i olika typfall

Inledning

1.Främst tre problemområden kan tänkas uppstå i förhållande till närståendebegreppets innebörd och räckvidd. Ett första sådant problemområde rör avgränsningen av vilka parrelationer som kan anses omfattas av bestämmelsen och under vilken av rubriceringarna den faller. Här uppstår bl.a. frågan om paret är sammanboende eller ej och därmed vilkens. 2010

2.161 av brottsrubriceringarna som ska tillämpas, dvs. om brottet ska bedömas som grov kvinnofridskränkning eller som grov fridskränkning. En andra fråga som kan uppstå är om ett par som inte sammanbor är (eller inte är) att betrakta som närstående och därmed om gärningarna ska bedömas som grov fridskränkning eller som enskilda gärningar. Denna fråga kan bli särskilt problematisk när det gäller omyndiga personer som befinner sig i ett parförhållande men som inte bor tillsammans. I den sistnämnda situationen aktualiseras särskilt frågan om sådana personer kan anses närstående genom att de befunnit sig i en sådan särskilt utsatt situation som bestämmelsen avser att träffa.s. 2010

3.Ett andra problemområde rör vuxnas våld mot barn. Frågan i det här fallet rör främst om den vuxne innehar en sådan roll i barnets liv att den är att betrakta som styvförälder och därmed som närstående till barnet. Det tredje problemområdet rör andra närstående. Frågan blir här bl.a. om, och under vilka omständigheter, t.ex. två vuxna personer som bor tillsammans utan att ha en kärleksrelation kan anses närstående.s. 2011

4.Det här avsnittet avser att belysa hur begreppet närstående kan tolkas och vilka konsekvenser detta får för tillämpningen av närståendebegreppet. I underrättspraxis kan man se att olika tolkningar förekommer och underrättsavgöranden kommer i viss utsträckning att användas som exempel på hur bl.a. de omständigheter som lyfts fram i NJA 2004 s. 97 tillämpas och tolkas.s. 2011

Indelningen i två brottsrubriceringar

1.Det kan diskuteras om det har någon betydelse huruvida en man som begått brott mot en närstående döms för grov kvinnofridskränkning eller grov fridskränkning. De två brottsrubriceringarna skiljer sig åt endast i fråga om den krets mot vilken brottet kan riktas. Av NJA 2004 s. 97 framgår, som ovan beskrivits, att bestämmelsens andra stycke inte blir tillämpligt i fall där mannen och kvinnan inte är eller har varit gifta eller är eller har varit sammanboende under äktenskapsliknande förhållande, men att dessa fall kan bedömas som grov fridskränkning enligt första stycket. Enligt motiven till bestämmelsen ansågs en särreglering gällande grov kvinnofridskränkning främst ha en pedagogisk funktion genom att 162 utgöra en markering av den särskilda form av kränkning som mäns våld i nära relationer utgjorde.s. 2011

2.Om uttalandet i motiven skulle förstås så att mäns våld mot kvinnor innefattar en särskild form av kränkning i förhållande till våld i andra typer av närståenderelationer skulle brottsrubriceringen kunna anses ha en betydelse som går utöver den rent pedagogiska. Fråga skulle alltså vara om rubriceringen skulle ha betydelse för synen på brottets svårhet och därmed också för straffvärdebedömningen. Även om mäns våld mot kvinnor, som det uttalas av Kvinnovåldskommissionen, är det vanligast förekommande förhållandet avseende våld i nära relationer, kan det ifrågasättas om fall av denna typ generellt kan anses vara mer straffvärda än fall som rör andra konstellationer av gärningsman och offer. Lernestedt menar att risken med en lagstiftning som lyfter fram och synliggör ett visst förhållande kan leda till ett synsätt där andra situationer uppfattas som mindre skyddsvärda. Han menar att en sådan formulering av lagtexten kan göra att frågan om klandervärdhet påverkas. Att särreglera mäns våld mot kvinnor gör, enligt Lernestedt att frågan uppkommer om flera grupper, av individuell rättvisehänsyn, bör ges särskilt skydd utifrån att brott mot dessa är frekvent förekommande.s. 2012

3.Det synes likväl vara befogat att ställa frågan om situationer som faller under andra stycket typiskt sett är mer kvalificerade än fall enligt första stycket. Bakom regleringen låg bl.a. teorier om mäns våld mot närstående kvinnor och det uttryck för mäns makt i samhället som sådant våld innebär. Syftet med regleringen var ju vidare att tillse att man vid straffvärdebedömningen kan beakta hela den situation som en kvinna som under lång tid utsätts för upprepade kränkningar befinner sig i.s. 2012

4.Mot att indelningen i två brottsrubriceringar ska ges betydelse vid straffvärdebedömningen talar emellertid domstolens resonemang i NJA 2004 s. 97. Där sägs att det avgörande utifrån syftet med bestämmelsens. 2012

5.163 måste vara att den kränkta personen som närstående befinner sig i en sådan särskilt utsatt situation där det finns skäl att ge ett förstärkt straffskydd. Dessutom innebär ju HD:s dom att ett inte obetydligt antal fall där män begår brott mot en kvinna kommer att bedömas enligt första stycket. Också om man skulle utgå ifrån att mäns våld mot kvinnor ska bedömas strängare än annat våld finns alltså skäl att inte tillmäta rubriceringen i sig någon betydelse vid straffvärdebedömningen.s. 2012

Parförhållanden

Inledning

1.Utifrån de syften med bestämmelsens avgränsning till närstående som anges i förarbetena till fridskränkningsbrotten torde bestämmelsen i första hand avse sådana fall där en man begår upprepade kränkningar mot en närstående kvinna. I de fall där gärningsman och målsäganden är eller har varit gifta eller är eller har varit sammanboende under en längre tid torde bedömningen i regel vara enkel. Är gärningsmannen en man och den utsatta en kvinna ska dessa bedömas enligt andra stycket om grov kvinnofridskränkning. Fall där gärningsmannen är en kvinna och den utsatta en man, eller där gärningsman och målsäganden är av samma kön bedöms enligt första stycket om grov fridskränkning. Svårigheter att bedöma om ett par är närstående kan däremot uppkomma när paret inte bor tillsammans eller har bott tillsammans under kort eller osammanhängande tid.s. 2013

Gifta och sammanboende

1.Avgörande för om brottet ska rubriceras som grov kvinnofridskränkning eller grov fridskränkning är om mannen och kvinnan är eller har varit gifta eller bor eller har sammanbott under äktenskapsliknande förhållanden. Har paret varit gifta eller sammanboende under en längre tid föreligger sällan några problem vid bedömningen. Om paret har separata bostäder eller den ena parten hävdar att de inte är närstående kan däremot frågan uppkomma om hur brottet ska rubriceras – som grov fridskränkning enligt första stycket eller som grov kvinnofridskränkning enligt andra stycket.s. 2013

