eller förvaltare

1.Tidigare har förespråkats att god man och förvaltare i första hand ska betraktas som bevakare av den enskildes intressen och behov, och i andra hand som ställföreträdare i samband med rättshandlingar. Dessa två roller står dock i nödvändig relation till varandra. Utan det behovs- och intressebevakande elementet kan den gode mannen eller förvaltaren svårligen veta vilka rättshandlingar i den enskildes namn som behöver företas.s. 71

2.Därtill kan även en tredje roll identifieras inom ramen för ett uppdrag som god man eller förvaltare: en sysslomannaroll. Förvaltningsåtgärder rörande tillgångar ingår i den gode mannens eller förvaltarens uppdrag. Har den enskilde skulder, kan kontakt behöva tas med kreditgivare för att säkerställa att skuldsituationen inte förvärras och en plan kan läggas upp för återbetalning. Behöver den enskilde hjälpinsatser från det allmänna behöver en ansökan om sådant stöd initieras och uppgifter lämnas för utredning.s. 71

3.I den aktuella diskursen omtalas dock god man och förvaltare som enbart ställföreträdare, vilket kan sägas ge en missvisande bild av vad instituten innebär. Benämningen kan också leda tanken fel i tolkningens. 71

4.325 av reglerna om uppdraget. Den gemensamma ramen för uppdraget är att en god man eller förvaltare ska bevaka den enskildes rätt, förvalta dennes egendom och sörja för dennes person (FB 12:2). Genom förordnandets formulering i det enskilda fallet kan uppdraget vara begränsat. Oberoende av hur uppdraget begränsats, innehåller det dock alltid rollerna som behovs- och intressebevakare och som ställföreträdare.s. 71

Bevaka rätt, förvalta egendom och sörja för person

1.Uppdraget som anges i gällande reglering för gode män och förvaltare, är detsamma som tidigare gällde för en förmyndare för en omyndigförklarad person. Som visats ovan skulle en förmyndare för en omyndigförklarad ”vårda myndlingens rätt och främja hans bästa”, ”förvalta myndlingens förmögenhet” och ”sörja för myndlingens person”. Nuvarande kap. 12 i FB med rubriken ”Allmänna bestämmelser om förmyndares, gode mäns och förvaltares verksamhet” infördes år 1995, och ersatte därmed det tidigare kap. 13 som i princip stått oförändrat sedan FB infördes år 1949. Av FB 12:2 st 1, under rubriken ”Gode mäns och förvaltares skyldigheter”, anges att:s. 72

2.Gode män och förvaltare skall, i den mån det följer av deras förordnande,s. 72

3.bevaka rätten för de personer de företräder, förvalta deras tillgångar ochs. 72

4.sörja för deras person. Som synes är den nu gällande uppdragsbestämningen i det närmaste identisk med förmyndarens plikter enligt dåvarande kap. 13 i FB.s. 72

5.FB 12:2 får betraktas som en reglering av vad en god man eller förvaltare är skyldig att göra. Av FB 12:3, under rubriken ”Gemensamma bestämmelser” följer hur uppdraget ska utövas:s. 72

6.Förmyndare, gode män och förvaltare skall omsorgsfullt fullgöra sina skyl-s. 72

7.digheter och alltid handla på det sätt som bäst gagnar den enskilde. Denna beskrivning av hur uppdraget ska utövas kan jämföras med vad som gällde för hur förmyndaren till en omyndigförklarad skulle utföra sitt uppdrag enligt FB 13:4:s. 72

8.”[…] med omsorg och nit vårda myndlingens rätt och främja hans bästa.” 326 I både lagrummen talas om omsorg(sfullhet) och att målsättningen ska vara den enskildes bästa. Skillnaden mellan dåvarande FB 13:4 och nu gällande FB 12:3 får, utöver språkbruket, främst anses ligga i att FB 12:3 enbart anger hur uppdraget ska utövas. Att vårda någons rätt som var knutet till att främja någons bästa i FB 13:4, har i dagens reglering sin närmaste motsvarighet i skyldigheten enligt FB 12:2 att bevaka rätten för den som företräds. Helt överensstämmande kan dock inte dessa två uttryck anses vara. ”Bevaka” får anses ha en mer distanserad innebörd än ”vårda”. I det senare uttrycket ligger språkligt sett en tydligare uppmaning om aktivitet.s. 72

9.Det kan även noteras den skillnad som ligger i att ”vårda rätt” i tidigare reglering var direkt sammanskrivet med skyldigheten att främja den enskildes bästa. I dagens FB är den rättsliga bevakningen inte samreglerad med skyldigheten att alltid handla på det sätt som bäst gagnar den enskilde. FB 12:3 anger en generell skyldighet för en god man eller förvaltare att alltid handla på det sätt som bäst gagnar den enskilde. Denna uppdelning, där FB 12:2 reglerar vad som ska göras, och FB 12:3 hur det ska göras, kan vara en förklaring till att gode män och förvaltare idag enbart omtalas som ställföreträdare, trots att uppdraget innefattar fler och större uppgifter än så. Övergripande handlar det om att bevaka och vårda den enskildes intressen med hans eller hennes bästa för ögonen.s. 73

10.Före år 1975 var det huvudsakliga syftet och den huvudsakliga uppgiften för en förmyndare för en omyndigförklarad att förvalta egendom (förmögenhet). Det kan förklara att de flesta reglerna i FB angående god mans eller förvaltares uppdrag avser just egendomsförvaltning. Regler om olika förvaltningsåtgärder och behov i samband därmed av samtycke från överförmyndarens sida, återfinns i FB kap. 14. En viss typ av rättslig bevakning regleras också särskilt i FB kap. 15, nämligen familjerättsliga frågor om arv, testamente och bodelning.s. 73

11.327s. 73

12.Vad gäller tillvaratagandet av den enskildes personliga intressen, att ”sörja för person”, finns inga regler som uttryckligen avser en god mans eller förvaltares uppdrag i denna del. Att så är fallet kan tyckas förvånande mot bakgrund av de förändringar som genomfördes vad gällde uppgiftsbestämningen för förmyndare och gode män år 1975, då det genom lagändring förtydligades att uppgiften att sörja för person var lika viktig som att förvalta den enskildes egendom. Som ett sätt att markera att uppdraget inte i huvudsak handlade om att bevara någons egendom, infördes i FB 13:4 en skyldighet att se till att den enskildes medel kom till myndlingens nytta.s. 74

