Rättsfall
NJA 2013 s. 842
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2013 s. 842
BibTeX
@misc{nja-2013-s-842,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2013 s. 842}},
year = {2013},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
46 hänvisningar i 22 artiklar · 41 stycken/fotnoter
Lagstiftning om grundlagsskadestånd1 hänvisning
Två strandskyddsmål1 hänvisning
- Jfr NJA 2013 s. 842 p. 37 där HD anför att det inte fråga om en felaktig rättstillämpning om en domstol ”har redovisat en rimligt adekvat analys av rättsläget” men analysen leder fram till en slutsats som avviker från gällande rätt, även om avvikelsen är påtaglig. Motsvarande bör gälla för de fall då en domstol finner att det finns övertygande sakskäl emot att tillämpa en rättsnorm som kommer till uttryck i ett förarbete eller prejudikat. Enligt domen kan skadeståndsansvar för det allmänna dock uppkomma om domstolen av förbiseende inte tillämpar en rättsnorm.
- 379 NJA 1990 s. 24 NJA 1992 s. 130 NJA 1993 s. 764 NJA 1994 s. 194 NJA 1994 s. 712 III NJA 1996 s. 52 NJA 1996 s. 410 NJA 1997 s. 44 NJA 1997 s. 197 NJA 1999 s. 629 NJA 2002 s. 378 NJA 2002 s. 630 ”Restaurang Pelé” NJA 2007 s. 909 ”Jehanders grus” NJA 2009 s. 388 NJA 2009 s. 672 NJA 2012 s. 597 NJA 2012 s. 725 NJA 2013 s. 271 ”Skadorna på Läckebys arbeten” NJA 2013 s. 842 ”Kezban” NJA 2013 s. 1174 NJA 2014 s. 960 ”Det Andra Bolaget” NJA 2015 s. 3 NJA 2015 s. 862 ”Den uteblivna slutbesiktningen” NJA 2016 s. 237 ”Bostadsrättslokalen” NJA 2016 s. 1011 ”Gripenhus” NJA 2017 s. 9 ”Multitotal” NJA 2017 s. 113 ”Den övertagna överlåtelsebesiktningen” NJA 2017 s. 203 ”Kravmjölken” NJA 2017 s. 1195 ”Skogssällskapet” NJA 2018 s. 171 ”Leksaksaffären i Vimmerby” NJA 2018 s. 617 ”Smyckesköpet” NJA 2018 s. 653 ”De ingjutna rören” NJA 2018 s. 834 ”Vitesundantaget i ansvarsförsäkringen” NJA 2019 s. 23 ”Det betalande sambon” NJA 2019 s. 807 ”Badrummet” NJA 2020 s. 951 ”Badrummet i radhuset” NJA 2021 s. 943 ”Omsättningsmålet” NJA 2022 s. 3 ”Svartöns pris” 380 HD:s dom 2022-05-11 i mål nr T 3131-21 ”Skatterådgivarens ansvarsbegränsning”
Företagens minimirättigheter enligt Europakonventionen vid påförande av administrativa sanktionsavgifter4 hänvisningar
- Högsta domstolens avgörande i NJA 2013 s. 842 (”Kezban”) är centralt för förståelsen av vilka rättssäkerhetsgarantier företag har i sådana straffrättsliga sammanhang. Fallet handlade om livsmedelsföretaget Kezban i Göteborg AB. Företaget hade drabbats av en felaktig miljösanktionsavgift, som konventionsrättsligt utgjorde ett straff, och begärde därför skadestånd av staten. I sin dom uttalade Högsta domstolen följande: Miljösanktionsavgift är att betrakta som ett straff i Europakonventionens mening (se NJA 2004 s. 840 I och II). Det innebär inte att de rent inhemska krav som ställs på ett straffrättsligt förfarande är direkt tillämpliga. Men det innebär att de rättssäkerhetsgarantier som den enskilde enligt Europakonventionen tillerkänns vid straffrättsliga förfaranden gäller. Det kan noteras att av Högsta domstolens dom framgår att det verkar ha betraktats som en självklarhet att de rättssäkerhetsgarantier enligt Europakonventionen som aktualiserades i avgörandet var tillämpliga alldeles oavsett att den som drabbats var ett företag, i det aktuella fallet ett aktiebolag.
- och dess ökade betydelse Som bland annat HD-avgörandet NJA 2013 s. 842 (”Kezban”) visar kan minimirättigheterna i artikel 6.3 få stor betydelse för ett företag som konventionsrättsligt sett har anklagats för brott och som riskerar att drabbas av exempelvis en miljösanktionsavgift, en spelsanktionsavgift, ett skattetillägg eller någon annan sanktionsavgift.