2.I underrättspraxis förekommer både fall där den ena parten hävdar att paret är sammanboende, medan den andra parten förnekar detta och 164 andra fall där den ena, eller båda, parter invänder att de inte är närstående. Bedömningen av om två personer är att betrakta som sammanboende tycks då i första hand göras utifrån hur relationen framstår utåt sett. Det kan t.ex. handla om att paret är i en relation men att de har separata bostäder. Ett sådant exempel är ett avgörande från Svea hovrätt som handlar om en man som hade egen bostad men som under hela förhållandet, med undantag för ett fåtal nätter, tillbringat tiden i kvinnans bostad. Domstolen ansåg att det förhållandet att mannen mestadels kommit att tillbringa tiden i kvinnans bostad talade för att målsäganden och mannen i praktiken kommit att bo tillsammans hos målsäganden. Paret ansågs därför ha bott tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden och gärningarna bedömdes enligt andra stycket som grov kvinnofridskränkning. Frågan om brottet i stället skulle rubriceras som grov fridskränkning diskuterades varken i tingsrätten eller hovrätten. I fall där den ena, eller båda parter, hävdar att de inte är närstående, finns exempel på att domstolen ändå ansett att de har varit närstående i bestämmelsens mening. Ett exempel är ett fall i vilket en kvinna under en tid om drygt sex månader varit folkbokförd på samma adress som mannen. Mannen hävdade att kvinnan enbart var inneboende hos honom, att de inte var ett par, men att de hade en sexuell relation. Domstolen konstaterar inledningsvis att mannen och kvinnan varit sammanboende under denna tid. I fråga om det rört sig om ett äktenskapsliknande förhållande noterar domstolen att både mannen och kvinnan har uppgett att de haft en sexuell relation. Vidare hade mannen uttryckt att han under aktuell tid känt svartsjuka som bottnade i hans känslor för kvinnan. Detta talade enligt domstolen för att deras relation var av mer ingående natur än mannen hade velat kännas vid. Mannen och kvinnan hade av andra uppfattats som ett par, de hade tillbringat tid tillsammans, arbetat i trädgården tillsammans och även köpt julklappar ihop. Att kvinnan dessutom haft kläder och hygienartiklar och en del arvegods i mannens garage samt att de delat måltider och anordnat grillkvällar gjorde att domstolen ansåg att relationen vid en sammantagen bedömning varit av sådan karaktär att den var att betecknas. 2013

3.165 som ett äktenskapsliknande förhållande. Mannen dömdes för grov kvinnofridskränkning.s. 2014

4.I ett annat fall bedömdes emellertid en man som hävdade att han inte hade ett förhållande med kvinnan, även om han medgav att de haft en sexuell relation, inte vara sammanboende med kvinnan. De omständigheter som beaktades var att han inte varit skriven på samma adress som kvinnan utan var skriven hos sin mor där han haft tillgång till ett rum. Mannen och kvinnan hade ägt en båt tillsammans men utöver det framgick inte att de hade något gemensamt bohag. Det ansågs inte heller klarlagt hur ofta mannen sovit över hos kvinnan. Domstolen bedömde att paret inte varit sammanboende under äktenskapsliknande förhållanden, men att de hade varit ett etablerat par som umgåtts med varandra på ett sätt som väl var att jämföra med vad som kan vara fallet i ett samboförhållande eller mellan äkta makar, varför mannen var att anse som närstående. Mannen dömdes för grov fridskränkning. Bedömningen av om ett par är sammanboende under äktenskapsliknande förhållanden när den ena parten anser att så inte är fallet tycks göras utifrån en objektiv bedömning där hänsyn tas till faktorer som att paret har gemensam egendom eller att de är skrivna på samma adress.s. 2015

5.Det förhållandet att parförhållanden som inte lever upp till kraven enligt andra stycket ofta faller in under första stycket innebär att skiljelinjen mellan vad som är respektive inte är att anse som ett samboförhållande i första hand blir av betydelse för rubriceringsfrågan. Det finns exempel på att domstolen i åtal avseende samma målsäganden bedömt vissa av gärningarna som grov fridskränkning medan de andra har bedömts som grov kvinnofridskränkning. Så kan t.ex. vara fallet när kränkningarna har inletts innan paret är sammanboende och sedan fortsatt efter det att paret flyttat ihop. Ett sådant exempel är att de gärningar som begåtts sedan paret flyttat ihop, under en tid av cirka fem månader, bedömdes som 166 grov kvinnofridskränkning medan de gärningar som begåtts under det år innan de var sammanboende bedömdes som grov fridskränkning.s. 2015

Andra parförhållanden

1.Bedömningen av om ett par som har ett förhållande utan att sammanbo med varandra är att anse som närstående i bestämmelsens mening görs utifrån omständigheter som gör förhållandet jämförbart med ett samboförhållande eller ett äktenskap. De omständigheter som kan ligga till grund för bedömningen av om det är fråga om ett etablerat parförhållande och att parterna därmed är att anse som närstående framgår av NJA 2004 s. 97.s. 2016

2.Av NJA 2004 s. 97 att omständigheter som kan medföra att parterna är att betrakta som närstående kan variera, men att de måste vara av kvalificerad art. De tre centrala omständigheter som lyfts fram är (1) den känslomässiga bindningen, (2) den praktiska bindningen som sammantagna kan medföra att den utsatta befinner sig i (3) en särskilt utsatt situation.s. 2016

3.Den första omständigheten, den känslomässiga bindningen, är en omständighet som kan visa på att parterna har ett etablerat förhållande och därför kan anses vara närstående i bestämmelsens mening. Faktorer som kan tala för att det finns ett sådant band är förhållandets varaktighet, hur paret och andra uppfattar deras relation och stabiliteten i förhållandet. Vidare kan omständigheter som att paret har eller har haft en sexuell relation visa på att det förelegat en känslomässig bindning. Dessa faktorer kan sammantaget visa på att paret har en sådan bindning till varandra som kan vara jämförlig med den i ett samboförhållande.s. 2016

4.När det gäller frågan om förhållandets varaktighet så ska det enligt HD vara av en inte obetydlig varaktighet. Någon närmare riktlinje för hur länge ett förhållande ska ha pågått ges inte. Att HD inte utförligare behandlar förhållandets varaktighet eller den omständigheten att förhållandet under flera tillfällen tagit slut för att sedan återupptas, skulle kunna tolkas som att förhållandets faktiska längd är av mindre relevans. Av relevans torde däremot vara om förhållandet har haft en sådan var-s. 2016

5.167 aktighet att det inneburit att den ena parten kan befinna sig i en sådan särskilt utsatt situation som fridskränkningskontexten innebär. Förhållandets längd, skulle med en sådan tolkning, inte utgöra en faktor som kan bedömas separat utan avgörande torde i stället bli hur situationen ser ut i det specifika fallet och om paret i det enskilda fallet kan anses ha en etablerad relation.s. 2016