13.År 1995 förtydligades vad som ska avses med ”nytta”. FB 12:4 fick då nu gällande lydelse:s. 74

14.Den enskildes medel skall i skälig omfattning användas för hans eller hen-s. 74

15.nes uppehälle, utbildning och nytta i övrigt. De medel som inte användss. 74

16.för sådana ändamål skall placeras så att tillräcklig trygghet finns för derass. 74

17.bestånd och så att de ger skälig avkastning. Med ”nytta i övrigt” menas enligt förarbetena vård, rekreationsresa, ett bättre boende eller liknande. Likheterna mellan FB 12:4 och vad som gäller för en vårdnadshavare enligt FB 6:2 är slående. En vårdnadshavare ska bevaka att barnet får tillfredsställande försörjning och utbildning.s. 74

18.FB 12:4 pekar även på andra intressanta förhållanden. Dels framgår att det uppenbart är en uppgift för den som hanterar den enskildes tillgångar att se till att dessa används till dennes nytta. Dels får egendomsförvaltningens mål, genom angivelsen om att överskjutande medel ska placeras med trygghet och skälig avkastning, uppfattas vara att det även i framtiden ska finns de medel som kan behövas för den enskildes uppehälle etc. FB 12:4 kan därmed uppfattas som ett lagrum som anger vad som gäller för att sörja för person, även om så inte uttryckligen sägs.s. 74

19.I samband med reformen år 1989 diskuterades om uppgiften att ”sörja för person” alltjämt skulle vara en legal ställföreträdares skyldighet. Det ansågs inte självklart, med tanke på det vid denna tidpunkt väl utbyggda sociala trygghetssystemet. Föredraganden argumenterade dock för att behålla uppdragsdelen på följande sätt:s. 74

20.”Även om ansvaret att sörja för en hjälpbehövandes person i stor utsträck-s. 74

21.ning har övergått på de organ som berörs av den nu behandlade lagstift328s. 74

22.ningen [SoL och OmsL, min anm.], faller flera av de uppgifter som i dags. 75

23.ankommer på gode män enligt 18 kap. 3 § föräldrabalken utanför dennas. 75

24.reglering. Jag tänker då i första hand på biträde med rättsliga och ekono-s. 75

25.miska angelägenheter men även på vissa funktioner inom det personligas. 75

26.området. Exempelvis bör kontakter med myndigheter skötas av andra äns. 75

27.kontaktpersoner […].” En god mans funktion är att biträda – genom rättshandlingar eller i faktisk mening – i rättsliga, ekonomiska eller personliga angelägenheter. Men det finns en begränsning i ansvaret för den enskildes person. Det faktiska vårdansvaret, i betydelsen ansvaret för att ge vård eller omvårdnad som den enskilde behöver, vilar på det allmänna. Den gode mannen eller förvaltaren har det rättsliga ansvaret att bevaka och påtala den enskildes personliga behov av vård, stöd eller annan hjälp.s. 75

28.Uppdragsbeskrivningen för gode män och förvaltare kan uppfattas som otydlig. Med utgångspunkt i institutens syften att tillhandahålla hjälp, och för förvaltarskapets del att skydda den enskilde, kan dock en sådan förhållandevis vag angivelse av uppdraget som råder betraktas som fullt tillräcklig. Det är ogörligt att närmare ange vad som ska vara uppdraget eller uppgifter när individuella fall kan kräva högst varierande hjälpåtgärder. Den hjälpbehövandes behov och önskemål (om sådana kan uttryckas) i det enskilda fallet bör styra vilka uppgifter dennes enskilde gode man eller förvaltare får.s. 75

Bevaka, förvalta, sörja – ett uppdrag eller flera?

Sidoordnade och alternativa uppdragsdelar?

1.Genom det krav på anpassning av uppdraget som framgår av FB 11:7 och den uppmaning om begränsning som uttalats i förarbeten avseende godmanskapet, ska i samband med ett anordnande prövas om uppdragets omfattning kan anpassas till den enskildes behov. Frågan är därvid hur denna begränsning ska ske. I praxis sker anpassningen ofta genom att antingen bevaka rätt, förvalta egendom eller sörja för person utesluts ur förordnanden. Denna praxis skapar dock både rättsliga och faktiska svå-s. 75

2.329 righeter, varför frågan är om det är på nämnda sätt som uppdragen ska begränsas och anpassas.s. 75

3.Regleringen i FB 12:2 st 1 som anger vad som är god mans eller förvaltares uppdrag, tolkas i rådande rättstillämpning som att ett förordnande kan avse endera eller samtliga av de tre uppgifter som räknas upp. Bevaka rätt, förvalta egendom och sörja för person betraktas alltså som olika, sidoordnade och alternativa uppgiftsområden. Begränsningar av uppdrag sker genom att någon eller flera av dessa uppdragsdelar utesluts ur gode mäns och förvaltares förordnanden. Varken i förarbeten eller i rättspraxis finns dock något tydligt stöd för att det är på det sättet som god mans eller förvaltares uppdrag ska begränsas. Inte heller återfinns i rättskällorna några definitioner av vad uppdragsdelarna innebär, vilket skapar en rad problem. Inte bara blir det svårt att i utformningen av förordnandet matcha den enskildes hjälpbehov mot en odefinierad uppdragsdel. Det uppstår även problem vad gäller behörighetsgränser för legala ställföreträdare med så kallade begränsade uppdrag. Det blir även svårt att avgöra vilka skyldigheter den enskilde gode mannen eller förvaltaren ska anses ha.s. 76

4.I tidigare avsnitt har argumenterats för att en restriktiv hållning vid prövningen av hjälpbehovens omfattning förefaller mindre betydelsefull när fråga är om ett godmanskap än när fråga är om ett förvaltarskap, eftersom det sistnämnda begränsar den enskilde dennes sakliga rättshandlingsförmåga och även kan beslutas mot den enskildes vilja. Frågan för detta avsnitt är på vilket sätt uppdragen ska begränsas. Ska omfattningen begränsas genom uteslutande av endera av de uppdragsdelar som anges i FB 12:2, eller kan omfattningen bestämmas på något annat sätt? 330 För att besvara den frågan undersökas först möjligheterna att från rättsligt respektive praktiskt perspektiv definiera och dra gränser mellan uppdragsdelarna.s. 76

Är rättslig gränsdragning mellan uppdragsdelarna möjlig?

