Se t.ex. Erland Aspelin, ”Straffets grunder — historisk bakgrund” i SvJT 1999 s. 108 på s. 114–116. 1 1 Se t.ex. SOU 1995:91 del II s. 43 f., SOU 2004:122 s. 143, SOU 2008:85 s. 48 f., SOU 2012:34 band 2 s. 19–22 och Erland Aspelin, ”Straffets grunder — historisk bakgrund” i SvJT 1999 s. 108 på s. 117–119. 12 Se t.ex. Erland Aspelin, ”Straffets grunder — historisk bakgrund” i SvJT 1999 s. 108 på s. 119–121. 13 Johan C.W. Thyrén, Principerna för en strafflagsreform I–III, 1910–1914. Tankarna utvecklades senare i Johan C.W. Thyrén, Förberedande utkast till strafflag, Kap. I–XIII (Allmänna delen), 1916. 14 SOU 1923:9. 15 Lagen (1927:107) om förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare respektive lagen (1927:108) om internering av återfallsförbrytare. 16 Lagen (1935:343) om ungdomsfängelse. Se även SOU 1993:35 del A s. 103 f., SOU 2008:85 s. 49 f. och SOU 2012:34 band 2 s. 21 f. 1 7 Se t.ex. SOU 2012:34 band 2 s. 22 och Erland Aspelin, ”Straffets grunder — historisk bakgrund” i SvJT 1999 s. 108 på s. 121 f. 18 SOU 1953:17. 19 SOU 1956:55. 20 Se SOU 1993:35 del A s. 102 f. 21 Övriga allmänna straffbestämmelser och bestämmelserna om de olika brotten byggde på förslagen i Straffrättskommitténs betänkande Förslag till brottsbalk (SOU 1953:14). 22 Se prop. 1962:10 B s. 63. 2 3 Prop. 1962:10 C s. 53. 24 Bestämmelsen i 33 kap. 4 § i dess ursprungliga lydelse motsvarar delvis bestämmelserna i 29 kap. 5–7 §§ i dess nuvarande lydelse. 25 Se SOU 1986:14 s. 28–32, SOU 1993:35 del A s. 105 f., SOU 1995:91 del II s. 44–47, SOU 2004:122 s. 143 f., SOU 2008:85 s. 50 f., SOU 2012:34 band 2 s. 22–25 och Erland Aspelin, ”Straffets grunder — historisk bakgrund” i SvJT 1999 s. 108 på s. 123 f. 26 Brottsförebyggande rådet, Arbetsgruppen rörande kriminalpolitik, Nytt straffsystem (BRÅ-rapport 1977:7). Se även SOU 2012:34 band 2 s. 26 f. 2 7 SFS 1979:680, som trädde i kraft den 1 januari 1980. Se även Ungdomsfängelseutredningens betänkande Tillsynsdom (SOU 1977:83) och prop. 1978/79:212. 28 SFS 1981:211, som trädde i kraft den 1 juli 1981. Se även prop. 1980/81:76. 29 SFS 1979:680, som trädde i kraft den 1 januari 1980. 30 Se SOU 1986:14 s. 13–17. Kommittén fick också tilläggsdirektiv 1981, 1983 och 1984. 31 Ju 1979:04. 32 SOU 1986:13–15. Fängelsestraffkommittén redovisade överväganden också i de tidigare delbetänkandena SOU 1980:1 och SOU 1981:92 samt i det senare slutbetänkandet SOU 1988:7. 3 3 SOU 1986:14 s. 69–76. Se i fråga om straffvärde även s. 131–173. 34 SOU 1986:14 s. 77–81. 35 SOU 1986:14 s. 415–422. 36 SOU 1986:14 s. 422 f. och 427–432. 37 SOU 1986:14 s. 423–426. 38 SOU 1986:14 s. 437 f. 3 9 Prop. 1987/88:120 s. 32–44 och 47–61. 40 SFS 1988:942, som trädde i kraft den 1 januari 1989. 41 Se under rubriken ”Angrepp — och försök till renodling” nedan. 42 Den fortsatta framställningen i denna del är delvis inspirerad av Nils Jareborg, ”Påföljdsbestämningens struktur” i SvJT 1992 s. 257, som också har publicerats i Nils Jareborg, Straffrättsideologiska fragment, 1992 samt Nils Jareborg och Josef Zila, Straffrättens påföljdslära, 7 uppl., 2022 s. 101–168. Se även SOU 1993:35 del A s. 106 f. 43 I den straffrättsliga diskussionen förekommer begreppet svårhet som synonymt med allvar. 4 4 Se prop. 1987/88:120 s. 32–38 och 80. 