6.Att underrättspraxis visar på ganska betydande variationer när det gäller förhållandets varaktighet kan sägas ge stöd för en uppfattning att tiden inte kan ses som en egen faktor. Till exempel ansågs omständigheten att ett förhållande endast varat i drygt två och en halv månad, tillsammans med att paret hade varsin bostad och inte hade några särskilda praktiska arrangemang, göra att paret inte var att anse som närstående i den mening som avses i BrB 4:4a. Mannen dömdes i stället för de enskilda gärningarna bestående i tre fall av misshandel, ett frihetsberövande, fyra olaga hot och ett sexuellt ofredande. I ett annat fall bedömdes ett förhållande av liknande längd göra att kvinnan var att anse som närstående till mannen. Paret hade träffats drygt två månader innan de blev ett par och förhållandet varade i drygt två och en halv månad. Tingsrätten, vars dom hovrätten fastställde, konstaterade att mannen och kvinnan var ett etablerat par som umgåtts i fem månader och att de därför var att anse som närstående.s. 2017

7.Vid bedömning av frågan om förhållandet är etablerat beaktas hur paret uppfattar sig själva, men också om de uppfattas som ett par av andra. Men det förhållandet att ett par uppfattas som ett par utåt behöver inte nödvändigtvis innebära att de bedöms som närstående i bestämmelsens mening. Ett exempel är ett avgörande där en man stod åtalad för grov kvinnofridskränkning. Tingsrätten ansåg att paret inte levt under äktenskapsliknande förhållanden eftersom det inte ansågs styrkt att mannen och kvinnan bott tillsammans mer än en kort tid. Mannen dömdes därför för grov fridskränkning, enligt BrB 4:4a st. 1. Hovrätten ansåg i stället att paret överhuvudtaget inte var att anse som närstående. Hovrätten gjorde följande bedömning:s. 2017

8.Av utredningen i förevarande mål framgår att M.E. och V.A. träffats av ens. 2017

9.händelse och umgåtts några kvällar. Därefter har M.E. egentligen utan V.A.s. 2017

10.vilja kommit att bosätta sig i hennes lägenhet. Som framgår av hovrättens 168s. 2017

11.bedömning har M.E. nästan omedelbart börjat förgripa sig på V.A. och när-s. 2018

12.mast egenmäktigt tagit kontroll över hennes liv. De bodde tillsammans is. 2018

13.V.A:s lägenhet under några dagar i november och december samt ytterligares. 2018

14.någon natt i början av januari. Därefter vistades de på annan ort varvid des. 2018

15.ibland övernattade i bilen och ibland på hotell. Det har inte framkommits. 2018

16.att de hade någon gemensam egendom. Även om de efter ett par veckors. 2018

17.”förlovat sig” finns det inget som tyder på att M.E. och V.A. verkligen hystes. 2018

18.sådana känslor för varandra att de avsåg att gifta sig eller sammanbo unders. 2018

19.äktenskapsliknande förhållanden. Det måste också beaktas vid bedöm-s. 2018

20.ningen av om de två var närstående att M.E. ljugit för V.A. om vem hans. 2018

21.egentligen var och sina förhållanden. Överhuvudtaget var omständigheternas. 2018

22.under den tid som de var tillsammans sådana att de inte kan anses ha varits. 2018

23.ett par även om de för utomstående kunde tyckas vara det. Vid en samlads. 2018

24.bedömning finner hovrätten att de inte varit närstående i den mening soms. 2018

25.avses i BrB 4:4a. Den tilltalade dömdes för de enskilda gärningar han begått mot målsäganden. Hovrätten menar att det trots att mannen och kvinnan var förlovade med varandra så fanns det inte något som tydde på att de verkligen hyste sådana känslor för varandra att de avsåg att gifta sig eller sammanbo under äktenskapsliknande förhållanden. Hovrätten ansåg därför att det inte var visat att det fanns en sådan känslomässig bindning att mannen och kvinnan kunde anses ha varit ett par, även om det kunde tyckas så för utomstående. Hovrättens bedömning visar ändå på den särskilt utsatta situation som målsäganden befann sig i. Hovrätten konstaterar att den tilltalade nästan omedelbart börjat förgripa sig på kvinnan och närmast egenmäktigt tagit kontroll över hennes liv.s. 2018

26.En ytterligare omständighet som också kan påverka bedömningen är att det finns (eller har funnits) en praktisk bindning mellan gärningsmannen och den utsatta. Med en praktisk bindning avses, enligt HD, de praktiska arrangemang som knyts till förhållandet för att underlätta ett liv tillsammans. Det kan t.ex. röra sig om att paret tillbringar en väsentlig del av sin fritid tillsammans, att de har gemensam mathållning eller att de har personliga tillhörigheter i den andras bostad. Avsikten torde vara att det ska handla om sådana praktiska saker som gör att situationen kan jämföras med den som normalt föreligger i ett samboförhållande.s. 2018

27.169s. 2018

28.Att förhållandet ska vara jämförbart med ett samboförhållande behöver dock inte innebära att paret bor på samma ort. En man och en kvinna som var bosatta på olika orter ansågs i ett hovrättsavgörande ha ett sådant förhållande som var jämförbart med ett samboförhållande. Paret besökte varandra relativt ofta och sov över hos varandra två till tre dagar i veckan. Målsäganden hade vid ett antal tillfällen avslutat förhållandet men det hade senare återupptagits efter någon vecka. Hovrätten ansåg att såväl den tid som de varit ett par, drygt sex månader, som den tid under vilka kränkningarna pågått, cirka tre månader, tillsammans med praktiska och känslomässiga bindningen, sammantaget innebar att kvinnan skulle anses närstående till mannen.s. 2019

29.Även om det föreligger en känslomässig bindning kan omständigheten att förhållandet inte präglats av en praktisk bindning medföra att parterna inte är att anse som närstående i bestämmelsens mening. Denna ståndpunkt kan motiveras med att det är det gemensamma vardagslivet som skapar den särskilda utsatthet som bestämmelsen avser att fånga. Med hänsyn till bestämmelsens bakomliggande syfte, att framhäva det särskilt straffvärda i kränkningar mot en närstående, bör därför det avgörande för att anse någon som närstående vara att den kränkta personen genom förhållandet befinner sig i en särskilt utsatt situation.s. 2019

30.NJA 2004 s. 97 kan tolkas så att den särskilt utsatta situationen har sin grund i att det föreligger en känslomässig och praktiskt bindning av 170 inte obetydlig varaktighet. Förekomsten av sådana bindningar skapar en särskild utsatthet eftersom de innebär att kränkningarna kan pågå över tid utan att de upptäcks och att de sällan kommer till myndigheternas kännedom. En särskilt utsatt situation torde dock också kunna föreligga även om den praktiska bindningen inte har varit sådan att den är jämförbar med ett samboförhållande. Det förhållandet att en kvinna vid flera tillfällen lämnat förhållandet men efter påtryckningar från mannen gått tillbaka till honom har t.ex. ansett tyda på att det funnits en stark känslomässig bindning mellan dem och att kvinnan därför befunnit sig i en utsatt situation även om den praktiska bindningen inte förelåg. Förhållandet mellan de olika bedömningsgrunderna behandlas vidare nedan i avsnitt 7.4.5.3.s. 2019

