Rationella reformer?1 hänvisning
Rättsfall
NJA 2008 s. 359
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2008 s. 359
BibTeX
@misc{nja-2008-s-359,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2008 s. 359}},
year = {2008},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
38 hänvisningar i 15 artiklar · 38 stycken/fotnoter
Svensk rättspraxis: Straffrätt 2010–20182 hänvisningar
- Det kan diskuteras hur man ska se på betydelsen av ett samband mellan brotten vid straffmätningen avseende flerfaldig brottslighet. Som synes har Högsta domstolen uttalat att frånvaron av ett samband mellan brotten gör skälen för att avvika från kumulation svagare (jfr även ”Skärtorsdagsdomen” NJA 2008 s. 359 och NJA 2009 s. 485), dvs. samband är ett skäl för att låta asperationsprincipen få genomslag. Samtidigt kan sägas att förhandenvaro av ett samband kan vara en faktor som gör att det finns skäl att bedöma straffvärdet i ett sammanhang (det kan t.ex. gälla vid seriebrottslighet i närmast industriell skala liksom i fall där man förövar ett brott stegvis, t.ex. stjäl något värdefullt genom att ta en del i taget eller i fall där brottsligheten riktar sig mot samma målsägande och detta påverkar den skada brottsligheten orsakar), jfr här ”De upprepade förfalskningarna”. I detta sammanhang kan inte göras annat än att konstatera att det inte framstår som alldeles självklart hur man ska skilja olika falltyper ifrån varandra; så mycket torde emellertid kunna sägas att ett samband som drar mot det systematiska i regel minskar skälen för asperation, medan ett rent tidsmässigt samband som beror på en viss livssituation talar för en mer generös tillämpning av asperationsprincipen.
- I ”Fem automatkarbiner” NJA 2017 s. 794 bedömdes innehav av fem automatkarbiner med tillhörande skarpladdad ammunition (transport i taxi genom Stockholm) ha ett straffvärde motsvarande två år och sex månader. Se närmare ovan avsnitt 4.2.6. Brott enligt jordabalken. Straffvärdet för grova brott mot förbudet avseende förmedling mot ersättning i 12 kap. 65 a § jordabalken ansågs i NJA 2016 s. 540 vara åtta månader avseende en tilltalad och tio månader avseende en annan (de båda hade förövat sex brott tillsammans och därtill hade den förstnämnde förövat ett och den sistnämnde tre brott ensam). Den senare hade också gjort sig skyldig till grovt bokföringsbrott och straffvärdet för den samlade brottsligheten bedömdes, med tillämpning av de principer som följer av ”Skärtorsdagsdomen” NJA 2008 s. 359 och NJA 2009 s. 485 I–III (sambandet mellan brotten betonades), motsvara fängelse i ett år. (I sammanhanget kan noteras att tillämpningen av asperationsprincipen möjligen kan leda till olika utfall beroende på om man utgår ifrån de brott som avser 12 kap. 65 a § jordabalken eller om man utgår ifrån det grova bokföringsbrottet liksom om man behandlar de förra som en klump eller ser vart och ett av dem som ett mindre allvarligt brott.)
2016/1763 hänvisningar
- Högsta domstolen har i flera viktiga avgöranden behandlat grundläggande frågor om hur påföljdsbestämningsregleringen ska förstås. Främst bör nämnas socialkontorsfallet, NJA 2000 s. 314, skärtorsdagsdomen, NJA 2008 s. 359 och de kinesiska kullagren, NJA 2014 s. 559. Dessa ska redovisas i det följande. Men innan dess finns det skäl att påminna om vad Högsta domstolen uttalade i en helt annan dom, nämligen rusdomen, NJA 2011 s. 563.
- I skärtorsdagsdomen, NJA 2008 s. 359, bekräftar Högsta domstolen under rubriken Sammanfattande bedömning de ställningstaganden som domstolen gjorde i socialkontorsfallet, NJA 2000 s. 314. Målet gällde två yngre män som hade begått ett stort antal förmögenhetsbrott, bl.a. inbrott i bilar. Vid prövningen av om det var möjligt att välja ett alternativ till fängelse gjorde Högsta domstolen dock bedömningen att varken en villkorlig dom eller en ”vanlig” skyddstillsyn skulle vara tillräckligt ingripande. Påföljden bestämdes därför till skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst.
- Vad som emellertid är ägnat att förvåna är att domstolarna fortfarande genomgående resonerar kring den tilltalades eventuella övervakningsbehov och ofta ställer upp ett sådant behov som en förutsättning för att skyddstillsyn ska kunna väljas som påföljd. När jag läser sådana domsmotiveringar får jag ofta i tankarna den sydskånske lagmannens ord, lätt travesterade: det där som Högsta domstolen har sagt i påföljdsdomarna (dvs. socialkontorsfallet, NJA 2000 s. 314, skärtorsdagsdomen, NJA 2008 s. 359 och de kinesiska kullagren, NJA 2014 s. 559), om att skyddstillsyn är en för den dömde generellt sett mer ingripande påföljd än villkorlig dom, det är ingenting för oss! Men resultatet blir då, i de fall man anser sig kunna konstatera att ett övervakningsbehov inte finns, att den tilltalade anses diskvalificerad för skyddstillsyn och i stället kvalificerad för fängelse i alla de fall då villkorlig dom (och böter) inte räcker till. Visserligen kan ett fängelsestraff många gånger undvikas genom att den villkorliga domen förenas med en föreskrift om samhällstjänst. Men det går inte alltid och för övrigt är ju villkorlig dom med samhällstjänst en strängare påföljd, både i sig genom sitt innehåll (skyldigheten att utföra samhällstjänst) och genom att risken för undanröjande är större. När det gäller det sistnämnda kan hänvisas till NJA 2015 s. 155.
Grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning - fridskränkningsbrotten som rättslig konstruktion2 hänvisningar
- NJA 2009 s. 485. Frågan i HD var om det fanns skäl att sätta ned fängelsestraffets längd på grund av bestämmelsen i 34 kap. 3 § 2 st. brottsbalken. HD refererar till NJA 2008 s. 359 där domstolen berört frågan om hur straffvärdet ska bedömas vid flerfaldig brottslighet. Där framhölls som exempel på faktorer som är av betydelse bl.a. vilka typer av brott som är aktuella och de tidsmässiga och andra samband som finns mellan brotten. I NJA 2008 s. 359 anges att skälen för att vid straffvärdebedömningen avvika från vad som skulle följa av en ren kumulation varierar beroende på sambandet mellan brotten och att skälen för avvikelse minskar ju svagare sambandet är. HD kan i NJA 2009 s. 485 sägas bekräfta att bedömningen av det straffvärde som flerfaldig brottslighet ger är beroende av de tidsmässiga och andra samband som finns mellan brotten och vidare att skälen för att vid straffvärdebedömningen avvika från vad som skulle följa av en ren sammanläggning mins- kar ju svagare sambandet är mellan de olika brotten.
- Avgöranden från Högsta domstolen NJA 1980 s. 91 NJA 1986 s. 127 NJA 1988 s. 156 NJA 1990 s. 175 NJA 1990 s. 315 NJA 1990 s. 354 NJA 1991 s. 83 NJA 1992 s. 26 NJA 1992 s. 446 NJA 1999 s. 102 NJA 2000 s. 661 NJA 2003 s. 486 NJA 2003 s. 144 NJA 2003 s. 537 NJA 2004 s. 97 NJA 2004 s. 437 NJA 2005 s. 712 NJA 2006 s. 79 I och II NJA 2007 s. 874 NJA 2008 s. 359 NJA 2008 s. 482 NJA 2008 s. 1010 NJA 2009 s. 485
”Straffmätningsvärde” och påföljdsval8 hänvisningar
- En andra upplaga kom ut år 2012. Hänvisningarna under följande mellanrubrik avser den upplagan men texten är (med undantag från vad som anges i not 15) i dessa delar inte ändrad. Jag återkommer däremot senare till vissa ändringar och tillägg som gjorts i den andra upplagan. 1 4 Syftet med Borgekes framställning i denna del synes i vart fall till det väsentliga vara densamma som Jareborg redovisade för sin artikel om Påföljdsbestämningens struktur i SvJT 1992 s. 257 (omtryckt i Straffrättsideologiska fragment, 1992, s. 152). Jareborg angav där att syftet ”med den följande framställningen är … att klarlägga den osynliga, underliggande beslutsteoretiska strukturen hos regleringen i BrB kap. 29 och 30 samt anslutande lagrum. Denna struktur skiljer sig avsevärt från den legislativa strukturen. Så är vanligtvis fallet, om inte annat därför att en del nödvändiga led i ett beslutsresonemang anses som alltför självklara för att behöva återges i lagtext. … Påföljdsbestämningens struktur är tämligen intrikat, bl.a. därför att sådant som påverkar straffmätningen också i viss mån påverkar påföljdsvalet, så att ett begreppsligt växelspel uppstår mellan 29 och 30 kap.” 15 Ordet tillfogat i andra upplagan. 16 ”Straffmätningsvärde som en beteckning i enlighet med vad som nu har diskuterats förekommer i dag vid de resonemang som förs i olika domstolar om påföljdsbestämningsfrågor. Begreppet förekommer emellertid inte i lagtexten och det finns bl.a. av detta skäl anledning att i domskäl och i andra sammanhang, t.ex. vid pläderingar inför rätten, avstå från att använda sig av straffmätningsvärde som term. … Det finns andra typer av termer av detta slag, som alltså kan vara användbara jurister emellan för att beskriva ett ibland invecklat förhållande på ett enkelt och för de insatta begripligt sätt, men som kan vara oklara för andra. En sådan är “artvärde”. Också denna term bör man alltså vara återhållsam med att använda annat än vid diskussioner med personer som man antar är insatta i vad som avses.” (s. 40.) 17 Detta gäller till år 2013 då en markant ökning sker som kan antas ha samband med att väsentligt fler hovrättsdomar från den tiden registreras i basen. I så fall torde termen redan tidigare varit väsentligt vanligare i domskäl än vad som antalet träffar antyder. 1 8 Jag bortser här från den från terminologisk synpunkt komplicerade frågan i vilken utsträckning som återfallsskärpning ingår eller inte ingår i begreppet. 