2 · Tandläkarens olycka

1.2.1 Omständigheterna i målet och parternas talan De ostridiga omständigheterna i målet var följande. A drev under en tid en tandläkarmottagning där B var anställd som tandsköterska. Under 2009 var A med om en bilolycka och vid tillfället för olyckan färdades B i bilen bakom A. B körde A hem från olycksplatsen. Senare samma dag överfördes 100 000 kr från A:s till B:s bankkonto.s. 361

2.Under 2010 anmodade A tandsköterskan B att till honom betala tillbaka de 100 000 kronorna. A påstod att det var fråga om en försträckning. B var dock inte villig att betala tillbaka de 100 000 kr då B ansåg att det var fråga om en gåva.s. 361

3.I målet var det ostridigt att 100 000 kr hade överförts från A till B. Den tvistiga frågan var skälet till överföringen. I målet saknades ett skuldebrev eller annat bevismedel som kunde intyga vad som överenskommits mellan parterna. Ord stod mot ord. Således var målets utgång helt avhängigt vem av parterna som ålades bevisbördan. Ur pedagogiskt hänseende kan parternas talan ställas upp enligt följande. Käranden: Yrkande Förplikta B att till A (åter)betala 100 000 kr Grund Avtal om försträckning mellan A och B på angiven tids. 361

4.och angivet datum (RF)s. 361

5.Överföring av 100 000 kr från A till B på angiven tid ochs. 361

6.angivet datum (RF) Svaranden: Inställning Bestrider återbetalningsskyldighet Grund Förnekar försträckning. Förklaring till överföringen:s. 361

7.gåva. 2.2 Tingsrättens och hovrättens bedömning Avseende bevisbördans placering är tingsrättens domskäl väldigt kortfattade: ”Det är [A] som har bevisbördan för sitt påstående och därmed är den som ska bevisa att överföringen av 100 000 kr har utgjort ett lån”. Vad som styr placeringen av bevisbördan anges inte. Käromålet ogillades.s. 362

8.Efter att A överklagat tingsrättens dom meddelade Svea hovrätt genom beslut i maj 2011 att prövningstillstånd nekats. Högsta domstolen meddelade dock i november samma år tillstånd till att målet prövades i hovrätten. Högsta domstolen motiverade detta enligt följande: Klargörande rättspraxis saknas om vem som har bevisbördan när den ena parten påstår att ett överlämnat belopp utgör ett lån och den andra parten att det rör sig om en gåva. Det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att denna fråga prövas av högre rätt. I den dom som sedermera meddelades av hovrätten inleder domstolen med att konstatera att den som kräver återbetalning på grund av en påstådd försträckning som regel har att styrka sitt påstående (RF). Dock anger hovrätten, med hänvisning till NJA 2012 s. 804 (Mammas borgen), att det ”bör kunna krävas att den som oväntat mottar en större summa pengar säkrar bevisning genom att t.ex. se till att ett gåvobrev upprättas”. Mot bakgrund av att det rörde sig om en plötslig och till synes oöverlagd överföring, beloppets storlek samt att överföringen kom så tätt inpå den olycka A varit med om, sluter sig hovrätten till att B, mottagaren av de 100 000 kronorna, ska bära ”bevisbördan för att överföringen var en gåva”. Käromålet bifölls. 2.3 Högsta domstolens bedömning Högsta domstolen inleder sina domskäl med att konstatera att överföringen var ostridig (RF). Vidare konstateras att den fråga som ska prövas är huruvida det rör sig ”om ett lån eller en gåva”.s. 362

9.Med avseende på frågan om bevisbördans placering noterar även Högsta domstolen att den som kräver återbetalning av en fordran som regel har att styrka att en försträckning ägt rum (RF). På temat uttalar Högsta domstolen att ”den principen tar dock inte sikte på det fallet att det står klart att ett visst belopp har förts över från en person till en annan och det råder oenighet om överföringens innebörd”. Mot bakgrund av den ostridiga överföringen lyfter domstolen frågan om det även i en sådan situation ankommer på borgenären att styrka sitt påstående.s. 362

