Rättsfall

NJA 1982 s. 244

Rättskälldiskussion

Citera

NJA 1982 s. 244

BibTeX

@misc{nja-1982-s-244,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 1982 s. 244}},
  year         = {1982},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

17 hänvisningar i 11 artiklar · 17 stycken/fotnoter

Om rättsmissbruk i aktiebolagsrätten2 hänvisningar

Jessica Östberg, Hanna Almlöf · SvJT 2024 s. 83–112 · 2 ställen

Se t.ex. NJA 1935 s. 81, NJA 1947 s. 647, NJA 1975 s. 45, NJA 1982 s. 244, NJA 1992 s. 275, NJA 1993 s. 188, NJA 2005 s. 608, MÖD 2013:28, SOU 2001:1 s. 289, Andersson S., m.fl., Aktiebolagslagen — en kommentar, (2022-06-14, version 17, JUNO), kommentaren till 1 kap. 3 § p. 2, Grönfors, ’Missbruk av privaträttens regler’, JT 1993–94, s. 170–172 och Lindskog, Lagen om handelsbolag och enkla bolag, en kommentar, (2019-08-21 version 3, JUNO), kommentar till 3 kap. 8 §, avsnitt 7.1.fotnot 61 · s. 92
Se t.ex. SOU 2001:1 s. 289 och prop. 2004/05:85 s. 205–208, samt Andersson, m.fl., Aktiebolagslagen — en kommentar, (2022-06-14 version 17, JUNO), kommentaren till 1 kap. 3 § avsnitt 2, Andersson, J., Kapitalskyddet i aktiebolag — en kritisk lärobok, 7 uppl. Jure 2020, särskilt på s. 426–428 med följdhänvisningar, Stattin, D., Aktiebolagets funktion, Iustus Förlag 2021, s. 207–217 och rättsfallen NJA 1935 s. 81, NJA 1942 s. 473, NJA 1947 s. 647, NJA 1975 s. 45, NJA 1982 s. 244, NJA 1992 s. 275, NJA 1993 s. 188, NJA 2005 s. 608, MÖD 2013:28, Svea hovrätt mål nr T 7360–14 och Hovrätten för Nedre Norrland mål nr T 1364–10. Av 1 kap. 3 § andra stycket ABL framgår att det i 25 kap. 19 § ABL finns ett lagstadgat undantag från bestämmelsen om aktieägarens frihet från personligt betalningsansvar.fotnot 63 · s. 92