1.Om endera uppdragsdelen ska kunna uteslutas ur ett förordnande bör det stå klart vad som därmed utesluts, liksom det också bör stå klart vad som innefattas. Lagtexten i FB 12:2 ger ingen ledning för bestämning av vad som ska avses ingå i en god mans eller förvaltares uppdrag. Det framgår endast att uppdraget, i den mån det följer av förordnandet, innefattar att bevaka rätt, förvalta tillgångar respektive sörja för person.s. 77

2.I samband med reformen av regleringen år 1995 angavs att uppgifterna i FB 12:2 knyter an till FB 11:4 (och 11:7), vari samma uttryck förekommer för att ange i vilka ”hänseenden” en enskild kan behöva hjälp från en god man eller förvaltare. Det pekas även på att förordnandet kan vara begränsat ”till att avse bevakning av den enskildes rätt i något bestämt avseende eller förvaltning av vissa angivna tillgångar”.s. 77

3.När godmansinstitutet förändrades år 1975, uttalades i förarbetena att en god man i allt väsentligt skulle ha samma uppgifter som en förmyndare för en omyndigförklarad person, inklusive uppdragsdelen att sörja för person. Vad som närmare avsågs med dessa uppgifter klargjordes dock inte. I en lagkommentar år 1976 uttalades att:s. 77

4.”Överhuvud synes lagstiftaren ha utgått från att tillämpningen skall anpas-s. 77

5.sas efter behoven. Man har inte utrett hur gode mannen skall fatta sins. 77

6.uppgift och hur långt han skall driva sina åtgärder i fråga om förmögen-s. 77

7.hetsförvaltningen. 18 kap 8 § FB säger endast att hithörande bestämmelsers. 77

8.om förmyndare och omyndigs egendom skall i tillämpliga delar gälla meds. 77

9.avseende på god man och egendom som ”skall förvaltas av god man” meds. 77

10.iakttagande av vissa undantagsföreskrifter som inte ger någon ledning.” Den beskrivna oklarheten har bestått i 40 år.s. 77

11.331s. 77

12.I samband med 1989 års reform ändrades FB 13:3 och 13:4 på så sätt att det i 13:3 stadgades att det var (ett barns) förmyndares plikt att ”med omsorg och nit vårda myndlingens rätt och främja hans bästa. Härvid skall förmyndaren se till att myndlingens medel används till nytta för myndlingen”. Av FB 13:4 framgick att vad som sades i 3 § också gällde för en god man och en förvaltare i förhållande till den som godmanskapet eller förvaltarskapet avser. Angående god mans och förvaltares plikter anfördes följande i lagrummets specialmotivering:s. 78

13.”Vilka insatser som gode män och förvaltare mera i detalj skall göra blir is. 78

14.första hand beroende av hur deras förordnande är utformat. De huvudupp-s. 78

15.gifter som kan komma i fråga är, som framgår av 11 kap. 4 och 7 §§, atts. 78

16.bevaka huvudmannens rätt, förvalta huvudmannens egendom eller sörja förs. 78

17.hans person. I många fall torde emellertid gränser komma att dras snävare,s. 78

18.så att den gode mannen eller förvaltaren får i uppgift att t. ex. förvalta ens. 78

19.viss närmare angiven egendom […]. I ett uppdrag att förvalta viss egendoms. 78

20.ingår i regel uppgiften att bevaka huvudmannens rätt inför domstol ochs. 78

21.andra myndigheter i angelägenheter som rör egendomen. Vilka insatser soms. 78

22.krävs av den gode mannen eller förvaltaren blir också i någon mån beroendes. 78

23.av uppdragets längd.” (mina kurs.) Det talas om bevaka rätt, förvalta egendom och sörja för person som ”huvuduppgifter” i en svävande betydelse; uppdraget kan vara ”snävare”, en förvaltningsuppgift kan samtidigt innebära en rättslig bevakningsuppgift, och uppdragets längd över tid kan påverka de insatser som kan krävas av den gode mannen eller förvaltaren. Uttalandet ger föga ledning för hur begränsning av uppdrag ska ske.s. 78

24.Inte heller i andra rättskällor ges någon närmare ledning för bedömning av uppdragets omfattning. I den sparsamma doktrinen upprepas i princip enbart vad som framkommer av FB 12:2. I mer praktiskt inriktad litteratur på området exemplifieras vad som kan ingå i uppgifterna med avsikt att underlätta för en god man eller förvaltare att förstå sitt uppdrag. I sagda litteratur framhålls ”sörja för person” som det 332 mest besvärliga uppdraget att i praktisk mening definiera, och ”bevaka rätt” som det minst besvärliga. Som kommer visas nedan kan det dock anses lika problematiskt att definiera och särskilja alla uppdragsdelarna från varandra.s. 78

Är praktisk gränsdragning mellan uppdragsdelarna möjlig?

1.Av förarbetena till reformen år 1989 framgår att lagstiftaren själv funnit att gränsen mellan de olika uppdragsdelarna för en god man eller förvaltare kan vara svår att dra, beroende av att praktiska angelägenheter ofta är svåra att renodla. Exempelvis anför föredraganden som skäl för att den nyinrättade förvaltaren ska kunna förordnas (även) för att sörja för den enskildes person, att:s. 79

2.”På samma sätt som när det gäller gode män bör en förvaltare vidare kunnas. 79

3.få i uppdrag att sörja för huvudmannens person. Även om förvaltaren intes. 79

4.uttryckligen har fått en sådan uppgift, måste han hålla sig informerad oms. 79

5.huvudmannens personliga förhållanden. Skall förvaltaren syssla med egen-s. 79

6.domsförvaltning, bör han vara skyldig att se till att medlen i skälig omfatt-s. 79

7.ning används till huvudmannens nytta. När det i övrigt gäller den personli-s. 79

8.ga intressebevakningen bör samma principer gälla som för en god man. […]s. 79

9.Har huvudmannen fått en kontaktperson enligt socialtjänst- eller omsorgs-s. 79

10.lagen, bör förvaltaren givetvis samråda med denne, liksom med anhörigas. 79

11.och andra som har att bevaka huvudmannens personliga intressen.” Genom skyldighet att se till att huvudmannens medel används till hans eller hennes nytta (FB 12:4), kan sägas att det inom uppdraget att förvalta huvudmannens egendom, alltid finns en personlig intressebevakning och skyldighet att sörja för den enskildes person. Den som enligt sitt förordnande ska förvalta den enskildes egendom har således, även om förordnandet inte innefattar att sörja för person, genom FB 12:4 en skyldighet i egenskap av den som har makten över tillgångarna, att i samråd med anhöriga eller andra närstående tillse att den enskildes medel kommer denne till nytta. Förvaltningen av, ansvaret för, egendomen kan på så vis inte särskiljas från ett ansvar för den enskildes personliga behov.s. 79