45 Det kan röra sig om flerfaldig brottslighet (25 kap. 6 § och 26 kap. 2 §), återfall (26 kap. 3 § första stycket), straffvärdesänkande förmildrande omständigheter (29 kap. 3 § andra stycket), billighetsskäl (29 kap. 5 § andra stycket, 5 a § och 6 §), låg ålder (29 kap. 7 §) eller medverkan i mindre mån (23 kap. 5 §). 4 6 Av denna anledning kan det diskuterats om brottslighetens art är en faktor som kan graderas — och beskrivas i termer av ”artvärde” — eller om det i stället är en icke-skalär faktor. Se t.ex. Martin Borgeke, ”Brottets art — några tankar kring en svårgripbar företeelse” i SvJT 1999 s. 218 och Petter Asp, ”’Brottslighetens art’ — kommentar till Dag Victors och Andrew von Hirschs uppsatser” i SvJT 2003 s. 136. 47 Före 2022 fanns även ett krav på särskilda skäl för att döma lagöverträdare i åldern 18–20 år till fängelse. Se prop. 2021/22:17 och SFS 2021:1103. 48 Termen straffmätningsvärde har inte definierats i lagtext men förekommer i Högsta domstolens avgöranden och i den straffrättsliga litteraturen. Det första rättsfallet i vilket Högsta domstolen använde termen var NJA 2012 s. 849. 4 9 Se Dag Victors kritik mot Högsta domstolens användning av termen straffmätningsvärde i artikeln ”’Straffmätningsvärde’ och påföljdsval” i SvJT 2015 s. 173 samt Martin Borgeke, ”Straffmätningsvärdet — en replik” i SvJT 2015 s. 281 och Petter Asp, ”Enighet om tumregeln” i SvJT 2015 s. 292. 50 Se t.ex. Nils Jareborg och Josef Zila, Straffrättens påföljdslära, 7 uppl., 2022 s. 159–162. 51 Här bortses från t.ex. överlämnande till rättspsykiatrisk vård och de särskilda ungdomspåföljderna. 52 Se t.ex. rättsfallen NJA 2000 s. 314, i vilket hänvisas till prop. 1987/88:120 s. 105, och NJA 2008 s. 359. 5 3 Samhällstjänst infördes 1990 och kunde under en inledande försöksperiod kombineras endast med skyddstillsyn. Se SFS 1989:928. 54 Ju 1990:07. 55 Dir. 1990:53, som sammanfattas i SOU 1993:35 del A på s. 89. 56 SOU 1993:35 del A s. 114–142, 203–293 och 399–429. 57 Ju 1992:07. 58 Dir. 1992:47, dir. 1994:45 och dir. 1984:5, vilka sammanfattas i SOU 1995:91 del II på s. 13–24. 5 9 SOU 1995:91. 60 SOU 1995:91 del I s. 13 f.; se även del II s. 52–60. 61 SOU 1995:91 del I s. 15–17; se även del II s. 61–92. 62 SOU 1995:91 del I s. 17–20; se även del II s. 93–172. 63 SOU 1995:91 del I s. 20 f.; se även del II s. 173–192. 64 Ds 1997:32. (I promemorians sidhuvud anges felaktigt ”Ds 1996:32”.) 65 Ds 1997:32 s. 9–12, 57–104 och 105–142. 6 6 Prop. 1997/98:96. 67 Prop. 1997/98:96 s. 74–82. 68 Prop. 1997/98:96 s. 82–104. 69 Prop. 1997/98:96 s. 138–170. 70 Ju 2002:14. 71 Dir. 2002:95. 72 SOU 2004:122 s. 144 f. 7 3 SOU 2004:122 s. 253–381. 74 SOU 2004:122 s. 443–451 och 531–538. 75 Prop. 2005/06:165. 76 SFS 2006:891. 77 Ju 2007:04. 7 8 Utredningen fick sedan genom tilläggsdirektiv i uppdrag att se över straffskalan för mord. Se dir. 2007:48, 2007:137 och 2008:78, som sammanfattas i SOU 2008:85 på s. 35 f. 79 SOU 2008:85. 80 Prop. 2009/10:147 och SFS 2010:370. 81 Ju 2009:11. 82 Dir. 2009:60, som sammanfattas i SOU 2012:34 band 1 på s. 455–458. 83 SOU 2012:34. 84 SOU 2012:34 band 1 s. 16 f. Se även SOU 2012:34 band 2 s. 119–133. 85 SOU 2012:34 band 1 s. 18. Se även SOU 2012:34 band 2 s. 135–152. 8 6 SOU 2012:34 band 1 s. 18–30. Se även SOU 2012:34 band 2 s. 155–628. 87 SOU 2012:34 band 1 s. 32. Se även SOU 2012:34 band 2 s. 681–752. 88 SOU 2012:34 band 1 s. 33 f. Se även SOU 2012:34 band 3 s. 195–245. 89 SOU 2012:34 band 3 s. 797–799. 