19 Asp (En modernare påföljdsreglering?, SvJT 2010 s. 449 not 22) betecknar det som ”lätt vilseledande” att tala om straffmätningsvärde när hänsyn inte ska tas till eventuell återfallsskärpning. Och enligt Jareborg/Zila (Straffrättens påföljdslära, fjärde uppl., 2014, s. 104) är straffmätningsvärde det ”slutresultat” som domstolen kommer till efter tillämpning av alla bestämmelser, inklusive bestämmelsen om återfall i 29 kap. 4 § BrB, som påverkar straffmätningen. Jfr även Jack Ågren, Billighetsskälen i BrB 29:5, 2013, s. 311. 2 0 Jfr härtill Asp, En modernare påföljdsreglering? SvJT 2010 s. 449 avsnitt VI.2. Det bör emellertid påpekas att texten i propositionen (prop. 1987/88:120 s. 100) inte lämnar utrymme för någon tvekan om att det är straffvärdet som avses. Detta behöver nu nödvändigtvis inte vara avgörande. Vad som sägs i förarbetena bör inte anses vägledande om goda skäl kan åberopas mot detta eller för ett annat synsätt. 21 Efter att ha framhållit det tämligen självklara, men i litteraturen stundtals förbisedda, förhållandet att skälen för att välja fängelse blir starkare ju högre straffvärdet är. 22 Någon sådan med tillämpning av också 29 kap. 5 § BrB utformad ”plattform” för påföljdsvalet som Borgeke förordar använde HD inte. Nämnas bör emellertid att när HD senare behandlar frågan om utrymmet för att förena en inte frihetsberövande påföljd med samhällstjänst förordar HD, i strid mot ett förarbetsuttalande, att detta anknyts till ”längden av det fängelsestraff som annars skulle följa”, alltså inklusive beaktande av också 29 kap. 5 § men även 29 kap. 4 §. 2 3 Det ska dock framhållas att den gemensamma rubriken över punkterna 16 och 17 är Straffmätningsvärdet i detta fall. 24 HD uttalar dessutom att riktpunkten skulle höjas om det finns billighetsskäl enligt 29 kap. 5 § BrB respektive om det rör sig om en lagöverträdare som inte har fyllt 21 år vid brottet. När det gäller ungdom har uttalandet visst stöd av NJA 2000 s. 314. Justerade generella riktpunkter för olika ålderskategorier skulle också lätt kunna ställas upp med stöd av en sådan tabell för straffnedsättning som Jareborg och Zila presenterat i Straffrättens påföljdslära, (se fjärde uppl., 2014, s. 155 och s. 161, jfr även Borgeke, Att bestämma påföljd för brott, avsnitt 3.10.3). Det kan emellert id diskuteras i vad mån sådana riktpunkter skulle vara förenliga med HD:s uttalande i NJA 2000 s. 421 om att en ”schematisk regel om en på levnadsålder grundad procentuell straffnedsättning i förhållande till straffvärdet skulle … behöva förses med så många undantag och förbehåll att den inte skulle tjäna till verklig vägledning”. Vad gäller billighetsskäl förefaller det, utom beträffande speciella förhållanden (jfr NJA 2012 s. 1038 I), helt utsiktslöst att ställa upp några justerade generella riktpunkter. 25 Johan Munck, JT 2008–09 s. 176 f. 2 6 Noteras kan också att de referenser som åberopas för att det är ett på det angivna sättet bestämt straffmätningsvärdet som ska läggas till grund för påföljdsvalet inte är några av de tidigare avgöranden i vilka HD använt termen straffmätningsvärde eller, som i några av dessa avgöranden, uttalanden i den juridiska litteraturen. I stället hänvisar HD till 30 kap. 5 § BrB med dess föreskrifter om begränsningar i användningen av fängelsestraff för ungdomar och till NJA 2000 s. 314. När det gäller användningen av termen straffmätningsvärde ger dock dessa källor inte något stöd. Detsamma kan sägas om HD:s hänvisning till prop. 1987/88:120 s. 100 (där riktpunkten om straffvärden motsvarande ett års fängelse eller mer anges) som stöd för att ”straffmätningsvärdet” inte är så högt ”att det ensamt motiverar att påföljden bestäms till fängelse”. 2 7 Se band 2, Villkorligt fängelse, avsnitt 9.4.1 och 9.4.2, s. 184 ff. 28 SOU 2012:34, band 2, Villkorligt fängelse, avsnitt 4.4.4, s. 83 ff. 29 I det inledande avsnittet (1.1 Allmänt om systemets uppbyggnad) i Borgekes Att bestämma påföljd för brott sägs att samtidigt ”som reglerna i många fall är öppet hållna är ett genomgående drag, att påföljdsbestämningssystemet bygger på presumtioner av olika slag. Detta innebär att systemet primärt anvisar en lösning, men samtidigt håller öppet för att skälen för en annan utgång i det enskilda fallet kan vara så starka att presumtionen får vika.” 3 0 Termen används inte av Jareborg. 