10.I sitt svar på frågan hänvisar Högsta domstolen, precis som hovrätten, till prejudikatet Mammas borgen. Domstolen anger att svaranden i Mammas borgen fick bevisbördan för att en fordran efterskänkts och att det motiverades med att hindra oöverlagda förmögenhetsöverföringar samt att en sådan ordning ger de inblandade större anledning att säkra bevisning. Domstolen anger vidare att den bevisbörderegel som tillämpats i Mammas borgen ”minska[r] risken för missbruk från mottagarens sida när det råder oklarhet om bakgrunden till att ett belopp har överförts”. Den identifierade missbruksrisken förefaller vara att en låntagare vid tvist upptäcker att borgenären saknar ett fordringsbevis och inser att ett fräckt påstående om gåva kan innebära att hen helt plötsligt och otillbörligen kan få pengarna tillskänkta. Mot bakgrund av risken för missbruk sluter sig Högsta domstolen till att ”bevisbördan för att ett mottaget belopp har utgjort en gåva vilar på mottagaren”. 2.4 Två alternativa tolkningar av rättsfallet 2.4.1 Inledande problematisering Innebörden av NJA 2014 s. 364 är inte helt tydlig. För att närmare analysera avgörandet måste först några inledande processrättsliga anmärkningar göras.s. 363

11.Av domskälens ordalydelse förefaller bevisbördan ha placerats på gåvopåståendet. Ett sådant synsätt förutsätter att gåvopåståendet utgör ett rättsfaktum. Den traditionella uppfattningen är nämligen att bevisbördan endast kan avse förekomsten av rättsfakta. Frågan man först måste ställa sig är därför om gåvopåståendet är ett rättsfaktum.s. 363

12.En borgenärsförpliktelse likt den käranden gör gällande förutsätter att en rad förutsättningar är för handen. Vilka omständigheter som är nödvändiga för att döma ut rättsföljden (bifallsvillkoren) avgörs genom en studie av den civilrättsliga regel som är tillämplig. De faktiska omständigheter, som om de anses föreligga uppfyller bifallsvillkoren och därmed är omedelbart relevanta för rättsföljden, benämns rättsfakta. I praxis har det sedan länge uttalats att en rätt till återbetalning av ett påstått försträckt belopp förutsätter att käranden styrker sitt påstående och därmed sin fordran hos svaranden (RF). Försträckningsavtalet, och i förlängningen borgenärens fordran hos gäldenären, utgör med detta synsätt ett bifallsvillkor för borgenärens rätt till återbetalning. Vad som ska avgöras genom en bevisbörderegel är i sådana fall om en försträckning ägt rum — inte bärigheten i svarandens alternativa förklaring till överföringen. Vad angår svarandens talan blir frågan således vad svarandens inställning till den påstådda försträckningen är. Givet att svaranden inte är villig att betala tillbaka de 100 000 kronorna förnekar svaranden att någon försträckning ägt rum. Svarandens påstående ”gåva” blir med detta synsätt inte ett motfaktum utan en till förnekandet anknuten alternativ faktaversion (bevisfaktum). Utsagan ska följaktligen bevisvärderas i förhållande till påståendet "försträckning".s. 363

13.Det sagda innebär att gåvopåståendet inte utgör ett rättsfaktum. Trots detta lägger såväl Svea hovrätt som Högsta domstolen bevisbördan på svaranden för påståendet ”gåva”. I sina domskäl hänvisar de båda domstolarna till prejudikatet Mammas borgen och att svaranden där gjordes bevisskyldig för det benefika påståendet att en regressfordran efterskänkts. En avgörande skillnad mellan målen är dock att påståendet ”efterskänkning” i Mammas borgen utgjorde ett rättsfaktum (motfaktum). I det rättsfallet var fordringsförhållandet ostridigt och svaranden påstod att fordran efterskänkts. Eftersom ett sådant påstående innebär att rättsföljden betalning inte ska inträda även om kärandens grund — försträckningen — bevisas, så utgör påståendet ett motfaktum. Ett motfaktum definieras som bekant som någon ytterligare omständighet som medför att den av kärande yrkade rättsföljden inte ska inträda, även om kärandens grund bevisas.s. 364

