Lag

Hela lagen Endast 35 kap.

SFS 1942:740, 35 kap.

Öppna hos källan ↗Rättskälldiskussion

Citera

SFS 1942:740, 35 §

BibTeX

@misc{sfs-1942-740-35,
  title        = {{SFS 1942:740, 35 §}},
  year         = {1942},
  howpublished = {Svensk författningssamling},
  note         = {SFS 1942:740, 35 §},
  url          = {https://data.riksdagen.se/dokument/sfs-1942-740.html}
}

Öppna i bibliografi

Omtalad i rättsvetenskapen

19 hänvisningar i 16 artiklar · 19 stycken/fotnoter

Medicinska åldersbedömningar i asylprocessen*1 hänvisning

Isa Cegrell Karlander · SvJT 2025 s. 164–183 · 1 ställe

Principen om fri bevisföring och bevisvärdering präglar svensk processrätt och det innebär att värdet av enskilda bevis inte regleras genom lag — i stil med att två vittnen utgör fullt bevis — utan det är istället beslutsfattaren/domaren som självständigt har att bedöma värdet av den aktuella bevisningen. Detta förhållande stadgas i 35 kap. 1 § st. 1 RB som ålägger domaren att ”efter samvetsgrann prövning av allt, som förekommit, avgöra, vad som i målet är bevisat”. Detta gäller även i förvaltnings(process)rätten även om det inte finns något uttryckligt stadgande i FL eller FPL.Inledning · p. 1 · s. 164

Kan parterna åberopa nytt material efter huvudförhandlingens avslutande?1 hänvisning

Simon Göransson · SvJT 2022 s. 175–192 · 1 ställe

Klart är att parterna inte alltid behöver läsa upp en åberopad handling i dess helhet utan hänvisning till handlingens övriga innehåll är ibland tillräckligt för att det ska anses upptaget (43 kap. 7 § 4 st. och 8 § 3 st. samt 46 kap. 6 § 4 st. RB). Rätten får också beakta slutledningar av vad som har förekommit vid huvudförhandlingen. Rätten får vidare beakta allmänt kända fakta och erfarenhetssatser oavsett om de har förekommit vid huvudförhandlingen eller inte (35 kap. 2 § 1 st. RB). Det sagda är alltså processmaterial ändå.Omedelbarhetsprincipen · p. 6 · s. 178

Utökade möjligheter att använda tidiga förhör i brottmålsprocessen1 hänvisning

Peter Borgström · SvJT 2022 s. 993–1010 · 1 ställe

Jfr prop. s. 37 x, s. 63 och särskilt s. 64 y — I kommentaren till den nya lydelsen av 35 kap. 14 § RB talas i Fitger o.a., Rättegångsbalken 3, s. 35:78 f, april 2022, fortfarande — något oegentligt — om att första stycket av denna paragraf skulle innehålla ”ett principiellt förbud mot att som bevis i rättegång åberopa en berättelse som någon har lämnat skriftligen med anledning av en redan inledd eller förstående rättegång” etc.fotnot 5 · s. 994

Rätten att överklaga hovrättens beslut om återförvisning i dispositiva tvistemål1 hänvisning

Linus Örnulf · SvJT 2021 s. 679–697 · 1 ställe

När det gäller 2001 års fall var det inte fråga om en ändring av talan enligt 13 kap. 3 § RB. Det som enligt HD påverkade ramen för målets prövning och som ledde till återförvisning var att ett erkännande av en omständighet som tingsrätten lagt till grund för sin bedömning egentligen inte förelåg. Tingsrätten hade alltså felaktigt tilllämpat bevisregeln i 35 kap. 3 § 1 st. 1 m. RB. Efter beslutet om återförvisning hade tingsrätten att pröva omständigheten materiellt.Överklagande av återförvisningsbeslut i vissa fall · p. 16 · s. 691