- Det kan noteras att det var i fråga om kravet att en anklagelse ska vara tillräckligt detaljerad som staten hade brustit i förhållande till Kezban i Göteborg AB, vilket konstaterades i det ovan nämnda HDavgörandet NJA 2013 s. 842. 6.4 Övriga minimirättigheter Rätten till ett effektivt försvar enligt artikel 6.3 (c) innefattar en rätt att få försvara sig själv eller genom rättegångsbiträde som den enskilde själv utser, vilket torde vara oproblematiskt i förhållande till de förfarandebestämmelser som finns i svensk rätt. Artikel 6.3 (c) innefattar också en rätt för enskilda som saknar tillräckliga medel för att betala ett rättegångsbiträde att erhålla ett sådant utan kostnad ”om rättvisans intresse så fordrar”, varvid Europadomstolen har beaktat brottets och straffets grad av allvarlighet, fallets grad av komplexitet och den enskildes omständigheter.
Epidemi och ersättning1 hänvisning
- En förutsättning för rätten till prisavdrag är att avhjälpande eller omleverans inte kommit i fråga eller skett inom skälig tid efter reklamationen. I NJA 2016 s. 222, där konsumenten utan att ha haft skäl för det hade avvisat näringsidkarens erbjudande om avhjälpande av felet, konstaterade HD att konsumenten genom sitt agerande hade förlorat rätten att kräva prisavdrag (se närmare i avsnitt 4.2). 4.4.2 Förutsättningar för prisavdrag I ”Högskoleavgiften” NJA 2018 s. 266 gjorde HD klart att det av allmänna kontraktsrättsliga principer får anses följa att en part som erhåller en prestation med fel eller brist har rätt att kräva avdrag på priset. Avgörandet avsåg en students rätt att göra gällande ett avtalsbrott som bestått av leverans av utbildning med undermålig utbildningskvalitet. Vid tillhandahållande av utbildningstjänster fanns det enligt HD inget tydligt stöd i svensk rätt för att utbildningsanordnaren ska anses ha en rätt att avhjälpa bristerna som en förutsättning för rätten till avdrag på priset, något som krävs vid köp av varor och vid arbeten på lösa saker eller fast egendom (jfr 37 § KöpL, 28 § KKöpL och 21 § KTjL). 4.4.3 Prisavdragets beräkning I ”Högskoleavgiften” NJA 2018 s. 266 ansåg HD att studenten var berättigad till prisavdrag för den bristande kvaliteten i högskoleutbildningen. Hon hade begärt att hela avgiften skulle återbetalas. Här uttalade HD att frågan om hur avdraget ska beräknas är beroende av vilken kontraktstyp prestationen avser. Grundläggande är dock att ”avdraget ska vara så stort att det skäligen kan anses återställa balansen mellan prestation och pris”. Enligt HD förutsatte studentens yrkande att den utbildning hon faktiskt hade genomgått och tillgodogjort sig helt hade saknat värde och detta ansågs inte bevisat. Avdraget bestämdes till två tredjedelar av den erlagda avgiften. 4.4.4 Särskilt om nedsättning av hyra För hyra av lägenhet gäller enligt 12 kap. 11 § JB att hyresgästen för den tid som en lägenhet är i bristfälligt skick har rätt till ”skälig nedsättning av hyran”. Rätten gäller oberoende av hyresvärden har varit vållande till bristen. Hur nedsättningen ska bestämmas var föremål för prövning i såväl ”Radonhuset” NJA 2016 s. 303 som ”Entré Malmö” NJA 2019 s. 445. HD uttalade här i 2019 års avgörande, med hänvisning till den juridiska litteraturen, att nedsättningens storlek är beroende av det avbräck i nyttjandet som bristen kan anses innebära och ska motsvara värdet av minskningen i hyresvärdens prestation. Domstolen poängterade särskilt att bedömningen huvudsakligen ska vara av objektiv karaktär, att nedsättningen inte får bestämmas diskretionärt utan normstyrt och att domstolen ska redovisa de överväganden som läggs till grund för bestämningen av nedsättningsbeloppet (jfr ”Kezban” NJA 2013 s. 842 p. 35).
- I ”Advokatens skatterådgivning” NJA 2019 s. 877 utvecklades vissa av de allmänna överväganden som ska göras vid oaktsamhetsbedömningen avseende just advokatens ansvar. Det påpekades bl.a. att när det är fråga om sakligt eller rättsligt komplexa frågeställningar får bedömningen främst inriktas mot den ”metod som advokaten har använt sig av och om den kan anses vara anpassad efter vad uppgiften kräver. Prövningen ska alltså ta sikte på om advokaten har varit tillräckligt omsorgsfull i sin genomgång och analys av saken och rättsläget”. Med andra ord har advokaten ett metodansvar som innebär att om den valda metoden är tillfredsställande och har utförts på ett korrekt sätt, men advokaten trots det kommit till fel slutsats, bör detta typiskt sett inte anses skadeståndsgrundande (jfr här också justitierådet Herres tilllägg med instämmande av övriga ledamöter i ”Kezban” NJA 2013 s. 842, p. 12).