14.Trots det sagda medför det faktum att svaranden i Tandläkarens olycka inte lyckas bevisa att det rört sig om en gåva att den yrkade rättsföljden återbetalning döms ut. Under förutsättning att förekomsten av ett fordringsförhållande anses utgöra ett bifallsvillkor för kärandens rätt till återbetalning räcker det dock inte att domstolen konstaterar att svaranden inte lyckas styrka sitt påstående "gåva". Med detta synsätt måste domstolen, för att kunna ålägga svaranden att betala tillbaks det överförda beloppet, avgöra om käranden har en fordran mot svaranden. Att svaranden misslyckas med att bevisa att det rört sig om en gåva medför dock att domstolen anser sig kunna döma ut den yrkade rättsföljden. Hur domstolen kommer fram till förekomsten av ett fordringsförhållande framgår inte uttryckligen av domskälen. I det följande kommer två alternativa tolkningar av domen att presenteras. 2.4.2 En på allmänna vindikationsprinciper grundad återkravsrätt En möjlig tolkning av avgörandet är att Högsta domstolen tillämpat en regel om vindikationsrätt. Det har i doktrin argumenterats för att svensk rätt innehåller en princip med innebörden att om A fört över ett belopp till B så har A som utgångpunkt rätt att få beloppet åter, om inte mottagaren (B) har någon bärande invändning mot betalarens (A:s) anspråk på återbetalning (mottagaren saknar rättsgrund till medlen). Principen får förstås som ett undantag från den presumtionsregel som stadgas i 4 kap. 18 § utsökningsbalken.s. 364

15.I sammanhanget görs skillnad på en på allmänna vindikationsprinciper grundad återkravsrätt och en på avtal grundad fordringsrätt. Som grund för en återkravsrätt skulle det räcka för käranden att åberopa penningöverföringen och ägandeskap till det överförda beloppet vid överförandeögonblicket. Genom att dessa omständigheter är ostridiga skulle käranden ha uppfyllt samtliga bifallsvillkor för en rätt till vindikation. För att åstadkomma en annan rättsföljd hade svaranden således haft att åberopa någon ytterligare omständighet som medför att rättsföljden inte ska inträda — gåvopåståendet. Konsekvensen av en sådan syn på civilrätten är att svarandens påstående "gåva" får karaktären av ett motfaktum; en ytterligare omständighet som medför att den av käranden yrkade rättsföljden inte ska inträda, även om kärandens grund bevisas. Med detta synsätt skulle svaranden således bära åberopsbördan för gåvopåståendet och käranden helt befrias från att ange på vilken grund pengarna överförts. Svaranden skulle sedermera, i linje med "vad som får anses vara en mer allmän princip", ha att visa att överföringen haft ett benefikt syfte. När gåvopåståendet följaktligen inte kan läggas till grund för domen skulle rättsföljden återbetalning inträda, utan att domstolen tagit ställning till förekomsten av ett fordringsförhållande.s. 365

16.I sammanhanget ska noteras att kärandens talan i Tandläkarens olycka inte alls byggde på det ovan presenterade synsättet. Käranden angav som grund att han lånat ut 100 000 till svaranden och att fordran förfallit till betalning. Käranden gjorde således i målet inte gällande ett fortsatt ägandeskap till de 100 000 kronorna, utan ägandeskap till en fordran hos svaranden omfattande 100 000 kr. En första fråga är alltså om domstolen ens haft möjlighet att tillämpa en regel om vindikationsrätt. Problematiken med att domstolen inte tagit ställning till förekomsten av fordran kvarstår. 2.4.3 En styrkt eller ostridig överföring presumerar ett fordringsförhållande En annan möjlig förklaring till bevisbördans placering är att Högsta domstolen tillämpat en bevispresumtion. Givet att fordran anses utgöra ett bifallsvillkor för kärandens rätt till återbetalning räcker det som tidigare påpekats inte med att domstolen tar ställning till om en penningöverföring ägt rum (RF). Domstolen måste på ett eller annat sätt även konstatera att A har en fordran hos B. Skulle domstolen mena att fordringsförhållandet utgör ett bifallsvillkor, men detta till trots vilja göra svaranden bevisskyldig, finns bevispresumtioner som ett möjligt verktyg. En presumtionsregel innebär att om en omständighet bevisas, är ostridigt eller på annat sätt kan läggas till grund för domen (den presumerande omständigheten), så medför det att en annan omständighet presumeras vara för handen (den presumerade omständigheten). Domstolen kan då grunda sin dom även på den presumerade omständigheten, under förutsättning att den inte motbevisas. Annorlunda uttryckt får svaranden bevisbördan för ”icke-existensen” av den presumerade omständigheten. För att undvika återbetalningsskyldighet måste svaranden således ”bevisa” en alternativ förklaring till överföringen.s. 365