12.333s. 79

13.Diskussionen fördes på ett likartat sätt i den allmänna motiveringen avseende god mans uppgifter år 1989:s. 80

14.”Det är svårt att dra en skarp gräns mellan sådant bistånd som gäller eko-s. 80

15.nomiska eller rättsliga angelägenheter eller hjälp i mer personliga frågor.s. 80

16.Även om den gode mannens huvudsakliga uppgift skulle vara att syssla meds. 80

17.egendomsförvaltning, innebär det inte att han enbart skall se till att egen-s. 80

18.domen behåller eller ökar sitt värde. Det är också en viktig uppgift för dens. 80

19.gode mannen att se till att huvudmannens medel används till dennes nytta.s. 80

20.Bl. a. med hänsyn härtill måste den gode mannen ha god kännedom oms. 80

21.huvudmannens personliga förhållanden.” Personkännedom framstår som avgörande för att en god man eller förvaltare ska kunna fullgöra sina skyldigheter, inte endast när det handlar om att tillse att den enskildes medel används till dennes nytta i enligt med nuvarande FB 12:4 (tidigare 13:4), utan även i förhållande till ”rättsliga angelägenheter eller hjälp i mer personliga frågor”. Utan personkännedom är det svårt att veta något om vilka rättsfrågor som behöver bevakas eller i vilka typer av personliga frågor som den enskilde behöver hjälp. Enligt specialmotiveringen till dåvarande FB 13:4 menades med personkännedom att den gode mannen eller förvaltaren ska hålla sig informerad om den enskildes boendeförhållanden, behov av vård eller social service, samt omfattning och behov av sociala kontakter och rekreation.s. 80

22.Ställt i relation till ”nyttan” enligt FB 12:4 och det faktum att uppdragsbestämningen ska baseras på den enskildes behov, framstår det som rimligt att uppställa ett krav på personkännedom inte bara angående den enskildes levnadsomständigheter utan även dennes personliga preferenser och önskemål. Om den gode mannen eller förvaltaren inte sedan tidigare har personkännedom på grund av exempelvis av släktskap, kan sådan införskaffas genom andra personer som står den enskilde nära. Det ställs inget krav på att en god man eller förvaltare måste ha en personlig relation till den han eller hon företräder. Men den legala ställföreträdaren uppmuntras att samråda med anhöriga och eventuell vårdpersonal om hur medlen kan komma till nytta, och det påtalas särskilt att det inte är meningen att en god man eller förvaltare ska ta ifrån anhöriga uppgifter som de vill och ”lämpligen bör ha hand om”. 334s. 80

23.Det personansvar som ligger inom uppdragsdelen sörja för person uppkommer enligt föredragandens. 81

24.”[…] naturligtvis i första hand när det uttryckligen framgår av förordnandet.s. 81

25.Men även i andra fall torde den gode mannen eller förvaltaren många gång-s. 81

26.er vara skyldig att svara för en viss personlig intressebevakning. Detta följers. 81

27.bl. a. av bestämmelsen om att den som förvaltar huvudmannens medel skalls. 81

28.se till att de i skälig omfattning används till huvudmannens nytta. För atts. 81

29.kunna uppfylla detta krav måste den gode mannen resp. förvaltaren skaffas. 81

30.sig kännedom om huvudmannens personliga förhållanden och undersöka is. 81

31.vilket avseende medlen kan göra mest nytta.” Det får anses klart att personlig intressebevakning är ofrånkomlig, även om en god man eller förvaltare i sitt förordnande enbart har fått uppgiften att förvalta egendom. Omvänt kan det även sägas att uppdraget att sörja för person svårligen kan fullgöras utan de andra två uppdragsdelarna. Om den gode mannen eller förvaltaren ska kunna agera för att tillgodose den enskildes behov behöver han eller hon sannolikt både ha kontrollen över den enskildes ekonomi och ett uppdrag att bevaka den enskildes rätt.s. 81

32.I praktiken förekommer många situationer då alla tre uppdragsområden sammanflätas med varandra. Ett exempel kan konstrueras för att illustrera hur komplicerat det kan vara att särskilja de tre uppdragsområdena från varandra. Att se till att den enskildes medel kommer till dennes nytta i övrigt i enlighet med FB 12:4 kan, som framgått ovan, ha olika innebörder. Det kan innebära att tillgångar används till att bekosta något som den enskilde personligen behöver, tycker om att göra eller vill ha. Men det kan lika gärna tänkas att den enskildes medel skulle kunna användas för att bekosta en rättslig tvist som, om den utfaller till den enskildes fördel, är till personlig eller ekonomisk nytta för den enskilde.[^1000] Exempelvis skulle en god man eller förvaltare kunna besluta att anlita en advokat för att driva en arvstvist. I ett sådant scenario kan den gode mannen eller förvaltaren anses samtidigt bevaka den enskildes rätt och sörja för hans eller hennes person – men dessa uppgifter möjliggörs i och genom ansvaret för den enskildes egendom. Det blir således svårts. 81

33.335 i scenariot ovan att avgöra var den ena uppgiften börjar och den andra slutar.s. 81

34.På likartat sätt är det svårt att dra gränser mellan uppdragsdelarna när en sådan vanligen förekommande syssla för en god man eller förvaltare som att betala den enskildes bostadshyra betraktas. Vilken uppdragsdel uppfyller den gode mannen eller förvaltaren då? Bevakar han den enskildes rätt i hyresförhållandet? Sörjer han för den enskildes personliga behov av att han en bostad? Eller hanterar han inkomster och utgifter inom ramen för uppdragsdelen förvalta egendom?s. 82

35.Genom de givna exemplen framgår att det i praktiken är svårt att renodla de olika uppdragsområdena. De faktiska situationer där en god man eller en förvaltare på olika sätt kan behöva agera för att hjälpa den enskilde, låter sig svårligen sorteras i de fack som benämns ”bevaka rätt”, ”förvalta egendom” respektive ”sörja för person”.s. 82