3 1 Det får antas att innebörden av texten är att presumtionen mot fängelse har återställts i detta fall. 32 Jareborg och Zila använder inte termen i detta sammanhang. Termen nämns överhuvudtaget inte förrän i tredje upplagan (2010) av deras bok och då, som redovisats i not 19, med en annan innebörd än den som ligger till grund för Borgekes ”plattform”. 3 3 Skärtorsdagsdomen — en ny dom från HD som påverkar domstolarnas påföljdsbestämning, SvJT 2008 s. 763. 34 Problemet gäller främst tillämpningsområdet för samhällstjänst och betydelsen av olika uttalanden i den frågan i lagstiftningens förarbeten. Jfr till detta Johan Muncks recension av Att bestämma påföljd för brott i JT 2008–09 s. 178. Av betydelse är också de tröskeleffekter som ettårspresumtionen i praktiken är förenad med. Jfr t.ex. Wersäll, Några utgångspunkter för ett reformerat påföljdssystem, SvJT 2010 s. 545 (s. 557 f.). 3 5 Through the Looking-Glass — behövs en ny påföljdsreform? Festskrift till Suzanne Wennberg, 2009, s.411. Se även Ulväng, Brottsbalk (1962:700) 30 kap. 4 §, avsnitt 3.1, Lexino 2012-07-01. 36 Asp, Svensk rättspraxis, Straffrätt 2001–2009, SvJT 2010 s. 902 (på s. 976 ff). 37 Skrivningen är lite vilseledande eftersom presumtionen för fängelse ansågs bruten genom de skäl för en lindrigare påföljd (inklusive billighetsskälen) som fanns. 38 Även denna formulering framstår som något vilseledande eftersom förekomsten av billighetsskäl enligt den beslutsstruktur som används i HD:s dom inte aktualiseras förrän det konstaterats att straffvärdet i sig innebär en presumtion för fängelse. Billighetsskälen är enligt den i stället en av de faktorer som kan bryta den presumtionen. 3 9 Även i artikeln En modernare påföljdsregering? (SvJT 2010 s. 449) berör Asp frågan om beslutsstrukturen, dock utan något eget ställningstagande. Artikeln ger en viss vägledning när det gäller hur Asps tre alternativ ska uppfattas. Enligt Asp är frågeställningen ”om man vid tillämpning av den brytpunkt där straffvärdet börjar tala för fängelse skall se enbart till straffvärdet eller om man som en tumregel också bör dra av sådana straffmätningsfaktorer som avses i 29 kap. 5 § BrB. Man kan säga att frågan gällde om man vid tillämpning av 12-månadersregeln skulle (och skall) bygga på straffvärdet eller straffmätningsvärdet”. I en not tillägger Asp att denna uppdelning i två lösningar är förenklad och Jareborgs och Zilas uppfattning betecknas som en ”förmedlande variant”. Enligt Asp var rättstillämpningen ojämn under ganska lång tid men det ”torde emellertid kunna sägas” att straffmätningslösningen efter hand tog över alltmer. När det gäller NJA 2008 s. 359 säger Asp att HD i domen gav ”uttryck för att ett mer differentierat synsätt måste anläggas”. 40 Rättsfallet har inte mindre än 27 sidhänvisningar i rättsfallsregistret. Många av dessa avser dock andra frågor än den som behandlas här. 4 1 Vissa smärre förändringar finns, som inskjutande av ”fortfarande som en allmän princip eller tumregel” när det gäller straffmätningsvärdets betydelse för ettårspresumtionen och ”normalt” när det gäller straffmätningsvärdets betydelse för påföljdsvalet. Dessa och andra liknande förändringar, exempelvis i avsnitt 1.3.5, gör texten mindre ”dogmatisk” och torde i vart fall bl.a. bero på NJA 2008 s. 359. 42 I sammanhanget bör nämnas att frågeställningen om tillämplig beslutsstruktur även behandlas i Jack Ågrens avhandling Billighetsskälen i BrB 29:5, 2013, s. 319 ff. Då framställningen är kortfattad och endast deskriptiv, dvs. utan någon egentlig analys eller eget ställningstagande, nöjer jag mig dock med en hänvisning. 4 3 Om man jämför med framställningen i uppsatsen En modernare påföljdsreglering? SvJT 2010 s. 449 (se om denna i not 39) framstår det också som troligt att det är just Jareborgs och Zilas framställning som stått som förebild till Asps andra variant. 4 4 Det kanske tydligaste exempel som vi har på hur ett förment intresse av förutsebarhet och likabehandling i praktiken helt fått förhindra tillämpning av normala straffrättsliga principer och en saklig diskussion kring vilka värden som bör beaktas vid påföljdsbestämning är det ”tabellraseri” som dominerade i praxis när det gäller narkotikabrott före NJA 2011 s. 357. Även om denna praxis var väl känd och också kritiserad (se. t.ex. Victor, Narkotikabrottslighetens gärningsmän och offer, i Festskrift till Henrik Tham, 2007) måste jag erkänna att de skriande orättvisor som förekommit i praxis och som blottlades av detta rättsfall kom som en överraskning. Det är inte utan ett visst vemod som jag iakttagit HD:s senare beredvillighet att bidra till nya ”tabellverk”. 