17.Överfört på Tandläkarens olycka skulle den ostridiga penningöverföringen kunna presumera en försträckning. Med en sådan bevisbörderegel skulle käranden ha att styrka att en överföring om 100 000 kronor ägt rum, men eftersom svaranden erkänner att så är fallet skulle försträckningen presumeras och fordringsförhållandet kunnat läggas till grund för domen. För att bryta presumtionen hade svaranden haft att styrka sin alternativa förklaring till överföringen — gåvopåståendet. På detta sätt kan svaranden, med hjälp av en presumtion, i praktiken göras bevisskyldig för en konkurrerande faktaversion utan att gåvopåståendet för den delen etiketteras som ett rättsfaktum.s. 366

18.I sina domskäl anger Högsta domstolen att undantaget från huvudregeln, att en borgenär som kräver återbetalning har att styrka att en försträckning ägt rum, ytterst beror på att överföringen är ostridig mellan parterna. Högsta domstolen anger alltså att förekomsten av en viss omständighet — penningöverföringen — medför att man gör ett undantag från huvudregeln att käranden ska styrka sin fordran. I en sådan situation, uttalar domstolen, åligger det i stället svaranden att styrka att det mottagna beloppet utgjort en gåva. Avgörandet kan alltså tolkas som att överföringen föranleder att försträckningen presumeras. 2.4.4 Sammanfattning Avgörande för vilken av de ovan presenterade tolkningarna som antas blir i vilken civilrättslig kontext som avgörandet analyseras. Ur ett sakrättsligt perspektiv framstår den första tolkningen som möjlig. Ett problem med en sådan tolkning är dock att käranden som grund för sitt krav gjorde gällande en fordran hos svaranden och därmed inte någon bestående äganderätt till de specifika pengarna. Om den vindikationsrättsliga tolkningen av avgörandet accepteras behöver påstådda borgenärer i framtida fordringsrättsliga tvister endast åberopa en överföring och ägandeskap till det överförda beloppet. Är det sedan ostridigt att beloppet först över och att käranden ägde medlen vid överföringsögonblicket, eller lyckas käranden styrka dessa förhållanden, kan domstolen döma ut den yrkade rättsföljden utan att pröva frågan om försträckning. Påstådda borgenärer skulle med en sådan ordning befrias från att ange på vilken grund pengarna överförts. För att förhindra att bli återbetalningsskyldig hade den påstådde gäldenären behövt åberopa en grund för att få behålla pengarna, för vilken denne blivit bevisskyldig.s. 367

19.Givet att fordringsförhållandet anses vara en förutsättning för en påstådd borgenärs rätt till återbetalning förefaller den senare tolkningen av 2014 års fall mer rimlig. Med det synsättet blir nämligen en presumtion den enda förklaringen till hur domstolen kunnat ta ställning till förekomsten av försträckningen, och i förlängningen A:s fordran hos B. Tolkat på detta sätt har Högsta domstolen genom Tandläkarens olycka konstruerat en presumtion med innebörden att om en överföring styrks eller är ostridig så presumeras en försträckning. Följaktligen blir det upp till svaranden att styrka att en försträckning inte ägt rum. Detta skulle i sin tur kunna låta sig göras genom att visa på en konkurrerande faktaversion, t.ex. ett gåvoavtal.s. 367

20.Som vi kommer att se nedan så medför Högsta domstolens avgörande i Terrys Restaurang att ingen av de ovan presenterade tolkningarna överensstämmer med Högsta domstolens resonemang. Vad domstolen närmast tycks mena är att karaktären på svarandens alternativa version ska vara avgörande för vem av parterna som ska bära bevisbördan. De praktiska problem som följer av ett sådant resonemang — och att det kopplas till en risk för missbruk från mottagarens sida — kommer åskådliggöras i det följande. Först ska dock avgörandet refereras i korthet.s. 368