En omtolkning av uppdraget

1.En slutsats som ligger nära till hands mot bakgrund av svårigheterna att särskilja uppdragsdelarna från varandra, är att de inte bör särskiljas. Alla tre uppgifter utförs samtidigt i många situationer och dessutom får de i många praktiska situationer anses förutsätta varandra. Det är en obesvarad fråga hur exempelvis den enskildes personliga behov ska kunna tillgodoses av en god man eller förvaltare utan att denne förfogar över den enskildes ekonomiska tillgångar eller utan att den gode mannen eller förvaltaren företräder den enskilde vid företagande av rättshandlingar.s. 82

2.Vänder man på perspektiven och riktar blicken mot den hjälpbehövande kan även ifrågasättas det rimliga i ett antagande om att en person på grund av sitt tillstånd vara oförmögen att själv hantera exempelvis sina ekonomiska angelägenheter, men inte att bevaka sin rätt eller sörja för sina personliga behov? Om någon på grund av exempelvis en utvecklingsstörning har en nedsatt förmåga att fatta beslut eller att förstå och hantera mer komplexa sammanhang, borde denna oförmåga rimligen avse både att bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller att sörja för sin person. Tilläggas kan också att det är mycket svårt att tänka sig en rättshandling som inte antingen avser den enskilde som person eller dennes egendom. Möjligheten för en legal ställföreträdare att enbart vara skyldig att bevaka någons rätt framstår därmed som omöjlig.s. 82

3.Med tanke på de svårigheter och problem som är förenade med praktiken att begränsa uppdrag genom att utesluta antingen endera av uppdra336 gets delar, framstår behovet av en omtolkning av denna fråga som stort. I den senaste översynen och utredningen av förmynderskapsrätten år 2004 föreslås också, av liknande skäl som ovan, en lagändring innebärande att indelningen av uppdragen skulle stå mellan ”personliga angelägenheter” respektive ”ekonomiska angelägenheter”, vilka båda skulle inkludera rättslig bevakning.[^1001] Utredaren påpekade samtidigt att även en sådan indelning kan innebära problem och att:s. 82

4.”[…] användningen av termerna ekonomiska och personliga angelägenheters. 83

5.är en grovuppdelning. […] [E]n konkretisering av uppdraget med anpass-s. 83

6.ning till de individuella behoven är önskvärd och bör rekommenderas i 11s. 83

7.kap. FB i fråga om förordnande såväl av god man som av förvaltare. I lag-s. 83

8.texten bör också klargöras att uppgifterna att bevaka den enskildes rätt ochs. 83

9.att företräda honom är självklara inslag i ett uppdrag, vare sig det är inriktats. 83

10.på ekonomiska eller personliga frågor.” Det framgår klart och tydligt av FB 12:2 att det är en god mans eller förvaltares skyldighet att bevaka rätten för den som han företräder, förvalta dennes egendom och sörja för dennes person. Uppdraget, i singularis, är således alla dessa tre delar: att bevaka rätt, förvalta egendom och sörja för person. Genom en bisats inskjuts ”i den mån som framgår av förordnandet”. Anpassning av uppdraget kan ske genom förordnandets utformning, men avseende det som förordnandet anger är uppdraget att bevaka, förvalta och sörja. Dessa tre delar ingår alla i det legala uppdraget.s. 83

11.Ska uppdragets omfattning begränsas, kan det ske på det sätt som framgår av FB 11:7 st 2 – genom att en viss faktisk angelägenhet, egendom eller liknande anges. Möjligheten att anpassa, i betydelsen begränsa uppdraget, är också betydelsefull framförallt när fråga är om förvaltarskap, som inskränker den enskildes möjligheter till självbestämmande och rättshandlande. Men utgångspunkten vid bestämningen av uppdragets omfattning i det enskilda fallet kan inte vara att fråga efter hur ett uppdrag kan begränsas, utan vad den enskilde i generell mening utifrån sitt tillstånd kan behöva hjälp med från en legal ställföreträdare. Syftet med godman- respektive förvaltarskap är att se till att den enskilde får hjälp som han eller hon på grund av sitt tillstånd behöver för att kunna vara ett aktivt rättssubjekt som andra och att kunna få sina intressen värnade och behov tillgodosedda som andra, utan funktionsnedsättningar, sjukdomar eller andra svaghetstillstånd.s. 83

12.337s. 83

13.Gränsdragningar mellan uppdragsdelar blir en icke-fråga om en god man och förvaltare anses ha en huvuduppgift: att bevaka och se till att den enskildes intressen tillvaratas och att dennes behov blir tillgodosedda. Behoven kan tillgodoses antingen genom den enskildes egna medel eller på andra sätt. Inom ramen för denna huvuduppgift ingår att både bevaka och som ställföreträdare företa rättshandlingar, rättsliga angelägenheter av både privat- och offentligrättsligt slag såsom avseende det sociala trygghetssystemet, och att för den enskildes behov förvalta dennes egendom och se till att den kommer till den enskildes nytta.s. 84

14.Behörigheten att företräda den enskilde i samband med rättshandlingar är avgörande för att en god man eller förvaltare ska kunna fullgöra sin huvuduppgift. De faktiska situationer då ställföreträdarbehörighet behövs, utgår från vad den enskilde vid olika tidpunkter behöver hjälp med, och kan inte i förväg fastställas. I NJA 1999 s. 691,[^1002] där fråga var om omfattningen av ett godmanskap, resonerade HD på följande sätt:s. 84

15.”Av utredningen framgår att [N.N.] på grund av flera svåra funktionshinders. 84

16.behöver hjälp inte bara med att bevaka sin rätt och att förvalta sin egen-s. 84

17.dom utan även att sörja för sin person. […] Det förhållandet att [mam-s. 84

18.man] redan hjälper sin son i sådana angelägenheter kan inte anses utgöras. 84

19.skäl mot att hennes godmanskap får omfatta uppgiften att sörja för sonenss. 84