Rättshandlingsbegreppet: kriterierna1 hänvisning

Oskar Mossberg · JT 2023 s. 72–118 · 1 ställe

Normalt räknar vi väl med endast en distinktion, av karaktären art snarare än endast gradskillnad, mellan å ena sidan bort inse (vilket ibland parafraseras som ”culpös ovetskap”) och å andra sidan måst inse (vilket ibland parafraseras som ”i princip vetskap, men med sänkt beviskrav”), eller möjligen även med en tredje möjlighet ”vetskap/kunskap” (jfr t.ex. 6 § 2 st. AvtL). I teorin finns dock inget som hindrar att man laborerar med en mer differentierad och graderad ondtrosskala. Till dylika övningar erbjuder rättskälleunderlaget åtskillig inspiration, vad gäller de konkreta uttrycken. Den skulle t.ex., från säkerhet mot osäkerhet, kunna se ut så: Visshet/ vetskap – objektiv visshet (t.ex. Almén & Eklund, Om köp och byte av lös egendom: Förra delen 3 uppl. s. 239) – till visshet gränsande sannolikhet (a.st.) – särskild anledning befara (t.ex. 19 § AvtL) – grundad anledning anta (Förslag AvtL 1914 s. 95) – anledning uppfatta (NJA 1982 s. 244) – skälig anledning till misstanke (9, 15, 20, 29, 30 §§ SkbrL) – skäligen kan antas (19 § SkbrL) – kan antas (7 § SkbrL, dock om rättstillämparens sannolikhetsuppskattning) – osannolikt – och så vidare. Fler finns (se t.ex. Hellner & Ramberg, Speciell kontraktsrätt I: Köprätt s. 262 ff.) och såväl urvalet här som den inbördes ordningen kan förstås diskuteras. Man kan även t.ex., särskilt när partsuppfattningar ramas in som sakfrågor och därmed tematiseras som bevisbara omständigheter, låta sig inspireras av processrättens sannolikhetsuttryck (dvs.: säkert – uppenbart – styrkt/visat – sannolikt – antagligt – helt osäkert – antagligt-inte – sannolikt-inte – styrkt-/visat-inte – uppenbart-inte – säkert-inte), som populariserats genom Ekelöfs Rättegångsserie (IV, 7 uppl. s. 85). Eller så kan man låta sig inspireras av straffrättsdoktrinen (t.ex. Asp, Ulväng & Jareborg, Kriminalrättens grunder 2 uppl. s. 277) och såvitt gäller frågan om parts ”kognitiva inställning” laborera med en skala med grader av tro, motsvarande olika nivåer av subjektivt uppfattad sannolikhet, typ så: (fullständig) visshet/vetskap – insikt – (mycket) hög uppfattad sannolikhet – övervägande sannolikhet – trolighet – osäkerhet/tveksamhet – möjlighet – omöjlighet. Man kan förstås också tänka sig att väva ihop de olika taxonomierna. Vill man anamma en mer differentierad ondtrosanalytik (än bort/måste inse) råder kort sagt ingen brist på inspirationsunderlag. Frågan är väl dock vad som vore vunnet genom att differentiera mera. En del, tror jag. Ibland. Även om analytiken blir mer komplex att lära. dimension),172 samt agerande för att orsaka, eller underlåtenhet att undanröja,173 potentiellt behörighetsintrycksskapande omständigheter (en handlingsdimension). (Och allt detta måste rimligtvis bedömas på grundval av det objektiva underlaget; liksom vid t.ex. uppsåtsbedömningar har man att bedöma frågan om huvudmannens insikter och attityder på grundval av de bevisade omständigheterna – varför till exempel den voluntativa dimensionen ”om han ville det” får bedömas på grundval av agerandet, dvs. förklaringen, i sin kontext.)174 Så förstått, skulle härrörandekriteriet anvisa ett antal relevanta faktorer, eller bedömningsdimensioner: kontroll, insikt, handling, attityd – vilket väl borde vara vad man är ute efter? Snarare än anknytning? – och om det i dessa dimensioner finns tillräckligt mycket som talar för bundenhet, så blir man bunden. Att istället tala om ”kontroll” kunde dock tänkas avgränsa bort en del av de antydda öppningarna för mer allmän anknytningsargumentation som den valda tematiseringen med anknytning och koppling kan möjliggöra. Men det är blott en liten randanmärkning… Och kanske är jag överdrivet i neurotisk i min läsning av 2014 års fall (men det är där det blir konstigt, och detta så fort HD börjar (re)artikulera innehållet i härrörandekravet). Det egentliga temat här var dock om härrörandekriteriet kan tänkas medge elasticering av utgivandekravet, och poängen är alltså att det synes tänkbart.fotnot 171 · s. 115

Alternativa anspråksvägar i skadeståndsrätten - om förhållandet mellan kontrakts- och deliktsansvar i avtalsförhållanden och kontraktskedjor2 hänvisningar

Stina Bratt · 2023, s. 1–2003 · 2 ställen

Svensk rättspraxis i associationsrätt 2011–20201 hänvisning

Jessica Östberg · SvJT 2022 s. 1056–1139 · 1 ställe

Se NJA 1935 s. 81, NJA 1942 s 473, NJA 1947 s. 647, NJA 1975 s. 45, NJA 1982 s. 244, NJA 1992 s. 275, NJA 1993 s. 188; NJA 2005 s. 608; MÖD 2013:28, Svea hovrätt mål nr T 7360–14, Hovrätten för Nedre Norrland mål nr T 1364–10, SOU 2001:1 s. 289, Sten Andersson m.fl., Aktiebolagslagen — en kommentar, Juno version 17, 2022-06-14, 1 kap. 3 § p. 2fotnot 18 · s. 1061