4 5 Det kan finnas skäl att framhålla att uttalandet finns i författningskommentaren till 30 kap. 4 § andra stycket BrB och helt entydigt avser straffvärdet. 4 6 Jfr till detta exempelvis det inledande avsnittet (I) i Jareborg, Straffrättsideologiska fragment, 1992, kap. 9, Uppsåt och klander, s. 173 (tidigare publicerad i SvJT 1988 s. 722) där det bl.a. framhålls att en ”gärnings straffvärde bör skiljas från gärningsmannens straffvärdighet. Av bl. a. billighetsskäl bör ofta en gärningsman bestraffas lindrigare än om enbart straffvärdet beaktas. (I åtskilliga av dessa fall är fråga om rättvisebedömningar i ett vidare perspektiv än det som straffbuden förutsätter.)” 47 Så numera även i HD-avgöranden som talar om straffmätningsvärdet som NJA 2012 s. 849 punkt 17 och NJA 2012 s. 1038 I punkt 50. Se även NJA 2014 s. 989, punkt 10, där det med hänvisning till prop. 1987/88:120 s. 100 (där förarbetsuttalandet om ettårspresumtionen finns) sägs att straffmätningsvärdet inte är så högt ”att det ensamt motiverar att påföljden bestäms till fängelse”. 48 Lagrådet framhöll i sitt yttrande att det flerstädes ”i remissprotokollet framgår i anslutning till de enskilda momenten i påföljdsbestämningsproceduren att avsikten inte är att åstadkomma någon allmän förändring i nu tillämpad praxis. Sett ur den synvinkeln kan det föreslagna, väsentligt utbyggda systemet — med en omskrivning av ett bibliskt talesätt — sägas innebära att gammalt vin hälls i nya läglar” (prop. 1987/88:120 s. 154). 4 9 Den text från andra upplagan av Att bestämma påföljd för brott (s. 247 f.) som det anförda hänför sig till är inte helt lättolkad. Borgeke skriver att det normalt torde förhålla sig så att ”billighetsskälen har betydelse såväl för en tänkt straffmätning som för påföljdsvalet”. Detta kan ge intrycket att frågeställningen skulle vara om det finns vissa omständigheter som endast är av betydelse för antingen straffmätningen eller påföljdsvalet (vilket förstärks av skrivningen om utvisning). Frågeställningen är dock snarare om i vilken mån straffmätningsvärdet ger svar också på frågan om påföljdsvalet. När HD i NJA 2008 s. 359 säger att det torde ”vara naturligt att olika former av s.k. sanktionskumulation primärt beaktas vid straffmätningen” betyder det inte att sanktionskumulation inte skulle kunna beakta vid påföljdsvalet men att det kanske inte är tillräckligt att straffmätningsvärdet ligger under ett år. Och när HD i samma rättsfall säger att ”hänsyn till den tilltalades hälsotillstånd och liknande i allmänhet torde vara av störst betydelse för påföljdsvalet” betyder det inte att det inte skulle kunna beaktas vid straffmätningen men att fängelse kanske i sådana fall kan undvikas även om straffmätningsvärdet skulle uppgå till ett år eller mer. 5 0 Jareborg, Straffrättsideologiska fragment, 1992, kap. 2, Moral på s. 63.
- I NJA 2008 s. 359 gjorde HD återigen i ett första steg en straffvärdebedömning enligt vilken straffvärdet inte endast motsvarade ett års fängelse utan i viss mån översteg detta.
- Den riktpunkt som nämns i punkt 14 avser nämligen uttryckligen straffvärden, och inte (som sägs i punkt 17) straffmätningsvärden, som motsvarar fängelse i ett år eller mer. Däremot tillägger HD i punkt 14 att bedömningen av om fängelse måste väljas med hänsyn till brottslighetens straffvärde mestadels i praktiken torde bestämmas utifrån ”längden av det straff som skulle dömas ut, om fängelse hade valts som påföljd (det s.k. straffmätningsvärdet …)”. Uttalandet talar väl närmast för att HD skulle uppfatta Borgekes tankeschema och plattform som en praktisk hanteringsordning som dock saknar självständigt normativt innehåll. Ståndpunkten synes i så fall överensstämma med den som Johan Munck redovisade i sin recension av Borgekes bok enligt vilken de olika infallsvinklarna i NJA 2008 s. 359 och i Borgekes bok rimligen borde leda till samma slutresultat och att man därför också borde kunna resonera på båda sätten.
Straffmätningsvärdet — en replik5 hänvisningar
- Socialkontorsfallet, NJA 2000 s. 314, skärtorsdagsdomen, NJA 2008 s. 359 och kullagerdomen, NJA 2014 s. 559.