20.person. Tvärtom framstår det som naturligt att godmanskapet får omfattas. 84

21.även denna uppgift.” Om underinstansernas beslut inte hade ändrats av HD skulle konsekvensen ha blivit att den gode mannen skulle saknat behörighet att företräda den enskilde i personliga angelägenheter. Redan det konstaterandet är allvarligt, med tanke på att den enskilde uppenbart saknade förmåga att själv ombesörja sina personliga angelägenheter. Än mer bekymmersamt hade det varit med tanke på att det skulle ha varit högst oklart vad som uteslöts behörighetsmässigt. HD:s domskäl ger stöd åt här förespråkade uppfattning att ett uppdrags omfattning måste bestämmas med utgångspunkt i vilka angelägenheter den enskilde i generell mening kan behöva hjälp med, inte vilka angelägenheter som i praktiken redan kan anses fungera väl utan att en legal ställföreträdare ges ansvar för att bevaka dem.[^1003] 338s. 84

22.Omtolkas uppdraget på det sätt som här föreslås, kan också ett praktiskt problem lösas med ”begränsade uppdrag” i betydelsen att någon eller flera av det legala uppdragets delar har uteslutits ur förordnandet. Eftersom det inte finns några definitioner av vad som avses med att bevaka rätt, förvalta egendom eller sörja för person är det svårt att dra behörighetsgränser. De odefinierade uppdragsdelarna lämnar fritt spelrum för tolkning.[^1004] Företag, banker, förvaltningsmyndigheter och till och med domstolar kan med egna tolkningar av de uppdragsdelar som ingår eller inte ingår i ett förordnande, ifrågasätta behörigheten och till och med neka den legala ställföreträdaren att rättshandla i den enskildes namn.[^1005] En sådan situation får anses högst otillfredsställande. Problemet försvinner dock om förordnanden antingen formuleras som ”fulla” ellers. 85

23.339 obegränsade uppdrag, alternativt anger vilka faktiska angelägenheter som omfattas eller inte omfattas av uppdraget.s. 85

24.Tolkas uppdraget på ovan föreslaget sätt blir konsekvensen att det i många fall kan blir svårt att se varför ett uppdrag skulle begränsas. Det är dock stor skillnad på att tala om ifall det finns en god man eller förvaltare som kan agera för den enskildes räkning om och så som den enskilde önskar (om vilja kan uttryckas), eller om en individ fråntas sin sakliga förmåga rättshandla.s. 86

Begränsning av den legala ställföreträdarens uppdrag

1.På grund av förvaltarskapets långtgående effekter i den enskildes privata rättssfär är det angeläget att ett förvaltarförordnande anpassas till behoven i det enskilda fallet. Anpassningen kan ske på olika sätt. Av FB 11:13 framgår att om omständigheterna motiverar det kan flera gode män eller förvaltare förordnas för den enskilde. Ett sätt att anpassa omfattningen av ett förvaltarskap utan att den enskilde ställs utan legal ställföreträdare i vissa angelägenheter, är således att anordna ett godmanskap för vissa angelägenheter och ett förvaltarskap för andra. Antingen med samma person som både god man och förvaltare, eller med olika personer i de respektive uppdragen.[^1006]s. 86

2.Ett annat sätt att anpassa uppdragets omfattning följer av FB 11:7 st 2:s. 86

3.Förvaltaruppdraget skall anpassas till den enskildes behov i varje särskilt falls. 86

4.och får begränsas till att avse viss egendom eller angelägenheter eller egen-s. 86

5.dom överstigande ett visst värde.” Av specialmotiveringen till detta lagrum framgår följande:s. 86

6.”I denna föreskrift ligger en möjlighet, som inte finns vid de nuvarandes. 86

7.omyndigförklaringarna, att avgränsa uppdraget för en förvaltare så att dets. 86

8.passar varje enskilt fall. Detta kan ses som en vidareutveckling av den möj-s. 86

9.lighet att ta hänsyn till varje enskilds behov som enligt 4 § finns vid etts. 86

10.förordnande av god man. Med stöd av bestämmelsen kan en förvaltare t. ex.s. 86

11.förordnas att förvalta en viss angiven fastighet eller att företräda huvudman-s. 86

12.nen vid ingående av kontokreditförbindelser eller kreditköp och andra låne-s. 86

13.avtal. I fall då den enskilde uppbär pension eller annan löpande inkomsts. 86

14.kan det ofta vara lämpligt att låta honom själv disponera över en del, medans. 86

15.förvaltaren kan få till uppdrag att bestämma över resten. Motsvarande börs. 86

16.gälla när den enskilde har tillgångar på bank e. d. Det kan då vara lämpligts. 86

17.att en del av medlen sätts in på en räkning där den enskilde själv får göra 340s. 86

18.uttag, medan tillgångarna i övrigt sätts in på en eller flera räkningar soms. 87

19.förvaltaren bestämmer över […]. Ett förvaltarförordnande kan naturligtviss. 87

20.också omfatta en persons hela egendom, såväl lös som fast. En förvaltare kans. 87

21.då få i uppdrag att t. ex. ’företräda X i alla ekonomiska angelägenheter.’”[^1007]s. 87

22.(mina kurs.) Angående ett förvaltarskaps omfattning anfördes även följande:s. 87

23.”Även om ett förvaltarskap i första hand torde komma att avse en rent eko-s. 87

24.nomisk förvaltning, bör en förvaltare liksom en god man också kunna fås. 87

25.i uppdrag att företräda huvudmannen i angelägenheter av rättslig art. Ens. 87

26.förvaltare bör exempelvis kunna förordnas att företräda huvudmannen införs. 87

27.domstolar och andra myndigheter. Ett fall som jag tidigare har berört är närs. 87

28.den enskilde är i sådant psykiskt tillstånd att han saknar förmåga att själv förs. 87

29.sin talan i en process och dessutom motsätter sig ett godmansförordnande.s. 87

30.Även i t. ex. ärenden om rätt till bidrag eller till vård eller omsorg enligts. 87

31.sociallagstiftningen kan den typen av förvaltarförordnande bli aktuell.”[^1008] Mot bakgrund av lagtextens formulering och ovanstående två citat från förarbetena kan slutsatsen dras att det i varje enskilt fall ska företas en prövning av i vilken eller vilka praktiska angelägenheter som den enskilde har behov av en förvaltare; t ex för kreditförbindelser, i förhållande till en angiven fastighet, en viss typ av ärenden hos sociala myndigheter eller liknande. Förordnandet skall således formuleras på ett passande sätt för att fånga in de identifierade behov av skydd som finns i det enskilda fallet. Endast i dessa fall är det motiverat att ingripa med ett förvaltarskap.s. 87