Artificiell Intelligens — rättsordning och rättstillämpning1 hänvisning

Ulf Lundqvist · SvJT 2020 s. 382–415 · 1 ställe

Se allmänt Max Tegmark, Liv 3.0, Att vara människa i den artificiella intelligensens tid, Volante (2019). 1 0 Normativ kontext används här utan ställningstagande till alternativen rättspositivism eller naturrätt. 11 Ett exempel är huruvida beslut av AI rörande försörjningsstöd utgör myndighetspraxis och därför är en rättskälla enligt svensk rätt, och om grunderna för prejudikatläran bör ses över t.ex. avseende huruvida avgöranden från Högsta domstolen ska vara bindande för underinstanserna. En sådan sträng och ovillkorlig skyldighet att följa ställningstaganden av högsta instans saknas idag och skulle om den blev verklighet förmodligen påverka domstolens arbete att vägleda rättstillämpningen, men också teorier om tolkningen av prejudikat. I ett vidare sammanhang kan det bli aktuellt att överväga kriterierna för att fastslå en regel i den internationella sedvanerätten som bindande för världssamfundets alla stater med undantag för persistent-objector-rule. 12 Det framgår redan av Europakonventionen, se Ulf Lundqvist, Laga och rättvis rättegång i praxis (2017), s. 50–56 med hänvisningar till rättspraxis från Europadomstolen. Ett sådant rättsskydd finns även i Afrikanska Rättighetskatalogen med anslutande instrument, FN:s konvention om skydd för medborgerliga och politiska rättigheter och den Inter-Amerikanska konventionen om skydd för mänskliga rättigheter. Detsamma gäller för krigsfångar enligt artikel 13 och 14 i Tredje Genèvekonventionen (1949). 13 Det vore närmast att återinföra inkvisition där den utpekade var ett objekt och utan rättigheter och en legal bevisteori med i förväg kända formler för bevisets värde som medeltida skiljedomare. 14 Se vidare avsnitt 7.3. 1 5 Om AI som ett stort tekniskt system och kulturellt fenomen i samhället, se avsnitt 7.2. 16 1 kap. 1 § brottsbalken. Om förbud mot retroaktiv strafflag, se bl.a. 2 kap. 10 § regeringsformen och artikel 7 i Europeiska konventionen den 4 november 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. 17 Se vidare härpå följande avsnitt. 1 8 Kravet på uppsåt framgår bl.a. av 1 kap. 2 § brottsbalken. 19 Fri vilja hävdades bl.a. av filosofen Immanuel Kant (1724–1804). 20 Förmodligen är algoritmer hos en fredlig AI-bot en annan än hos den som är designad för strid och väpnad konflikt. 2 1 NJA 2009 s. 447. 22 NJA 1998 s. 86. 23 Andra alternativ är t.ex. dess ägare eller brukare. Ansvarsfrågan är komplicerad, se Lundqvist, Laga och rättvis rättegång i praxis, s. 637 f. som bl.a. noterar frågan om strikt ansvar och ansvarets utsträckning uppströms och nedströms och densamme, Om prövningstillstånd i Högsta domstolen vid godtycklig eller uppenbart oriktig bevisvärdering i brottmål (2019), s. 136–138. 2 4 Jämför konstruktionen av reglerna för nöd m.m. i 24 kap. brottsbalken om allmänna grunder för ansvarsfrihet. 25 Inom pedagogiken benämns sådan erfarenhet förtrogenhetskunskap. Vid utvecklingen av ett yrkeskunnande handlar en nybörjare ofta enligt regler medan en mästare handlar mer intuitivt, med en helhetssyn på problemet och dess kontext och har därmed en koppling till know-how. Mästarens kunnande är större än delarna och ofta sådant att det inte låter sig verbaliseras så lätt. Först efter många års yrkesutövning kommer förtrogenheten där förmågan att se, lyssna och känna är viktig, likaså känslor och uttryck. Det tar tid att få den rätta känslan, som kräver medveten och kritisk reflektion och ofta interaktion med andra för att undvika kunskap byggd på fördomar, se Maja Elmgren och Ann-Sofie Henriksson, Universitetspedagogik, Studentlitteratur (2016), s. 25–28. I den dömande verksamheten ska naturligtvis därtill beaktas tillämplig författning och vägledande rättspraxis. 2 6 Om risk för en inbyggd diskriminering i AI, se Lars Lindberg, Diskriminerad av en Artificiell Intelligens, https://www.funktionshinderpolitik.se/diskriminerad-aven-artificiell-intelligens/ (besökt 2019-12-10). Se även Diskrimineringsombudsmannens årsredovisning 2018 s. 38. 27 Se härtill avsnitt 4.4 om skyddade rättigheter. 2 8 Se vidare avsnitt 4.3 om förundersökningen. 29 NJA 2013 s. 746. 3 0 Se härtill NJA 1998 s. 204 och NJA 1996 C 74, och Lundqvist, Laga och rättvis rättegång i praxis, s. 375 f., 379. 31 Om biologiska nycklar och tekniska bevis, se Lundqvist, a.a. s. 370–385. 32 Om kritik mot en logisk modell för bevisvärdering utan intuition, se Per Henrik Lindblom, Bevisvärde. I: Studier i processrätt, Norstedts juridik (1993), s. 275–290. Kritisk därtill också Ulf Zeidner, Något om bevisföring vid tillämpning av sam- och motverkansformlen, SvJT 1992 s. 276. 33 De formella regler om bevisets värde, inte dess tillåtlighet, som gavs i äldre rättegångsbalken innebar att domaren ibland var tvungen att frikänna den tilltalade trots stark övertygelse om att personen var skyldig till brottet, och omvänt fälla till ansvar trots goda skäl för att personen var oskyldig. Reglerna bakband domarens möjlighet och utrymme att döma materiellt riktigt. Genom nya rättegångsbalken och den fria bevisvärderingen (utan sådana fasta värderingsregler i balken) där även indicier har bevisvärde kan prövningen av bevisets styrka och dess relation till beviskravet bli mera exakt än tidigare och utgången i målet mera rättvist materiellt sett. Med andra ord upprätthålls rättigheter och värden bättre med fri bevisvärdering än legal bevisteori, vilket även främjar normsystemets stabilitet och dess förutsebarhet. Bevisvärderingen äger rum vid överläggningen och dessförinnan har under rättegången bevisupptagning skett där relevanta, trovärdiga och tillförlitliga bevis lagts fram av parterna och granskats i enlighet med den kontradiktoriska principen. I det sammanhanget ska observeras att ett bevisanvändarförbud inte har till syfte att säkerställa utfinnandet av sanningen och en materiellt riktig dom. Bevisförbudet har en skyddsfunktion och tillgodoser statens skyldighet under konventioner om skydd för mänskliga rättigheter att återvinna kränkta rättigheter och upprätthålla rätten till en laga och rättvis rättegång. Därtill kommer dess normstabiliserande funktion. Oberoende och självständigt från bevisanvändarförbudet, som medför att beviset ska gallras bort från förfarandet och avvisas, ska prövas huruvida den som t.ex. misshandlat den misstänkte för att tvinga fram ett erkännande ska lagföras för bestraffning. Det ena utesluter inte det andra, men det är två skilda test att utföra. 34 Om domaren borde ersättas av tärningskast berörs av Eric Bylander, Den datoriserade domaren, SvJT 2019 s. 1, på s. 3. 35 35 kap. 2 § st. 1 rättegångsbalken. 36 35 kap. 6 § rättegångsbalken. 37 T.ex. tidigare fällande eller friande domar och påföljder. 38 T.ex. målsägandens sexuella preferenser och handlande i tiden före och efter den åtalade händelsen. 39 Om karaktärsbevis, se allmänt Lundqvist, Laga och rättvis rättegång i praxis, s. 280–298. 4 0 Se härtill International Telecommunication Union (ITU), United Nations activities on artificial intelligence (AI) 2019 där 38 stycken FN-organisationer berör AI ur sina skilda roller och uppgifter bl.a. rörande brottsbekämpningen. 41 AI med ansiktsigenkänning kan såvitt bekant användas även på Internet och med hjälp av kameran på användarens dator och via en databas med lagrad grunddata av individer bestämma vem den personen är som sitter vid datorn, hans eller hennes ålder och andra personuppgifter som eventuellt har hämtats av AI från andra register med digital information. Databasen måste inte nödvändigtvis bestå enbart av tidigare för brott misstänkta personer eller dömda förövare. I några länder där ett sådant lagförslag arbetats fram har det emellertid avvisats som alltför kränkande och en fara för den personliga integriteten och därför inte lett till någon lagstiftning. 42 Europadomstolen har sedan flera år tillbaka varnat för framväxten av en polisstat i takt med att tekniken för hemlig övervakning blivit alltmer sofistikerad. I anledning av det har domstolen i sin praxis antagit dubbla krav på nödvändighet för att godta intrång i rättigheter under artikel 8 i Europakonventionen, se Case of Szabó and Vissy v. Hungary, Judgment, Strasbourg 12 January 2016. Som bekant reser domstolen även krav på normens kvalitet, varom bl.a. Case of Zakharov v. Russia, Judgment, Strasbourg 4 December 2015. Domstolen har vidare en lagprövningsrätt även i mål där det inte finns en klagande som lidit skada under konventionen som följd av att av lagstiftningen har tillämpats. Se härtill Lundqvist, Laga och rättvis rättegång i praxis, s. 479–492 med hänvisningar till praxis, som bl.a. avser betydelsen av raderade uppgifter för försvarets rättigheter, och godtyckliga eller annars mycket allvarliga situationer av rättighetskränkningar vid hemlig övervakning (flagrant non-observance). 4 3 Se NJA 2015 s. 631 om husrannsakan på tidningsredaktion och beslagsförbud. 44 NJA 2007 s. 1034, vartill Lundqvist, Laga och rättvis rättegång i praxis, s. 188– 215 där övrig praxis från Högsta domstolen behandlas liksom från Europadomstolen. Om provokation som förtäckt förhör utan försvarare, se NJA 2011 s. 638 med Lundqvist a.a.s. 78, 233–239, 264 f., 576. 45 En person får t.ex. mail som förleder denne att besöka en hemsida som försätter honom eller henne i en prekär eller rent av en brottslig situation eller vilseleds att öppna en bilaga till mailen som är aktiverad för att åstadkomma skada. Av stor betydelse för att mottagaren ska provoceras och förmås till handling är kunskap om hans eller hennes vanor, preferenser och andra personliga karaktärsdrag. Det är inte uteslutet att den metodik som förekommer vid fysiska provokationer där med stöd av psykologer personen bearbetas över en längre tid för att bygga upp en brottslig profil och kriminell benägenhet för att slutligen begå brott flyttas över till den digitala rymden och kontrolleras av AI-botar. Gränsen mellan spel och verklighet blir då än mer oklar, och skapar betydande olägenheter för myndigheter och domstolar att upprätthålla effektiva och praktiska rättigheter för den enskilde och rättsstatens principer. Se härtill JO:s beslut 2011-11-28, dnr 0731-2010 och 3652-2010. 4 6 Några intressanta diskussioner på temat politiska och religiösa ledare som har en religiös agenda men eftersträvar politisk makt och betydelsen av det förhållandet för konflikter och fredsinitiativ finns i Kjell-Åke Nordquist (red.), Gods and arms. On religion and armed conflict. Church of Sweden research series, Volume 6, Pickwick publications (2013). Där finns läsvärda bidrag om fundamentalism, internationell terrorism och religion och deras möjliga samband med konflikter och den s.k. left behind-doktrinen (war of armageddon). 47 Entreprenören Elon Musk anser att AI är farligare än kärnvapen, se https:// www.youtube.com/watch?v=B-Osn1gMNtw (besökt 2019-11-22). Tar man varningen på allvar vore redan existensen av reinforced learning AI sannolikt ett vapen, eftersom det inte kan kontrolleras av människan utan tar egna beslut och verkställer dem på egen hand. Stephen Hawkins varnade år 2014 för att AI kan bli slutet på mänskligheten, se https://www.youtube.com/watch?v=Ps6CyXHWz_k (besökt 2019-11-22). Se härtill The malicious use of Artificial Intelligence: Forecasting, prevention and mitigation, Miles Brudage m.fl., Future of humanity institute/University of Oxford/Centre for the study of existential risk/University of Cambridge/Center for a New American security/Electronic frontier foundation/OpenAI, February 2018, https://maliciousaireport.com/ (besökt 2019-11-23). 48 4,2 miljarder kronor fram till år 2029 och med tillskott från universitet och näringsliv sammanlagt 5,2 miljarder kronor. 49 Nationell inriktning för artificiell intelligens, Näringsdepartementet N 2018:14. 50 För mer information, se https://www.ri.se (besökt 2020-01-04). RISE har fem divisioner gränsöverskridande affärs- och innovationsområden: bioekonomi och hälsa, digitala system, material och produktion, samhällsbyggnad och säkerhet och transport. 5 1 The malicious use of Artificial Intelligence (not 47). 52 Även den bästa av algoritmer kan förmodas ha betydande och kanske oöverstigliga svårigheter med att intellektuellt ”förstå” möten mellan människor som sker under starka emotionella förutsättningar som t.ex. lidande, ömhet, kärlek, längtan, rädsla och en känsla av samhörighet. Skön musik och vacker konst är en fråga om (god)tycke, och AI-boten stöter antagligen på problem vid ett försök att förnimma och uppleva smakerna av en utsökt middag med gott vin därtill (t.ex. salt, sött, surt och beskt). 53 Som exempel på stora tekniska system kan nämnas bl.a. produktion, distribution och förbrukning av energi, transporter på land, till sjöss och i luften, system för vattenförsörjning och avlopp, tekniska cykler för att återvinna råvaror och, inte minst, Internet och plattformar för sociala medier. För stora tekniska system, se vidare Pär Blomkvist & Arne Kaijser (red.), Den konstruerade världen. Tekniska system i historiskt perspektiv, Brutus Östlings Bokförlag Symposion (1998) och Kenneth T. Jackson, Crabgrass frontier. The suburbanization of the United States, Oxford University Press (1985). Där framgår tydligt hur teknikutveckling och stora tekniska system genom historien har påverkat vardagen för människor och samhället i en rad olika avseenden. — I OECD:s rekommendationer rörande en ansvarsfull förvaltning och tillförlitlig AI betecknas AI som en teknologi: ”Artificial Intelligence (AI) is a general-purpose technology that has the potential to improve the welfare and well-being of people, to contribute to positive sustainable global economic activity, to increase innovation and productivity, and to help respond to key global challenges. It is deployed in many sectors ranging from production, finance and transport to healthcare and security.”, se OECD, Recommendation of the Council on Artificial Intelligence, OECD/Legal/0449, adopted on 22 May 2019, s. 2. 5 4 Rättsordningen är inget stort tekniskt system, men som har framgått i föregående avsnitt aktualiserar AI-teknologin helt nya forskningsfält som rör grunderna för rättsstaten, demokrati och mänskliga rättigheter. Utan dessa kunde inte de stora tekniska systemen konstrueras och drivas, som därför i någon mening är beroende av frihet och fritt tänkande som orsak till uppfinningar och patent som skyddar gjorda investeringar. 55 En dikotomi eller två sidor av samma mynt. 56 Sanning som överensstämmande med verkligheten (sinnen och empiri), logisk samstämmighet mellan olika idéer och antaganden (förnuft och rationalism) eller som konsensus (socialt konstruerad), se Elmgren & Henriksson, a.a. s. 29. 57 Hans Liljenström är professor i biometri vid SLU med inriktning mot teoretisk biologi och biofysik och ägnar sig åt forskning kring fri vilja. Han är därtill föreståndare för Agora for biosystems som är ett internationellt center för forskning vid Sigtunastiftelsen. Se härtill www.agoraforbiosystems.se. 5 8 T.ex. Argentina (artikel 97-artikel 103, även sekonderna bestraffas), Ghana (artikel 38 och artikel 203), Kanada (artikel 71), Mexiko (artikel 297), Tanzania (artikel 88), Uganda (artikel 80) och Zambia (artikel 89), vartill Lundqvist, Laga och rättvis rättegång i praxis, s. 680, 734, 765, 814. 59 Sådana brott finns bl.a. i strafflagen för Ghana (artikel 315), Indien (artikel 508), Kina (artikel 300), Pakistan (artikel 300) och Zimbabwe (artikel 100), vartill Lundqvist, a.a. s. 183, 679, 765 och 814. — En särskild regel om att fri bevisvärdering ska vila på de senaste rönen inom vetenskap och erfarenhet finns i straffprocesslagen för Schweiz (artikel 139:1). 60 Processer mot djur förekom långt fram i tiden bl.a. i Frankrike, Tyskland och Schweiz, och i USA mot en hund så sent som år 1960 för att den hade angripit folk, se Jan Bondeson, Lärda grisar och falska sjöjungfrur. Essayer av Jan Bondeson, Kiviksgårdens Förlag (1994), s. 110–127. 6 1 Om kritik mot AI-baserad påföljdsbestämning i USA på grund av bristande transparens, se https://www.ted.com/talks/peter_haas_the_real_reason_to_be_afraid_ of_artificial_intelligence (besökt 2019-12-09). 62 Nina Burton (Samfundet De Nio, Stol nr 2), Det splittrade alfabetet: tankar om tecken och tystnad mellan naturvetenskap, teknik och poesi, Brutus Östlings Bokförlag Symposion (1999). 63 Tyst eller underförstådd kunskap. 