Den kvalificerade tillitssituation som förelåg mellan parterna i NJA 1987 s. 692, •Kone« hade till exempel inte klassificerats som ett kontraktsliknande förhållande. Se också Schu!tz, Skadeståndförrenförmögenhetsskada utan lagstöd, s. 315 som med hänvisning till NJA 2015 s. 899, »Byggnads stridsåtgärder•, p. 34 påpekar att det med det synsätt som framgår av 2015 års fall, inte är »fastighetsvärderingssituationen i sig som tas som kännetecken för Kone-fallet utan den särskilda tillit som den skadelidande hade i den aktuella situationen•. 185
Hänvisas från p. 2 (s. 71), p. 3 (s. 139)
1.vissa undantag, det vill säga att det finns ett culpa-ansvar. Till exempel skriver Serlachius att även om vitet är straffartat »förutsätter inträdet af skyldighet för gäldenären att gälda vitet icke, att den i hufvudförbindelsen bestämda prestationens uteblifvande eller icke-behöriga fullgörande kan tillgodoräknas gäldenären såsom subjektiv skuld« utan att det är tillräckligt att detta (det vill säga avtalsbrottet) av honom vållats. Almen ifrågasätter att om »någon vid vite förbundit sig att å utsatt tid fullgöra en leverans (. .. ) äger den betydelsen, att vitet skulle vara förverkat oberoende af anledningen till dröjsmålet«. Om en vitesbestämmelse är knuten till en huvudförpliktelse, vars överträdelse kräver vårdslöshet, ligger det enligt Almen »onekligen ganska nära till hands att uppfatta densamma såsom ett eftergivande av berörda fordran«. s. 71
2.Fehr menar att vitet ska utges »oberoende af subjektiv skuld hos den förpliktade«.Winroth skriver att om någon vid vite har åtagit sig att fullgöra något vid en på ett eller sätt bestämd tid, »vitesbestämmelsen kan mot honom göras gällande, så snart tiden försuttits och han ej till sin ursäkt må kunna styrka, att det inträffade har sin orsak i medkontrahentens förhållande eller sådan omständighet, som i vitesavtalet uttryckligen angivits skola skydda mot dess tillämpande«.s. 71
3.Rodhe anser att det är möjligt att vid dröjsmål en »vitesbestämmelse innebär en skärpning så att vitesansvaret alltid är rent strikt, även om skadeståndsansvaret i motsvarande situation skulle förutsätta vållande«s. 71
4.272. Almen och Eklund, Kommentar till köplagen (1960), s. 314. Uttalandena är oförändrade i förhållande till 19o6 års upplaga.s. 71
5.273. Fehr, Om vitesbestämmelser, s. 21. Fehr hänvisar till 1906 års upplaga av Almens köplagskommentar. Denna är emellertid i dessa delar identisk med 1960 års upplaga.s. 71
6.274. Winroth, A. 0. och Lamm, K. (1917), Köp av lös egendom: efterlämnat manuskript, II6s. 71