Rättsfall
NJA 1987 s. 692
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 1987 s. 692
BibTeX
@misc{nja-1987-s-692,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 1987 s. 692}},
year = {1987},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
58 hänvisningar i 28 artiklar · 58 stycken/fotnoter
Kronofogdemyndighetens ansvar för felaktiga uppgifter vid exekutiv försäljning. Smyckets vikt2 hänvisningar
- Jfr Kone NJA 1987 s. 692 och Gamla vägen NJA 2019 s. 94.
- Se Kone NJA 1987 s. 692, Fastigheten Pastorn NJA 2001 s. 878 och Gamla vägen NJA 2019 s. 94. Se även den omfattande rättsutvecklingen avseende informationsansvaret i norsk rätt genom de hittills fyra s.k. informationsansvarsdomarna: Rt 2008 s. 1078, Rt 2015 s. 556, HR2016-2264-A och HR-2016-2344-A. Se allmänt om de två första rättsfallen, Færstad, J.-O., Regressoppgjør i erstatningsrettslige klær. En kommentar til Høyesteretts avgjørelser referert i Rt. 2008 s. 1078 og Rt. 2015 s. 556, Tidsskrift for erstatningsrett, forsikringsrett og trygderett 13:2, 2016 s. 97–120. Om informationsansvar i allmänhet i norsk rätt, se t.ex. Færstad, J.-O., (2014). Erstatningsansvar for villedende informasjon, Oslo 2014, Hagstrøm, V., Informasjonsansvar – om villedning av annen enn kontraktspart, TfR 1989 s. 196–220 och Tørum, A. B., Direktekrav, Oslo 2007, s. 504.
- Se NJA 1987 s. 692 (Kone), NJA 2001 s. 878 (Fastigheten Pastorn) och NJA 2019 s. 94 (Gamla vägen).
- Tillitsargument kommer till uttryck i deliktsrätten genom s.k. tillitsansvar, se t.ex. NJA 1987 s. 692 (Kone) och NJA 2019 s. 94 (Gamla vägen). Jfr även HD:s uttalanden i NJA 2020 s. 624 (Den oskäliga skifteslikviden) om viljans och tillitens olika betydelse för familjerättsliga res- pektive förmögenhetsrättsliga avtal.
- Jfr Cane, Peter (1996). Tort Law and Economic Interests, s. 334, som nämner rättsfallen Hedley Byrne v Heller och Henderson v Merrett som exempel på situationer där det hade varit enkelt för den skadelidande att ingå avtal till skydd mot de aktuella skaderiskerna. Samma argument kan användas beträffande NJA 1987 s. 692 (Kone), där deliktsansvar förelåg för felaktigheter i ett värderingsintyg, vilket i ovanstående avsnitt beskrivits som en internalisering av en extern effekt, vilket utgör en form av marknadsmisslyckande. Sådana marknadsmisslyckanden kan ses som en konsekvens av höga transaktionskostnader. Argumentet om avtalsmöjlighet ställer alltså allt på ända; utfallet får emellertid antas bero på bedömningen i ett konkret fall av om det har funnits någon avtalsmöjlighet eller inte, dvs. den praktiska avtalsmöjligheten bör vara avgörande.
Svensk rättspraxis i associationsrätt 2011–20201 hänvisning
Nackdelarna med att använda utbytbara vaga begrepp2 hänvisningar
Si dextra manus scandalizat — Något om företagets gränser inom den finansiella sektorn2 hänvisningar
- Se NJA 1980 s. 383, NJA 1987 s. 692, NJA 1996 s. 700, NJA 1998 s. 520, NJA 2001 s. 878, NJA 2005 s. 608 och NJA 2019 s. 94. Se också Hellner & Radetzki (2018), s. 68 ff.
- Se främst NJA 1987 s. 692; jfr NJA 2014 s. 272, där dock ett visst lagstöd fanns, NJA 2007 s. 747, NJA 2015 s. 899 p. 38 (flodvågsargumentet) och NJA 2019 s. 94. NJA 1987 s. 692 och NJA 2014 s. 272 diskuteras kritiskt i D. Hanqvist, ”Nescia mens hominum — Frågan om kreditvärderingsinstitutens civilrättsliga ansvar i svensk rätt. En replik till Emil Nästegård”, JT 2017–18 s. 17. Rättsutvecklingen — särskilt avseende praxis — sammanfattas och analyseras i Schultz (2017).