Särskilt om parförhållanden mellan omyndiga

1.Hur närståendebegreppet ska tolkas i fall som rör omyndiga i en parrelation är inte helt tydligt. HD har inte lämnat någon vägledning vad specifikt gäller unga personer och de fall som finns från hovrätterna visar att den bedömning som görs i dylika fall inte är enhetlig. Utgångspunkten är, liksom vid bedömningen i förhållanden mellan vuxna, att förhållandet ska vara jämförbart med ett samboförhållande. En särskild faktor som spelar in i dessa fall är att ungdomar ibland inte kan anses befinna sig i en särskilt utsatt situation eftersom de har sin familjetrygghet i det egna hemmet genom sina vårdnadshavare. Även om också ungdomar i yngre tonåren kan betraktas som närstående till varandra, t.ex. om de är varaktigt sammanboende eller har barn tillsammans, har det ansetts att man inte kan använda riktigt samma måttstock för barn som för vuxna. Att omyndiga står under vårdnadshavarens bestämmanderätt har vid prövningen av begreppet närstående betydelse dels vid bedömningen av den praktiska bindningen, dels vid bedömning av om den unga kan anses befinna sig i en särskilt utsatt situation.s. 2020

2.När det gäller den praktiska bindningen så medför det förhållandet att unga normalt står under annans vårdnad att de saknar egen bestämmanderätt i praktiska frågor, t.ex. när det gäller boende och ekonomi.s. 2020

3.171 Vidare är de i andra praktiska frågor, t.ex. övernattning och mathållning, hänvisade till sina vårdnadshavares ansvar och bestämmanderätt. Dessa omständigheter har i flera fall ansetts vara sådana att det inte kan anses föreligga någon praktisk bindning mellan de inblandade ungdomarna och att förhållandet därför inte är jämförbart med ett samboförhållande.s. 2020

4.I ett fall stod en 15-årig pojke åtalad för att vid fem specificerade och ett antal ospecificerade tillfällen ha misshandlat sin jämngamla flickvän. Av utredningen framgick att ungdomarna hade umgåtts så gott som dagligen och då främst i pojkens bostad eftersom flickan var föremål för sociala insatser och periodvis familjehemsplacerad. Enligt flickan hade hon så gott som alla sina kläder hos pojken som också bestämde hur hon skulle klä och sminka sig. Av utredningen framgick också att paret under den tid, nio månader, som förhållandet varat även haft en sexuell relation. Hovrätten konstaterade att det förelegat en känslomässig bindning mellan pojken och flickan men domstolen ansåg ändå, mot bakgrund av att ungdomarna i praktiska frågor var hänvisade till sina vårdnadshavares bestämmanderätt, att flickan inte var närstående till pojken i den mening som avsågs med bestämmelsen.s. 2021

5.Man kan fråga sig om bedömningen blivit annorlunda om det rört sig om ett förhållande mellan vuxna. Det var fråga om ett varaktigt förhållande där ungdomarna umgåtts med varandra i stort sett dagligen. Vidare hade de en sexuell relation och flickan hade en stor del av sina kläder hos pojken. Att pojken bestämde hur hon skulle klä sig och att det var fråga om ett stort antal gärningar skulle kunna tyda på att flickan befann sig i en sådan utsatt situation som avses med bestämmelsen: även om hon saknade bestämmanderätt i vissa frågor var situationen sådan att hon kunde utsättas för sådant kontinuerligt våld som bestämmelsen syftar till att ge skydd emot. Det skulle av den anledningen kunna hävdas att det faktum att hon stått under annans vårdnad är av mindre relevans, särskilt som det framstår som att flickans hemförhållanden under den aktuella perioden varit otrygga. Även om domstolen konstaterade att det brast i praktisk bindning kan noteras att flickan under den tid åtalet omfattade hade varit föremål för sociala insatser och periodvis var familjehemsplacerad vilket kan tyda på att hon saknade familjetrygghet i det egna hemmet genom sina vårdnadshavare, vilket torde bidra till utsattheten. 172s. 2021

6.Flera exempel finns där avsaknaden av den praktiska bindningen, på grund av att ungdomen fortfarande befunnit sig under vårdnadshavarens ansvar, bedömts medföra att ungdomar inte är att anse som närstående. I ett fall där en 19-årig man stod åtalad för grov fridskränkning av sin 15-åriga flickvän ansågs paret sakna den praktiska bindning som gjorde att de var att anse som närstående enligt BrB 4:4a. Hovrätten konstaterade att det var fråga om två tonåringar som sällskapade med varandra som vilka ungdomar som helst under cirka ett års tid. Domstolen menade att även om förhållandet skiljde sig från de flesta andra ungdomars förhållanden på så sätt att flickan blivit starkt bunden till, och närmast beroende av pojken, och att detta hade gjort att hon låtit honom bestämma över henne i en omfattning som visserligen medfört att hon befunnit sig i en utsatt situation, så var de med hänsyn till deras osjälvständighet i övrigt inte att betrakta som närstående i lagens mening.s. 2022

7.I andra fall har den omständighet att de unga saknat en praktisk bindning inte ansetts hindra att de är att anse som närstående. Att vårdnadshavaren har det primära ansvaret för barnets omvård och trygghet, har däremot i vissa fall ansetts innebära att den unga inte har ansetts befinna sig i en särskilt utsatt situation. Ett sådant exempel är ett fall där en flicka inte ansågs ha befunnit sig i en sådan utsatt situation att närståenderekvisitet var uppfyllt. Domstolen hänvisade till att flickans vårdnadshavare hade det primära ansvaret för hennes omvårdnad och att gärningarna till viss del begåtts i flickans hem, där hon utan särskild praktisk svårighet hade kunnat påkalla moderns uppmärksamhet. Att gärningarna i vissa fall utförts inför hennes kamrater, där hon också hade kunnat påkalla hjälp påverkade också domstolens bedömning.s. 2022

8.173s. 2022

9.I underrättspraxis hänvisas det i flera fall, som framgått ovan, till vårdnadshavarnas ansvar och bestämmanderätt som stöd för bedömningen att unga i ett parförhållande inte är anse som närstående i fridskränkningsbrottens mening. Det finns också flera exempel där fokus i domstolens bedömning i stället ligger på den känslomässiga bindningen mellan de unga och där det förhållandet att paret är omyndigt och saknar en praktisk bindning, inte tas upp alls eller tas upp som en omständighet som inte är av betydelse vid bedömningen om paret är att betrakta som närstående.s. 2023