6 4 En sådan tudelning finns även inom pedagogiken. En ytlig inlärning eller faktainlärning innebär att studenten försöker minnas så många detaljer som möjligt men tar inte ställning till vilka som är väsentliga och sammanfogar inte heller fakta till en helhet (atomistiskt perspektiv). Han eller hon kan inte resonera eller lösa nya problem utan kan enbart reproducera kunskaperna, som snabbt glöms bort. Djupinlärning innebär att studenten söker efter mening och centrala budskap, sammanhang och principer, och kopplar den nya kunskapen till tidigare kunskap och erfarenheter och integrerar till en helhet (holistiskt perspektiv). Kunskaperna kan användas för nyskapande och stannar kvar i minnet en längre tid. Denna tudelning har en grund i kunskapsteorins vägval mellan en atomistisk syn på kunskap och en holistisk. Den förra karakteriseras av att kunskap ses som fragment lätta att bevisa, som sedan används för att bygga komplexa system. På senare tid har den holistiska uppfattningen vunnit terräng och här handlar det om att helheten betyder något mer än delarna, eftersom kunskapen sätts i ett sammanhang (kontextualiseras). Delarna är närmast aspekter av helheten än delar som bygger den, se Elmgren & Henrikson, a.a. s. 18–21. — Taxonomi är ett sätt att systematiskt beskriva hur resultatet av studenternas lärande visar successivt ökande komplexitet (kvantitativt och kvalitativt). Om SOLO-taxonomin (Structure of the Observed Learning Outcome) och skalan från prestrukturell till utvidgat abstrakt, se a.a. s. 158 f., 273. 65 Språkförbistringen är en besvärlig tröskel också vid utförandet av komparativa analyser och jämförelser mellan olika rättsordningar. 66 En intressant fråga är huruvida AI som en aktör i rättsväsendet på eget initiativ skulle arbeta fram och anta en ny terminologi anpassad för dess funktionsordning och således bryta iväg från och splittra en gängse terminologi. En följd av det vore att förståelsen av rättsordningen och betydelsen av rättspraxis och andra rättskällor skulle grumlas och försvåras. Rättstillämpningen skulle för en överskådlig tid konfronteras med problem huruvida den tillämpade normen är förutsebar och tillgänglig och möter berättigade krav på kvalitet och därtill svårigheter med att kunna upprätthålla rättsstatens principer och ett effektivt rättsskydd för den enskilde. 67 Det kan emellertid noteras att vänster hjärnhalva vanligen svarar för tänkande som är logiskt, rationellt, analytiskt och atomistiskt, och höger hjärnhalva för tänkande som är intuitivt, syntetiserande och holistiskt, se Elmgren & Henriksson, a.a. s. 44. 68 AI:s behörighet vid självkörande fordon kan t.ex. vara fullständig inom ramen för det definierade mönstret (uppdraget) vid trafik inom ett inhägnat område, begränsad vid körning på lätt trafikerad allmän väg, starkt beskuren i tätbebyggt område och ingen behörighet för trafik på motorväg. 6 9 Se Stig Strömholm och Åke Frändberg, Rättsteoretiska klassiker. En antologi, Bokförlaget Thales (1988), s. 27–43. 70 T.ex. artikel 8 i den Inter-Amerikanska konventionen om skydd för mänskliga rättigheter, artikel 14 i FN:s konvention om skydd för medborgerliga och politiska rättigheter, artikel 7 i Afrikanska rättighetskatalogen med tillhörande guidelines, artikel 6 i Europakonventionen och artikel 47–50 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna, vartill Lundqvist, Laga och rättvis rättegång i praxis, s. 110– 176. 71 För internationella väpnade konflikter, se bl.a. artikel 7, 17 och 82–108 i Tredje Genèvekonventionen (krigsfångar), och artikel 8, 33 och 64–78 i Fjärde Genèvekonventionen (civila) där artikel 75 i Tilläggsprotokoll I till den konventionen som förlaga haft artikel 14 om rättvis rättegång i FN:s konvention om skydd för medborgerliga och politiska rättigheter och nära nog är identisk med den. Om laga och rättvis rättegång vid väpnad konflikt av en icke-internationell karaktär, se bl.a. artikel 3 i Tredje respektive Fjärde Genèvekonventionen (common article 3) och artikel 6 i Tilläggsprotokoll II. Samtliga internationella brottmålsdomstolar har i sina stadgar bestämmelser om rätt för den misstänkte till en laga och rättvis rättegång, t.ex. artikel 66–67 och 69 i stadgan för Internationella brottmålsdomstolen, artikel 20–21 i stadgan för Jugoslavientribunalen och artikel 19–20 i stadgan för Rwandatribunalen. — För krigsfångar gäller enligt artikel 7 i Tredje Genèvekonventionen att konventionens rättigheter aldrig får avstås ifrån, även om fången frivilligt vill det. Enligt kommentaren till bestämmelsen vore det svårt att visa hot och andra påtryckningar samtidigt som fångenskap i sig innebär att fången inte är i ett tillräckligt oberoende och självständigt tillstånd att bedöma den saken: artikel 7 skyddar fångens fria vilja och hans frihet, och skulle undantag ges destabiliserades det rättsskydd som konventionen avser att ge. En motsvarande regel med absolut förbud att avstå från rättigheter finns för civila enligt artikel 8 i Fjärde Genèvekonventionen. Noteras bör även förbuden mot vissa förhörsmetoder enligt artikel 31 och artikel 32 i Fjärde Genèvekonventionen, och bl.a. artikel 13 och artikel 17 i Tredje Genèvekonventionen. Därtill kommer artikel 99 i den senare som enligt kommentaren bl.a. förbjuder tortyr, användningen av kemiska produkter skapade för att övervinna personens bedömningsförmåga, att influera eller begränsa hans fria vilja eller att bygga upp artificiella intryck. Artikel 99 omsluter även långvariga förhör som resulterar i extrem utmattning och nervösa sammanbrott för att förmå den hörde att medge vad som helst. Reglerna bör jämföras med straffprocessen i fredstid där rätten till laga och rättvis rättegång under vissa villkor får inskränkas, men inte beträffande kärnan av rättigheten. Den misstänktes rättsskydd är i det avseendet således starkare vid en väpnad konflikt. Genèvekonventionerna är internationell sedvanerätt och bindande för alla stater i världssamfundet där straffbestämmelserna i slutet av konventionerna innebär universell jurisdiktion. 72 Om jurisdiktion enligt artikel 1 i Europakonventionen, se t.ex. Case of Ilaşco and Others v. Moldavia and Russia, Judgment, Strasbourg, 8 July 2004. 73 Se bl.a. UN Human Rights Committee (HRC), General comment no. 31 [80], The nature of the general legal obligation imposed on States Parties to the Covenant, paras. 10–11, 26 May 2004, CCPR/C/21/Rev.1/Add.13, tillgänglig på: https://www.refworld.org/docid/478b26ae2.html (besökt 2020-01-11) och UN Human Rights Committee (HRC), CCPR General Comment No. 29: Article 4: Derogations during a State of Emergency, para. 3, 31 August 2001, CCPR/C/21/Rev.1/Add.11, tillgänglig på: https://www.refworld.org/docid /453883fd1f.html (besökt 2020-01-11), vartill Lundqvist, Laga och rättvis rättegång i praxis, s. 138–140 och Hans Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis. En kommentar till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, Norstedts Juridik, Uppl 5:2 2018, s. 50. 74 T.ex. Prosecutor v. Zlatko Aleksovski, Case No.: IT-95-14/1-A- Judgment, 24 March 2000, para. 104, vartill Lundqvist, Laga och rättvis rättegång i praxis, kapitel 2 och kapitel 10. 75 Enligt Europakonventionens artikel 15 finns en reservation för lagliga krigshandlingar (lawful acts of war). Med ledning av ordalagen (krigshandling) indikeras att folkmord och brott mot mänskligheten faller utanför artikelns tillämpningsområde. Dessa brott förutsätter inte krigstillstånd utan har andra kontextuella element än en väpnad konflikt. Rätten till liv synes då inte få inskränkas med stöd av ordalagen i artikel 15. Enligt den Afrikanska rättighetsstadgan får derogation inte ske av någon rättighet, inte heller rätten till liv. Det framgår av artikel 4 respektive artikel 26 i rättighetsstadgan med regel R Non-derogable clause i Principles and guidelines on the right to fair trial and legal assistance in Africa (2003), vartill rättsfallet African Commission on human and peoplés rights, case of civil liberties organization v. Nigeria, case no. 129/94 (1995), para. 13. I den InterAmerikanska konventionen om skydd för mänskliga rättigheter är rätten till liv upptagen i artikel 4, och av artikel 27 rörande derogation anges att artikel 4 inte ingår i kretsen av inskränkbara rättigheter. Rätten till liv får således aldrig inskränkas. 76 UN Human Rights Committee (HRC), General comment no. 32, Article 14, Right to equality before courts and tribunals and to fair trial, 23 August 2007, CCPR/C/GC/32, available at: https://www.refworld.org/docid/ 478b2b2f2.html [accessed 13 January 2020], para. 6, vartill Lundqvist, Laga och rättvis rättegång i praxis, s. 138–140. 77 Bestämmelserna har motsvarigheter i Genèvekonventionerna med förbud mot kollektiv bestraffning och vedergällning (reprisals), se t.ex. artikel 13, 84, 100, 102 och 130 i Tredje Genèvekonventionen och artikel 33, 53, 66, 75 och 147 i Fjärde Genèvekonventionen och artikel 75 i Tilläggsprotokoll I och artikel 4 och artikel 6 i Tilläggsprotokoll II. Tillhörande kommentarer från ICRC visar på artikel 14 i FN:s konvention om skydd för medborgerliga och politiska rättigheter vid tolkningen av dessa bestämmelser. 78 En drivkraft till framväxten av Genèvekonventionerna, konventioner om mänskliga rättigheter och inrättandet av den Internationella brottmålsdomstolen i Haag (ICC) var den praxis som etablerades av rättegångar hållna efter slutet av andra världskriget. Såvitt avser utomrättsliga avrättningar kan här nämnas The Essen Lynching case. Trial of Erich Heyrer and Six Others. British Military Court for the Trial of War Criminals, Essen, 18th–19th and 21st–22nd December, 1945, och The Almelo Trial. Trial of Otto Sandrock and Three Others. British Military Court for the Trial of War Criminals, held at the Court House, Almelo, Holland, on 24th– 26th November, 1945. — Särskilt bör nämnas The Justice trial. United States of America vs Alstötter et al (”The Justice Case”), 3 T.W.C.1 (1948) 14 Ann. Dig. 278 (1948), som ingående behandlar delar av tyska rikets lagstiftning och rättstillämpning före och under andra världskriget. Rättsfallet är en mycket intressant läsning där fällande domar gavs mot ministrar och tjänstemän på olika nivåer och åklagare och domare vilka i skilda befattningar hade tillämpat lagstiftningen. Utredningen i målet visade entydigt bl.a. att justitiedepartementet samarbetade med specialdomstolarna, åklagarna och hemliga polisen. På grundval av lagar som var diskriminerande mot vissa grupper i samhället och tillät ett vitt spann av godtycke i tillämpningen var syftet att ge genomslag åt Führerprincipen eller att ändamålet helgar medlen och att alltid böja sig för ledarens vilja, som var högsta rätt. Personer greps för att genomlida en summarisk och godtycklig rättegång innan dödsstraffet eller annan sanktion verkställdes. Rättsfallet, som i delar förklarar varför genomförandet av ett förfarande som visserligen var fotat på författning men hade syftet att förfölja vissa grupper i samhället utgör en straffbar handling, ger också vid handen att höga politiker inom justitiedepartementet instruerade militärledningen att tillse att nedskjutna besättningar från allierat flyg skulle lynchas av civilbefolkningen som inte riskerade repressalier för det. Besättningen ansågs vara terrorister, och en sådan folkets dom anbefalldes varmt av den politiska och militära ledningen. Därutöver gav bevisningen i målet vid handen att domare hade genomfört rättegångar olagligen, godtyckligt och orättvist. 7 9 Se härtill avsnitt 7.3. 80 Svea hovrätts dom den 31 maj 2017 i mål nr B 2259/17. 8 1 Artikel 34 i 1969 års Wienkonvention om tolkning av traktater. Konventionen i kraft den 27 januari 1980 även för Sverige. 82 Se SOU 2010:72 Folkrätt i väpnad konflikt — svensk tolkning och tillämpning. Slutbetänkande av Folkrättskommittén, s. 286–300, vartill Ulf Lundqvist, Om betydelsen av komparativa studier för rättstillämpningen och framväxten av en global rättsordning, SvJT 2019 s. 809. 83 I kommentaren sägs följande (fotnoter utelämnade): “Whereas common Article 3 of the Geneva Conventions and Article 75 of Additional Protocol I require a “regularly constituted” court, human rights treaties require a “competent” tribunal, and/or a tribunal “established by law”. A court is regularly constituted if it has been established and organized in accordance with the laws and procedures already in force in a country.”. 84 Om tolkning av internationella konventioner, se artikel 31 och artikel 32 1969 års Wienkonvention om traktaträtten. 85 Se härtill Report of the Special Rapporteur on extrajudicial, summary or arbitrary executions on her mission to Iraq, United Nations General Assembly, Human Rights Council, A/HRC/38/44/Add.1, 20 June 2018. 86 I praxis om mänskliga rättigheter finns exempel där synnerligen allvarliga kränkningar av rättigheter medfört att domen ansetts vara en nullitet och upphävd (flagrant denial of justice). Ett sådant är när tortyr förekommit och därvid åtkommet erkännande presenterats vid rättegången mot den torterade rörande anklagelse för brott, och då även befunnits att rättegången varit olaglig. Se Lundqvist, Laga och rättvis rättegång i praxis, s. 261–263 med hänvisningar till praxis. 87 12 kap. 9 § st. 1 regeringsformen. 88 12 kap. 9 § st. 2 regeringsformen. 89 20 kap. 7 § rättegångsbalken. 9 0 Se härtill Ulf Lundqvist, Om prövningstillstånd i Högsta domstolen vid godtycklig eller uppenbart oriktig bevisvärdering i brottmål, Bokbyrån (2019). 9 1 Lundqvist, Laga och rättvis rättegång i praxis, bl.a. s. 71, 127 f., 143–145, 162, 169, 250 f. och 362 med hänvisningar till praxis från Europadomstolen. 92 Här bortses från vad som följer av internationella avtal. 9 3 AI och dess funktionsordning synes därmed både ha en slags normativ betydelse för grund och gräns för rättigheter, och för att pröva villkoren att beröva någon ett fritt och fullt utövande av dessa — helt eller delvis och permanent eller för en tid. 94 Tekniska bevis och statistik debatterades i början av 2020 i Dagens Juridik. 95 Vid den stora reformen av rättegångsbalken befanns förhandlingens offentlighet som något positivt och naturligt givet den muntliga rättegången, och den gav dessutom en reell möjlighet till insyn och kontroll från allmänhetens sida och journalister. Förutsättningarna för det blev bättre än enligt gamla rättegångsbalken då målet i stor utsträckning avgjordes med ledning av vad som antecknats i protokoll och fanns i domstolens akt. 96 Se härtill avsnitt 3.6. 9 7 Om passiva rättigheter och den misstänkte som subjekt med rättigheter och människovärde och anslutande praxis om provokationer, förtäckta förhör, förbjudna metoder vid förhör, karaktärsbevis, m.m., se Lundqvist, Laga och rättvis rättegång i praxis, s. 188–334. 98 Om aktiva rättigheter och ett kommunikativt och normerat förfarande, se Lundqvist, a.a. s. 335–436. Där behandlas praxis bl.a. rörande maktdelning i förfarandet, kontradiktion, processuell likställdhet (equality of arms), att få del av processmaterialet, ändring av talan, egna åtgärder för att åtkomma bevis och tekniska bevis jämte olika tekniska och rättsliga standarder. 99 Jämför överklagande av dom och förbudet mot reformatio in peius. 1 00 En läsvärd artikel är Per Henrik Lindblom, En lektion i mörkerseende. I: Studier i processrätt, Norstedts juridik (1993), s. 63–81. — Om vikten av komparativa analyser och jämförelser i olika rättsliga sammanhang, se Ulf Lundqvist, Om betydelsen av komparativa studier för rättstillämpningen och framväxten av en global rättsordning, SvJT 2019 s. 809. 101 Citatet är hämtat från den av Alexander Barclay år 1509 gjorda engelska översättningen av originalet Das Narrenschiff (1494) av Sebastian Brant, betitlad Ship of Fools, och nu återgiven i Franklin Classics (2018) med Thomas Hill Jamieson som medarbetare, s. 247. 102 Några helt allmänna principer rörande AI och en ansvarsfull förvaltning av ett tillförlitligt system finns i OECD:s rekommendationer på området, varav framgår bl.a. att en AI-aktör är ansvarig för att AI fungerar korrekt och för att den respekterar rättsstatens principer, mänskliga rättigheter, demokratiska värden, envars likhet (equality) och icke-diskriminering, transparens och andra sådana grundläggande värden och rättigheter som där anges. I rekommendationen finns vidare bestämmelser om utformandet av en nationell policy rörande AI och internationellt samarbete för en tillförlitlig AI och särskilt med avseende på små och medelstora företag, se OECD, Recommendation of the Council on Artificial Intelligence, OECD/Legal/0449, adopted on 22 May 2019. Se även Europarådets rapport Unboxing Artificial Intelligence: 10 steps to protect Human Rights (May 2019) och EU-kommissionens anvisningar Ethics Guidelines for Trustworthy AI, Highlevel Expert Group on Artificial Intelligence (April 2019).— För regulatoriska förslag i Australien, se Standards Australia, Developing standards for Artificial Intelligence: Hearing Australia´s voice, Discussion paper, June 2019. — För svenskt vidkommande har arbete med standardisering påbörjats inom ramen för SIS, se https://www.sis.se/nyheter-och-press/nyheter/ramverk-ger-ai-en-neutral-ochsaker-grund (besökt 2019-12-26). 103 Sommaren 2019 visade Tekniska Museet i Stockholm en utställning om AI, och sedan en tid finns utställningen Hyper Humans som till följd av Coronapandemin erbjuds i form av en digital rundvandring på museets hemsida.fotnot 9 · s. 384

