En situation där ersättning kunnat utgå för vad som i realiteten är en ren förmögenhetsskada orsakad i ett icke-kontraktuellt förhållande är culpa in contrahendo, som på systematiskt diffusa grunder ofta brukar hänföras till avtalsrättens problem snarare än skadeståndsrättens. Se t.ex. NJA 1963 s. 105 och analysen i Jori Munukka, Kontraktuell lojalitetsplikt, Stockholm 2007, s. 422 ff. Se även t.ex. Jan Kleineman, Ren förmögenhetsskada, Stockholm 1987, s. 428 ff., ds. Skadeståndsgrundande uppträdande vid avtalsförhandlingar, JT 1991–92, s. 125 ff., och Jan Ramberg och Christina Ramberg, Allmän avtalsrätt, 7 uppl., Stockholm 2007, s. 61 ff. Nyare praxis har gjort klart att det inte är rimligt att ställa upp någon ”huvudregel” om att det krävs brottslig gärning eller särskilt lagstöd för att ett ansvar för ren förmögenhetsskada skall kunna föreligga i utomobligatoriska situationer. Se t.ex. den klart formulerade domen i NJA 1996 s. 700, där skadeståndsskyldighet för konkursförvaltare ansågs föreligga där ren förmögenhetsskada uppstått till följd av att konkursförvaltaren sålt egendom som tillhörde tredje man. När det gäller vårdslöst intygande är NJA 1987 s. 692 det centrala rättsfallet, vars innebörd tydliggjordes genom NJA 2001 s. 878. Andra exempel är (det något äldre) NJA 1980 s. 383 (där skadestånd utgick för vårdslöst men inte brottsligt agerande i samband med bouppteckning vid ackordsförfarande i en konstaterat avtalsliknande situation) och NJA 1998 s. 520 (där en bank vårdslöst lämnat ut värdepappersdepå till en ägare trots underrättelse om att pantsättning skett).
Hänvisas från p. 2 (s. 788)
1.Det kan i övrigt noteras att utredningen innehåller en del inadvertenser och korrekturfel, främst av det slag som i och för sig alltid förekommer. Men i vissa fall är korrekturfelen av en sådan karaktär att de ger upphov till frågor. Till exempel hänvisas i ett sammanhang till skadeståndslagen 2 kap. 4 § i en redogörelse för skadeståndslagens regler om ansvaret för ren förmögenhetsskada. Regeln flyttades emellertid till 2 kap. 2 § redan i början av 2000-talet. Det betydelsefulla med denna till synes oskyldiga felaktiga hänvisning är att regelns innebörd har klarnat — och dess tillämpningsområde utvidgats — genom viktiga rättsfall efter skadeståndslagens reform. Viktigast är Högsta domstolens avgörande i NJA 2005 s. 608, som tydliggjorde att det finns större möjligheter att erhålla ersättning för ren förmögenhetsskada (i fallet vid kvalificerat otillbörlig konkurrens) även utan en brottslig gärning än vad tidigare kunde antas. I viss mån kan NJA 2007 s. 519 betraktas som ett annat exempel för hur skadeståndsansvaret avseende ren förmögenhetsskada fjärmat sig från kravet på brottslig gärning eller särskilt lagstöd.s. 788
2.I vilket fall är den beskrivning av ansvaret för ren förmögenhetsskada som tecknas i utredningen (s. 69 f.) något missvisande. Utredningen noterar, under hänvisning till den gamla regeln i 2 kap. 4 § skadeståndslagen, att det som ”huvudregel” gäller att ansvar för ren förmögenhetsskada förutsätter särskilt stöd i lag (eller brott, vilket ju följer redan av lagregeln). Regeln i skadeståndslagen har aldrig utgjort en spärr i egentlig mening och dessutom har regelns ”spärrande” funktion minskats med tiden. I och för sig tillhandahåller lagrummet en positiv huvudprincip: Rena förmögenhetsskador ersätts om de orsakats genom brott. Men i annat fall, när inget brott föreligger, har rena förmögenhetsskador sedan länge varit ersättningsgilla, delvis med stöd i särskild lagstiftning, men även enligt allmänna principer som fastslagits av Högsta domstolen.s. 788