Arbetsgivarbegreppet och arbetsrättsligt ansvar i komplexa arbetsorganisationer - en studie av anställningsskydd, diskriminering och arbetsmiljö2 hänvisningar

Niklas Selberg · 2017, s. 130–2343 · 2 ställen

Avtals uppkomst — dags att se bortom avtalslagen1 hänvisning

Jakob Heidbrink · SvJT 2007 s. 673–708 · 1 ställe

NJA 1971 s. 216 (där för övrigt kärandens talan på grunder liknande de som Lehrberg anför för sin dolusmodell inte godkändes av domstolen; det är underligt att Lehrberg anför detta fall över huvud taget), NJA 1982 s. 244 (det så kallade Byggma-målet; återigen är det fråga om att mottagaren av förklaringarna hade fog för sin uppfattning att moderbolaget skulle betala dotterbolagets leverantörsskulder); NJA 1997 s. 307 (där fråga i relevant avseende var om ett klart och uttryckligt gjort förbehåll, alltså ingen missuppfattning över huvud taget vad avser avtalets innebörd) och NJA 1997 s. 382 (som handlade om huruvida en viss avtalsklausul utgjorde ett efterställningsavtal; domstolen uttalade att ingen av parternas tolkning kunde anses vara utesluten språkligt sett, men att avtalets utformning i övrigt ”talade för” den ena partens tolkning; det konstaterades också att denna part inte måst inse motpartens avvikande tolkning)fotnot 76 · s. 691