- Myndigheter ansvarar enligt 3 kap. 3 § skadeståndslagen för ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse i form av att felaktiga upplysningar eller råd har lämnats. I vårdslöshetsbedömningen ligger, som framgår av ”Kommunens oriktiga upplysning” NJA 2017 s. 824, att det ska göras en s.k. objektiv culpabedömning (jfr avseende 3 kap. 2 §, som använder samma lokution, t.ex. ”Kezban” NJA 2013 s. 842 p. 32). Myndigheten kan hållas ansvarig även för felaktigheter som inte kan hänföras till en viss tjänsteman (s.k. anonyma eller kumulerade fel). Det avgörande blir enligt HD vad den enskilde har rätt att förvänta sig vid en verksamhet av det aktuella slaget och att det är det felaktiga resultatet av en tjänstemans handlande, inte orsakerna till detta, som blir väsentligt i sammanhanget.
- NJA 2013 s. 1210 genom hänvisningen till det särskilda yttrandet i NJA 2013 s. 842.
- Således synes Högsta domstolen i NJA 2013 s. 842 tänkt sig att fråga varit om ersättningsrätt som sådan vid bedömning av överklagande borde skett och vad det skulle ha lett till (jfr NJA 2010 s. 8). I målet är att märka att statens medvållandeinvändning hade gjorts i förhållande till det skadeståndsgrundande fel som käranden hade åberopat — dvs. åsidosättande av legalitetsprincipen — men att målet i Högsta domstolen kom att handla om åsidosättande av grundläggande rättssäkerhetsgarantier vid prövning av en brottsanklagelse. Frågan om det är rimligt att kräva att den enskilde överklagar kan ställa sig väsentligen annorlunda vid den senare typen av överträdelse.
- Som en konkret illustration till det sagda kan NJA 2013 s. 842 nämnas. I det fallet fick bolaget (en mindre livsmedelsbutik) skadestånd för den ekonomiska förlust som bolaget hade åsamkats genom att det hade påförts en miljösanktionsavgift om 5 000 kr med anledning av att bolaget hade salufört drycker i metallburkar som inte ingick i ett retursystem. Sanktionsavgiften var att betrakta som ett straff i Europakonventionens mening men domstolen hade inte försäkrat sig om att de objektiva förutsättningarna för avgiftsuttaget förelåg. Av domen framgick inte att domstolen hade kontrollerat att anklagelsen var tillräckligt klart uttryckt för att bolagets rätt till försvar skulle anses ha upprätthållits. Att anklagelsen i straffrättsliga sammanhang är tillräckligt preciserad är en fråga för domstolen att självmant säkerställa. Däremot skulle konventionsöverträdelsen inte föranleda någon ersättning för ideell skada. Sammantaget gjorde Högsta domstolen bedömningen att den ”rättighetskränkning” som bolaget utsatts för framstod som mindre allvarlig och knappast fordrade gottgörelse för ideell skada utöver vad som låg i erkännandet av densamma.
- I något sammanhang har jag förut kritiserat nuvarande praxis att till referent i HD nästan alltid utses en specialist på det aktuella rättsområdet, något som skulle medföra en risk för att vissa ledamöter — kanske med särskilda värderingar på sitt specialområde — skulle få omotiverat stort inflytande på domstolens praxis. Jag får emellertid numera medge att med HD:s nuvarande arbetsorganisation och skrivsätt denna praxis ändå verkar lämplig (och för övrigt ofta leder till mycket lyckade resultat). Min kritik var alltså knappast berättigad. I MÖD:s dom 2018-12-19 (M 10406-17) har däremot skadeståndstalan på grund av påstådda vibrationsskador ogillats, då ett orsakssamband inte var övervägande sannolikt. 3Ännu ett exempel på utomobligatoriskt ansvar för ren förmögenhetsskada utgör HD:s dom 2019-03-08 i mål nr T 1559-18 (felaktigt meddelande av bostadsrättsförening). 4 Med tiden torde dock HD få ta ställning till en ytterligt intressant tvist mellan Talma Sameby och staten, där Stockholms tingsrätt (i dom 2018-06-26, mål T 5592-16 dömde ut 1 200 000 kr i ideellt skadestånd på grund av tre överträdelser av regeringsformen och Europakonventionen — ingrepp i strid med rätten till egendomsskydd, lagstiftning i strid med 11 kap. 8 § RF samt diskriminering. 