- Ytterligare en punkt har tillkommit per den 1 april 2015, se prop. 2014/15:37. 1 0 Som Dag Victor framhåller innefattar begreppet straffmätningsvärde i regel inte eventuell återfallsskärpning enligt 29 kap. 4 § BrB. 11 Här bortses från den komplikation som det innebär att fängelse i vissa fall kan ersättas av villkorlig dom eller skyddstillsyn med samhällstjänst eller med kontraktsvård eller med fängelse enligt 28 kap. 3 § BrB. 1 2 Som har sagts i det föregående bortses från bötesproblematiken. 13 För en renodling av resonemanget förutsätts att varken brottslighetens art eller den tilltalades tidigare brottslighet talar för fängelse. 1 4 Se prop. 1987/88:120 s. 100. 15 Se socialkontorsfallet, NJA 2000 s. 314. 1 6 Se prop. 1987/88:120 s. 100. 17 Se NJA 2000 s. 256. 18 Se NJA 2009 s. 586 och pälshäleriet, NJA 2012 s. 654 p. 6. 1 9 Jfr Mari Heidenborgs anmälan av Martin Borgeke, Att bestämma påföljd för brott i SvJT 2009 s. 119 ff. Enligt uppgift är det också en beslutsmodell av detta slag som lärs ut vid Domstolsakademins kurser. 20 Det kan i sammanhanget nämnas att det finns rättsfall från HD där billighetsskälen i 29 kap. 5 § BrB inte har getts ett särskilt stort genomslag, eller faktiskt inget genomslag alls. Här kan pekas på rättsfallet Crohns sjukdom, NJA 2010 s. 485, där en tilltalad med en ganska besvärlig sjukdomsbild inte fick någon påföljdsnedsättning över huvud taget. Ett annat är just skärtorsdagsdomen, NJA 2008 s. 359, där de tilltalade ungdomarna dömdes till skyddstillsyn med samhällstjänst trots att brottsligheten med hänsyn till bl.a. billighetsskäl inte borde leda till ett längre fängelsestraff än åtta månader, samtidigt som varken brottslighetens art eller tidigare brottslighet skulle inverka på påföljdsbestämningen. Ett angränsande exempel på en restriktiv hållning är HD:s tillämpning av regeln i 29 kap. 3 § andra stycket BrB i socialkontorsfallet, NJA 2000 s. 314. Fastän lagstiftaren år 1994 hade tagit bort den tröskel som tidigare fanns när det gäller möjligheten att på grund av förmildrande omständigheter gå under minimistraffet i straffskalan, och som innebar ett krav på att detta skulle vara uppenbart påkallat med hänsyn till brottets straffvärde, uttalade HD (s. 320) att även om uppenbarhetsrekvisitet tagits bort genom en lagändring bör det krävas starka skäl för att med stöd av förmildrande omständigheter underskrida föreskrivet straffminimum. 2 1 Här kan hänvisas till s. 194 x i Dag Victors artikel. 22 Den tidigare påföljdsbestämningen i narkotikamål.
- HD har i skärtorsdagsdomen, NJA 2008 s. 359 (s. 369) uttalat att det inte torde kunna ges något generellt svar på frågan, i vad mån omständigheterna i 29 kap. 5 § BrB främst är av betydelse för straffmätningen eller för påföljdsvalet. HD tillade att det torde vara naturligt att olika former av s.k. sanktionskumulation primärt beaktas vid straffmätningen medan hänsyn till den tilltalades hälsotillstånd torde vara av störst betydelse för påföljdsvalet. De två billighetsskäl som var aktuella i det målet var frivillig angivelse (nu p. 5) och att de tilltalade efter förmåga hade försökt förebygga eller avhjälpa eller begränsa skadliga verkningar av brottet (nu p. 4). HD ansåg det uppenbart att det inte endast finns anledning att beakta frivillig angivelse vid en eventuell straffmätning utan att frivillig angivelse också måste anses utgöra ett inte oväsentligt skäl för en lindrigare påföljd än fängelse. Också den omständigheten att de tilltalade hade försökt att avhjälpt skadliga verkningar av brotten skulle enligt HD påverka även påföljdsvalet.
Påföljdsbestämning i narkotikamål4 hänvisningar
- Det är inte svårt att från lagtekniska och teoretiska utgångspunkter rikta allvarlig kritik mot dessa resonemang. 1 0 Se not 9. 1 1 Chefsrådmännen Ingvar Gunnarson i Stockholm och Barbro Sjösten i Göteborg. 1 2 Hovrättens över Skåne och Blekinge dom den 13 september 2001 i mål B 194301. 1 3 Det sades att det inom Hovrätten över Skåne och Blekinge var så att chefsrådmännens listor tillämpades i allmänhet på två av hovrättens tre avdelningar (avdelning 1 och 3), medan Georg Sterzels tabeller tillämpades mestadels på den tredje (avdelning 2). 1 4 Här skulle kunna hänvisas till RH 2006:28, där åldersreduktion gjordes även för den som hade fyllt 21 år. Detta hovrättsavgörande torde inte (längre) förtjäna efterföljd. 1 5 Med detta uttryck avser HD ”att döma till villkorlig dom eller skyddstillsyn och förena påföljden med en föreskrift om samhällstjänst”. 1 6 Se dock HD:s egen hänvisning till ett icke refererat avgörande i p. 6 i mefedrondomen II (NJA 2012 s. 000). 1 7 Se SvJT 2012 s. 131. 1 8 Dvs. bagageutrymmesdomen (NJA 2012 s. 510), kokainhandelsdomen (NJA 2012 s. 528) och cannabissmugglingsdomen (NJA 2012 s. 535). 19 Se SvJT 2012 s. 845. 2 0 Se avsnitt 6.8. 21 Se prop. 1980/81:44. 