- I det enskilda fallet ansågs dels att hyresvärden ansvarade för agerandet hos den underleverantör som haft en förpliktelse att underhålla sprinklersystemet, dels att hyresvärden var att betrakta som en kontraktsmedhjälpare till hyresgästen i dennes förhållande till den som givit hyresgästen uppdraget att förvara pappersrullarna. 4.5.1.4 Informationsansvar Frågan om en informationslämnares ansvar för informationens riktighet kan uppkomma i skilda situationer. Ett sådant ansvar kan uppkomma i kontraktsförhållanden, i kontraktsliknande förhållanden och i utomobligatoriska förhållanden. Klassiska exempel är värderingsmannens ansvar för ren förmögenhetsskada som drabbat tredje man som förlitat sig på värderingsmannens felaktiga värderingsutlåtande (jfr ”Kone” NJA 1987 s. 692 och ”Fastigheten Pastorn” NJA 2001 s. 878, se Herre, SvJT 2005 s. 730). Ett annat exempel är en provningsanstalts ansvar för bristfälligheter — såväl ofullständig redovisning som en utformning som varit ägnad att föranleda missförstånd — i ett testprotokoll som medfört att den kund som anlitat anstalten lidit skada (jfr NJA 1994 s. 532, se Herre, SvJT 2005 s. 739) och statens, regions eller kommuns ansvar enligt 3 kap. 3 § skadeståndslagen för felaktiga upplysningar (jfr exempelvis ”Kommunens oriktiga upplysning” NJA 2017 s. 824). Ett tredje exempel gäller ansvaret för viss information i pantsättningssituationer. Om en gäldenär som säkerhet för borgenärens fordran pantsätter antingen en fordran gäldenären har på sekundogäldenären eller pantsätter egendom som finns hos tredje man uppkommer frågan om sekundogäldenärens respektive egendomsinnehavarens ansvar för eventuell bekräftelse om skulden respektive innehavet som lämnas till borgenären (jfr NJA 2012 s. 725 p. 25 med hänvisningar).
- I ”Max och Frasses” NJA 2005 s. 608 uppkom frågan om en part skulle kunna åläggas att betala skadestånd mot en annan part för ren förmögenhetsskada trots att parterna inte stått i avtalsförhållande till varandra och trots att skadan inte hade orsakats genom brott. Utgångspunkten i skadeståndslagen är att den som vållar ren förmögenhetsskada genom brott ska ersätta skadan (2 kap. 2 §). Av förarbetena till paragrafen framgår att lagstiftningen inte ska utgöra hinder mot en rättsutveckling genom rättspraxis på ett sådants sätt att ansvaret för ren förmögenhetsskada vidgas. Med hänvisning till bl.a. ”Kone” NJA 1987 s. 692 och ”Fastigheten Pastorn” NJA 2001 s. 878 konstaterade HD att sådan skada i vissa fall ersatts när den orsakats på annat sätt än genom brott. Efter att ha uttalat att utgångspunkten är att en avtalspart som drabbas av skada till följd av motpartens avtalsbrott har att vända sig till motparten för att få ersättning för sin skada anförde HD att detta inte hindrar ”att det även enligt svensk rätt, åtminstone i särskilt allvarliga fall, bör föreligga skadeståndsansvar för en tredje man som på ett kvalificerat otillbörligt sätt ingriper i andras avtalsförhållanden, så att den ena avtalsparten vidtar avtalsstridiga åtgärder till skada för den andra avtalsparten”.
Avtalsviten - effekter och rättsverkningar2 hänvisningar
- Den kvalificerade tillitssituation som förelåg mellan parterna i NJA 1987 s. 692, •Kone« hade till exempel inte klassificerats som ett kontraktsliknande förhållande. Se också Schu!tz, Skadeståndförrenförmögenhetsskada utan lagstöd, s. 315 som med hänvisning till NJA 2015 s. 899, »Byggnads stridsåtgärder•, p. 34 påpekar att det med det synsätt som framgår av 2015 års fall, inte är »fastighetsvärderingssituationen i sig som tas som kännetecken för Kone-fallet utan den särskilda tillit som den skadelidande hade i den aktuella situationen•. 185
- huvudkategorier -och några små frågetecken i Stockholm Centre for Commercial Law. Arsbok IX, s. 313 ff. med hänvisning till NJA 1987 s. 692, •Kone• och NJA 2001 s. 878, •Fastigheten Pastorn•. Se även Kleineman, J. (2002), Om den befogade tillitem skadeståndsrättsliga relevans. Juridisk Tidskrift vid Stockholms universitet, s. 625 ff. för en analys av 2001 års fall.