5 Se allmänt härom Håkan Andersson, Ersättningsproblem i skadeståndsrätten s. 200 ff. 6 Den frågan diskuteras närmare av Bengtsson i Festskrift till Stefan Lindskog (2018) s. 49 ff. 7 Ett särskilt yttrande av referenten belyser närmare vissa frågor om speditörens ansvar enligt NSAB. 8 Om en preciserad förpliktelse var knappast fråga i de av HD omnämnda avgörandena NJA 1943 s. 356 och NJA 1965 s. 124, där en slarvig transportör råkat skada tredje mans egendom respektive mottagarens person, varför de egentligen skulle falla utanför den huvudregel HD formulerat. (NJA 1943 s. 356 torde för övrigt ha uppfattats som en viss utvidgning av ansvaret; jfr det tidigare rättsfallet NJA 1942 s. 684, också omnämnt av HD.) 9 Några refererade avgöranden om skadestånd vid myndighetsutövning (3:2 SkL) har inte förekommit under perioden. Det kan emellertid nämnas att HD i en dom 2017-11-29 (T 2493-17) ogillat en skadeståndstalan enligt 3 kap. 2 § SkL såsom uppenbart ogrundad med motiveringen: ”För skadestånd räcker det inte att en domstol har gjort en felaktig bedömning av en rätts- eller bevisfråga eller kan kritiseras för sitt ställningstagande i en fråga där det har funnits utrymme för en skönsmässig bedömning. Endast rena förbiseenden av en bestämmelse eller uppenbart oriktiga bedömningar anses utgöra fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § skadeståndslagen. (Se bl.a. NJA 2003 s. 527 och NJA 2010 s. 363.)” Det är en formulering av regeln som stämmer mindre väl med den numera vedertagna (se närmare den omdebatterade domen NJA 2013 s. 842). Tydligen har domskälen, som formulerades av föredraganden, alltjämt ansetts godtagbara. Avgörandet, som inte intagits ens i notisavdelningen, bör dock inte tillmätas nämnvärd betydelse. 10 Se s. 660 f. i referatet, där HD bl.a. betonar att de allmänna entreprenadvillkoren byggde på behovet av en rimlig balans mellan parterna; så långt möjligt skulle eftersträvas att risker förknippade med entreprenadverksamheten skulle fördelas mellan parterna på ett effektivt och förutsebart sätt. I det aktuella fallet ansågs entreprenören ha ett obegränsat ansvar för beställarens avhjälpandekostnader, i den mån de varit försvarliga. 1 1 Jfr det särskilda yttrandet av tre ledamöter i NJA 1993 s. 41 II, som aldrig fick något gensvar i senare lagstiftning. 12 Hänsyn togs alltså också till skadevållarens intresse, av ett rimligt skadestånd, fast det inte gällde tillämpning av någon jämkningsregel. 1 3 Jfr Bengtsson & Strömbäck, Skadeståndslagen. En kommentar (6 uppl.) s. 487. 1 4 Se om denna (troligen närmast teoretiska) fråga JR Stefan Lindskogs särskilda yttrande i målet. 1 5 Vidare anfördes — vilket är mera självklart — att skyldigheten att ersätta båtens höga värde inte var så osedvanlig eller osannolik att skadevållaren inte borde räknat med det; adekvat kausalitet förelåg alltså. 16 Motsvarande 38 § i den tidigare varumärkeslagen av 1960. 17 Se 6 kap. 1 § 3 st. — Som antyds i texten ovan finns på detta vis en risk att begränsningsregeln kan medföra föga rimliga resultat, om skadeståndet skulle grundas på ett uppsåtligt brott men ändå reduceras på grund av den skadelidandes passivitet. Man kunde tycka att förhållandet borde påverka åtminstone vilka åtgärder som är ”skäliga” från den skadelidandes sida, men enligt HD kan man typiskt sett inte resonera på det viset (p. 32–34). Jfr Bengtsson i JT 2017–18 s. 272, där det föreslås att i tveksamma gränsfall i stället skulle tillämpas 6 kap. 1 § med dess skälighetsbedömning. Men vad ska man göra när passiviteten klart faller inom begränsningsregelns område? — Rättsfallet har även kommenterats av Emma Ruge, som haft ungefär liknande bekymmer som här har antytts; se JT 2017–18 s. 885 ff. 18 Adekvanskravet, som ju kan formuleras på olika vis, beskrivs här (p. 26) som att skadan har framstått som en ”beräknelig och i viss mån typisk följd av det skadegörande beteendet, alltså i någon mening förutsebar.” (Liknande formulering har för övrigt använts i NJA 2017 s. 371, se nedan.) I ett senare sammanhang ansågs utebliven försäljning av varan i andra nordiska länder, där inte förbudet gällde, vara en oförutsebar konsekvens där adekvanskravet inte var uppfyllt (p. 80–81), vilket verkar som en något överraskande bedömning mot bakgrunden av HD:s vanliga generösa tillämpning av adekvanskravet. Att märka är dock att också normskyddsläran synes ha påverkat bedömningen; normskyddet skulle i första hand omfatta förbudets konsekvenser i Sverige. Samspelet mellan dessa två begränsningsprinciper är över huvud taget komplicerat. 1 9 Frågan kan uppkomma exempelvis vid överfallsskydd. Se närmare Bengtsson, Försäkringsavtalsrätt (4 uppl.) s. 386 f. 20Det har i varje fall sitt intresse att HD tydligen är beredd att frångå annars tillämpade principer om preskriptionstidens beräkning när tillräckligt starka skälighetssynpunkter talar för detta. Dessa principer kan ju även i vissa andra fall leda till stötande resultat — bl.a. när en skadeståndsfordran enligt gällande uppfattning anses uppkommen när skadan orsakas, vilket kan medföra att preskription har inträtt redan innan någon skada kan konstateras. Jfr här även 31a § trafikskadelagen (avsteg vid "synnerliga skäl"), som dock inte är tillämplig i det angivna fallet.