9 0 SOU 2012:34 band 3 s. 800–816. 91 SOU 2012:34 band 3 s. 816–828. 92 Se prop. 2014/15:25, prop. 2014/15:37 och prop. 2015/16:151. 93 En överblick ges i Linda Palmenäs, Karin Sandahl och Lars Wallinder, ”Påföljdsutredningen — från djupfryst till delvis upptinad” i Vänbok till Fredrik Wersäll, 2018, s. 503–523. Se även Fredrik Wersäll, ”Är loppet kört för en reformering av påföljdssystemet?” i Festskrift till SvJT 100 år, 2016, s. 190–200. 94 Ändringarna kan sägas ha inletts genom rättsfallet NJA 2011 s. 357 (den s.k. mefedrondomen). 95 SOU 2012:34 band 1 s. 34–41. Se även SOU 2012:34 band 3 s. 359–828. 9 6 Justitiedepartementet, Straffrättsenheten, Uppdrag att överväga nya påföljdsinslag för unga lagöverträdare, promemoria 2016-12-21 (Ju2016/9219/LP). 97 Ds 2017:25 s. 61–125. 98 Se prop. 2019/20:118 och SFS 2020:617. 99 Ju 2017:15. 100 Dir. 2017:122. 101 SOU 2018:85. 102 SOU 2018:85 s. 45–150 och 177–228. 103 SOU 2018:85 s. 230–238 och 277–290. 104 SOU 2018:85 s. 239–270 och 290–308. 1 05 SOU 2018:85 s. 355–357. 106 Prop. 2021/22:17. 107 SFS 2021:1103. 108 Ju 2020:15. 109 Dir. 2020:62. 110 SOU 2021:68. 111 Se prop. 2022/23:53 och, såvitt avser ändringarna i brottsbalken, SFS 2023:257. 1 12 Ju 2021:08. 113 Dir. 2021:56; se även dir. 2022:1. 114 SOU 2023:1. Det kan konstateras att även Straffreformutredningen har fått i uppdrag att se över påföljdsbestämningen vid flerfaldig brottslighet. 115 Ju 2021:17. 116 Dir. 2021:99. 117 SOU 2023:44. 118 Ju 2022:10. 119 Dir. 2022:95. 120 SOU 2024:48. 121 Ju 2023:13. 1 22 Dir. 2023:112; se även dir. 2023:156. 123 SOU 2024:39. 124 Ju 2023:14. 125 Dir. 2023:115. 1 26 Dir. 2023:181. 127 Se vidare under rubriken ”Gränserna för vad systemet klarar av” nedan. 128 Se Bibeln! 1 29 Se t.ex. SOU 2024:48 s. 656–665. 130 Se under rubriken ”Grunderna för det nuvarande påföljdssystemet” ovan. 1 31 Här bortses från, den från praktisk synpunkt inte oviktiga, specialstraffrätten. 1 32 Se under rubriken ”Grunderna för det nuvarande påföljdssystemet” ovan. 1 33 Se t.ex. prop. 2017/18:26 s. 15, genom vilken den tidigare höjningen av straffminimum för grovt vapenbrott från fängelse i ett år till fängelse i två år föreslogs. 134 Se t.ex. dir. 2019:43, i vilket — som ett slags i förväg föreslaget argument för skärpning av minimistraffet för grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning — pekades tydligt på intresset av att ge Polismyndigheten tillgång till läkarjournaler och rättsintyg avseende målsäganden utan målsägandens samtycke. 135 Straffminimum för grovt vapenbrott är sedan den 1 januari 2024 fängelse i fyra år. 1 36 Se SOU 2020:57 s. 144–150, 225 f. och 236. 137 Jfr t.ex. lagstiftning om psykiatrisk tvångsvård och liknande. Europakonventionens olika krav avseende frihetsberövanden, inklusive frågor om ne bis in idem, måste i så fall övervägas noggrant. 1 38 Se Andrew von Hirsch, Proportionalitet och straffbestämning, Juridiska fakulteten i Uppsala, Årsbok 2001, 2001 s. 95–97. Obs. att bokens författare inte förespråkat artbrottsinstitutet utan tvärtom bedömt att detta är ”det element i det svenska systemet som är minst förenligt med […] proportionalitetsteori[n]”. 1 39 Videoinspelningar av föredrag och diskussioner under symposiet finns tillgängliga på https://svjt.se/content/det-straffrattsliga-pafoljdssystemet-underutveckling. 140 SvJT 2025 häfte 1.