10.I ett fall hade åtalet om grov fridskränkning ogillats i tingsrätten eftersom det inte ansågs styrkt att de gärningar pojken hade begått mot flickan hade varit mot hennes vilja. Enligt åtalet hade pojken slagit henne, bundit, låst in, hotat henne och sexuellt ofredat henne. Hovrätten gjorde en annan bedömning av bevisningen och konstaterade att det var fråga om flera gärningar som inneburit en upprepad kränkning av flickan och varit ägnade att allvarligt skada hennes självkänsla. När det gäller frågan om flickan och pojken var att anse som närstående tycks hovrätten inte ha lagt någon vikt vid att paret stod under vårdnadshavarnas bestämmanderätt utan fann, utan motivering, att flickan varit närstående till pojken på det sätt som avses i bestämmelsen. Också i ett annat fall som rörde två personer i de yngre tonåren, konstaterade domstolen att flickan var att anse som närstående till pojken på det sätt som avses i BrB 4:4a. Hovrätten konstaterade att det våld som den tilltalade utsatt henne för hade inneburit en så allvarlig integritetskränkning av målsäganden att hennes självkänsla fick anses ha skadats och att den sammantagna brottsligheten skulle bedömas som grov fridskränkning. Det förhållandet att de båda ungdomarna vid händelserna varit 14 respektive 15 år saknade enligt domstolen betydelse. 174s. 2023

11.Även om parrelationer mellan personer i nedre tonåren förmodligen inte stod i blickpunkten under lagstiftningsarbetet så torde inte syftet ha varit att exkludera unga på den grunden att de står under vårdnadshavarens ansvar och bestämmanderätt och därför inte kan anses ha en praktisk bindning till gärningsmannen. Att vårdnadshavaren har det primära ansvaret för barnets omvårdnad och trygghet utesluter inte att en ung person kan befinna sig i en sådan utsatt situation som bestämmelsen tar sikte på. Tvärtom skulle kunna hävdas att redan det faktum att en person är tonåring medför ett visst mått av utsatthet. För ungdomar kan vänskapskretsen och social status ofta ha stor betydelse och förhållandet kan vara en stor del av den egna identiteten som fortfarande är under utveckling. Det kan medföra att ung person som utsätts för upprepade kränkningar drar sig för att anmäla eller berätta om sin situation eftersom han eller hon då kan riskera att förlora sin status eller sin vänskapskrets. Detta skulle i sin tur kunna innebära att den unga har ett sådant band till gärningsmannen som gör att den kränkta personen är lika utsatt som om det varit ett förhållande mellan vuxna.s. 2024

12.I underrättspraxis har ett argument för att ungdomar inte befunnit sig i en särskilt utsatt situation varit att de har sin trygghet i familjen. Den stabilitet och trygghet som familjen står för innebär i dessa fall att den unga inte anses befinna sig utsatthet på samma sätt som vid ett förhållande mellan vuxna. En förutsättning för att så ska vara fallet är ju dock att det finns en sådan familjetrygghet. I det fall det inte gör det, t.ex. att barnet kommer från ett hem med sociala problem, torde det innebära att den unga i relationen kan anses lika utelämnad till gärningsmannen som i ett vuxenförhållande. Detta oavsett vårdnadshavarens bestämmanderätt. Rekvisitet närstående lämnar utrymme för tolkning, vilket har konkretiserats av HD i NJA 2004 s. 97. Genom att det ska röra sig om en känslomässig och praktiskt bindning som gör att den kränkta befinner sig i en särskilt utsatt situation, ställs det krav på en faktisk prövning av omständigheterna i det enskilda fallet. Det torde då inte anses tillräckligt att, som förekommit i flera exempel där underrätterna inte anser att de unga är att anse som närstående, att enbart hänvisa till föräldrabalkens regler. Genom att betona den praktiska bindningen och föräldrarss. 2024

13.175 bestämmanderätt över den unga finns det en risk att det bortses från andra faktorer när det gäller utsattheten, bl.a. den känslomässiga utsatthet som kan förekomma under tonåren.s. 2024

Förhållandet mellan föräldrar och barn

Inledning

1.Som framgått ovan är barn enligt motiven till flera bestämmelser i brottsbalken särskilt skyddsvärda, vilket också kommer till uttryck i lagtexten på flera håll. I flera bestämmelser anges relationen mellan vuxna och barn som en faktor som normalt ska tillmätas betydande vikt vid våld eller övergrepp mot barnet. Begränsningen av begreppet närstående i förhållandet mellan vuxna och barn i BrB 4:4a medför dock att långt ifrån alla vuxna som barnet har en nära relation till omfattas av bestämmelsen.s. 2025

Styvföräldrar

1.Av motiven till bestämmelsen framgår att även barn till den som gärningsmannen bor tillsammans med ska betraktas som närstående till gärningsmannen. Förhållandet mellan barnet och den vuxna ska, enligt motiven, göra att den vuxna står i ett förhållande som styvförälder till barnet. Med styvförälder avses någon som har en sådan nära relation till barnet och en sådan ställning i förhållande till barnet att han eller hon har en del i och ett inflytande över barnets omvårdnad och fostran och som normalt bor med barnet.s. 2025

2.Det förhållandet att en vuxen stadigvarande bor med barnet kan göra att den vuxne är att anse som närstående (styvförälder) till barnet, men behöver inte göra det. En man som vid flera tillfällen misshandlat och på andra sätt kränkt sin hustrus dotter ansågs närstående till flickan med hänvisning till att de stadigvarande bott tillsammans i nära levnadsgemenskap. Flickan hade bott med sin mormor i ett annat land men 176 senare flyttat till mamman och mammans nya familj, som bestod av den tilltalade och tre gemensamma barn, där hon bott i två år.s. 2025

3.I sammanhanget kan jämföras med den bedömning som ska göras av huruvida någon är i garantställning på grund av nära levnadsgemenskap vid ansvar för underlåtenhet. I ett avgörande från HD ansågs en man som bott med sin flickvän och hennes son under en period av sex månader inte ha en sådan nära levnadsgemenskap med sin sambos son att det kunde grunda en garantställning som kunde ligga till grund för ansvar för underlåtenhet. Det ansågs inte visat att han hade en så nära relation till, och en sådan ställning i förhållande till barnet att det innebar att han var delaktig i, eller hade ett inflytande över, barnets omvårdnad och fostran.s. 2026

4.Också i de fall där det är fråga om växelvis boende eller ett mer sporadiskt boende, dvs. att barnen vid enstaka tillfällen bor hos den ena föräldern, kan frågan om förälderns partner är närstående till barnen aktualiseras.s. 2026

5.I ett fall var frågan om en kvinna kunde anses närstående med hänsyn till att barnen kunde betraktas som styvbarn till henne. Kvinnan hävdade att hon inte var närstående till de barn med vars far hon haft en relation eftersom barnen bara bott hos henne och pappan sporadiskt. Förhållandet hade varat under tre år och under denna tid hade barnen endast periodvis bott hos pappan. Domstolen fann att även om det inte var klarlagt hur ofta barnen bott tillsammans med kvinnan och pappan,s. 2026

6.177 var det utifrån den beskrivning som kvinnan själv lämnat om relationen klart att det inte var fråga om ett helt sporadiskt boende. Barnen var därför, enligt domstolen, att anse som närstående till kvinnan under den tid åtalet avsåg.s. 2026