- I NJA 2018 s. 414 har HD bedömt en advokats skadeståndsansvar mot sin klient. Efter en utläggning av ansvarets närmare innebörd kom domstolen fram till att i det aktuella målet, som gällde en mindre lyckad uppläggning av en ganska komplicerad process, någon skadeståndsgrundande oaktsamhet inte förekommit från advokatbyråns sida. I domskälen framhålls bl.a. att vid rådgivning skadeståndsansvar föreligger för uppenbara fel. Såtillvida synes bedömningen vara mildare än när det gäller domstolar, där HD ju numera frångått en liknande regel beträffande felaktig rättstillämpning och i stället ansett det avgörande vara om domstolen resonerat på ett rimligt försvarbart sätt (se NJA 2013 s. 842). Den traditionella uppfattningen, att culpabedömningen för advokater skulle väsentligen motsvara vad som gäller för domstolar, tycks därför till en del vara föråldrad. Att märka är dock att vad som är skadeståndsgrundande misstag av en domstol knappast är alldeles klart; de fel domstolen gjorde i 2013 års fall är inte helt jämförliga med advokaters misstag beträffande rättsläget.
- Jfr NJA 2013 s. 842 p. 16: oaktsamhet kan vara av betydelse för rätten till gottgörelse men är ingen nödvändig förutsättning för detta.
- Se NJA 2013 s. 842, p. 19.
- Se t.ex. NJA 2007 s. 584. 1 7 Jfr även NJA 2015 s. 417, där bedömningen blev mera invecklad. 18 Se NJA 2013 s. 842 p. 34. 19 Se NJA 2009 N 70, som beskriver rättsläget på detta vis. 20 Se närmare uttalande i NJA 2013 s. 842. 21 Se om förhållandet mellan SkL och konventionen Håkan Andersson, Ansvarsproblem i skadeståndsrätten, särskilt s. 550 ff. och 567 ff. och Håkan Andersson, Eur opeisering av svensk skadeståndsrätt och försvenskning av de europeiska källorna — EKMR som vitaliserande tillämpningsexempel, i Juridiska fakulteten i Uppsala, Årsbok 2015 s. 37 ff. Se även Jan Kleineman, Europakonventionen och den svenska skadeståndsrättens utveckling, JT 2008–09 s. 546 ff. och redogörelser för utvecklingen i SOU 2010:87. 22 Jfr Bengtsson, Ersättning för offentliga ingrepp I (1986) kap. 4. 23 Se emellertid Stockholms Försäkrings- och Skadeståndsjuridiks AB mot Sverige, där en överträdelse av egendomsskyddet ansågs föreligga genom att den svenska rätten inte gav rätt till skadestånd i visst fall. 24 Märk att HD betonat att det gällde överträdelse av en processuell regel; man kan fråga hur domstolen skulle ha sett på ansvaret, då en materiell regel förbisetts eller uppenbart feltolkats. 25 Se NJA 2012 s. 1044. 2 6 Som framgår av fortsättningen (3 nedan) har denna inställning i någon mån modifierats genom uttalanden i propositionen. 27 Se prop. 2017/18:7 s. 56 och SOU 2010:87 s. 318 ff. (där bl.a. tanken avvisas att kräva ”klart stöd” för att underkänna den ordning som gäller enligt intern svensk rätt, något som skett i vissa HD-domar) och s. 324. 28 Jfr SOU 2010:87 s. 159, med hänvisning till uttalanden i målet Boyle mot Storbritannien. 29 Se t.ex. SOU 2010:87 s. 315. Jfr här Europadomstolens utförliga resonemang om ersättningens betydelse i James m.fl. mot Förenade Kungariket. 3 0 Se t.ex. Allard mot Sverige (Europadomstolens dom 24.6.2003), där en i och för laglig rivning av en byggnad ansågs genomförd på ett oproportionerligt sätt, och Rousk mot Sverige (dom 25.7.2013), där exekutiv försäljning och följande vräkning av sådana skäl ansågs som oproportionerliga åtgärder som stred mot egendomsskyddet. Jfr även SOU 2010:87 s. 321. 31 Se flera exempel i Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 5 uppl. 2015 s. 428. 32 Se en rad exempel på denna bedömning Danelius, a.a. kap. 18, avsnitt 4.2 och 5. 33 Se prop. 2017/18:7 s. 21 f, 23. 34 Man kan förstås fråga, om inte det skulle vara möjligt att tillämpa 3:4 analogt i vissa sådana fall. Den nya lagstiftningen kan inte gärna hindra en utveckling av det strikta ansvaret för stat och kommun. 35 Se vidare prop. 2017/18:7 s. 56 och SOU 2010:87 s. 324 ff. 3 6 Här hänvisar propositionen (s. 56) till NJA 2010 s. 8 och rättsfallet A m.fl. mot Storbritannien, no. 3455/05). 37 Se om sådant egendomsberövande genom lagstiftning Danelius, a.a. kap. 18 avsnitt 4.4. 