Jfr den allmänna redogörelsen i Hellners lärobok, Skadeståndsrätt, 4 u, 1985 s 308–311, oförändrat i 9 u, 2014 s 382–385. Se exempelvis även Lindskogs tillägg i NJA 2011 s 576. Likaså Richard Hager, Värderingsrätt, 1998 s 52–59. Ulf Persson, Skada och värde, 1953 s 262–300, 362–399, 505–513.
Hänvisas från p. 2 (s. 17)
2.17 (M) Uppsägning av kredit som leder till bolags konkurs 363 bolaget förlorar är den framtida avkastningen av verksamheten. Normen om ”ersättning för intrång i näringsverksamhet” avser dock just sakskada. Att använda en motsvarande skadedefinition när verksamheten går under och bolaget inte kan fortsätta verksamheten, innebär en beräkning av alla framtida vinster, med avdrag för att beloppet blir förskotterat, d v s utbetalat tidigare. En sådan beräkning skulle vara närmast spekulativ i sammanhanget. Den skulle behöva bygga på schabloner. Det bör då noteras att en sådan schablon är att de framtida vinsterna skulle kunna beräknas utifrån vad en köpare hade varit beredd att betala för verksamheten. Det skulle innebära en marknadsvärdeslösning och med andra ord en annan skadedefinition, se nedan. Hur som helst finns det inget mer precist normativt stöd för att använda lagregeln om ”ersättning för intrång i näringsverksamhet” för bolagets förlust av sin verksamhet. De övriga normativa utsagor om förlust av resurser som jag identifierade är alla allmänna. Jag har inte identifierat några utsagor som ger mer precist stöd för att använda en viss skadedefinition vid ett bolags förlust av sin verksamhet. Vad jag identifierat är tre kategorier av normativa utsagor vid förlust av resurser. En av de allmänna kategorierna av normativa utsagor vid förlust av resur ser går ut på att resursen skall repareras. Med allmänna skadeståndsrättsliga principer är det då kostnaderna för att reparera den skadade resursen som motsvarar skadan. Något mer precist normativt stöd för att använda denna modell vid ett bolags förlust av sin verksamhet har jag som nämnts inte identifierat. En annan kategori av normativa utsagor handlar om att ersätta återan skaffningskostnaderna. En sådan skulle innebära en skada som motsvarar kostnaden för att förvärva en motsvarande verksamhet. Eftersom en verk samhet är unik är detta inte vad den normen är avsedd för. Att en resurs är unik hindrar dock inte att den ändå används, men i jämförelse med exempelvis en begagnad bil som också är unik, är en verksamhet en mer komplex resurs. Verksamhetsresursens karaktär är antagligen anledningen till att det inte går att hitta normativt stöd för att använda en sådan modell vid ett bolags förlust av sin verksamhet. 364 17 (M) Uppsägning av kredit som leder till bolags konkurss. 17