1.Trots att Straffsystemkommitténs förslag från år 1995 om ett ännu tydligare ”nyklassiskt” påföljdsbestämningssystem inte genomfördes kan man säga, att de tankar som utgjorde grunden för förslaget påverkade utvecklingen på påföljdsområdet. Främst i HD:s praxis kan man i vart fall från år 2000 se klara tecken på att idén om en tydlig proportionalitet mellan brottet och det straffrättsliga ingripandet fick ett allt större inflytande på bekostnad av ”behandlingsskäl”. De viktigaste avgörandena är ”Socialkontorsfallet” NJA 2000 s. 314 och ”Skärtorsdagsdomen” NJA 2008 s. 359, men också ”De kinesiska kullagren” NJA 2014 s. 559 bör nämnas som ett viktigt ”nyklassiskt” avgörande tillsammans med ”28:3-fängelset” NJA 2015 s. 1024. I ”Socialkontorsfallet” tolkade HD de prognos- respektive effektkriterier som lagstiftningen innehöll — och fortfarande innehåller — som skäl för villkorlig dom respektive skyddstillsyn på ett påtagligt inskränkt vis. Och i 28:3-fängelset” (se p. 22) förklarade HD explicit att det inte är en förutsättning för skyddstillsyn att den tilltalade har ”ett s.k. övervakningsbehov”. Så fastän lagstiftaren tvekade en aning och trots de invändningar som tidigare hade framförts fortsatte utvecklingen i samma riktning som 1989 års reform eller, kanske hellre, i den riktning som Straffsystemkommittén hade anvisat. Man kan säga att nyklassicismen på straffrättens område hade blivit allmänt accepterad och var förhärskande, trots att den alltså knappast hade full täckning i lagstiftningen. Därmed kan det också sägas att straffrättstillämpningen fick en allt tydligare defensiv inriktning.s. 874
2.Men det har förstås även förekommit lagstiftningsåtgärder i nyklassisk (och defensiv) riktning efter 1989 års reform. En viktig proposition var den tidigare nämnda om skärpta straff för allvarliga våldsbrott, som kom år 2010 (prop. 2009/10:147) och som grundade sig på Straffnivåutredningens betänkande Straff i proportion till brottets allvar (SOU 2008:85). Genom 2010 års lagstiftning slopades — för övrigt helt logiskt — möjligheterna att beakta allmänpreventiva skäl inom ramen för straffvärdebedömningen.s. 875
3.Också andra lagstiftningsprojekt har förekommit. Den år 2009 tillsatta Påföljdsutredningen med Fredrik Wersäll som ordförande lämnade år 2012 sitt betänkande Nya påföljder (SOU 2012:34). Något trendbrott i synen på straffrättspolitiken kan man knappast säga att den utredningens arbete medförde, utan man var kvar i en nyklassisk och huvudsakligen defensiv straffrättspolitisk syn. I direktiven var det t.ex. inskrivet man skulle överväga möjligheterna att minska antalet korta fängelsestraff och ersätta dessa med andra trovärdiga påföljder. En viktig del av utredningens förslag gick ut på att införa ett system med villkorligt fängelse. Utredningens utgångspunkter var att påföljdssystemet måste präglas av rättvisa, tydlighet och konsekvens, att straff ska dömas ut efter brottets allvar, att lika fall ska behandlas lika men också att återfall i brott alltid ska innebära en mer ingripande påföljd samt att systemet ska vara humant och ta tillvara de möjligheter som finns att verka brottsavhållande. Utredningen själv bedömde bl.a. att dess förslag skulle minska användningen av kortare fängelsestraff.s. 875
4.Vissa delar av Påföljdsutredningens förslag har genomförts, bl.a. har en ”nyklassisk” upprensning gjorts i regelsystemet för ny påföljdsbestämning efter tidigare dom (34 kap. BrB). Också den nya påföljden ungdomsövervakning vilar på utredningens förslag. Men huvudprojektet villkorligt fängelse har det inte blivit något av.s. 875
5.För tydlighetens skull bör det framhållas att det nyklassiska (och defensiva) tänkandet inom straffrättspolitiken fokuserade på skälen för påföljdvalet. Bland dessa skulle prognoser och tankar kring behov av behandling inte ha någon plats. Däremot riktade det sig inte emot att verkställigheten av de påföljder som dömdes ut på annan grund skulle präglas av framåtsyftande och rehabiliterande ambitioner.s. 876
6.Det ska också nämnas att tanken bakom den nyklassiska (och defensiva) inriktningen på straffrättspolitiken inte var att repressionen i samhället skulle öka. Man tänkte sig i stället att om man tydligt uttalade att en straffrättslig påföljd är ett medvetet påförande av lidande — och inte försökte få det till något som man gjorde av omtanke om den tilltalade som ”behövde” vård — så skulle man från politiskt håll iaktta en restriktivitet med straffrätten.s. 876