38 Se t.ex. NJA 2013 s. 842. 39 Som nämnts (2 ovan) har regeln om egendomsskydd i artikel 1 i första tilläggsprotokollet påståtts överträdd i NJA 2010 s. 112, där dock talan ogillats (se 2 ovan); Europadomstolen har emellertid utdömt skadestånd på denna grund i Stockholms Försäkrings- och Skadeståndsjuridiks AB mot Sverige, där ett bolag felaktigt ålagts att betala konkurskostnader. Bl.a. åberopades att för skadestånd enligt 3:2 SkL det inte räckte med oriktiga bedömningar om inte oriktigheten var uppenbar — en regel som HD numera frångått i NJA 2013 s. 842. 40 Se SOU 2010:87 s. 326, jfr s. 327. 41 Jfr NJA 2014 s. 842 p. 48 och 67 där kränkningen ansågs bestå inte i den felaktiga bedömning som domstolen gjorde utan i att en rättssäkerhetssyftande straffrättslig princip som uttryckts i konventionen hade åsidosatts. Se även Stockholms Försäkrings- och Skadeståndsjuridik AB mot Sverige, där resultatet av de aktuella domstolsprocesserna — en konkursgäldenär fick delvis betala konkurskostnaderna trots att konkursbeslutet upphävts av HD — ansågs som ”wholly unjustifiable” och oproportionerligt, samtidigt som gäldenären antogs sakna rätt till skadestånd enligt svensk lag. 42 Se t.ex. Håkansson och Sturesson mot Sverige, där den skadelidandes förlust genom nödtvungen försäljning på auktion ansågs bero på eget risktagande; ingen kränkning ansågs föreligga. 4 3 Se SOU 2010:87 s. 312, 344; prop. 2017/18:7 s. 60 f. 44 Se prop. 2017/18:7 s. 28. 45 Jfr även SOU 2010:87 s. 364 ff. 46 Se Bengtsson, Offentliga tjänster i civilrättsligt perspektiv. 4 7 Se härom Danelius, a.a. s. 429 f. 48 Jfr Bengtsson, a.a. bl.a. s. 183 f. Bestämmelsen i 3:3 torde inte innebära något ansvar för underlåten information. Möjligen kan ett kontraktsliknande förhållande till den skadelidande medföra skadestånd för underlåtenhet, i vissa fall också för ren förmögenhetsskada. 49 Se prop. 2017/18:7 s. 57. 50 Jfr t.ex. NJA 2012 s. 211 p. 25 och NJA 2013 s. 842. 5 1 Se prop. 2017/18:7 s. 17, där det också nämns att det prövande organets befogenheter och de rättssäkerhetsgarantier som gäller vid prövningen ska vara tillräckliga. 52 Jfr prop. 2017/18:7 s. 12 ff. 53 Se prop. 2017/18:7 s. 23. 54 Jfr NJA 2007 s. 891. 5 5 Se SOU 2010:87 s. 310. 5 6 Se SOU 2010:87 s. 311 f. 57 Se 3 kap. 4 § i SkL:s ursprungliga lydelse. 58 Se prop. 1972:5 s. 343. 59 Jfr Bengtsson, Det allmännas ansvar (2 uppl. 1996) s. 110 ff. 60 Se SOU 2010:87 s. 332. 61 Se SOU 2010:87 s. 333. 6 2 Det kan tilläggas, att propositionen behållit utredningens formulering, att skadestånd ”endast” ska utges i den utsträckning det är nödvändigt; detta synes ytterligare markera att frågan om nödvändighet har en avgörande betydelse för ansvaret. 63 Märk tempus, som tyder på att man utgår från nödvändigheten vid själva överträdelsen; samma tempus återkommer på flera ställen, bl.a. s. 59 f. 64 Prop. 2017/18:7 s. 23. 65 Prop. 2017/18:7 s. 59 f. 6 6 Det rättsfall från Europadomstolen som propositionen åberopar — Sejdovic mot Italien, 1.3.2006 — rör dock inte ett vanligt överklagandefall och ger knappast stöd för en överseende ståndpunkt i sådana situationer. 67 Se prop. 2017/18:7 s. 24. 68 Se om det sagda prop. 2017/18:7 s. 24 f., 60 f. 69 Enligt motiven ska bara undantagsvis krävas att den skadelidande söker resning i det skadliga beslutet; se prop. 2017/18:7 s. 61. 7 0 Man kan jämföra med situationen vid culpaansvar: vad som i andra sammanhang inte är ansvarsgrundande culpa kan inte förändras genom senare händelser, vare sig den skadelidandes reaktion eller andra förhållanden. Se t.ex. från ett annat rättsområde NJA 2011 s. 39, där vid aktsamhetsbedömning i ett brottmål HD ansåg det sakna betydelse att den tilltalade omgående vidtog åtgärder för att begränsa skadan eftersom det skedde efter det att brottet avslutats. 