Förutsägbart om förutsebarhet1 hänvisning
Rättsfall
NJA 2009 s. 64
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2009 s. 64
BibTeX
@misc{nja-2009-s-64,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2009 s. 64}},
year = {2009},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
11 hänvisningar i 8 artiklar · 11 stycken/fotnoter
- Se om avräkningsordningen NJA 2009 s. 64 (Klädpartiet och avräkningen) och NJA 2013 s. 1190. Se särskilt HD:s domskäl p. 14 och JustR Johanssons tillägg för egen del. Lindskog, Betalning s. 702 ff.
- 329, 349NJA 2015 s. 862 63 NJA 2008 s. 878 233NJA 2015 s. 1040 99, 173, 194 NJA 2009 s. 64 232NJA 2015 s. 1072 297 NJA 2009 s. 79 154, 161NJA 2016 s. 51 194 NJA 2009 s. 182 294NJA 2016 s. 73 177 NJA 2009 s. 291 157, 237, 282NJA 2016 s. 107 27, 127, 234 NJA 2009 s. 500 295, 296, 299NJA 2016 s. 288 194, 243 NJA 2009 s. 570 194NJA 2016 s. 465 333 400
- I ”Klädpartiet och avräkningen” NJA 2009 s. 64 gjordes gällande att borgenären hade två fordringar mot gäldenären. Den ena (F) var manifesterad i ett skuldebrev daterat den 7 juni 2004 i vilket gäldenären utfäst sig att betala 300 000 kr jämte ränta. Denna fordran var ostridig mellan parterna. Mellan parterna var även ostridigt att gäldenären den 22 och 23 februari 2005 hade betalat 350 000 kr till borgenären. Däremot var den andra fordran (F) omtvistad mellan parterna. Det var ostridigt mellan parterna att borgenären i juli 2004 satt in 300 000 kr på gäldenärens konto. Borgenären hävdade att denna betalning avsåg ytterligare ett lån till gäldenären. Detta bestred gäldenären som menade att det inte förelåg några andra fordringsförhållanden.
- I ”Klädpartiet och avräkningen” NJA 2009 s. 64 uttalade HD, med hänvisning till bl.a. NJA 1958 s. 117 (se Rodhe, SvJT 1961 s. 268 f.) och NJA 1989 s. 177 (se Herre, SvJT 2005 s. 691 f.), att om gäldenären inte utnyttjar sin valrätt är principen att befogenheten att, med samma begränsning, bestämma avräkningsordningen övergår till borgenären. Vid underlåten destination från gäldenärens sida gäller alltså ”huvudregeln att borgenären får välja vilken av fordringarna som betalningen skall avräknas på och således vilken av fordringarna som skall anses vara betald”. I det aktuella fallet hade borgenären påstått att denne destinerat betalningen till en fordran som gäldenären menade inte existerade. Eftersom borgenären inte kunnat styrka att gäldenären hade denna skuld till borgenären hade någon avräkning inte skett på sätt som borgenären hävdade.
Perspektiv på prejudikat: En empirisk undersökning av tingsrätternas bruk av Högsta domstolens rättspraxis i tvistemål2 hänvisningar
- NJA 2009 s. 64 har 24 hänvisningar i vårt dataset. HD hänvisar själv till NJA 1975 s. 577 i 2009 års mål.
- Även NJA 1975 s. 577 har en koppling till NJA 1976 s. 667. Det framgår inte direkt av den senare domen, då denna inte hänvisar till 1975 års mål, men tingsrätterna har påtalat sambandet och hänvisar ibland till målen tillsammans, i samband med diskussioner om bevisbörda vid frågor om skriftliga avtals äkthet. NJA 1975 s. 577 utgör i sin tur bryggan till ytterligare ett mål — NJA 2009 s. 64. Dessa behandlas ibland tillsammans i tingsrätterna, som grund för att den som lånar ut pengar har bevisbördan för att lånet skett, medan den som invänder att skuld betalats måste kunna visa detta. Till denna grupp av mål hör även NJA 2012 s. 804 och NJA 2014 s. 364. Det förra målet lägger fast att den som hävdar att en medgäldenär eftergett regressrätt har bevisbördan för att så har skett, och det senare att bevisbördan för att ett mottaget belopp utgör gåva, och inte lån, vilar på mottagaren.