7.Utvecklingen sedan millennieskiftet har visat att förhoppningarna om en fortsatt återhållsam straffrättspolitik inte har infriats. Numera hör man sällan att straffrätten är något som man bör vara försiktig med, att den visserligen inte kan undvaras men att den orsakar mycken skada i form av lidande på individnivå, att den är ineffektiv och att den är dyrbar. Man säger i stället att straffskärpningar ”behövs”, ibland dessutom gång på gång för en och samma brottstyp (t.ex. våldtäkt och vapenbrott). Man förefaller mena att straff i det enskilda fallet är något som har god preventiv potential, som kan utnyttjas, fastän man åtminstone delvis åberopar sig på principen om straff i proportion till brottets allvar i de propositioner som läggs fram. Några hänvisningar till forskningsresultat eller annat vetenskapligt stöd för att skärpta straff typiskt sett leder till minskad brottslighet görs inte. I stället framhålls bl.a. betydelsen av att den som sitter i fängelse inte har möjlighet att begå nya brott. Straffskärpningarna har under senare år varit många och många fler är sannolikt att vänta. Och i takt med skärpningarna har brottsofferperspektivet stärkts med ganska rejält höjda skadestånd och även en ny ersättningsgrund, särskild anhörigersättning (se prop. 2021/22:198 som har rubriken Stärkt rätt till skadestånd för brottsoffer). Motiveringen för höjda skadestånd har varit att skadeståndet ska ge brottsoffret ”upprättelse”. Vad detta innebär i form av nivån på skadeståndet är förstås inte möjligt att säga, men det förefaller inte spela någon roll. Det viktiga är att skadeståndet höjs, och det påtagligt. Politiken har tydligt offensiva inslag och tron på straffrätten framstår som ganska stor. Kostnadsökningarna anses inte vara något egentligt problem. De invändningar om platsbrist som Kriminalvården gör i myndighetens remissvar på nya förslag till skärpningar besvaras inte i propositionerna, i vart fall inte i lagrådsremisserna.s. 876
8.En något annorlunda bild av straffrättsutvecklingen får man dock om man studerar exemplet med narkotikabrotten. Men beträffande den tidigare påföljdsbestämningspraxisen för de brotten kan man väl säga att det rörde sig om ett strafftänkande som hade gått över styr. Även HD medverkade till den eskalering av straffen som ägde rum, fast den drevs från underrättshåll. Man kan undra vad det var som ledde till utvecklingen mot de många mycket långa straffen. En förklaring är förstås lagstiftningsåtgärder som vidtogs och som innebar fortlöpande straffskärpningar från lagstiftarens sida med början genom införandet av 1968 års narkotikastrafflag. På domstolarna fanns det samtidigt en naturlig strävan efter enhetlighet i dömandet. Man fokuserade på de olika preparatens farlighet och utarbetade riktlinjer för straffvärdebedömningen utefter sort och mängd. Det blev ”chefsrådmännens listor” och ”Georg Sterzels tabeller”. När det kom ett nytt preparat var frågan främst vilken tabell man skulle använda.s. 877
9.I det rättsfall som kom att kallas för ”Mefedrondomen” NJA 2011 s. 357 använde sig tingsrätten av ”amfetamintabellen” när den skulle straffvärdebedöma brottslighet avseende det då nya preparatet mefedron. Det resulterade i ett straff på fängelse i sex år. Hovrätten valde i stället ”ecstasytabellen” och då blev det 14 år. I HD blev straffet fängelse i fyra år. Efter Mefedrondomen följde en rad rättsfall från HD som nog syftade både till att inskärpa att domstolen menade allvar med det som man uttalade i Mefedrondomen och till att stabilisera straffmätningen över lag. Budskapet var lägre straff och större nyansering. Lagändringen som följde (se prop. 2015/16:111) anslöt i stor utsträckning till HD:s nya praxis. Samtidigt måste det konstateras att ansenliga samhällsresurser fortfarande läggs på att motverka bruket av narkotika och att straffen även efter den justering som ägt rum fortsatt är mycket stränga. Och nu har det dessutom, som berörts inledningsvis, från och med den 1 juli 2023 genomförts en skärpning när det gäller försäljning av narkotika. Sådant brott ska ge fängelse i minst sex månader (se gängbrottspropositionen).s. 877