71 En invändning vid remissbehandlingen av utredningens förslag har varit att man genom ett krav på överklagande skulle ställa större krav på kunskap hos den enskilde skadelidande än på beslutförfattaren. Det torde vara en felsyn. Man behöver inte lika stor kunskap för att ifrågasätta en myndighets beslut som att fatta beslutet. Det räcker med att åberopa de omständigheter som talar mot beslutet utan att den enskilde ska behöva göra en allsidig analys av omständigheternas juridiska och faktiska innebörd. Detta stämmer också med propositionens ståndpunkt. Se prop. 2017/18:7 s. 24 f. 72 Se SOU 2010:87 s. 323. 73 Vad angår argumentet, att det räcker för att motverka passivitet att underlåtenheten ska beaktas vid bedömningen av kränkningens allvar, kan sägas att detta knappast kan te sig lika allvarligt för den enskilde som risken för att helt gå miste om skadestånd. 74 Se om det sagda prop. 2017/18:7 s. 61 f. 7 5 Se däremot artikel 41 i konventionen, som enligt den svenska texten talar om vad som får anses nödvändigt. Hade detta uttryck använts hade en skälighetsbedömning åtminstone antytts. 76 HD ifrågasatte (p. 51) om tillämpningen av artikel 35.1 i konventionen som en spärregel skulle vara förenlig med rätten till domstolsprövning enligt artikel 35.1. Men den svenska regeln utgör ju ingen spärregel som hindrar domstolsprövning — det är en materiell regel, som ger den skadelidande möjlighet till skadestånd — t.o.m. fullt skadestånd — efter en skälighetsbedömning. 7 7 Märk att Lagrådet var skeptiskt till att skadeståndsfrågan lagreglerades och synes ha föredragit det tidigare rättsläget, där HD:s rättspraxis var den väsentliga rättskällan; se prop. 2017/18:7 s. 88 f., jfr s. 18 f. (regeringens bedömning). 78 Se också NJA 2015 s. 417, som gällde kompensation i ett brottmål för kränkning av den enskildes rätt enligt Europakonventionen att inte bli lagförd eller straffad två gånger för samma brott (ne bis in idem). Om situationen rättas till genom att åtalet avvisas därför att det finns ett slutligt avgörande om samma sak i ett annat straffrättsligt förfarande, har den enskilde inte ansetts ha rätt till ytterligare kompensation. 79 Jfr prop. 2017/18:7 s. 61. 80 Se NJA 2012 s. 211 (s. 224). Eftersom förutsättningen för förtursförklaring är att oskäligt dröjsmål kan konstateras, torde förklaringen många gånger innebära att överträdelsen bara delvis avhjälps. 8 1 Se prop. 2017/18:7 s. 61. 82 Undantagsvis kan resning vara så närliggande och med så stor sannolikhet beviljas att den skadelidande kan anses skyldig att använda sig av rättsmedlet; som exempel har nämnts HD:s praxis sedan man i plenum ändrat ståndpunkt rörande möjligheten till straff och skattetillägg för samma handlande (Danelius, Mänskliga rättigheter, 5 uppl. 2015 s. 33). 83 Se prop. 2017/18:7 s. 61. 84 Se prop. 2017/18:7 s. 60 f. 85 Här hänvisas till principen ”jura novit curia”. Det krävs dock att talan formulerats så att den täcker båda grunderna. Se prop. 2017/18:7 s. 62 f. 8 6 Jfr t.ex. Söderman mot Sverige, dom 12/3 2013 (smygfilmning); jfr även Stockholms Försäkrings- och Skadeståndsjuridik AB mot Sverige (ersättningsskyldighet). 87 Liknande resonemang även i NJA 2013 s. 842, p. 57–59. 88 Se om det sagda prop. 2017/18:7 s. 13, 58 f. Jfr även SOU 2010:87 s. 348. 89 Se prop. 2017/18:7 s. 33. 9 0 Se prop. 2017/18:7 s. 32 f. 91 Se prop. 2017/18:7 s. 31. 92 Se prop. 2017/18:7 s. 32. 93 Uttalandet förekommer tidigare i NJA 2013 s. 842, p. 58, där det ansetts som avgörande för frågan om rätt till gottgörelse för ideell skada föreligger. 9 4 Se prop. 2017/18:7 s. 40 f. 95 Se prop. 2017/18:7 s. 35, 63 f., med hänvisning till rättsfallet Agrotexim m.fl. mot Grekland, dom 24.10.1995. 9 6 Se prop. 2017/18:7 s. 38 f. Märk dock att fallet ska vara jämförligt — det saknas i regel skäl att låta ersättningen vid allvarliga brott påverka skadeståndet enligt 5:8. 97 Jfr SOU 2010:87 s. 408 f. 98 Se prop. 2017/18:7 s. 65 och NJA 2012 s. 211 p. 28. 99 Se SOU 2010:87 s. 409, 410. 100 Se prop. 2017/18:7 s. 40, jfr s. 65. 1 01 Se prop. 2017/18:7 s. 40 f., 65 f. Utredningen nämnde också att det kunde få betydelse om en felaktig vräkning drabbar en mycket gammal person eller en barnfamilj eller andra som har svårare att tillvarata sin rätt (SOU 2010:87 s. 410). 102 Se exemplifiering å ena sidan prop. 2017/18:7 s. 65, å andra sidan s. 31. 