Är Pragreglerna förenliga med svensk skiljemannarätt?2 hänvisningar

James Hope, Nils Ivars · SvJT 2019 s. 653–670 · 2 ställen

Bevisbördans placering i fordringsmål II — särskilt om förhållandet mellan den civilrättsliga regeln och föremålet för bevisbördan1 hänvisning

Alexander Hardenberger · SvJT 2019 s. 705–720 · 1 ställe

Rättsskipningen är uppbyggd utifrån ett system genom vilket omständigheterna i en tvist delas in i olika faktakategorier (rättsfakta/bevisfakta). Uppdelningen tar, i dispositiva tvistemål, sin utgångspunkt i den civilrättsliga regel som är tillämplig på tvisten. Det är parterna som disponerar över vilka omständigheter som blir föremål för domstolens prövning medan domstolen styr över den civilrättsliga regel som ska tillämpas på de av parterna åberopade omständigheterna, jfr 17 kap. 3 § och 35 kap. 2 § 2 st. rättegångsbalken.Generellt om bevisbördenormernas funktion · p. 1 · s. 707

Ett europeiserat arbetstagarinflytande - en rättslig studie av inflytandedirektivens genomförande i Sverige1 hänvisning

Erik Sjödin · 2015, s. 1–2080 · 1 ställe

295 misk förlust vars omfattning part har att föra bevisning om på sedvanligt sätt i enlighet med 35 kapitlet rättegångsbalken.[^1124] Brott mot bestämmelser om arbetstagarinflytande orsakar inte någon påvisbar ekonomisk förlust, med följd att det inte ställs krav eller för den delen yrkas ekonomiskt skadestånd för brott mot lagbestämmelser om arbetstagarinflytande.Ekonomiskt och allmänt skadestånd · p. 8 · s. 19

Rättspraktikers inställning till modern ljud- och bildteknik i rättssalen — en rättspsykologisk studie1 hänvisning

Sara Landströ, Rebecca Willén, Eric Bylander · SvJT 2012 s. 197–217 · 1 ställe

Videoinspelningar har varit i allmänt bruk inom olika delar av rättsväsendet sedan 1980-talet. Senare har även videokonferenser kommit att tas i bruk. Bättre utnyttjande av modern videoteknik i olika former var en central del av processlagstiftningsreformen En modernare rättegång (EMR), som trädde i kraft den 1 november 2008. Denna reform har inneburit att flera olika presentationsformat numera tillämpas jämsides i domstolarna. Utöver traditionell och tekniskt förmedlad skriftlighet samt omedelbar muntlighet förekommer medierad presentation av muntliga utsagor genom uppspelning av ljud- eller ljud- och bildinspelningar samt deltagande i sammanträde inför rätten genom ljud- eller ljud- och bildöverföring. Den som deltar i ett sammanträde genom ljud- eller ljud- och bildöverföring anses, enligt 5 kap. 10 § fjärde st. rättegångsbalken (RB) ha inställt sig inför rätten. Enligt huvudreglerna i 6 kap. 6 § första st. respektive 35 kap. 13 § andra st. RB ska en berättelse som lämnas i bevissyfte i tingsrätt dokumenteras genom en ljud- och bildupptagning, vilken läggs fram i hovrätten i stället för ett nytt förhör där efter överklagande dit.Inledning · p. 1 · s. 198