7.Att vuxna med barn sedan ett tidigare förhållande väljer att inte flytta ihop med en ny partner torde inte vara ovanligt. Inte heller att de sover över hos varandra relativt ofta och har andra praktiska arrangemang. De vuxna i ett sådant förhållande skulle utifrån NJA 2004 s. 97 kunna betraktas som närstående om förhållandet präglats av en praktisk och känslomässig bindning av inte obetydlig varaktighet. Däremot är det inte lika självklart att den ena partens barn skulle betraktas som närstående. Frågan kan sägas gälla om de omständigheter som gör att gärningsmannen är närstående till den vuxna kan ”smitta av sig” på barnen till den utsatta om även barnet utsätts för våld eller kränkningar. Omständigheterna i sig kan inte med lätthet överföras på situationen. Barnet kan ju stå förälderns nya partner nära och partnern kan ha en speciell betydelse för barnet utan att det för den skull behöver vara en lika nära relation som föräldern har, t.ex. att föräldern träffar den nya partnern oftare än vad barnet gör. Det kan också vara så att förälderns nya partner umgås mycket med barnet utan att det innebär att partnern har del i omsorgen och fostran om barnet eller vistas i barnets hem i den utsträckningen att han eller hon kan likställas styvförälder. En konsekvens av det sagda är att det i och för sig är tänkbart att BrB 4:4a blir tillämplig i relationen mellan de båda vuxna, men inte i relation mellan den nya partnern och barnet.s. 2027

Ett liknande förhållande till gärningsmannen

1.I vissa andra bestämmelser i brottsbalken som rör brott mot barn omfattar bestämmelsen inte bara den som är direkt närstående till barnet utan också den som barnet har ett liknande förhållande till. Ett särskilt skydd för barn mot övergrepp av t.ex. en förälders partner, även i fall där parterna inte är sammanboende, finns t.ex. i andra stycket i bestämmelsen om våldtäkt mot barn (BrB 6:4). Där anges att den som genomför en sexuell handling med någon som är avkomling till gärningsmannen eller 178 står under fostran av eller har ett liknande förhållande till gärningsmannen döms för våldtäkt mot barn. Med liknande förhållande avses att den vuxna intar en särskild ställning i förhållande till barnet, vilket enligt motiven t.ex. kan gälla en förälders nya partner. Detta motiverades med att en vuxen person som genom en relation med den ena föräldern kommer att ingå i familjen och därmed inte sällan får en speciell betydelse för barnet. Genom att gärningsmannen är en partner till föräldern ansågs det också kunna vara svårare för barnet att värja sig och att barnet kan ha svårare att avslöja eventuella övergrepp. Särskilt ansågs detta gälla om barnet inte är så gammalt när det börjar känna den vuxne.s. 2027

2.Också i reglerna om åtalsbegränsning för vissa förmögenhetsbrott mot närstående (BrB 8:13) anges att reglerna även omfattar personer som på liknande sätt är närstående till gärningsmannen. I motiven till ändringarna av åtalsbegränsningsreglerna anges närstående avser t.ex. barn till den ena parten i ett samboförhållande, men också att bestämmelsen även kan omfatta fall där parterna inte stadigvarande sammanbor. Åtalsreglerna avser visserligen fall där närstående utgör en privilegierande omständighet, men är ett exempel på regler där närståendebegreppet har en vidare innebörd än i fridskränkningsbrotten. Vid bedömningen ska beaktas, förutom brottets grovhet, hur nära relationen varit i det konkreta fallet.s. 2028

3.En liknande diskussion som förs vid våldtäkt mot barn och vad gäller de tidigare reglerna om åtalsbegränsning vid förmögenhetsbrott mot närstående, skulle kunna föras gällande fridskränkningsbrotten. Att barnet kan befinna sig i en särskilt utsatt situation också i förhållande till en vuxen som är en del av familjekonstellationen men inte nödvändigtvis bor tillsammans med barnet torde inte vara ovanligt förekommande. Något tillägg till närståendebegreppet genom att barnet har ett liknande förhållande till gärningsmannen, finns dock inte i fridskränkningsbrotten, vilket möjligen kan förklaras med bestämmelsernas något olika skyddsintressen. Det kan ändå ifrågasättas om inte en person som inte bor tillsammans med barnet, men har ett förhållande med barnets för-s. 2028

4.179 älder, borde kunna betraktas som närstående till barnet beroende på den särskilda ställning han eller hon intar till barnet även i andra sammanhang. Samma omständigheter som gör att den vuxne intar en särställning till barnet vid våldtäkt mot barn, torde kunna göra att barnet befinner sig i sådan utsatt situation som fridskränkningsbrotten avser att träffa. Även om det i motiven till fridskränkningsbrotten anges att bestämmelsen i första hand omfattar övergrepp mot barn till en person som gärningsmannen bor eller har bott tillsammans med, anges också att personer kan vara närstående på annat sätt. Exempel på personer som är närstående utan att vara sammanboende kan, enligt motiven, vara föräldrar, syskon och nära släktingar. Men begreppet torde också kunna gälla andra konstellationer av gärningsmän och offer. Ett synsätt som innebär att den vuxne ska ha ett förhållande som styvförälder till barnet för att betraktas som närstående kan tyckas vara en omotiverad inskränkning av begreppet närstående i fridskränkningsbrotten. En konsekvens av att den vuxne inte kan anses närstående till barnet kan bli att brott mot barnets förälder kan utgöra fridskränkningsbrott, medan brott mot barnet skulle bedömas som enskilda gärningar.s. 2028

Andra närstående

Inledning

1.Eftersom motiven enbart anger exemplifieringar på vilka som är att betrakta som närstående uppkommer frågan om vilka andra personer som kan omfattas av närståendebegreppet. HD har genom NJA 2004 s. 97 klargjort att även i fall när gärningsman och den utsatta haft en relation, men inte bott tillsammans kan de vara att anse närstående om relationen innebär en känslomässig och praktisk bindning av inte obetydlig varaktighet. 180s. 2029

Sammanboende utan att ha ett förhållande

1.Som framgått ovan kan man vara närstående utan att leva i ett äktenskapsliknande förhållande. Det betyder att bestämmelsen också omfattar sammanboende personer som, på grund av att de inte lever under äktenskapsliknande förhållanden, inte är sambor. Det kan t.ex. handla om relationen mellan syskon. Frågan är om det finns omständigheter som kan föranleda att personer i sådana förhållanden, dvs. som bor ihop utan att ha en kärleksrelation eller en familjerelation, kan anses vara närstående enligt BrB 4:4a.s. 2030