Svensk rättspraxis1 hänvisning

Carl Hemström · SvJT 2005 s. 18–81 · 1 ställe

Det skall här tilläggas att reglerna om tvångslikvidation på grund av kapitalförlust har justerats och förtydligats genom lagändring 2001. De finns f.n. intagna i ABL 13 kap. 12–19 §§. 1.5.4 Andra fall av personligt betalningsansvar Men personligt betalningsansvar kan eventuellt uppkomma därför att den som företräder ett aktiebolag inte har klargjort detta för motparten som i stället trott att han har haft med företrädaren personligen att göra. Jfr här det ovan under rubriken Bildande upptagna fallet NJA 1987 s. 592, där något personligt ansvar inte utdömdes eftersom motparten ansågs ha känt till bolagsbildningen. Och i ett annat fall återgivet i NJA 1983 s. 229 har det av innehållet i den handling som utfärdats av en firmatecknare för ett aktiebolag ansetts framgå, att handlingen utfärdats på bolagets vägnar, varför den som undertecknat handlingen inte ådömts ansvar — i en abonnemangsanmälan rörande leveranser av elektrisk ström m.m. hade nämligen vid sidan av firmanamnet Restaurang Elektra angivits registreringsnumret 556096-9599. Därav måste, säger Högsta domstolen, anses framgå att anmälan utfärdats på det bolags vägnar som hade detta nummer. Den omständigheten att den person som undertecknat anmälan felaktigt angivit bolagets firma till restaurant Elektra föranledde inte annan bedömning. I NJA 1991 s. 412 har däremot en person som bildat ett aktiebolag inte genom att detta registrerats och kungörelse skett befriats från betalningsansvaret enligt ett dessförinnan träffat avtal om leverans av varor. Som Högsta domstolen skriver: ”Presam /har/ inte före det att kungörelsen ägde rum trätt i något rättsförhållande med Staffan W:s aktiebolag. Presam skall därför inte till följd av kungörandet anses ha fått kännedom om att bolaget skulle vara rätt motpart.” 1.5.5 Ansvarsgenombrott Något fall av ansvarsgenombrott har inte förekommit under den nu aktuella tjugoårsperioden, men frågan om ansvarsgenombrott som en alternativ grund för talan var dock trots allt aktuell i målet NJA 1982 s. 244. 1.5.6 Återbärings- och ersättningsskyldighet enligt ABL 12 kap. 5 § Det första av de mål som är aktuella under denna rubrik är NJA 1990 s. 343 (Nordanland). Målet gällde ett antal lån om sammanlagt drygt 11,6 miljoner kronor som ett dotterbolag under en tid av ca en månad våren 1982 lämnat sitt moderbolag för att detta skulle kunna betala sina löpande utgifter. Sedan det emellertid visat sig att lånen inte kunde återbetalas hade den 1 maj samma år upprättats en handling betecknad ackordsöverenskommelse vari angavs, att dotterbolaget beviljade moderbolaget ett ackord om drygt 11,4 miljoner kronor. Såväl moderbolaget som dotterbolaget företräddes vid såväl långivning som undertecknandet av ackordsöverenskommelsen av samma person, Bengt H, som hade ensam firmateckningsrätt i moderbolaget och fullmakt utfärdad av styrelsen för dotterbolaget att företräda detta. Moderbolaget försattes i oktober 1982 i konkurs. I denna bevakade dotterbolaget, dåmera i likvidation, genom sin likvidator på grund av de lämnade lånen en fordran om knappt 11,4 miljoner kronor. Förvaltaren i konkursen bestred bevakningen eftersom den träffade ackordsöverenskommelsen innebar att lånen fallit bort. Dotterbolaget gjorde emellertid gällande att utbetalningarna från detta inneburit en förtäckt och olovlig vinstutdelning i strid mot ABL 12 kap. 1 och 2 §§ eftersom moderbolaget saknade återbetalningsförmåga då lånen gavs och det inte fanns någon fastställd balansräkning för det senaste räkenskapsåret; beloppen skulle därför återbetalas enligt ABL 12 kap. 5 §. Dotterbolaget anförde för övrigt även andra grunder för att ackordsöverenskommelsen skulle vara utan verkan. Såväl hovrätt som HD kom till resultatet att anmärkningen mot bevakningen skulle ogillas. HD framhåller i sina skäl att lån som ett aktiebolag lämnar aktieägare får anses utgöra förtäckt vinstutdelning om aktieägarens ekonomi vid lånetillfället är sådan, att återbetalning inte kan påräknas. Vid bedömande av om ackordsöverenskommelsen var ogiltig på grund av att lånen innebar olovlig vinstutdelning var det därför i första hand av betydelse om moderbolaget, vid den tidpunkt då lånen lämnades, hade så svag ekonomi att det inte kunde påräknas att lånen skulle återbetalas. Det fick anses vara dotterbolagets — dvs. den bevakandes — sak att styrka sitt påstående härom. Efter genomgång av den bevisning som stod till HD:s förfogande kom HD till slutsatsen att — ”vilket Bengt H borde ha insett” — moderbolagets ekonomiska ställning redan då det första lånet lämnades var så bräcklig att dotterbolagets fordringar med anledning av lånen redan från början måste anses ha varit praktiskt taget värdelösa. Lånen hade alltså inneburit förtäckt vinstutdelning från dotterbolaget. Och eftersom medel till vinstutdelning hade saknats i dotterbolagets räkenskaper hade lånen lämnats i strid med ABL 12 kap. 1 och 2 §§. Moderbolaget var därmed enligt 12 kap. 5 § skyldigt att återbetala lånebeloppen. Ackordsöverenskommelsen utgjorde med andra ord inte något hinder mot bevakningen.Av NJA 1981 s. 1117 framgår att styrelsekapitlets jävsregel i 1944 års · p. 25 · s. 39

Svensk rättspraxis Förmögenhetsrätt 1978–20042 hänvisningar

Johnny Herre · SvJT 2005 s. 550–760 · 2 ställen

Aktiebolagsrättslig analys - ett tvärsnitt av nyckelfrågor3 hänvisningar

Erik Nerep · 2003, s. 10–576 · 3 ställen

Senmodern ansvarsrätt - privaträtt som redskap för mikropolitik1 hänvisning

Thomas Wilhelmsson · 2001, s. 1–2006 · 1 ställe

NJA 1982 s. 244.fotnot 969 · s. 8

Kan ett moderbolag bli ansvarigt för miljöfarlig verksamhet som dess1 hänvisning

Kristina Forsbacka · SvJT 2000 s. 905–931 · 1 ställe

Se NJA 1935 s. 81, NJA 1942 s. 473, NJA 1947 s. 647, NJA 1975 s. 45, NJA 1982 s. 244 samt redogörelsen för dessa i SOU 1987:59 s. 51 f.fotnot 24 · s. 910