Kollektivavtalsrätten - en rättsvetenskaplig berättelse1 hänvisning

Mikael Hansson · 2010, s. 1–360 · 1 ställe

Det är dock en betydande skillnad att tillämpa en utländsk regel i ett enskilt fall jämfört med att införa en bestämmelse i den egna rättsord ningen. Den främmande regeln skiljs ut från den inhemska rätten. Den i AD 2007 nr 2 diskuterade regeln innehåller en begränsning jämfört med svensk rätt (den inhemska rätten används som jämförelse, som måttstock), kravet för att inte tillämpa sätts högt (det skall vara omöjligt eller direkt stötande att tillämpa bestämmelsen), slutligen lägger Arbetsdomstolen till att det inte har framkommit att rätten till medlemskap i fackliga organisa tioner i Bahamas ”på något sätt” skulle vara begränsad (hur det verkligen står till med den saken lämnas osagt), vilket torde hänga samman med att innehållet i utländsk rätt inte förutsatts vara känt av domstolen, utan att denna kan anmana part att förebringa bevisning därom, 35 kap. 2 st. RB). ”På något sätt” framstår bara det som en mycket hög tröskel, då det tycks omfatta hinder såväl de jure som de facto. Nu spelar precisionen i uttalandet knappast någon roll för lösandet av den fråga som är framför ögonen, men för berättelsen är den avgörande - man kan ta till i överkant eftersom det inte spelar någon roll, samtidigt som det markerar ett avstånd. Ett system med utsträckning av kollektivavtal skulle rubba balansen mel lan aktörerna på ett sätt som bara kan motiveras och förklaras genom att något mer iögonfallande missförhållande uppenbarar sig. Ett sådant missförhållande finns naturligtvis alltid latent i parternas retorik, genom att motsättningen är inbyggd i systemet.651 Retoriken synes dock sällan gå ut på att lagstiftaren skall få större inflytande, något som blir fallet om utsträckning eller allmängiltigförklaring tillgrips. Istället går förändringsförslagen ut på att en proportionalitetsprincip för stridsåtgärder behövs.652 Att en sådan princip juridifierar parternas relationer och gerDen dubbla konstruktionen · p. 12 · s. 24

Häktningspåfrestningar, falska erkännanden och bevisvärdering1 hänvisning

Sofia Lindow · SvJT 2009 s. 15–31 · 1 ställe

4.1 Den fria bevisprövningens princip När det gäller ett erkännandes bevisverkan i en brottmålsprocess framgår det av 35 kap. 3 § 2 st. RB att ett erkännande omfattas av den fria bevisprövningens princip. Detta innebär att ett erkännande endast har betydelse såsom bevisfaktum i målet. Rätten är följaktligen inte bunden av erkännandet utan skall göra en självständig prövning av vilket värde det skall åsättas. 4.2 Prövningen varierar med brottet Rättens prövning av ett erkännande är beroende av hur allvarligt det erkända brottet är. Prövningens omfattning kan sägas variera med kravet på utredningens robusthet. I grövre brottmål ställs det ett högre krav på utredningens robusthet och ett erkännande bör därför, i dessa fall, ha stöd i annan samverkande bevisning. Ett blankt erkännande torde i enlighet härmed aldrig kunna utgöra tillräcklig bevisning för en fällande dom i mål om grov brottslighet. Om den tilltalade däremot har viss kunskap om brottet kan kravet på ytterligare bevisning anses vara uppfyllt. Förutom den tilltalades erkännande och kunskaper om brottet förekommer dock också ofta bevisning i form av uppgifter från målsäganden och vittnen eller teknisk bevisning som självständigt talar för den tilltalades skuld. I bagatellartade mål anses emellertid som regel ett erkännande utgöra tillräcklig bevisning för bifall av åtalet och i enklare brottmål kan utredningen begränsas till erkännandet. 4.3 Prövningen av ett erkännande bör ske i två steg När rätten tar upp ett erkänt mål till prövning bör rätten underkasta erkännandet en prövning i två steg. Som ett första steg tar rätten ställning till om ett erkännande överhuvudtaget föreligger. Prövningen sker enklast genom att den tilltalade erkänner brottet inför rätten. Det är viktigt att rätten fastställer att erkännandet avser alla de i gärningen ingående omständigheterna. Likaså är det angeläget att undersöka om det subjektiva rekvisitet är uppfyllt eller om det föreligger någon ansvarsfrihetsgrund. Rätten bör vidare verka för att missförstånd undanröjs. När det väl har konstaterats att det föreligger ett erkännande skall domstolen pröva erkännandets sanningshalt. Denna prövning varierar som sagt mellan lindrigare och grövre mål. När rätten prövar ett erkännandes sanningshalt är det viktigt att rätten tar ställning till anledningen till att den tilltalade har erkänt.Svaren på frågorna när och hur erkännandet har avgivits är ofta av betydelse för bedömningen av om erkännandet har verklighetsförankring. Det bör uppmärksammas att ett erkännande ofta har avgivits hos polisen. Den erkännande har då som regel saknat juridisk hjälp. Erkännandet kan under dessa omständigheter ibland bestå i att den misstänkte resignerat och passivt godtagit polisens brottsbeskrivning utan att själv ha redogjort för sin uppfattning om vad som har hänt. För att rätten skall få kännedom om ifall erkännandet har avgivits på ett sådant sätt är det viktigt att rätten inte endast frågar den tilltalade om åklagarens påståenden stämmer utan rätten bör anmoda den tilltalade att fritt redogöra för sin version av vad som har hänt. 4.4 Verkan av att erkännande tas tillbaka En person avger ofta ett erkännande i en pressad situation. När den omedelbara pressen har lagt sig och den misstänkte har haft tid att tänka över situationen och ta del av den bevisning som föreligger återtas ibland erkännandet. En anledning till att en person återtar sitt erkännande kan, som ovan redogjorts för, vara att det är falskt. Av 35 kap. 3 § 1 st. 2 p. RB framgår att värdet av ett återtaget erkännande skall prövas särskilt. Vid en sådan prövning kan rätten komma fram till att återtagandet helt saknar berättigande. Domstolen kan emellertid likväl komma fram till att den inte kan bortse från förklaringen till återtagandet. Förklaringen till återtagandet av erkännandet utgör då ett negativt hjälpfaktum vid värderingen av erkännandet. Utgången i målet blir här beroende av hur mycket förklaringen till återtagandet reducerar erkännandets bevisvärde. En sista tänkbar möjlighet är att förklaringen till återtagandet anses ha verklighetsförankring. I dessa fall skall uppgifterna i återtagandet läggas till grund för en ogillande dom. 4.5 Prövningen av erkännanden i rättspraxis 4.5.1 NJA 1987 s 33 I fallet NJA 1987 s 33 bestod bevisningen av den tilltalades erkännande. Den tilltalade erkände att han hade berövat en man livet. Tingsrätten uppmärksammade, vilket överrätterna inte hade något att invända mot, att den tilltalades berättelse präglades av en övertygelse om att han hade tagit livet av offret. Samtidigt var han totalt oförstående inför det inträffade och kände djup ånger och förtvivlan. I målet saknades det vittnesuppgifter och teknisk bevisning men det förekom inte några omständigheter som talade för att den erkännande oskyldig skulle ha tagit på sig brottet och någon annan misstänkt fanns inte. Den tilltalades erkännande och berättelse om dådet överensstämde också med var knivhuggen hade träffat offret och med den position som offret befann sig i omedelbart efter dådet. Kännedomen om var knivhuggen hade träffat samt offrets position ansågs i fallet utgöra samverkande bevisning till erkännandet. Tingrätten liksom överrätterna ansåg att den tilltalades erkännande därför hade stöd i utredningen i målet och den tilltalade dömdes för brottet. 4.5.2 NJA 1994 s 310 I fallet NJA 1994 s 310 hade den tilltalade, Antonio, erkänt att han hade berövat sin sambo livet. När det gällde skuldfrågan gjorde tingsrätten följande bedömning som inte överklagades. Förundersökningen och utredningar företagna under denna var mycket noggrant och omsorgsfullt utförda. Antonios erkännande hade starkt stöd i utredningen i målet, som bland annat bestod av rättsmedicinska undersökningar, en rekonstruktionsfilm samt bilder från rekonstruktionstillfället. Tingsrätten uttalade vidare att det inte hade framkommit några som helst omständigheter som talade för att Antonio oskyldig skulle ha tagit på sig brottet och det fanns inte heller skäl att misstänka någon annan. Under den rättspsykiatriska undersökningen framkom det att Antonio led av en psykisk störning. Den psykiska störningen betraktades dock inte som allvarlig. Antonio fälldes till ansvar för mord. 4.5.3 RH 1994:97 I RH 1994:97 behandlades bevisvärdet av ett återtaget erkännande i mål om narkotikabrottslighet. Maria H hade i polisförhör och vid en häktningsförhandling erkänt att hon hade förvärvat sex gram heroin, varav hon sålt en del och brukat resten själv. Hon erkände även ett annat fall av narkotikabrottslighet. När det gällde den förstnämnda narkotikabrottsligheten tog Maria H tillbaka sitt erkännande och uppgav att hon hade trott att hon skulle friges om hon hittade på heroinhistorien. Hon uppgav också att hon hade varit narkotikapåverkad när hon greps.Värderingen av erkännanden · p. 1 · s. 24

Frivillig samverkan i straffprocessen1 hänvisning

Ulf Lundqvist · SvJT 2009 s. 353–376 · 1 ställe

Den osäkerhet som finns rörande uppgifternas riktighet bör härvid inte medföra att beviskravet sänks utan återspeglas i bevistemats sannolikhet. Medan bevisvärderingen är fri enligt 35 kap. 1 § 1 st. RB aktualiserar plea agreements och rättens ansvarsförklaring därför en rättslig mekanism som möjliggör kontroll av omständigheter som har indirekt betydelse för bevisvärderingen och en rättvis rättegång. En given utgångspunkt är här att rättegången i brottmål är en förhandling mellan två i princip likställda parter. Partsperspektivet är alltså centralt, vilket är ett viktigt ställningstagande mot bakgrund av det nyss omtalade våldsmonopolet.Inledning · p. 20 · s. 358

