätts i fråga i det nya målet. Ett exempel är ”farlighetsbedömningar” av olika former av narkotiska preparat. Endast i undantagsfall tas särskild bevisning upp i denna fråga utan domstolarna utgår från hur den bedömts tidigare i rättspraxis. Se angående detta punkt 30 i HD:s dom i NJA 2011 s. 357.fotnot 2 · s. 73

En offensiv Högsta domstol. Några reflektioner kring HD:s rättsbildning2 hänvisningar

Fredrik Wersäll · SvJT 2014 s. 1–8 · 2 ställen

Om Högsta domstolens rättsskapande verksamhet — löper domstolen amok?1 hänvisning

Ola Wiklund · SvJT 2014 s. 335–347 · 1 ställe

Johan Munck uttrycker sig tydligare om förhållandet mellan lagstiftare och HD i anslutning till ett av Wersäll kritiserat avgörande rörande ny påföljdspraxis i narkotikamål (NJA 2011 s. 357): ”HD har där lagt fast en mer nyanserad praxis än tidigare som bättre överensstämmer med lagstiftarens ursprungliga intentioner men som samtidigt innebär en högst betydande strafflindring för åtskilliga fall. Så t.ex. sänktes i det först nämnda av de nyss berörda målen straffet från 14 till fyra års fängelse. Den nyansering som sålunda har kommit till stånd genom HD:s ingripande var enligt min mening högst välbehövlig med hänsyn till utvecklingen i praxis. Enligt uttalanden från Påföljdsutredningen skulle frågan också ha tagits upp i lagstiftningssammanhang, om den inte hade ansetts överspelad till följd av HD:s avgöranden. Men det torde med säkerhet kunna konstateras att regering och riksdag inte hade vågat gå lika långt som HD när det gällde att bryta rådande underrättspraxis.” Johan Munck var HD:s nestor. Han var justitieråd i 23 år och var under sina tre sista år domstolens ordförande. Munck gör klart att HD:s roll är att rätta till systemfel i rättssystemet. Han anser att det står HD fritt att tolka lagstiftarens intentioner och välja att sätta ner foten även om detta inte skulle överensstämma med den rådande politiska uppfattningen. Jag har vidare svårt att förstå hur HD kan anklagas för otillåten ”aktivism” för att ha förändrat straffvärdebedömningen enligt följande (NJA 2011 s. 357): ”Å andra sidan kan sägas att brottsligheten i straffvärdehänseende ligger förhållandevis långt ifrån delaktighet i den organiserade och ofta internationella narkotikahandel för vilken de övre delarna av straffskalan främst är avsedda. Brottsligheten har inte ingått som ett led i en vidare verksamhet och den har inte varit mer omfattande än att den i sin helhet har skötts av L.B. och M.K. Den har inte sträckt sig över någon längre tid och annat har inte framkommit än att försäljningen har varit begränsad till vänner och bekanta. Vid en samlad bedömning får straffvärdet anses motsvara fängelse i fyra år. ” Wersäll, Munck och HD anser att det var kriminalpolitiskt motiverat att ändra påföljdspraxis på detta sätt. Wersäll är dock tveksam till att HD gör förändringar som kanske inte skulle vinna gehör hos den rådande riksdagsmajoriteten. Wersäll förefaller anse att lagstiftaren i detta fall var tillstädes. Det är emellertid osäkert hur intensiv närvaron var ur HD:s perspektiv. Målet hade fått prövningstillstånd och Påföljdsutredningens direktiv var mycket allmänt hållna. Skulle HD skjutit på domen i över ett år för att invänta ett budskap från utredningen? Skulle HD kontaktat utredningens ordförande och frågat åt vilket håll det barkade? Det är vidare komplicerat att lagstifta om enskilda brotts straffvärde, vilket resonemangen i domen tydliggör.Rättstillämpning och lagstiftning · p. 4 · s. 337

Påföljdsbestämning i narkotikamål4 hänvisningar

Martin Borgeke · SvJT 2013 s. 1–70 · 4 ställen

Svenska domstolars hantering av Europakonventionen1 hänvisning

Dag Victor · SvJT 2013 s. 343–396 · 1 ställe

Här skulle också kunna hänvisas till den förändring av praxis för påföljdsbestämning i narkotikamål som HD inledde genom NJA 2011 s. 357. När det gäller den förändringen kan det dock på goda grunder hävdas att praxis hade svagt stöd i lag, förarbeten och prejudikat och i viss utsträckning skulle kunna betecknas som direkt felaktig (utan att därför kunna sägas vara resningsgrundande; men rimligtvis åtminstone i viss mån borde vara nådegrundande). Jfr härtill justitierådet Stefan Lindskogs tillägg till Högsta domstolens dom den 17 juli 2012 i mål B 1018-12 (NJA 2012 s. 535). I sammanhanget kan också erinras om den diskussion som föranletts av Högsta domstolens dom i NJA 2011 s. 563. (Se t.ex. SvJT 2012 s. 337.)fotnot 25 · s. 363

Straffmätning i narkotikamål — fyra domar från Högsta domstolen3 hänvisningar

Anders Perklev · SvJT 2012 s. 131–143 · 2 ställen

Tillägg till Högsta domstolens avgöranden, samt något om skiljaktigheter2 hänvisningar

Kerstin Calissendorff, Göran Lambertz, Stefan Lindskog · SvJT 2012 s. 313–318 · 2 ställen

Farlighetsbedömningar av narkotika under 100 år3 hänvisningar

JONAS HARTELIUs · SvJT 2012 s. 456–468 · 3 ställen

Sammanläggning av flera systematiskt begångna brott till ett grovt brott — en kort kommentar2 hänvisningar

Martin Sunnqvist · SvJT 2012 s. 58–61 · 2 ställen

Förändringar i narkotikapraxis12 hänvisningar

Bob Nilsson Hjorth · SvJT 2012 s. 845–863 · 12 ställen