För en bred översikt över notoritet i narkotikamål, se Sjöstrand M (2011): Straffvärde och farlighet i mål med nya narkotikor — Notoritet och bevisning vid farlighets- och straffvärdebedömning av nya narkotiska preparat, i: Festskrift till Per Ole Träskman, Stockholm: Norstedts Juridik, s. 418–427. Det bör noteras att denna artikel lämnades till trycket före Högsta domstolens avgörande i NJA 2011 s. 357. 1 0 United Nations (1976): Commentary on the Convention on Psychotropic Substances, New York: United Nations, s. 45. 11 I rwin S (1971) Drugs of Abuse: An Introduction to Their Actions & Potential Hazards, J. Psychedel. Drugs, vol. 3, nr 2, s. 5–15; citat om experter s. 12. 12 Casarett M (1975): Social Poisons, s. 627–654 i: LJ Casarett & J Doull: Toxicology — The Basic Science of Poisons, New York: Macmillan; inbördes ordning s. 650. 1 3 Sterzel G (1998): Studier rörande påföljdspraxis m.m., Stockholm: Jure. 14 RättsPM 2005:17 Farlighetsbedömningar av Narkotika, Åklagarmyndigheten Utvecklingscentrum Stockholm, stencil. Senare upplagor: RättsPM 2009:1 Narkotika, Åklagarmyndigheten Utvecklingscentrum Stockholm, stencil och RättsPM 2011:10 Narkotika — preparatöversikt, Åklagarmyndigheten Utvecklingscentrum Stockholm, stencil. 1 5 SOU 2008:120 s. 305 ff. 1 6 Borgeke M, Sterzel G (2009): Studier rörande påföljdspraxis med mera, Fjärde upplagan, Stockholm: Jure.
Hänvisas från p. 2 (s. 461)
1.I narkotikastrafflagen (1968:64) 3 § 2 st. föreskrivs att ”Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om det har utgjort ett led i en verksamhet som har bedrivits i större omfattning eller yrkesmässigt, avsett särskilt stor mängd narkotika eller eljest varit av särskilt farlig eller hänsynslös art. Bedömningen skall grundas på en sammanvägning av omständigheterna i det särskilda fallet.” I förarbetena till en översyn av narkotikastrafflagen uttalade departementschefen: ”Över huvud taget är avsikten att mer vikt än f.n. skall läggas vid preparatets farlighet och den hänsynslöshet som gärningsmannen ådagalagt genom sin befattning med narkotikan. Exempel härpå är att preparatet verkar starkt vanebildande, såsom heroin, eller är livsfarligt genom sin sammansättning, [ …]”. Farligheten hos det hanterade preparatet blir därmed ett rekvisit i narkotikastrafflagen för att ett narkotikabrott skall anses vara grovt. Rekvisitet kan sedan utvecklas med underrekvisit i form av olika kriterier för farlighet, som de nämnda ”starkt vanebildande” eller ”livsfarligt genom sin sammansättning”.s. 461
2.Propositionens exemplifiering med heroin skedde mot samtidens kunskap om detta medel. Vid denna tid var heroinet sedan långt mer än ett halvt sekel allmänt känt för sina vanebildande (läs: beroendeframkallande) egenskaper. Dess farlighet kan sägas ha varit notorisk redan långt före utarbetandet av propositionen. Heroin kom tidigt under 1900-talet att ställas under särskild kontroll med avseende på medicinsk förskrivning och blev i praktiken totalförbjudet i många länder, bland dem Sverige. USA införde totalförbud även för medicinsk användning redan 1925. Olovlig hantering av heroin har internationellt sett haft strängare påföljder än hantering av många andra internationellt reglerade narkotika. Framhävandet av de särskilda riskerna med heroin kan sägas vara en tidig men lågdiskursiv farlighetsbedömning på basen av vetenskap och beprövad erfarenhet av ett specifikt preparat, både när det gäller administrativ narkotikakontroll och påföljdsbestämning.s. 461