Godtrosförvärvslagen innehåller till skillnad från JB inga särskilda regler för rättegång eller omtvistad egendom. Däremot stadgar RB 15:2 möjligheter för den som hävdar bättre rätt att skydda sitt anspråk genom kvarstad. RB 13:7 ger en A som hävdar bättre rätt den processuella fördelen att kunna kalla in en senare förvärvare att delta i processen. RB 14:9 och 11 st. 2 ger senare förvärvare motsvarande rätt att inträda. Vad som stadgas i RB 14:11 st. 2 om gällande mot intervenient p.g.a. ”rättsförhållandets natur”, skall inte användas för att ge en A företräde mot D, bara för att A genom domen får företräde framför C. I det funktionella förhållningssättets ”natur” ligger ju just att A kan ha bättre rätt till egendomen framför B och C, men ändå få sämre rätt mot D. Detta kan bero på att D har en självständig grund för sitt företräde i form av ett eget godtrosförvärv. Det kan emellertid också bero på att D lyckas styrka att C gjort ett godtrosförvärv, trots att C av något skäl själv förlorade mot A. — En dom har generellt sett inte rättskraft men viss praktisk bevisverkan mot tredje man, jfr Ekelöf, Per-Olof, Om interventionsgrunden, Almqvist & Wiksell 1937, s. 230–238. — Med ”rättsförhållandets natur” avses således andra situationer, som exempelvis talan om återvinning i konkurs som görs av en kon kursborgenär och där andra konkursborgenärer har intressen, jfr NJA 2005 s. 342.
Hänvisas från p. 6 (s. 685)
1.leda till att en passiv förvärvare går miste om ett godtrosförvärv Stadgandet i JB 18:9, att en talan mot den som har lagfart skall ges viss verkan även mot senare förvärvare, föranleder frågan hur en sådan verkan förhåller sig till de avvägningar som stadgas i de materiella reglerna JB 18:1? Om en dom som ger A bättre rätt mot den som har lagfart ges verkan mot en senare förvärvare i god tro, synes JB 18:9 innebära ett krav på att förvärvaren beviljas lagfart. Men, om ett så grundläggande rekvisit ställs upp för godtrosförvärv — varför stadgas det inte direkt i JB 18:1 utan först i procedurreglerna i 18:9? Denna frågeställning leder till en illustration av ett ytterligare karaktäristika för funktionalismen. De argument som kan anföras från systematiska utgångspunkter, d.v.s. för att beskriva lösningarna som koherenta eller i vart fall inte motsägelsefulla, är viktiga. Trots att funktionalismen från substantiella utgångspunkter lätt uppfattas som osystematisk och ad hoc, ges argument om koherens och systematik nämligen stor relevans även i den funktionella traditionen.s. 683
2.För att förklara vad som kan läggas in i JB 18:9, om att talan ges verkan mot senare förvärvare, är det lättast börja med fall där JB 18:3 används, såsom i exemplet i avsnitt 3. I dessa fall skall A p.g.a. förfalskningarna ges företräde framför alla senare förvärvare, JB 18:3. Som nämnts i föregående avsnitt kan A rikta talan mot den som har lagfart och med JB 18:9 få bättre rätt än dem som förvärvat senare. Om C har lagfarten får A genom domen bättre rätt mot D, E och F. Har D hunnit få lagfart innan A väcker talan mot C, måste A väcka talan även mot D, eller med RB 13:7 kalla D att inträda som part. Däremot behöver A inte väcka talan mot E och F om de söker lagfart. När A stämt någon som vid stämningstidpunkten har, eller har sökt lagfart, drabbas alla senare förvärvare av domen mot denne. Eftersom det här handlar om en kvalificerad brist enligt JB 18:3 förlorar de även om de väljer att interveniera med hjälp av RB 14:9 och 14:11 st 2.s. 684
3.När det handlar om en okvalificerad brist som regleras i JB 18:1 är utgångspunkten alltjämt att A skall ges bättre rätt. I ett fall där B:s förvärv är ogiltigt p.g.a. bedrägeri och C är i ond tro om detta, skall A förstås ges bättre rätt mot dessa två. A skall också ges företräde framför alla förvärvare som förvärvar fastigheten efter att A väckt talan mot den som har lagfart, JB 18:8. Genom att A:s talan skall antecknas av inskrivningsmyndigheten utesluts godtrosförvärv. I de fall en godtroende förvärvare hinner förvärva fastigheten innan A väckt talan mot den som har lagfart kan A däremot förlora. Om förvärvaren intervenierar i A:s process mot den som har lagfart kan förvärvaren som part framställa en invändning om god tro, RB 14:9 och 14:11 st 2. Skulle förvärvaren däremot inte interveniera har vi det fall där tolkningen av JB 18:9 blir akut på så sätt som nämnts i inledningen av detta avsnitt. JB 18:9 kan tolkas så att förvärvaren förlorar sin möjlighet att åberopa godtrosförvärv. Enligt JB 18:9 skall förvärvaren ges samma ställning som om fastigheten överlåtits under rättegången. Om fastigheten överlåtits under rättegången mot den lagfarne hade förvärvaren inte fått åberopa god tro eftersom JB 18:8 utesluter detta.s. 684
