1.En näraliggande åtgärd vore att överväga om det verkligen är rätt att en rådgivare ska bära ansvaret för att en myndighet tillämpar lagen på ett felaktigt sätt. Staten har enligt 3 kap. 2 § 1. skadeståndslagen ett ansvar för ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning. ”För ett sådant ansvar”, säger HD i rättsfallet NJA 2010 s. 577, ”anses det inte räcka att en domstol har gjort en felaktig bedömning av en rätts- eller bevisfråga eller kan kritiseras för sitt ställningstagande i en fråga där det funnits utrymme för en skönsmässig bedömning. Endast rena förbiseenden av en bestämmelse eller uppenbart oriktiga bedömningar anses utgöra fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § skadeståndslagen.”s. 161
2.I rättsfallet NJA 2013 s. 842 utvecklar HD resonemanget i fråga om en domstols avgöranden: För ett avgörande av en domstol gäller särskilt höga anspråk på omsorg (se NJA 1994 s. 194). I linje med den objektiverade bedömningen ska i regel en uppenbart oriktig rättstillämpning av en domstol anses oaktsam utan att avseende behöver fästas vid vad som i det enskilda fallet kan vara förklaringen till felet. Men fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen kan föreligga även utan att rättstillämpningen isolerat sett framstår som uppenbart oriktig. En helhetsbedömning ska göras. Om man följer den analys av rättsläget när det gäller koncernbegreppet i 32 a § stämpelskattelagen som HD gör i 2022 år fall framstår det som en tämligen okomplicerad rättsfråga. När det i nämnda bestämmelse anges att moderbolaget i en koncern kan vara ett svenskt aktiebolag ska frågan om koncerntillhörighet naturligen avgöras på samma sätt som motsvarande begrepp hanteras i 1 kap. 11 § aktiebolagslagen. I den bestämmelsen finns inga begränsningar i avseende på vilken typ av association som kan vara dotterföretag. De rättsfall och uttalanden i förarbeten som Lantmäteriet hänvisar till kan inte tas till utgångspunkt för något avgörande av frågan om en bostadsrättsförening kan vara dotterföretag i en koncern med ett aktiebolag som moderbolag.s. 161
3.Det är nog inte uteslutet att Hemåt hade kunnat få ersättning av staten för inskrivningsmyndighetens eller kanske framför allt tingsrättens felaktiga beslut att inte bevilja uppskov med betalningen av stämpelskatten. Även om bedömningen av tingsrättens agerande i uppskovsfrågan kanske inte leder till att dess tillämpning av uppskovsregeln var ”uppenbart oriktig” vid tiden då Hemåt överklagade inskrivningsmyndighetens beslut, är det möjligt att man skulle ha kunnat landa i att ersättningsskyldighet förelåg för staten vid den helhetsbedömning som ska leda fram till ställningstagandet. Under alla omständigheter finns det skäl att anta att om inskrivningsmyndigheten och underinstanserna framöver vidhåller sin uppfattning i den aktuella uppskovsfrågan skulle det nog i belysning av 2022 års rättsfall framstå som en uppenbart oriktig tillämpning av regeln.s. 162
4.En osäker fråga med koppling till den frågeställningen är möjligen om samma skadebegrepp ska användas som när ansvaret hänförs till rådgivaren.s. 162
5.Skadebedömningen i samband med skatterådgivning av det aktuella slaget kan sägas vara något speciell och kan hänföras till HD:s avgörande i rättsfallet NJA 1991 s. 625 som rörde uppskov med reavinstbeskattning. Ursprunget till synsättet kan man finna i förarbetena till 14 § fastighetsmäklarlagen. I princip räcker det med att uppdragsgivaren har drabbats av en skatteutgift som han eller hon inte skulle ha haft, i vart fall inte vid den tiden, om rådgivaren, i det aktuella fallet en fastighetsmäklare, hade lämnat korrekt besked i skattefrågan. Om uppdragsgivaren kan visa att så är fallet får skadan anses svara mot utgiften. Det är inte självklart att det synsättet skulle få genomslag i en tvist om ersättning från staten baserad på 3 kap. 2 § skadeståndslagen, men det ligger nog nära till hands att i brist på annan vägledning inta samma inställning till frågan om skadan och dess storlek som i relationen mellan uppdragsgivaren och rådgivaren.s. 162