Hänvisas från p. 3 (s. 4)
1.Påföljdssystemet enligt 1734 års missgärningsbalk, dvs. brottsbalkens motsvarighet i 1734 års lag, var åtminstone i betydelsefulla delar utformat i linje med den s.k. klassiska skolan. Brott som innebar mer skada (med dåtidens mått mätt) skulle som utgångspunkt straffas strängare. Något slags princip om relativ proportionalitet kan alltså anas.s. 4
2.Skillnader i mognad beaktades redan på den tiden. Exempelvis var dödsstraff föreskrivet för uppsåtligt dödande — men för de omyndiga lagöverträdarna skulle straffet sättas ned till böter eller kroppsaga (”tå bötes af gods hans tretijo daler. Orkar han ej böta; warde med ris agad hemma i huset, eller wid Tings eller Rådstufwu dör, alt som ondskan eller åldren är til”).s. 4
3.Under 1800-talet framfördes att straffsystemet borde utformas i syfte att ”förbättra” den dömde (dvs. individualpreventiva skäl) och det förekom liberala strömningar som förespråkade en mer human människosyn. Fängelsestraffet ansågs kunna ge goda möjligheter till ”förbättring” genom att den dömde kunde påverkas under vistelsen i fängelset. När Lagcommittén lade fram sitt förslag till allmän kriminallag 1832 angavs straffets ändamål vara dels att avskräcka allmänheten från att begå brott (allmänprevention), dels att förbättra den dömde och hindra fortsatt brottslighet från den dömdes sida (individualprevention). När 1864 års strafflag sedan trädde i kraft fick förbättringstanken och ett mer humant synsätt fäste också i lagtexten, även om lagen i grunden byggde på en klassisk uppfattning med straffskalor baserade på brottstypernas relativa skadlighet eller farlighet.s. 4
4.Förändringarna av synen på straff skedde i en tid av ett växande intresse för antropologiska studier. Mot bakgrund av idéer om genetiska förklaringar till att vissa människor begick brott, formulerade av bland andra läkaren Cesare Lombroso, bildades den s.k. positiva straffrättsskolan, som betonade behandlingstanken, i Italien. Enligt den skulle påföljderna vara tidsobestämda och upphöra först när brottslingen var ”botad”. Företrädare för den moderna eller sociologiska skolan, som växte fram i bl.a. Tyskland under ledning av bland andra rättsvetenskapsmannen Franz von Liszt, framhöll i stället vikten av brottsförebyggande insatser, innefattande uppfostran, utbildning och behandling. Straffets ändamål skulle i första hand vara att ”rehabilitera” brottslingarna och integrera dem i samhället.s. 4
5.Här i landet inspirerades professorn i straffrätt och riksdagsledamot Johan C.W. Thyrén av den moderna skolan. Han uttalade bl.a. att frihetsstraff skulle användas för de medelsvåra och svåra brottslingar som behövde förbättring och fostran samtidigt som de mer beskedliga ”akuta” brottslingarna på sin höjd skulle dömas till böter eller till ett villkorligt frihetsstraff. Vidare menade han att unga, alkoholiserade och psykiskt avvikande lagöverträdare skulle dömas till tidsobestämda påföljder i särskilda anstalter. För de ”kroniska” lagöverträdarnas del förespråkade han internering.s. 5
6.Johan C.W. Thyrén var från början sakkunnig och senare ledamot i 1916 års strafflagskommission, som hade i uppgift att lämna förslag till ny strafflag. Hans idéer kom att påverka kommissionens arbete i hög grad. I dess betänkande Förslag till strafflag föreslogs tre olika former av frihetsstraff: fängelse för den medelsvåra brottsligheten, straffarbete för den svårartade brottsligheten och arrest i situationer där man ville undvika ett vanhedrande moment. I betänkandet fanns också förslag om skyddsåtgärder, förvaring och internering för förminskat tillräkneliga och kroniska återfallsförbrytare. Strafflagskommissionens betänkande ledde inte till någon omfattande reform men 1927 infördes de tidsobestämda påföljderna förvaring och internering.s. 5
7.Det fanns ett särskilt tydligt önskemål om att ersätta straff med skyddsåtgärder när det gällde ungdomar. Påföljden ungdomsfängelse infördes i det svenska påföljdssystemet 1935. Året före, 1934, hade hovrättspresidenten Karl Schlyter lagt fram ett mer omfattande reformprogram som gick ut på att avskilja så många grupper av lagöverträdare som möjligt — ungdomar, psykiskt störda och missbrukare — från verkställighet av fängelse och i stället erbjuda dem vård i frihet eller behandling på sjukhus och vårdanstalter, samtidigt som även de som dömdes till frihetsstraff skulle ”behandlas” under verkställigheten.s. 5