The Empire Strikes Back1 hänvisning
Konkursförvaltaren och principalansvaret1 hänvisning
Några frågor i kommersiell skadeståndsrätt1 hänvisning
Rättsverkan av olovlig förtäckt värdeöverföring1 hänvisning
Ren ekonomisk skada5 hänvisningar
- Se t.ex. PersonuppgiftsL 47 § och L om tillhandahållande av informationssamhällets tjänster 25 § och ur rättspraxis t.ex. HD 1991:79, HD 1992:165, HD 1992:166, HD 2005:32, HD 2007:72 och t.ex. Helsingfors tingsrätt (30085 97/5333 18.11.1997) och Helsingfors tingsrätt (21131 95/25 4.7.1996) och givetvis EG domstolens fall C 470/03 AGM-COS.MET. Se vidare t.ex. de norska domarna Rt. 2007 s. 425, kommenterad av Hjelmeng, i TFE 2007 169 ff. och Rt. 2008 s. 1078, kommenterad av Hjelmeng - Thorson, i NiP 1/2009 s. 17 f- och det klassiska fastighetsvärderarfallet NJA 1987 s. 692 och värderingsintygsfallet NJA 2001 s. 878. I doktrinen se t.ex. Hagstrom, TfR 1989 s.
- Se det svenska Kone-fallet, NJA 1987 s. 692 kort nedan under följande punkt 2 ”Intyg”. Se särskilt Kleineman, som redan i avhandlingen 1987 s. 466 ff. utvecklat denna typ av resonemang. Vidare t.ex. Björkdahl, s. 396 ff. och framställningen i Thorson, s. 93 ff. och givetvis Wilhelmsson, t.ex. Senmodem 2001 s. 260 ff. Se även t.ex. NJW 1995 s.
- exempelvis till det klassiska Kone-fallet, NJA 1987 s. 692.126
- 1.5. Ren förmögenhetsskada i andra fall. En annan ganska betydelsefull nyhet i svensk rätt utgör domen i NJA 2005 s. 608. Utom kontraktsförhållanden gäller enligt SkL som huvudregel att skadestånd för ren förmögenhetsskada utgår bara vid brott (2 kap. 2 §; se dock undantag rörande det allmännas ansvar i 3 kap. 2 och 3 §§). I 2005 års fall utdömde emellertid HD ersättning vid medverkan till annans kontraktsbrott. I målet hade en hyresrätt till en hamburgerrestaurang överlåtits till ett bolag, där utan överlåtarens vetskap aktiemajoriteten redan innehades av ett konkurrerande restaurangföretag som agerat i samförstånd med förvärvaren för att få kontroll över lokalen. Säljaren, som inte kunde tänka sig att avhända hyresrätten till en konkurrent, hade alltså svikligen förletts att ingå avtalet. Förvärvaren började kort därefter driva hamburgerrestaurang under konkurrentens kännetecken, vilket medförde omsättningsbortfall för överlåtaren. Denna krävde skadestånd av det andra restaurangföretaget. Enligt HD borde det i svensk rätt — liksom i vissa utländska rättssystem — föreligga skadeståndsansvar för en tredje man som på ett kvalificerat otillbörligt sätt ingriper i andras avtalsförhållanden, så att den ena avtalsparten vidtar avtalsstridiga åtgärder till skada för andra parten. I målet hade inte framkommit något som talade för att konkurrensrättsliga hänsyn skulle göra svarandens handlande försvarligt, utan det utgjorde ett tydligt avsteg från vad som måste krävas av en kommersiell aktör. Fallet ansågs så allvarligt att svaranden borde åläggas skadeståndsskyldighet. — Man bör visserligen inte överdriva avgörandets betydelse för rättsutvecklingen; utomobligatoriskt ansvar för ren förmögenhetsskada har ålagts också i andra situationer (se t.ex. NJA 1987 s. 692, NJA 1996 s. 700 och NJA 1998 s. 520), och kravet på kvalificerad otillbörlighet inskränker räckvidden av prejudikatet. Vad som har skett är väsentligen att svensk rätt infört ett liknande ansvar som förekommer utomlands i denna speciella situation. Men från principiell synpunkt har ändå avgörandet stort intresse.
- I RFS 2003:42 krävde en fastighetsköpare skadestånd av ett företag, som enligt uppdrag av säljaren medverkat vid en fastighetsförsäljning, på den grund att firman underlåtit att kontrollera fastighetens inteckningsförhållanden och på detta sätt vållat skada för köparen. Företaget var inte mäklare men sysslade med värdering och kontraktsskrivning i anledning av fastighetsaffärer. Något kontraktsförhållande med den skadelidande förelåg inte, men den skadelidande ansågs kunna sätta befogad tillit till de köpehandlingar som företaget upprättat, och skadeståndet utdömdes. Domstolen tillämpade alltså en liknande regel som i NJA 1987 s. 692. Här har också likheten med fastighetsmäklare talat för skadeståndsansvar mot köparen (jfr 16 och 20 §§ fastighetsmäklarlagen).