22 Se Martin Borgeke, Att bestämma påföljd för brott, 2 uppl. 2012, s. 69 ff. 2 3 Att extrema mängder av farlig narkotika kan leda till högre straffvärde har antytts i det föregående. 2 4 Jfr Martin Borgeke, Att bestämma påföljd för brott, 2 uppl. 2012, s. 210. Se även HD:s dom den 3 december 2012 i mål B 5960-10 (p. 64). 2 5 Att det inte finns uttalanden rörande brottets art i förarbetena till narkotikastrafflagen är helt naturligt. Begreppet brottets art infördes inte i lagstiftningen förrän den 1 januari 1989. 2 6 Angående tillämpningen av straffskalor vid gradindelade brott se t.ex. bagageutrymmesdomen (NJA 2012 s. 510) p. 6–7 och Martin Borgeke, Att bestämma påföljd för brott, andra upplagan 2012, s. 140 ff. 2 7 I domen skriver HD ”straffvärde”. I princip bör här med straffvärde förstås det straff som hade dömts ut om fängelse hade valts som påföljd, dvs. alternativstraffet (eller straffmätningsvärdet). 28 Här kan för övrigt den oprecisa bestämningen av gärningen förtjäna viss uppmärksamhet. Att HD beskrev de brott som den tilltalade hade begått på detta sätt är faktiskt ägnat att förvåna. HD:s domskäl får dock förstås så att den tilltalade dömdes, utöver för partiet om åtta gram, för att vid fem tillfällen ha innehaft två gram amfetamin. 2 9 Se även NJA 2008 s. 359. Se också Martin Borgeke, Att bestämma påföljd för brott, andra upplagan 2012, s. 231 och 372 f. 1 Gäller även syntetiska katinoner, mefedron och MDPV. 2 Observera att mängderna anges i gram och inte som tidigare i tabletter. Detta beror på att NJA 2012 s. 115 gällde pulver. Vissa oklarheter kan hävdas i förhållandet mellan tabletter och missbruksdoser (jfr t.ex. Borgeke-Sterzel, 4 uppl., s. 655). I domen av den 11 juli 2012 i mål B 965-12 (bagageutrymmesdomen [NJA 2012 s. 510]) ansåg HD dock en tablett motsvara en missbruksdos. 3 Gäller även "andra tabletter". 1 Gäller även syntetiska katinoner, mefedron och MDPV. 2 Observera att mängderna anges i gram och inte som tidigare i tabletter. Detta beror på att NJA 2012 s. 115 gällde pulver. Vissa oklarheter kan hävdas i förhållandet mellan tabletter och missbruksdoser (jfr t.ex. Borgeke-Sterzel, 4 uppl., s. 655). I domen av den 11 juli 2012 i mål B 965-12 (bagageutrymmesdomen [NJA 2012 s. 510]) ansåg HD dock en tablett motsvara en missbruksdos. 3 Gäller även "andra tabletter".
- I domen (p. 6) redovisar HD förarbetsuttalanden och praxis i fråga om gränsen mellan narkotikabrott av normalgraden och ringa brott på följande sätt. Av 2 § narkotikastrafflagen framgår att arten och mängden narkotika är av betydelse när det gäller bedömningen av om ett narkotikabrott ska anses som ringa. I förarbetena till 1993 års ändringar i bestämmelsen framhölls att ett narkotikabrott ska anses som ringa endast om det med hänsyn till samtliga omständigheter framstår som lindrigt och att arten och mängden narkotika därvid har särskild betydelse. Det ringa brottet bör, sades det, i huvudsak vara förbehållet gärningar som består i eget bruk eller innehav för eget bruk. I fråga om innehav för eget bruk av amfetamin uttalades t.ex. att den då enligt praxis gällande gränsen åtta gram borde sänkas något. (Prop. 1992/93:142 s. 16 f.) Högsta domstolen har därefter med hänvisning till nämnda förarbetsuttalanden bedömt ett innehav av åtta gram amfetamin som narkotikabrott av normalgraden (NJA 1997 s. 522; se även Högsta domstolens dom den 20 september 2012 i mål B 1607-11 p. 6). Redan i ett tidigare rättsfall, NJA 1986 s. 736, hade innehav av en påse med fem–tio gram amfetamin bedömts som narkotikabrott och inte som narkotikaförseelse (den tidigare benämningen på ringa brott). HD för också ett allmänt resonemang kring valet av påföljd för narkotikabrott av normalgraden. Detta går ut på att narkotikabrott av normalgraden i rättspraxis många gånger har ansetts vara ett brott av sådan art att det finns en presumtion för att påföljden ska bestämmas till fängelse. Samtidigt finns det enligt HD förutsättningar att för mindre allvarlig narkotikabrottslighet av normalgraden döma till en icke frihetsberövande påföljd om förutsättningarna i övrigt för en sådan påföljd är uppfyllda. Detta gäller enligt HD framför allt om brottet avser innehav för eget bruk. HD hänvisar här till NJA 2008 s. 653. Som en allmän utgångspunkt kan enligt HD gälla att villkorlig dom med dagsböter eller skyddstillsyn kan komma i fråga även vid straffvärden som motsvarar fängelse en månad. I detta avseende hänvisar HD till Martin Borgeke, Att bestämma påföljd för brott, 2 uppl., 2012, s. 343. Eftersom skyddstillsyn är en för den dömde generellt sett mer ingripande påföljd än villkorlig dom, och dessutom kan förenas med olika slags föreskrifter som kan ge påföljden ytterligare skärpa, finns det enligt HD ett något större utrymme att tillämpa skyddstillsyn. I detta sistnämnda avseende hänvisar HD till NJA 2000 s. 314 och NJA 2008 s. 359.