8.Uppgiften att förverkliga reformprogrammet lades på Strafflagberedningen som tillsattes 1938 med Karl Schlyter som ordförande. I Strafflagberedningens betänkanden Enhetligt frihetsstraff och Skyddslag föreslogs ett nytt påföljdssystem, som innebar att utrymmet för frihetsstraff minskades. För lagöverträdare som ansågs gå att påverka med behandling rekommenderades kriminalvård i frihet (skyddstillsyn). De ”kroniskt oförbätterliga”, farliga, förbrytarna skulle dömas till tidsobestämd skyddsinternering och för ungdomar skulle påföljden bli tidsobestämd behandling (skyddsfostran). För lagöverträdare under 18 år skulle det finnas åtgärder inom barnavården. Även de ”psykiskt abnorma” lagöverträdarna skulle dömas till påföljder som innebar överlämnande till vård. Påföljden skyddsfostran kom dock inte att införas i brottsbalken utan i stället behölls ungdomsfängelse som den primära frihetsberövande påföljden för unga lagöverträdare.s. 6
9.När 1962 års brottsbalk trädde i kraft 1965 byggde dess påföljdsbestämmelser i huvudsak på de förslag som hade lämnats av Strafflagberedningen. Påföljder för brott definierades, i 1 kap. 3 §, som ”de allmänna straffen” böter och fängelse, ”ämbetsstraffen” suspension och avsättning för innehavare av befattning, varmed ämbetsansvar är förenat, och disciplinstraff för krigsmän, samt villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsfängelse, internering och överlämnande till särskild vård.s. 6
10.För de olika brottstyperna fanns förvisso straffskalor, dvs. vad som med nutida terminologi skulle kunna beskrivas som av lagstiftaren angivna abstrakta (spann av) straffvärden. Påföljdsbestämningen i det konkreta fallet reglerades dock av en kortfattad och allmänt hållen bestämmelse i 1 kap. 7 § med följande lydelse: Vid val av påföljd skall rätten, med iakttagande av vad som kräves för att upprätthålla allmän laglydnad, fästa särskilt avseende vid att påföljden skall vara ägnad att främja den dömdes anpassning i samhället. Domstolen skulle alltså, vid den konkreta påföljdsbestämningen, beakta såväl allmänpreventiva som individualpreventiva skäl — men brottets allvar angavs inte som (uttryckligt) kriterium i det sammanhanget.s. 6
11.Även om det nya systemet i stor utsträckning byggde på tankar om individualprevention angav departementschefen att ”viss proportionalitet måste föreligga mellan brottet och samhällsreaktionen”, vilket innebar att den individualpreventivt lämpligaste påföljden inte skulle utdömas om den var ”alltför ingripande”. Proportionalitet skulle alltså inte vara bestämmande — men kunde ha viss begränsande verkan.s. 6
12.Bestämmelser om de olika påföljderna infördes i 25–32 kap. Härvid kan noteras bl.a. att utrymmet för att döma lagöverträdare under 21 år till fängelse var begränsat (26 kap. 4 §). Påföljden ungdomsfängelse innebar ”behandling[] […] i och utom anstalt” i högst fem år, varav högst tre år i anstalt, och kunde ådömas den som var 18–20 år, om det var lämpligt med hänsyn till den unges ”personliga utveckling, vandel och levnadsomständigheter i övrigt”, och den som var 15–17 år eller 21– 22 år, om sådan påföljd var uppenbart lämpligare än annan påföljd (29 kap. 1 och 2 §§).s. 7
13.Internering, som reglerades i 30 kap., kunde ådömas den som hade begått brott som kunde leda till minst två års fängelse, om det ”med hänsyn till den tilltalades brottslighet, sinnesbeskaffenhet, vandel och levnadsförhållanden i övrigt” var påkallat för att förebygga fortsatt allvarlig brottslighet och innebar ”[b]ehandling]”, inledningsvis en tid om ett–tolv år i anstalt och därefter, utan tidsbegränsning, utanför anstalt.s. 7
14.I 31 kap. infördes bestämmelser om överlämnande till särskild vård i form av vård enligt barnavårdslagen, vård enligt lagen om nykterhetsvård, vård enligt sinnessjuklagen eller öppen psykiatrisk vård.s. 7
15.Strafflindring vid straffmätningen reglerades i 33 kap. 4 §.s. 7