2.I ett fall var fråga om att den tilltalade och målsäganden bott tillsammans i tre år, utan att ha en kärleksrelation. Mannen stod åtalad för grov fridskränkning av kvinnan och frågan var om dessa var att anse som närstående i den mening som avses i BrB 4:4a. Kvinnan led av MS och var rullstolsbunden. Hon hade full rörlighet endast i en arm och hade personlig assistans dygnet runt. Mannen och kvinnan hade träffats några år tidigare då mannen råkat ut för en olycka där han för en tid blev rullstolsbunden och de beskrev sitt förhållande som ett förhållande mellan syskon. Det våld mannen hade utsatt kvinnan för hade bestått i att mannen under en period av cirka sex månader vid flera tillfällen misshandlat och ofredat kvinnan. Bland annat hade han knuffat henne ur rullstolen och slagit av henne glasögonen.s. 2030

3.Vid bedömning av om mannen och kvinnan kunde ses som närstående i bestämmelsens mening ansåg tingsrätten, vars dom fastställdes av hovrätten, att den omständighet att de bott tillsammans i tre år samt att de såg sitt förhållande som ett förhållande mellan syskon, gjorde att de skulle anses vara närstående i den mening som avses med bestämmelsen. Vidare ansåg tingsrätten att det var uppenbart att de gärningar som mannen utsatt kvinnan för, objektivt sett, hade utgjort ett led i en upprepad kränkning av hennes integritet och varit ägnade att allvarligt skada hennes självkänsla. Mannen dömdes för grov fridskränkning.s. 2030

4.Av avgörande betydelse för att betrakta kvinnan som närstående torde ha varit den tid som mannen och kvinnan levt tillsammans, samt att kvinnan i och med sin starkt nedsatta rörelseförmåga befunnit sig i en särskilt utsatt situation. Om fallet kan sägas innebära en mer generell utvidgning av närståendebegreppet får vara osagt, men det öppnar för en del intressanta frågeställningar om begreppets räckvidd. Anta att tvås. 2030

5.181 barndomsvänner sedan något år bor tillsammans på annan ort än där de har sina familjer. De har känt varandra under större delen av sina liv och umgåtts så gått som dagligen. I sådana fall torde det inte vara ovanligt att de ser på sitt förhållande som ett mellan syskon eller åtminstone som en utökad del av familjen. Även om de inte är sammanboende under äktenskapsliknande förhållanden så har de en praktisk och förmodligen också känslomässig, om än inte sexuell, bindning till varandra. I praktiken kan det också innebära att den ena parten befinner sig i en sådan utsatt situation som bestämmelsen tar sikte på. Det skulle i så fall kunna ifrågasättas om den omständigheten att de inte har samma föräldrar bör medföra att gärningarna inte kan bedömas enligt BrB 4:4a.s. 2030

6.En ytterligare dimension på frågan uppstår i fall där omyndiga av olika anledningar bor hos någon som inte är vårdnadshavare utan att det är fråga om ett omhändertagande enligt myndighetsbeslut. Anta att en ung person, trots en god och stabil familjetrygghet, av praktiska skäl väljer att under en tid flytta in hos en väns familj. Så skulle t.ex. kunna vara fallet när den ungas föräldrar under en längre tid arbetar på annan ort och barnet för att kunna fullfölja sin skolgång är inneboende hos vännens familj. Om alla barn, inklusive det inflyttade, skulle utsättas för våld så skulle de barn som är föräldrarnas egna omfattas av bestämmelsen i BrB 4:4a, medan det är oklart om det inflyttade barnet – så länge de vuxna inte är att anse som styvföräldrar – är att betrakta som närstående. Det som talar emot att barnet skulle vara att anse som närstående är att den ursprungliga tanken, dvs. avgränsningen till närstående och familjekontexten, på visst sätt går förlorad. Det som däremot talar för att den unga skulle omfattas av BrB 4:4a är han eller hon kan befinna sig i just en sådan utsatthet som bestämmelsen syftar till att träffa. Jämföras kan dock med de fall som rör omyndiga i parrelationer där vårdnadshavarna anses stå för familjetryggheten och att den unga av den anledningen inte kan anses befinna sig i en sådan utsatt situation som avses i fridskränkningsbrotten.s. 2031

Med utgångspunkt i en särskilt utsatt situation

1.Med en utgångspunkt i att det centrala vid bedömning av huruvida någon är att anse som närstående enligt BrB 4:4a är att den kränkta personen befinner sig i en särskilt utsatt situation, kan diskuteras om en vidare personkrets, än den som beskrivits ovan skulle kunna ingå i en bedömning av enskilda gärningar som fridskränkningsbrott. De exempel som har diskuterats i förarbeten och praxis har handlat om parrelationer, 182 familje- och släktrelationer samt vissa andra situationer där personer har bott ihop. Om man utgår ifrån bestämmelsens syfte – att straffvärdemässigt uppgradera kontinuerligt återkommande våld i en relation där den ena parten träffar och utsätts för våld från den andra parten – skulle det kunna ifrågasättas om inte också vissa andra kategorier skulle kunna omfattas av bestämmelsen. Exempelvis torde personer som personliga assistenter, hemtjänstpersonal och långvårdspersonal inte sällan ha en sådan position i förhållande till den utsatta att den möjliggör sådant kontinuerligt våld som bestämmelsen syftar till att träffa. Vårdtagaren kan många gånger befinna sig i en utsatt situation på grund av handikapp eller ålder och vårdaren kan vara den enda person som han eller hon har kontakt med. Vårdaren blir med andra ord inte sällan den person som står för den vardagliga omsorgen, kontakten och tilliten hos vårdtagaren. Man skulle kunna säga att vårdaren i dessa fall blir ”närstående” men på en annan grund än man föreställt sig i förarbetena till fridskränkningsbrotten.s. 2031

2.Det är tydligt att dessa personer inte är de man tänkt på vid lagstiftningen, men skulle mycket väl kunna tänkas nå upp till det förhållande man kan ha med t.ex. en moster eller andra släktingar som inte ingår i den direkta familjen, men som enligt motiven kan omfattas av det nuvarande närståendebegreppet. Beroendeförhållandet till en vårdare skulle också kunna göra att situationen är allvarligare än i många fall när det avser släktingar utanför den direkta familjen. Det framstår som tydligt att fokus på nära relationer som ett familjefenomen har gjort att man inte ser alla nära relationer som kan förekomma. Fokus har därför kommit att hamna på själva familjen, möjligen på bekostnad av den utsatta situationen. Det innebär att vissa andra nära relationer, där utsattheten kan vara lika stor, inte kan bedömas som fridskränkningsbrott. Det skulle kunna argumenteras för att detta kan anses utgöra en brist i bestämmelsen?s. 2032

3.Samtidigt måste beaktas att utbrytningen av våld i nära relationer genom bestämmelsen i BrB 4:4a syftade till att reglera ett visst problem. Om man ska utgå från en särskilt utsatt situation så måste givetvis de förhållanden som avses vara lika kvalificerande som det som bestämmelsen i BrB 4:4a ska fånga. Därmed är det flera situationer som kan innebära en utsatthet, eller ett beroendeförhållande, som ändå skulle falla utanför bestämmelsens tillämpningsområde. En sådan situation skulle t.ex. kunna föreligga i förhållandet mellan en lärare och en elev. Anta att dessa inleder en relation. I ett sådant fall skulle eleven av olika anledningars. 2032