Marknadsmissbruk - insiderbrott och kursmanipulation1 hänvisning

Catarina af Sandeberg · 2002, s. 2–2004 · 1 ställe

ha vetat under dessa omständigheter.” Domstolarnas culpabedömning kan indelas i två led. Enligt det första ledet har domstolen att fastställa vilka anspråk på aktsamhet som kan uppställas för ifrågavarande område. En rad omständigheter har här betydelse. I första hand sker culpabedömningen med utgångspunkt i lagstadganden och andra föreskrifter, och med stöd av rättspraxis. Därefter tas hänsyn till sedvana, dvs den aktsamhet som normalt sett kan förväntas. Kan ledning inte hämtas i någon av dessa källor har domstolen i sista hand möjlighet att göra en fri bedömning med stöd av 35 kap RB. Domstolen skall härvid nyttja den s k riskavvägningsmetoden, eller den fria culpabedömningen, vilken används i de fall regelverket inte är tillräckligt definierat för att kunna tillämpa en normrelaterad culpabedömning. Culpabedömningen görs då genom en avvägning av risken för skada, den sannolika skadans storlek, möjligheten att förekomma skadan och den handlandes möjlighet att inse risken för skada eller förutse skadan. Enligt det andra ledet i bedömningen har domstolen att motivera att det kunnat begäras just av den individuelle gärningsmannen att han i den aktuella situationen iakttog erforderlig aktsamhet, dvs en subjektiv bedömning av oaktsamheten. 4.3.1.1.2.1 Objektivisering av culpabedömningen Vårdslöshet i juridisk mening har tidigare bedömts föreligga om skadegöraren inte uppträtt på ett sådant sätt som en förnuftig och hänsynsfull person av samma kategori eller yrkesutövning som skadegöraren kan antas ha handlat, om han varit i skadegörarens situation. Vid avgörande av frågan om vilka krav som rimligen kunnat ställas på skadegöraren har sålunda gjorts en jämförelse med hur en ”god” representant för skadegörarens yrkesgrupp skulle ha uppträtt. Culpabedömningen blir emellertid allt mer objektiviserad, och hänvisningar till sedvana eller rådande värderingar i samhället är numera i stort sett övergivna. Culpabedömningen grundas ofta i stället på en undersökning av huruvida överträdelse av en rättslig norm är för handen. Det centrala temat vid oaktsamhetsvärderingen blir vid en objektiviserad bedömning huruvida ansvarssubjektet handlat i strid med regelverket. 4.3.1.1.2.2 Det subjektiva inslaget i culpabedömningen Ett problem med den normrelaterade culpabedömningen är att den kan vara alltför teknisk. Tar man endast hänsyn till huruvida normöverträdelse föreligger kan de enskilda omständigheterna in casu ej beaktas. I avsikt att lösa detta problem kan vid culpabedömningen, utöver fastställande av överträdelse, göras en bedömning av huruvida överträdelsen varit ursäktlig. Gärningsmannen har exempelvis här att visa att han av olika skäl inte haft möjlighet att ha kännedom om att uppgiften var insiderinformation, eller att de kurspåverkande åtgärderna var oavsiktliga. Till denna subjektiva sida av culpabedömningen hänförs förhållanden som rör skadevållarens person. Härvid görs en bedömning av huruvida subjektiva omständigheter kan ge anledning att bedöma underlåtenheten att följa regelverket som ursäktlig. Utgångspunkten är att bristande sakkunskap rörande förhållanden som personen i fråga bort känna till, eller avsaknad av andra personliga kvalifikationer inte minskar det ansvar som åvilar gäningsmannen. En omständighet som kan lindra ansvarsbedömningen är däremot bristande kännedom om förhållanden rörande informationen, s k villfarelse. 4.3.2 Rekvisiten i insiderstrafflagen 4.3.2.1 De objektiva rekvisiten 4.3.2.1.1 Insiderinformation Insiderstrafflagen omfattar varje typ av information eller kunskap om en icke offentliggjord omständighet som är ägnad att väsentligt påverka kursen på värdepapperen när den blir allmänt känd. Lagen omfattar således all information, oavsett om informationen är företagsspecifik, marknadsspecifik eller allmän. All insiderinformation som anställda och uppdragstagare erhåller omfattas av handelsförbudet. Det saknar betydelse om arbetet utförs hos arbetsgivaren eller på annan plats. Trots rekvisitet att informationen skall vara av exakt natur inkluderas varken åsikter grundade på allmänt tillgänglig information, spekulationer eller rykten i begreppet. Utgångspunkten är att insiderspekulation baserad på rykten är tillåten, men gränsen går vid rykten som kommer från informationskanaler som vanligen har tillgång till insiderinformation. Detsamma torde gälla rykten som sprids på chatsidor och liknande på Internet, och som endast når en begränsad krets av personer. I CESR:s riktlinjer för implementering av marknadsmissbruksdirektivet anges att händelsen skall vara sann eller troligen komma att inträffa i framtiden, och tillräckligt exakt för att tillåta att slutledning kan dras ifråga om dess inverkan på priser. Vidare anges att bl a följande faktorer skall beaktas vid avgörande av huruvida information är av exakt natur:Rekvisiten · p. 7 · s. 22

Konsumentskyddet över gränserna - särskilt inom EU - en studie i internationell privat- och processrätt2 hänvisningar