32.Uppdraget för den som förordnas som förvaltare eller god man för en viss angelägenhet är att angående den eller de angelägenheter som förordnandet omfattar, i enlighet med FB 12:2 bevaka den enskildes rätt, förvalta dennes egendom och sörja för dennes person. I dessa uppdragsdelar ligger alltid de olika rollerna att bevaka den enskildes intressen och behov, att företa rättshandlingar i dennes namn när så behövs samt att agera som syssloman i de praktiska situationer som påkallas för att uppfylla uppdragets huvuduppgift: att bevaka och se till att den enskildes intressen tillvaratas och att dennes behov blir tillgodosedda.s. 87

33.341s. 87

Om den intresse- och behovsbevakande rollen

1.Utöver uppgiften att agera ställföreträdare i de lägen som detta behövs, är det svårt att generellt säga vilka praktiska uppgifter som ingår i god mans eller förvaltares uppdrag. Vad som behöver göras för att fullgöra skyldigheten att bevaka den enskildes rätt, förvalta den enskildes egendom respektive sörja för dennes person blir alltid beroende av de faktiska förhållandena i det enskilda fallet.s. 88

2.Hur uppdraget ska fullgöras framgår av bestämmelser i FB kap. 12. Nuvarande kapitel 12 infördes i FB år 1995.[^1009] Tidigare gällde enligt dåvarande FB 13:4 att:s. 88

3.Gode män och förvaltare skall omsorgsfullt och noggrant utföra sina upp-s. 88

4.drag. Vid förvaltning av huvudmannens medel skall de se till att medlen is. 88

5.skälig omfattning används till nytta för huvudmannen. Angående detta lagrum anfördes i specialmotiveringen följande av relevans för god mans eller förvaltares roll som intresse- och behovsbevakare:s. 88

6.”Den gode mannen eller förvaltaren bör […] hålla sig informerad om bl. a.s. 88

7.huvudmannens boendeförhållanden, hans behov av vård eller social services. 88

8.samt omfattningen och behovet av sociala kontakter och rekreation. Om dets. 88

9.konstateras brister, har den gode mannen eller förvaltaren skyldighet att sås. 88

10.långt möjligt se till att de avhjälps. Kontakt kan då behöva tas med anhörigas. 88

11.och sociala organ. I många fall torde det också vara befogat att huvudman-s. 88

12.nens medel används för att bekosta en bättre bostad eller en bättre form avs. 88

13.vård. Det kan också ligga i huvudmannens intresse att få göra en rekreations-s. 88

14.resa e. d. I de fall huvudmannen är intagen på en vårdinrättning bör dens. 88

15.gode mannen eller förvaltaren inhämta de synpunkter som från medicinskts. 88

16.eller kurativt håll kan finnas på medelsanvändningen. Även om den godes. 88

17.mannen eller förvaltarens uppdrag är av begränsad omfattning torde dets. 88

18.ofta vara naturligt att han träffar sin huvudman och ägnar sig åt viss kurativs. 88

19.verksamhet. För de gode männens del gäller dessutom att de i princip är skyl-s. 88

20.diga att inhämta huvudmannens samtycke till varje rättshandling […].”[^1010]s. 88

21.(mina kurs.) Att god man och förvaltare ska agera som intresse- och behovsbevakare – hålla sig informerad om levnadsförhållanden och att vid konstaterande av brister agera för att avhjälpa dessa – framgår här tydligt. Det sägs vara den gode mannens eller förvaltarens skyldighet att hålla sig informerad om den enskildes levnadssituation och att se till att brister i denna avhjälps. 342 Han eller hon måste också ha god kännedom om både den enskildes levnadsförhållande och om dennes personliga preferenser och önskemål. Det framhålls till och med som ”naturligt” med en viss ”kurativ”, det vill säga samtalande, verksamhet från den gode mannens eller förvaltarens sida i förhållande till den enskilde.s. 88

22.Angående personlig intressebevakning framgår på samma ställe även följande:s. 89

23.”Vilket mått av personlig intressebevakning som den gode mannen ellers. 89

24.förvaltaren skall ägna sig åt beror naturligtvis, utöver förordnandet, pås. 89

25.omständigheterna i det särskilda fallet. Om huvudmannen har make ellers. 89

26.andra anhöriga är det naturligt att dessa i första hand svarar för personligs. 89

27.omvårdnad och intressebevakning. Det är alltså inte meningen att en gods. 89

28.man eller förvaltare ska ta ifrån de anhöriga sådana uppgifter som dessa vills. 89

29.och lämpligen bör ha hand om. På motsvarande sätt blir de gode männenss. 89

30.och förvaltarnas ansvar för huvudmannens person i de flesta fall mindre, närs. 89

31.huvudmannen är intagen för vård e. d. I de fall då en huvudman har fåtts. 89

32.en kontaktperson utsedd enligt socialtjänst- eller omsorgslagen åligger dets. 89

33.i första hand denne att bevaka huvudmannens personliga intressen. Dens. 89

34.gode mannen eller förvaltaren bör i sådana fall diskutera med kontaktperso-s. 89

35.nen vilka åtgärder som skall vidtas för huvudmannens räkning. Över huvuds. 89

36.taget är det angeläget att samråd sker med såväl kontaktpersoner som andras. 89

37.samhällsorgan, så att bl. a. dubbelarbete undviks.”[^1011] Uttalandet innehåller flera frågor som behöver kommenteras.s. 89

38.För det första synes en sammanblandning av roller ske, vad gäller den legala ställföreträdaren och anhöriga till den enskilde. En god man eller förvaltare ska aldrig ”ta ifrån” anhöriga faktiska omvårdnadsuppgifter. Däremot är det dennes rättsliga ansvar att bevaka att den enskilde får sina behov av omvårdnad tillgodosedda. Antingen genom dennes anhöriga eller på annat sätt. Nämnda rättsliga ansvar för den enskildes person består därtill bland annat i att bevaka hur dennes vårdbehov ombesörjs inom vården och att om brister konstateras, agera för att dessa avhjälps. Det betyder att den gode mannen eller förvaltarens ansvar för den enskildes person tvärtemot föredragandens påstående ovan inte ”minskar” om den enskilde ges vård från hälso- och sjukvård eller socialtjänst. Däremot kan det sägas att det skiftar fokus; från ett potentiellt ansöknings- till ett verkställighets- eller genomförandeperspektiv. Om vården inte fungerar som den ska, eller om den behöver kompletteras eller ändras för att den enskildes behov ska tillgodoses, är det den legala ställföreträdarens ansvars. 89