- Det bör framhållas att det i fall av detta slag, dvs. vid innehav av mindre mängder narkotika huvudsakligen för eget bruk, ofta kan finnas fog för att förena skyddstillsynen med en föreskrift om missbruksbehandling. I så fall bör det vara möjligt att tillämpa skyddstillsyn även om straffmätningsvärdet motsvarar fängelse i uppemot två eller tre månader. Fastän HD inte direkt uttalar detta är det en rimlig slutsats att det förhåller sig så med hänsyn till att skyddstillsyn enligt både NJA 2000 s. 314 och NJA 2008 s. 359 är en generellt sett mera ingripande påföljd än villkorlig dom och därmed måste kunna användas i fall där brottsligheten är sådan att villkorlig dom inte är en tillräckligt ingripande påföljd ens om den förenas med böter.
En modernare påföljdsreglering?1 hänvisning
En ny strafflindringsgrund2 hänvisningar
- I NJA 1999 s. 561 ansågs frivillig angivelse föreligga i ett fall där en tilltalad själv kontaktat polisen efter det att hon begått mened och berättat att hon och en väninna lämnat oriktiga uppgifter och därigenom föranledde att den frikännande domen överklagades. I NJA 2008 s. 359 ansågs en frivillig angivelse föreligga när en tilltalad, som gripits som misstänkt för bostadsinbrott, valde att erkänna även andra inbrott som inte omfattades av den ursprungliga misstanken. Även i NJA 2009 s. 599 ansågs en frivillig angivelse vara för handen enär den tilltalade angett sig och lämnat sådana uppgifter om brottens planering och genomförande som varit nödvändiga för att han skulle kunna åtalas och fällas till ansvar.
- Samtidigt skall det framhållas att det inte hänvisas till punkt 3 i NJA 1991 s. 255. Det är således inte säkert att rättsfallet handlar om just frivillig angivelse. Osäkerheten kring tolkningen förstärks även av det faktum att Högsta domstolen i NJA 1999 s. 561 hänvisade såväl till punkt 2 som punkt 3 i samband med prövningen av om den tilltalades handlande skulle beaktas vid påföljdsbestämningen. I NJA 2008 s. 359 diskuterar Högsta domstolen dessutom om inte det faktum att den tilltalade inte endast angett sig frivilligt utan också aktivt medverkat inte bara till utredningen av brotten utan också till att tillgripet gods kunnat lämnas tillbaka till ägarna borde omfattas av punkt 2. I vart fall, menar Högsta domstolen, måste en medverkan till utredning av den egna brottsligheten under vissa förhållanden vara en sådan omständighet som kan beaktas enligt punkt 8.
Påföljdssystemet — en legal infrastruktur1 hänvisning
Svensk rättspraxis5 hänvisningar
- I NJA 2008 s. 359 (den s.k. skärtorsdagsdomen) bekräftade HD de principer för bedömning av straffvärdet för flerfaldig brottslighet som nog också avgörandet förutan måste betraktas som någorlunda vedertagna, nämligen att man tar sin utgångspunkt i det allvarligaste brottet och därefter lägger till ”en efter hand minskande del av straffvärdet för vart och ett av de övriga brotten i ordning efter brottens allvar” och slutligen vidtar en ”allmän kontroll … av att ett på så sätt beräknat straffvärde inte framstår som oproportionerligt i förhållande till den typ av brottslighet som är aktuell”. (Jfr t.ex. Magnus Ulväng, Påföljdskonkurrens — problem och principer, 2005 s. 151 ff. och Martin Borgeke, Att bestämma påföljd för brott, 2008 s. 139 ff.) I målet framhölls också att bedömningen kan påverkas av vilka brott som är aktuella och det tidsmässiga och andra samband som finns mellan brotten varvid sambandets styrka blir av betydelse för graden av reduktion i förhållande till ren kumulation av straffen (ju svagare samband desto mindre reduktion). Med tillämpning av denna modell fann HD att straffvärdet för en grov stöld och en serie på drygt 30 stölder av normalgraden ”i viss mån, men inte mer påtagligt” översteg ett års fängelse.
- Jfr även angående vissa mer processuella aspekter NJA 2003 s. 486 på frågan om försvårande omständigheter i samband med gradindelning. 5.1.1.3 Billighetsskäl och påföljdseftergift I NJA 2008 s. 359 beaktades att de tilltalade frivilligt angivit sig enligt 29 kap. 5 § första stycket 3 samt att de medverkat till utredningen och till att tillgripet gods kunnat lämnas tillbaka till ägarna enligt 29 kap. 5 § första stycket 2 brottsbalken. Vad gällde medverkan i utredningen framhöll HD att sådan medverkan visserligen inte i sig omfattas av den andra punkten i bestämmelsen, men att medverkan i detta fall framstod ”inte som ett självständigt moment utan snarare i [de tilltalades] ansträngningar att göra rätt för sig i förhållande till dem som drabbats av brotten”.
- Det förhållandet att en del av en större brottslighet begåtts innan de tilltalade fyllt 21 år ansågs i NJA 2008 s. 359 inte hindra att det med hänsyn till straffvärdet (som i viss mån översteg ett år) förelåg en presumtion för fängelse. Vid bedömningen beaktades att en betydande del av brottsligheten och den allvarligaste delen begåtts efter 21årsdagen.
Frivillig samverkan i straffprocessen1 hänvisning