Marie Linton · 2002, s. 1–892 · 2 ställen

Lagen om skiljeförfarande - en kommentar2 hänvisningar

Thorsten Cars · 2001, s. 3–2089 · 2 ställen

Prospektansvaret - caveat emptor eller caveat venditor?1 hänvisning

Catarina af Sandeberg · 2001, s. 15–470 · 1 ställe

4.4.3.1 Inledning För att skada skall tillerkännas den skadelidande skall enligt såväl aktiebolagslagen som enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler rekvisitet culpa vara uppfyllt. Med culpabedömningen åsyftas bedömningen av den grad av oaktsamhet som skall medföra skadeståndsansvar. Culpa, eller vållandebegreppet, används som en gemensam beteckning på uppsåt och oaktsamhet. Utanför denna beteckning faller således skador orsakade av casus, våda, liksom strikt ansvar. Bedömningen av gränserna för oaktsamheten i det konkreta fallet bedöms utifrån för rättsområdet gällande regler. Någon definition på oaktsamhet finns vare sig i skadeståndslagen eller i ABL. Oaktsamhet är en s k standard, det vill säga ett rättsligt begrepp som får sin innebörd av utomrättsliga regler som kontinuerligt förändras. En rad omständigheter har här betydelse. I första hand sker culpabedömningen med utgångspunkt i lagstadganden och andra föreskrifter, samt med stöd av rättspraxis. Därefter tas hänsyn till sedvana, dvs den aktsamhet som normalt sett kan förväntas. Kan ledning inte hämtas i någon av dessa källor har domstolen i sista hand möjlighet att göra en fri bedömning med stöd av RB 35 kap. Domstolen skall härvid nyttja den s k riskavvägningsmetoden, eller den fria culpabedömningen, vilken används i de fall regelverket inte är tillräckligt definierat för att kunna tillämpa en normrelaterad culpabedömning. Culpabedömningen görs då genom en avvägning av risken för skada, den sannolika skadans storlek, möjligheten att förekomma skadan och den handlandes möjlighet att inse risken för skada eller förutse skadan. Regler som ej utgör lag eller författning, såsom allmänna råd och rekommendationer av myndigheter och organisationer, är inte alltid bindande, och en överträdelse av dessa regler leder inte självklart till skadeståndsansvar. Icke-bindande normer får dock betydelse vid culpabedömningen. I NJA 1995 s 693 har HD konstaterat att ”… det kan ligga nära till hands att anse att den som avvikit från ett rekommenderat handlingssätt har gjort sig skyldig till vårdslöshet.” HD uttalade även i målet att råd har större betydelse för vårdslöshetsbedömningen om det ger uttryck för en ”etablerad eller önskad sedvänja”. Normalt sett krävs för culpa att en handling ägt rum, dvs det är inte tillräckligt att personen ifråga underlåter att handla. Undantaget är emellertid situationer där krav på handling är rättsligt reglerad. På aktiemarknaden förligger rättsligt reglerade krav på handling i anslutning till emission och introduktion, och underlåtenhet att handla i enlighet med reglerná konstituerar culpa, och ansvar för underlåtenheten. Eftersom alla uppgifter av väsentlighet för bedömning av risken med investeringen skall offentliggöras i prospektet enligt 3 kap 50 § FFFS 1995:21 torde även förtigande av väsentlig uppgift vara ansvarsgrundande. Gränsdragningen mellan ett svikligt och ett tillåtet förtigande av en omständighet är emellertid inte alldeles enkel. Aarbakke menar, med hänvisning till äldre praxis, att om det rör sig om ”vesentlige horhold, ma det formentlig opplyses, selv om de faller utenfor lovbestemmelsens krav.” Konstateras kan att förtigandet inte får vara ohederligt, och vid bevisvärderingen kan det var till hjälp att ställa frågan varför förtigandet skett. 4.4.3.2 Objektivisering av culpabedömningen Vårdslöshet i juridisk mening har tidigare bedömts föreligga om skadegöraren inte uppträtt på ett sådant sätt som en förnuftig och hänsynsfull person av samma kategori eller yrkesutövning som skadegöraren kan antas ha handlat, om han varit i skadegörarens situation. Vid avgörande av frågan om vilka krav som rimligen kunnat ställas på skadegöraren har sålunda gjorts en jämförelse med hur en ”god” representant för skadegörarens yrkesgrupp skulle ha uppträtt. Vidare har framförts att culpabedömningen bör göras med ledning av principerna för syssloman. Culpabedömningen blir emellertid allt mer objektiviserad, och hänvisningar till sedvana eller rådande värderingar i samhället är numera i stort sett övergivna. Culpabedömningen grundas ofta i stället på en undersökning av huruvida överträdelse av en rättslig norm är för handen. Det centrala temat vid oaktsamhetsvärderingen blir vid en objektiviserad bedömning huruvida ansvarssubjektet följt de regler som gäller för utformning och offentliggörande av prospekt. Bedömningen går helt enkelt ut på att fastställa huruvida ansvarssubjektet överträtt en rättsligt bindande handlingsnorm. Ju mer precisa och detaljerade normer som finns inom det aktuella bedömningsområdet, desto mindre utrymme finns för skönsmässig bedömning. 4.4.3.3 Det subjektiva inslaget Ett problem med den normrelaterade culpabedömningen är att den kan vara alltför teknisk. Tar man endast hänsyn till huruvida normöverträdelse föreligger kan de enskilda omständigheterna in casu ej beaktas. I avsikt att lösa detta problem kan vid culpabedömningen, utöver fastställande av överträdelse, göras en bedömning av huruvida överträdelsen varit ursäktlig. Skadevållande part har här att visa att han av olika skäl inte haft möjlighet att ha kännedom om att uppgiften var oriktig. Till denna subjektiva sida av culpabedömningen hänförs förhållanden som rör skadevållarens person. Härvid görs en bedömning av huruvida subjektiva omständigheter kan ge anledning att bedöma underlåtenheten att följa regelverket som ursäktlig. Utgångspunkten är att bristande sakkunskap rörande förhållanden som personen i fråga bort känna till, eller avsaknad av andra personliga kvalifikationer inte minskar det ansvar som åvilar organledamoten enligt aktiebolagslagen. En omständighet som kan lindra ansvarsbedömningen är däremot kännedom om de frågor rörande bolaget som aktualiserat ansvaret, s k villfarelse. I detta sammanhang har man att skilja mellan faktisk villfarelse och rättsvillfarelse. Skillnaden mellan dessa är att skadevållaren vid faktisk villfarelse har varit okunnig om faktiska förhållanden av vikt vid culpabedömningen, emedan han vid rättsvillfarelse har varit okunnig om innehållet i regelverket. Huvudregeln är att endast faktisk villfarelse kan medföra att vederbörande undgår ansvar, eftersom reglerna annars skulle riskera att urholkas och bli ineffektiva. Gomard har framfört att styrelseledamöter bör kunna undgå ansvar på grund av rättsvillfarelse, eftersom regel i vissa fall kan te sig alltför sträng. Normann Aarum motsätter sig emellertid denna grund för lindring i ansvaret, och ifrågasaätter varför stryrelseledamöters oaktsamma handlande skall bedömas mildare än ändra skadevållande handlingar på det civilrättsliga området. Ytterligare en subjektiv faktor är passivitet, varvid huvudregeln är att passivitet inte kan medföra någon lindring i skadeståndsansvaret. Även detta torde leda till att även förtigande av information kan grunda skadeståndsansvar. 4.4.3.4 Culpabedömningen vid prospektansvar När ett område är föremål för så omfattande reglering som gäller för prospekt är en objektivisering av ansvaret till viss del oundviklig. Culpabedömningen sker således i flera etapper. Vid överträdelse skall primärt fastställas i vilken mån den överträdda normen är en för bolaget rättsligt bindande regel. Emellertid påverkas oundvikligen aktsamhetsbedömningen likväl av den enskilda skadesituationen och den personliga vårdslösheten. Arbetet med att bearbeta och sammanställa uppgifterna i prospektet kan av praktiska skäl inte utföras av de personer i bolagets styrelse och ledning som, i enlighet med regelverket, i prospektet skall avge en försäkran om att prospektinnehållet är riktigt. Vid prospektutformningen engageras jurister för att göra en noggrann genomgång av samtliga väsentliga avtal bolaget ingått med externa avtalsparter samt nyckelpersoner inom bolaget. En finansiell genomgång görs av en revisionsbyrå tillsammans med emissionsinstitutet. En affärsmässig genomgång av bolaget omfattande en värdering av bolaget inklusive omvärldsanalys, konkurrens, framtidsutsikter etc görs av emissionsinstitutet. Denna granskning genomförs av emittent och emissionsinstitut gemensamt, och givetvis är alltid bolagets ledning och anställda inblandade i processen genom att tillhandahålla nödvändig information till vederbörande. Organledamöterna går tillsammans med sina för ändamålet engagerade rådgivare igenom en verifikationsprocess. Härvid sker en genomgång av prospektinnehållet i avsikt att kontrollera att prospektinnehållet är korrekt. Processen har som målsättning att kontrollera att de uppgifter som intagits i prospektet är riktiga. Vidare skall dokumenteras att organledamöter, revisorer, rådgivare och fondkommissionärer vidtagit alla till buds stående medel och åtgärder för att försäkra sig om att prospektet innehåller riktiga uppgifter. Verifikationsprocessen sker i möten mellan bolagets ledning, rådgivare och de som leder verifikationsprocessen. Således är vissa uppgiftslämnare anställda i bolaget, medan andra är helt fristående arvoderade experter och konsulter. De aktörer som insamlar uppgifter som skall publiceras i prospektet skall för att undgå ansvar vid senare identifierade bristfälligheter göra sitt urval av uppgifter med den omsorg uppgiften kräver. Processen genomförs ofta i form av en formulering av konkret fråga som skall besvaras. Fråga/svar metoden används även för subjektiva värderingar, vilka uppgifter verifieras av den eller de personer som har störst kännedom i frågan, och verifikationen sker genom att personen ifråga med sin underskrift verifierar att ifrågavarande uppgifter i prospektet är korrekta. Processen utmynnar i en dokumentation vari anges vem som är ansvarig för kontroll av att respektive uppgift är korrekt, och vilket underlag som förelegat för att kunna avgöra detta. Verifikatet undertecknas av de personer som ansvarat för uppgifterna, och en slutlig genomgång av uppgifterna görs i avsikt att försäkra att inget förhållande förändrats under den tid processen pågått. Dokumentet föreläggs slutligen styrelsen på ett styrelsemöte, där prospektmaterialet godkänns. Den information som lämnas är i sin tur avhängig av en tidigare värdering av vilken information som är väsentlig, och som därför skall medtagas i prospektet. Även denna värdering är utförd av konsulter och experter, bl a aktuella emissionsinstitut, samt bolagets anställda. En värdering av framtidsutsikter kan exempelvis vara underbyggd med budgetmaterial, försäljningsbudgets för enskilda avdelningar, strategiplaner, marknadsföringsplaner och styrelseprotokoll innehållande diskussioner rörande bolagets framtida intjäningsförmåga. Uppgifterna från olika avdelningar inom bolaget är således av största vikt för i prospektet offentliggjord information. Werlauff söker göra en juridisk–teoretisk kvalifikation av verifiktionsbegreppet, och menar att verifikationen kan ses som en formaliserad form för den caveat emptor princip som råder vid köp av ett bolag. Undersökning av objektet vidtas i prospektfallet av utomstående konsulter vilka engagerats av säljaren, dvs bolaget, på grund av att det stora antalet potentiella köpare inte själva har möjlighet att vidtaga undersökning av köpobjektet. Med andra ord skulle teckning av aktie komma att utlösa en caveat emptor-plikt motsvarande den plikt till due diligence som åligger majoritetsköpare vid förvärv av ett bolag, medan plikten i prospektfallet åligger av bolaget engagerade rådgivare. Kravet på aktsamhet torde i prospektfallet, beroende på den potentiellt stora kretsen skadelidande vara stort, vilket medför att en normrelaterad bedömning leder till att överträdelse av prospektreglerna inte är ursäktlig, utan varje överträdelse torde leda till ansvar. Däremot torde man ej kunna ålägga skadevållare ansvar för information som kan påverkas av stat och kommun, t ex vid förändring i regelverket. Rättsvillfarelse är inte en ursäkt, utan leder till ansvar. Detta innebär att såväl utelämnande av obligatorisk uppgift som utelämnande av uppgift som är väsentlig för investors bedömning av risken med investeringen måste bedömas vara oaktsamt handlande. Har överträdelse skett av noteringsavtalet eller en rekommendation utgiven av ett självreglerande organ måste ställning tas huruvida normen är bindande eller ej. Även överträdelse av ickebindande normen kan i vissa fall medföra ansvar, i det domstolen bedömer handlandet vara oaktsamt. 