103 Se prop. 2017/18:7 s. 41 f., som här hänvisar till motiven till 2:3 i prop. 2000/01:68 s. 50 f. 1 04 Se prop.2017/18:7 s. 65 f. På samma sätt skulle man enligt motiven kunna resonera om den kompensation som getts är otillräcklig och den skadelidande därför nödgats gå till domstol; se även NJA 2012 s. 1038 II p. 9. Överträdelsen förefaller inte särskilt allvarlig i detta fall — i vart fall inte när det gäller skadestånd beroende av en uppskattning. Jfr också motivens uttalande s. 66 om fallet då en skadelidande ansetts lämpligen böra få sin kompensation bedömd i en efterföljande skadeståndsprocess. En närmare diskussion av olika kompensationsfall finns i NJA 2012 s. 1038 I. 105 Se prop. 2017/18:7 s. 66 med hänvisning till NJA 2010 s. 363 p. 26. 106 Se NJA 2012 s. 211 I p. 26 (om långsam handläggning) och NJA 2013 s. 842 p. 61 (endast undantagsvis lägre belopp). 107 Se om det sagda prop. 2017/18:7 s. 66. 108 Se t.ex. NJA 1992 s. 243 (värdet av fritid), NJA 1995 s.249 (miljövärde). 109 Jfr om sådana värden Bengtsson, Ideella värden i fastighetsrätten (2016). 110 I vart fall kan ersättning av denna typ enligt svensk rätt utgå vid expropriation (jfr 4:1 2 st. expropriationslagen). 1 11 I den mån den skadelidande samtidigt kan få ut ersättning från Brottsoffermyndigheten, kan dock staten anses ha tillhandahållit ett tillgängligt rättsmedel, och då bör inte dubbel ersättning utgå. 112 Se SOU 2010:87 s. 406 f. (där det dessutom framhölls att Europadomstolens praxis om ideellt skadestånd delvis gällde skada som i Sverige betraktades som personskada). 113 Prop. 2017/18:7 s. 36 f. 1 14 Prop. 2017/18:7 s. 67, med hänvisning till flera rättsfall av Europadomstolen. 115 Se t.ex. Bengtsson & Strömbäck, Skadeståndslagen. En kommentar, avsnitt 6:1.8. 116 Jfr SOU 2010:87 s. 344. 1 17 Se om det sagda prop. 2017/18:7 s. 28 f., 57 f. 1 18 Jfr SOU 2010:87 s. 310 f., med uttalanden om kretsen av ersättningsberättigade, den s.k. normskyddsläran och principerna av tredjemansskada, där konventionen inte antagits väsentligen avvika från gällande principer i svensk rätt. 119 Jfr prop. 2017/18:7 s. 63. 120 Se härom t.ex. Bengtsson & Strömbäck, a.a. avsnitt 1:1.5. 121 Se prop. 2017/18:7 s. 63 f. 1 22 Som framgått kan även en juridisk person vara berättigad till skadestånd enlig paragrafen, om också förutsättningarna för ideellt skadestånd av naturliga skäl kan avvika från vad som annars gäller (jfr 6 ovan). 123 Vissa begränsningar lär dock gälla liksom tidigare; det är knappast möjligt att döma ut skadestånd till en hel kategori yrkesidkare som anser sina rättigheter kränkta genom åtgärder eller uttalanden från regeringens sida. Jfr om frågan Bengtsson, Det allmännas ansvar (2 uppl. 1996) s. 126 ff. 124 Se om begreppet t.ex. Bengtsson & Strömbäck, a.a. 1:1.6. 125 Se NJA 1988 s. 62, som väl alltjämt får anses ledande. 126 Det är ju här inte fråga om ren förmögenhetsskada, som denna definieras i 1:2; vid tredjemansskada är det vanligt att den direkta skadan är en person- eller sakskada. 127 Utredningen har i sammanhanget hänvisat till att i Europadomstolens praxis personer har tillerkänts klagorätt i egenskap av indirekt eller potentiellt victim (SOU 2010:87 s. 374). Man får emellertid skilja mellan fall där tredje man kan anses utsatt för en kränkning, om också indirekt, och fall där tredje man lidit en indirekt skada — ekonomisk eller kanske ideell — på grund av sina relationer till den omedelbart skadelidande. Det är bara i det senare fallet som en tredjemansskada kan anses föreligga i vanlig mening. 1 28 5:2 1 st. lagen om rättegång i arbetstvister respektive 6:7 diskrimineringslagen. 129 Se om skälen för regeln (vilken avviker från utredningens förslag) prop. 1917/18:7 s. 42 ff.; regeln kommenteras på s. 68 ff. 1 30 Se om det sagda prop. 2017/18:7 s. 68 f. 131 Se härom bet. 2015/16:KU 15, p. 15 och prop. 2017/18:7 s. 8. 1 32 Frågan är förstås kontroversiell; jfr t.ex. Håkan Andersson, Ersättningsproblem i skadeståndsrätten (2017) s. 667 f med hänvisningar.
Sambandsbedömningar och expertkunskap1 hänvisning