4.Som nämnts innebär en sådan tolkning att JB 18:9 ges viss materiell betydelse. Kraven för godtrosförvärv blir, utöver vad som stadgas i JB 18:1, att förvärvaren måste interveniera om A hinner väcka talan mot den lagfarne innan förvärvaren själv fått lagfart beviljad. Något absolut krav på lagfart blir det således inte men en lagfart utesluter definitivt risken för att A ges bättre rätt.s. 685
5.I doktrinen har tanken att en förvärvare som uppfyllt kraven i JB 18:1 ändå kan förlora, bemötts på aningen olika sätt. En författare redogör för denna effekt som om den är en klar följd av regleringen: ”Domen vinner rättskraft även mot S, vilket innebär, att denne kan gå miste om ett eget godtrosförvärv, som i och för sig skulle ha varit giltigt enligt huvudregeln i JB 18:1 1 st JB.” En annan författare förefaller ha samma utgångspunkt, men är mer tveksam och menar att om så vore fallet: ”… kan man kanske säga, att det på en litet konstig väg insmugits ett åtminstone faktiskt krav på lagfartsansökan för att godtrosförvärvaren skall vara skyddad.”s. 685
6.Det går förstås att framföra argument för att skydda förvärvare som uppfyllt kraven i JB 18:1, även om de inte intervenierar när A hinner väcka talan mot den lagfarne innan förvärvaren själv fått lagfart beviljad. Några sådana argument är av lagtolkningskaraktär. Det faktum att det i JB 18:1 inte uppställs något krav på lagfartsansökan för godtrosförvärv kan med en motsatsvis tolkning hävdas utesluta ett sådant krav. JB 18:1 skulle då närmast ses som en lex specialis. Likaså kan hävdas att JB 18:9 skall ses som en processuell regel där effekten att en dom ges verkan mot senare förvärvare bara avser fall där A faktiskt skulle ha bättre rätt även mot dessa. En annan typ av argument bygger på jämförelser med andra normer. Exempelvis kan godtrosförvärv av lös egendom göras även om egendomen överlåts under rättegång. Ytterligare argument kan baseras på värderingar. Ett sådant argument är kanske att det är orimligt att en förvärvare som inte alls får kännedom om rättegången skall gå miste om sin chans.s. 685
7.De nämnda argumenten kan angripas med direkta motargument. Att 18:1 skall tolkas motsatsvis eller som Lex specialis, strider mot annan förekommande kapitelsystematik där ytterligare rekvisit för särskilda fall ofta kan stadgas i efterföljande regler. Att procedurregler kan påverka de materiella möjligheterna är inte heller helt ovanligt. Att normer för lös egendom leder till en annan lösning kan motsägas av JB:s ordalydelse; förvärvaren skall ges samma ställning som om fastigheten överlåtits under rättegången (18:9) och A:s talan utesluter då ett åberopande av god tro (18:8). Att förvärvaren kan gå miste om en chans, skall ställas mot att förvärvaren kan skydda sig genom att söka den lagfart han ändå är skyldig att söka enligt JB 20:1. Likaså får han information om den pågående talan om han söker lagfart, eftersom ansökan kommer då inte att beviljas med annat än vilande lagfart, JB 20:7 p 3. A har därför svårare att få information om att fastigheten överlåtits än vad den senare förvärvaren har att få information om att A väckt talan.s. 686
8.Beaktat de nämnda argumenten är frågan om inte avgörande vikt skulle läggas vid systemargument. Med lösningen att förvärvaren förlorar om han inte intervenierar för att hävda sitt företräde, eller är proaktiv och snabbt skaffar lagfart för att slippa risken, kan regleringen enklare beskrivas som koherent. A har då genom JB 18:9 givits fördelen att kunna väcka talan mot den som har lagfart och senare förvärvaren har ålagts att agera för att tillvarata sina intressen. I avvägningen mellan risken för att förvärvaren inte får information om den pågående processen och A:s intresse av att kunna inrätta sig efter en gynnande dom mot den lagfarne, skall A:s intresse därför ges företräde. I jämförelse framstår en omvänd ordning som mindre systematisk och mindre koherent med de andra regler som skapar incitament för att söka lagfart.s. 686
9.Det skall anmärkas att mitt antagande att argumenten om systematik och koherens skulle bli avgörande i frågan, förstås motsägs av att en central företrädare för funktionalismen, Henrik Hessler, i just denna fråga främst framfört andra slag av argument, låt vara att han i sak möjligen utgår från samma lösning. Att han i detta fall inte tryckt på samma systematik och koherens som jag gör, får illustrera något som är karaktäristiskt inte bara för funktionalismen utan juridisk argumentation generellt; juridisk argumentation följer ofta olika vägar.s. 686