4.4.3.5 Ansvarslindrande omständigheter Vid culpabedömningen i prospektansvarsfallet kan finnas omständigheter som kan påverka aktsamhetsbedömningen såväl på skadevållarens som den skadelidandes sida. En faktor som skulle kunna påverka bedömningen är att den skadelidande varit informerad om verkliga förhållanden, men trots detta beslutat investera i aktien. Har i ett prospekt offentliggjorts en bristfällig uppgift, vilken korrigerats av massmedia, utan att bolaget varit ansvarig för korrigeringen, skulle därvid kunna bedömas som ansvarslindrande. Vid culpabedömningen skulle i detta fall hänsyn tas till att massmedia publicerat uppgifter om att visst prospekt innehållit bristfällig uppgift, även om det ej är bolaget som offentliggjort uppgiften. Ett tidigt norskt rättsfall, Rt 1909 s 145, ger uttryck för uppfattningen att förhållanden som antas vara ”allmänt kända” inte kan läggas till grund vid ansvarsbedömningen. Højesterett menade att förhållanden som är allmänt kända skall tecknare av aktier förutsättas ha kännedom om. Inställningen torde leda till att bristfälliga uppgifter som strider mot vad som är ”allmänt känt” inte skulle kunna vara ansvarsgrundande. I ett norskt underrättsfall från senare tid, Kongeparken–fallet för vilket redogörs nedan, menade domstolen att den massmediala uppmärksamheten säkerligen påverkat investor i högre grad än de uppgifter som publicerats i prospektet. I det danska Hafnia-fallet hade däremot Sø- og handelsretten inställningen att korrigerande information som publicerats i massmedia utan att det var bolagets företrädare som ombesörjt denna inte kunde verka lindrande vid ansvarsbedömningen. Slutsatsen i denna fråga måste vara att det inte kan vara rimligt att skadevållarens ansvar görs beroende av vad som publiceras i media. Avgörande borde i stället vara huruvida ansvarssubjekten vidtagit åtgärder för att korrigera uppgifterna inom rimlig tidsrymd. Skäl för lindring är sålunda att skadevållaren vidtagit riskbegränsande åtgärder för att åstadkomma en korrigering av den bristfälliga informationen. Har bristfällig uppgift offentliggjorts, varefter företrädare för bolaget publicerat korrigering av uppgiften i massmedia kan lindring av ansvaret ske, och/eller ersättningsbeloppet komma att jämkas. Vid culpabedömningen måste som nämnts ovan även en bedömning av subjektiviteten göras. För lindring i ansvaret åligger det den skadevållande att visa att det föreligger förmildrande omständigheter, och att agerandet på grund av subjektiva faktorer kan ses som ursäktligt. I framför allt amerikansk rätt har utvecklats en rad omständigheter som vid bristfälligt informationslämnande kan lindra aktsamhetsbedömningen. För det första kan skadevållarens culpa lindras av att han haft välgrundad anledning att lita på den bristfälliga uppgiftens riktighet, och kan styrka sin goda tro. Detta är emellertid förenat med stora svårigheter. Var går exempelvis gränsen för i vilken mån styrelseledamöterna skall kunna förlita sig på uppgifter från verkställande direktör, finansdirektör eller revisor? Det torde inte utan starka skäl vara möjligt för styrelseledamot att undgå ansvar enbart med stöd av att han uppger att han varit i god tro om de uppgifter som presenterats. Vållandet kan dock anses mindre i det fall skadevållaren haft goda skäl att förlita sig på uppgift från expert. I såväl tysk som engelsk och amerikansk rätt undgår den förment skadevållande ansvar om han kan visa att uppgiften inhämtats av extern konsult, eller från ett officiellt dokument. En annan fråga är huruvida lindring i ansvaret kan ges i det fall överträdelsen framstod som mindre väsentlig i handlingsögonblicket än den gör efteråt, i ljuset av uppkommen skada. Det torde inte vara alltför ovanligt att uppgiftslämnare inte tillmätt viss uppgift den betydelse den senare visat sig komma att ha, eventuellt i kombination med andra uppgifter eller händelser. Slutligen kan vid culpabedömningen, i de fall flera personer är inblandade, en person ofta bedömas vara primärt ansvarig, varvid lindring i ansvaret för övriga kan komma ifråga på den grund att ansvarssubjektet haft bristande kännedom om de verkliga förhållandena. 4.4.3.5.1 Lindring av ansvaret på grund av samtycke till risk En fråga som aktualiseras i samband med frågan om culpabedömningen vid prospektansvar är betydelsen av samtycke till risk. Grundtanken i resonemanget är att den skadelidandes samtycke till risk kan ha ansvarslindrande effekt. Frågan är därvid huruvida möjligheten att skadelidande medvetet utsatt sig eller sin egendom för risk skall medföra ansvarsfrihet eller lindring för skadevållare. Diskussionen i doktrin har i huvudsak förts i samband med skador vid utövande av fritidssysselsättningar, men kan analogivis föras över till investeringar på marknaden för värdepapper. Risktagande kan jämföras med det inom skadeståndsrätten använda begreppet samtycke, och samtycke till att utsätta sig för risken att lida skada skulle därmed verka ansvarsbefriande, eller ansvarslindrande, för skadevållaren. Samtidigt behöver inte det faktum att den skadelidande insett risken med ett visst handlande innebära att han skall anses ha samtyckt till skadans uppkomst. Agell exemplifierar med att skada genom en regelenlig tackling under en fotbollsmatch inte medför ansvar, medan ett likadant handlande mot en fotgängare på gatan kan medföra såväl straff- som civilrättsligt ansvar. Skillnaden är att i den förra situationen den skadelidande frivilligt har utsatt sig för skaderisken. Vidare gäller frågan om samtycket kan verka jämkningsgrundande i de fall skadevållaren trots samtycket måste anses ha betett sig oförsvarligt oaktsamt, dvs skall samtycket har en ansvarsbefriande effekt oberoende av skadevållares handlande? Uppmärksamheten riktas i detta fall endast mot den skadelidandes eget beteende. Agell menar att denna möjlighet i och för sig är närliggande, eftersom frågorna runt samtycket endast hänför sig till den skadelidandes situation. Agell har inställningen att ansvarsfrågan inte kan begränsas till en bedömning av enbart den skadelidandes samtycke och beteende i övrigt, utan att även skadevållarens handlande samtidigt måste beaktas. Att samtycke skall verka ansvarsbefriande oberoende av graden av culpa menar Agell är olämpligt av en rad skäl. Han pekar på att av rättspraxis framgår att enbart ett frivilligt risktagande från den skadelidandes sida ingalunda generellt anses avskära denne från möjligheten till skadestånd enligt culparegeln, utan resultatet normalt blir beroende av en vållande- och medvållandebedömning. Agells slutsats är att samtycket föranleder ansvarsfrihet i åtskilliga situationer, men om skadevållaren trots samtycket betett sig oförsvarligt bör detta behandlas som medvållande. Karlgren menar att samtycket skall verka ansvarlindrande i de situationer skadehandlingen kan vara ”försvarlig, ibland kanske t. o. m. önskvärd.” Hans inställning är att samtycket inte skall kunna verka befriande från ansvar, utan endast medföra jämkning av skadeståndet. I det norska rättsfallet Rt 1913 s 689 har en riskfördelning lagts till grund för ansvarsbedömningen. Domstolens mening var att visserligen har tecknarna accepterat en affärsmässig risk med att delta i visst projekt, men denna risk tas givetsvis under förutsättningen att prospektet är korrekt och innehåller tillräcklig information för att ge en bild av den risk investeringen innebär. Konstateras kan att gränslinjerna mellan när en viss omständighet är att beakta som en ansvarsfrihetsgrund, som ett led i culpabedömningen eller som hörande till frågan om medvållande på den skadelidandes sida tenderar att bli diffusa, och bedömningen måste ske in casu med hänsyn till de särskilda omständigheter som föreligger. 4.4.3.5.2 Nyttomaximeringsprincipen inverkan på aktsamheten Inom rättsekonomin brukar man i analysen skilja mellan olika inställning till risk. I ekonomisk teori är det inte i första hand reglernas innehåll som är den intressanta faktorn bakom mänskligt beteende, utan maximering av den enskildes nytta. Detta innebär att en person som har att välja mellan olika alternativ väljer det som medför mest nytta för honom eller henne. Nyttomaximering innebär i första hand att den handlande kan maximera sina intäkter och minimera sina kostnader. Individuella preferenser kan emellertid spela in, såsom exempelvis viljan att underkasta sig regler. Prevention kan teoretiskt byggas direkt på nyttomaximeringsprincipen; beroende på förväntad nytta får aktören ett incitament att handla på ett sådant sätt att risken för skada begränsas. Vanligast är att utgå ifrån att agenten, dvs aktören på värdepappersmarknaden, är riskneutral, vilket innebär att det är likgiltigt för honom huruvida en risk aktualiseras. Den som gärna tar risker, dvs väljer det osäkra framför det säkra, kallas riskbenägen. Inom ramen för rättsekonomin har utvecklats modeller för beräkning av kostnader för handlande och skador. Utgångspunkten är i korthet att i det fall lagen innehåller en regel för ansvar vid culpa, det lönar sig för skadegöraren att visa aktsamhet. Genom allokering av ersättningsskyldighet till den som lättast kan förebygga en skada kan man således uppnå den bästa preventiva effekten. Innehåller lagen inte en ansvarsregel kommer inte presumtiva skadevållare att visa aktsamhet, men däremot de skadelidande. Även en medvållanderegel krävs för att också dessa aktörer skall visa aktsamhet. Blir de skadelidande alltid kompenserade har de ingen anledning att vara aktsamma, dvs de tar större risker än vad som annars skulle vara fallet. 4.4.3.5.3 Sammanfattande slutsatser Visserligen är en investering på värdepappersmarknaden per definition behäftad med ett risktagande. I enlighet med de ekonomiska resonemangen om nyttomaximering och prissättning skall risken i princip vara kalkylerbar. Innebörden av resonemanget är att fel prissatta aktier inte är lönsamma i relation till det risktagande investeringen i dem medför. Av detta följer att investering som utlovar högre avkastning än som motiveras av risktagandet grundas på antingen förmedling av insiderkunskap eller på felaktig tolkning av informationen runt aktien. Information om eventuell felaktig prissättning skall omedelbart nå marknaden, och priset anpassas därefter. Investor skall i enlighet med dessa resonemang vara förberedd på viss risk för kursförlust om han medvetet satsat i ett projekt med högre risk än den risk andra jämförbara projekt innebär. Men skall därmed investor behöva kalkylera med risken att organledamöterna culpöst lämnar vilseledande information? Denna fråga måste besvaras nekande. Låt oss säga att investor vid investering på inofficiell lista kan bedömas ha samtyckt till risk i större utsträckning än någon som valt att göra sin investering i bolag noterat på de officiella listorna. Men denna risk kan ej anses omfatta vilseledande information, utan endast en kursförändring som orsakats av annan påverkansfaktor. 4.4.3.6 Utvidgning av culpaansvaret i rättspraxis Tendensen att tolka 2 kap 4 § SkL e contrario, dvs att ersättning ej utgår i de fall brott ej är begånget, är som ovan nämnts numera något svagare än tidigare. I praxis där HD utvidgat ansvaret för ren förmögenhetsskada i utomkontraktuella förhållanden har dock domstolen samtidigt understrukit att ersättningsskyldighet för ren förmögenhetsskada som inte vållats genom brott utanför kontraktsförhållanden i princip kräver stöd i lag. Emellertid har under senare år regeln utvidgats, och i praxis har medgivits skadestånd i en rad enskilda rättspolitiskt motiverade fall. Ett av de mer omdiskuterade rättsfallen är det under avsnitt x redovisade RH 1984:28, vari inte styrelsen utan bolaget ålades ansvar på ”kvasikontraktuell” grund gentemot aktieägare för skada som ställföreträdare orsakat tredje man. Nästa viktiga rättsfall, NJA 1987 s 692, Konefallet, rörde ett intyg avseende en fastighetsvärdering, vilket sedermera kom att ligga till grund för ett banklån. Ett värderingsutlåtande rörande en fastighet byggde på felaktiga förutsättningar rörande möjligheten att exploatera fastigheten, och angav därför ett helt verklighetsfrämmande värde. Långivaren riktade skadeståndsanspråk mot utställaren av intyget. Grunden för yrkandet var att värderingsmannen genom otillräcklig undersökning hade förfarit vårdslöst vid fullgörande av sitt uppdrag. Utställaren bestred talan på den grund att det inte förelåg något avtal mellan denne och banken. HD hade i målet att ta ställning till huruvida den felaktiga värderingen var skadeståndsgrundande, med tanke på att utlåtandet inte gavs på uppdrag av långivaren utan av fastighetsägaren. HD framhöll att enligt förarbetena till SkL avsikten vid införandet av 2 kap 4 § inte var att hindra en rättsutveckling i riktning mot ett vidgat ansvar för ren förmögenhetsskada, samt att i rättspraxis ansvar förekommit beträffande felaktiga vederhäftighetsintyg och soliditetsupplysningar. I domen uttalade HD vidare: ”För värderingsmannen måste det stå klart att intyget kan komma till användning för skilda ändamål och av flera personer. Att annan än uppdragsgivaren fäster avseende vid ett värderingsintyg är ofrånkomligt.” HD menade att ”övervägande skäl talar för att den som med fog satt sin tillit till ett värderingsintyg inte skall bära följderna av en skada som ytterst beror på att intygsgivaren förfarit vårdslöst,” och biföll långivarens talan. Värderingsintyget innehöll dock en friskrivningsklausul, vilken HD bedömde vara giltig. Svaranden undgick på så vis skyldighet att utbetala skadeståndet. Ansvaret begränsades således inte till att endast omfatta skadelidande kontraktspart, utan även den tredje man som förlitat sig på uppgifterna i intyget. HD påpekade dock i domen att avsikten inte var att göra något generellt uttalande om gränserna för värderingsmäns skadeståndsskyldighet, utan att uttalandena i domen endast omfattade värderingsintyg beträffande fast egendom avgivet av den som yrkesmässigt åtar sig uppdrag att värdera sådan egendom. Lokutionen ”med fog satt sin tillit” torde innebära att HD bedömt ansvaret som utomobligatoriskt, och inte bedömt fallet genom en utvidgning av det inomobligatoriska ansvaret. Vid en jämförelse med prospektsituationen kan konstateras att ett värderingsintyg på motsvarande sätt riktar sig till en obestämd krets. En skillnad ligger i att investorerna är avsedda mottagare av informationen. Aktieteckning rör således inte ett renodlat utomobligatoriskt förhållande, såsom fallet var i domen ovan. Enligt Hellner är den avgörande lokutionen för att inskränka det utomobligatoriska ansvaret i målet ”med fog satt sin tillit,” men konstaterar att innebörden av denna lokution måste bedömas in casu. Även i NJA 1996 s 700 har HD tillerkänt skadelidande ersättning utan att brott varit för handen. En konkursförvaltare hade såsom konkursboets egendom sålt egendom som rätteligen tillhörde den skadelidande, och inte konkursboet. Konkursförvaltaren ådömdes att erlägga ersättning till skadelidande tredje man för att han genom en vårdslös förvaltningsåtgärd tillfogat den rättmätige ägaren skada.Oaktsamhetstandarden · p. 1 · s. 106