4.183 kunna befinna sig i en utsatt situation, bl.a. därför att läraren är samma person som sätter betyg på eleven. Samtidigt innebär inte detta att eleven befinner sig i en sådan situation som avses i BrB 4:4a.s. 2032

Sammanfattande kommentarer

1.Flera bestämmelser i brottsbalken anger idag att brott mot närstående ska ses som en försvårande omständighet vid bedömning av brott. Det framstår också som naturligt att den personkrets som kan omfattas av ett utökat straffansvar därför måste hållas relativt begränsad. En konsekvens av att begreppet närstående inte är definierat i brottsbalken blir dock att begreppet delvis har olika innebörd i olika bestämmelser och att den personkrets som omfattas därmed varierar.s. 2033

2.Sammanfattningsvis kan sägas att make, maka och deras biologiska barn i samtliga bestämmelser är att anse som närstående. Härutöver finns i vissa bestämmelser en utökad personkrets som är att anse som närstående. Det kan t.ex. handla om mor- och farföräldrar och andra nära släkt ingar. Utöver dessa personer omfattas personkretsen i vissa fall av någon som har ett liknande förhållande till gärningsmannen, där hänsyn kan tas till det närmare förhållandet till gärningsmannen, t.ex. en mycket nära känslomässig relation. När det gäller brott mot barn har det ansetts finnas behov av att i vissa fall utöka den personkategori som kan ansvara för brottet. Detta gäller särskilt i fråga om sexualbrott mot barn och då t.ex. styvföräldrar, fosterföräldrar eller andra omsorgspersoner som har en särskild ställning i förhållande till barnet.s. 2033

3.Med närstående i BrB 4:4a avses enligt motiven till bestämmelsen i första hand en person till vilken gärningsmannen har eller har haft ett förhållande, t.ex. någon som är eller har varit gift med gärningsmannen eller som sammanbor eller har sammanbott med denne under äktenskapsliknande förhållanden. Vidare inkluderas personer som är närstående till gärningsmannen på annat sätt, t.ex. gärningsmannens mor eller far, syster eller bror eller andra nära släktningar. Som närstående räknas också barn till gärningsmannen och barn till en person som gärningsmannen bor eller har bott med (styvbarn). Att någon är att betrakta som närstående innebär normalt sett, enligt motiven, att gärningsmannen och den kränkta bor eller har bott tillsammans.s. 2033

4.Av NJA 2004 s. 97 framgår att någon också kan vara att anse som närstående enligt BrB 4:4a utan att ha sammanbott med gärningsman184 nen. I dessa fall avses i första hand vuxna parrelationer som präglats av en känslomässig och praktisk bindning som är jämförlig med ett samboförhållande och som kan göra att den kränkta befinner sig i en särskilt utsatt situation. Ett par kan emellertid betraktas som närstående även om det inte föreligger en praktisk bindning. Om en praktisk bindning saknas torde det krävas att den känslomässiga bindningen är så stark att den själv utgör grund för att den kränkta befinner sig i en sådan särskilt utsatt situation som kan motivera att paret bedöms vara närstående. Så kan t.ex. vara fallet när det gäller omyndiga i en parrelation. I flera avgöranden hänvisas till den särskilda utsatthet som den unga befunnit sig i p.g.a. relationen. Tonåren är en period när barnet skapar sin egen identitet och separerar sig själva från föräldrarna, vilket i sig kan innebära att den unga är särskilt sårbar. En destruktiv kärleksrelation torde därför inte sällan kunna innebära att den unga befinner sig i särskilt utsatt situation.s. 2033

5.I andra fall som rör unga hänvisas till vårdnadshavarens ansvar och bestämmanderätt över den unga, som grund för att den praktiska bindningen till gärningsmannen saknas och att de unga därmed inte är att anse som närstående. Med hänvisning till att föräldrarna är de som står för den ungas trygghet, dvs. att tryggheten så att säga finns någon annanstans än i den våldsamma relationen, har den unga i vissa fall inte ansetts befinna sig i en särskilt utsatt situation, trots allvarligt våld och en kontrollerande situation. Detta skulle kunna kopplas till att möjligheten till kontinuerligt våld, genom att familjetryggheten finns utanför relationen, eventuellt kan sägas vara mindre än i en relation mellan vuxna. Genom fokus på hushållsgemenskap och vårdnadshavares ansvar och bestämmanderätt kan det ändå ifrågasättas om det vid bedömningen i dessa fall bortses från andra faktorer när det gäller utsattheten, dvs. vad det innebär att vara tonåring. Med utgångspunkt i bestämmelsen syfte torde det centrala för bedömningen av om någon är att anse som närstående ligga i att den kränkta personen, genom förhållandet, befinner sig i en särskilt utsatt situation. I sådana fall skulle omständigheter som antingen praktisk eller känslomässig bindning utgöra bedömningsgrunder för att en sådan situation föreligger.s. 2034

6.Frågan uppkommer då också om en enbart praktisk bindning till gärningsmannen kan göra att två personer är att anse som närstående. Det hovrättsfall där en man och en kvinna sammanbott utan att ha en kärleksrelation skulle kunna peka på att så är fallet. Dock uppkommer frågan om vad som läggs i begreppet praktisk och känslomässig bindning. I fal-s. 2034

7.185 let anges att mannen och kvinnan sett sin relation som en relation mellan syskon, vilket ändå kan tyda på förekomsten av någon slags känslomässig bindning. Om det med begreppet känslomässig bindning, när det inte rör sig om en familjesituation, inte förutsätts att det ska vara fråga om en sexuell relation, skulle en relation mellan sammanboende vänner, vilket ju egentligen här var fallet, också anses omfatta en känslomässig bindning på samma sätt som när man talar om en känslomässig bindning mellan just syskon, om den kränkta befinner sig i en särskilt utsatt situation.s. 2034

8.Med tanke på de olika familjekonstellationer som förekommer i samhället idag skulle det kunna anses önskvärt att närstående i BrB 4:4a var tydligare definierat och att det klargörs vilka situationer, där det inte rör sig om någon som är direkt närstående, som kan anses så skyddsvärda att de ändå ska kunna omfattas av bestämmelsen. Fridskränkningsutredningen konstaterade att den praxisgenomgång som gjorts visade att upprepade kränkningar mot en närstående eller tidigare närstående person i en klar majoritet av fallen bedömts som fridskränkningsbrott och inte som enskilda gärningar, vilket inneburit en generell höjning av straffvärdet för upprepad brottslighet i nära relationer. Härmed, menade utredningen, har det särskilt straffvärda i att utsätta en närstående eller tidigare närstående för upprepade kränkningar som innefattar fridskränkningar fångats upp i den straffrättsliga bedömningen. Närståendebegreppet och de problem som är förknippade därmed – vilket faktiskt avgör vilka fall som fångas upp av bestämmelsen – behandlas däremot varken i utredningen eller i propositionen. 186s. 2035