39.343 som behovsbevakare och företrädare för den enskilde att agera för förändringar.s. 89

40.För det andra påstår föredraganden att det i första hand är en kontaktpersons ansvar, om sådan finns, att bevaka den enskildes personliga intressen. Här föreligger en ren felaktighet. Det har aldrig varit en kontaktpersons uppdrag, vare sig enligt SoL eller LSS, att bevaka den enskildes personliga intressen.[^1012] Uttalandet om uppgiftsfördelning mellan gode män eller förvaltare respektive anhöriga och kontaktpersoner saknar dessutom en mycket viktig del av bilden: ingendera av sistnämnda kategorier har någon ställföreträdarbehörighet. Att föredraganden antyder att anhöriga eller kontaktpersoner kan ersätta god mans eller förvaltares uppgifter vad gäller den enskildes personliga angelägenheter får därmed betraktas som missvisande. I synnerhet som det får anses vara den gode mannens eller förvaltarens uppgift att föra den enskildes talan i förhållande till ansvarig myndighet i händelse av att exempelvis en kontaktpersonsinsats inte fungerar på ett tillfredsställande sätt.s. 90

41.Av intresse vidare för uppgiftsbestämningen för en god man eller förvaltare är FB 12:3:s. 90

42.Förmyndare, gode män och förvaltare skall omsorgsfullt fullgöra sina skyl-s. 90

43.digheter och alltid handla på det sätt som bäst gagnar den enskilde. Att ”alltid handla på det sätt som bäst gagnar den enskilde” kan uppfattas som en angivelse av både hur och vad den gode mannen eller förvaltaren skall göra. De skyldigheter som anges i FB 12:2 ska fullgöras omsorgsfullt och den gode mannen eller förvaltaren ska alltid handla på det sätt som bäst gagnar den enskilde.s. 90

44.Som exempel kan tänkas att den gode mannen eller förvaltaren i en viss situation bedömer att det som bäst gagnar huvudmannen är att hans 344 eller hennes bostad säljs, kanske för att möjliggöra en bättre ekonomisk situation framöver. I ett sådant fall kan FB 12:3 för det första stödja att denna försäljning sker – det är vad som bäst gagnar den enskilde. Samtidigt får FB 12:3 även anses ange hur försäljningen ska ske – nämligen på det sätt som bäst gagnar den enskilde – exempelvis genom att den läggs ut för budgivning på den öppna marknaden istället för att säljas till värderingspris till en släkting.[^1014]s. 90

45.Vad som ”bäst gagnar den enskilde” kan tolkas på olika sätt. Kan den enskilde själv uttrycka sin vilja bör som utgångspunkt både en god man och en förvaltare utgå från denna vilja vid bedömningen av vad som bäst gagnar den enskilde. Att detta bör vara utgångspunkten följer för den gode mannen av att han i enlighet med FB 11:5 ska ha den enskildes samtycke till rättshandlingar. För förvaltarens del följer samma utgångspunkt av det faktum att dennes ”ensamma rådighet” över angelägenheter som innefattas i förordnandet motiveras av syftet att skydda den enskilde från att vidta skadliga dispositioner – inte att ta över bestämmanderätten i övrigt i den enskildes liv.[^1015] I ljuset av funktionsnedsättningskonventionens artikel 12 kan också påminnas om att funktionsnedsättningskommittén har uttalat att det ”best interest”-paradigm som länge rått inom ramen för legala ställföreträdarskap ska ersättas med ett viljeparadigm.[^1016]s. 91

46.Angående 1989 års FB 13:4, motsvarigheten till dagens FB 12:3 och 12:4 – som angav att god man eller förvaltare skulle fullgöra sina skyldigheter omsorgsfullt och noggrant och tillse att medel användes till den enskildes nytta uttalades i förarbetena att den gode mannen eller förvaltaren i sitt uppdrag förväntades samråda med både personal på vårdinrättning, anhöriga och eventuell kontaktperson.[^1017] Saknar en person förmåga att uttrycka sin egen vilja bör således dennes gode man eller förvaltare – om inte denne redan har mycket god personkännedom – resonera med huvudmannens anhöriga eller med vårdpersonal för att bilda sig en uppfattning om vad som bäst gagnar den enskilde.s. 91

47.345s. 91

Om rollen som ställföreträdare

Gemensamma frågor om behörigheten

1.Genom ett förordnande som god man eller förvaltare får en person behörighet att rättshandla i den persons namn som han eller hon företräder.[^1018] Beroende av hur förordnandet har formulerats bestäms därigenom behörigheten. Som kommer visas nedan under skilda avsnitt för god man respektive förvaltare som ställföreträdare, finns vissa särskilt reglerade begränsningar av behörigheten att beakta i ställföreträdarrollen. Innan dessa regler granskas ska några gemensamma frågor adresseras i detta avsnitt.s. 92

2.I doktrin har hävdats att en befogenhetsgräns[^1019] för legala ställföreträdare för både barn och vuxna framgår genom FB 12:3, där det anges att ställföreträdaren alltid ska handla på det sätt som bäst gagnar den enskilde, det vill säga handla i den enskildes intresse.[^1020] Vid eventuellt handlande i strid med sagda befogenheten ”kan rättshandlingen visserligen bli bindande för huvudmannen, men om han lider skada blir ställföreträdaren skyldig att ersätta den”.[^1021] Det sista påståendet står i sammanhanget okommenterat. Sannolikt åsyftas den skadeståndsskyldighet för samtliga legala ställföreträdare som anges i FB 12:14; dessa är skyldiga att ersätta skada som de uppsåtligen eller av vårdslöshet har orsakat den enskilde. En för den enskilde skadlig handling,[^1022] som företas i strid med skyldigheten att alltid handla på det sätt som bäst gagnar den enskilde, har dock inget i sig att göra med ställföreträdarens handlingsutrymme. FB 12:3 är en förhållningsorder om hur uppdraget ska utövas, men den anger inga gränser för vad en god man eller förvaltare kan göra. 346s. 92

3.En annan ”ordningsföreskrift” för god mans och förvaltares agerande som ställföreträdare, bör också uppmärksammas.[^1023] Av den regel som framgår av FB 12:7 och som endast med små ändringar har traderats ända från förmynderskapslagen,[^1024] framgår att:s. 93

4.I viktigare frågor skall förmyndare, om det lämpligen kan ske, höra dens. 93

5.omyndige, om den omyndige har fyllt sexton år, samt den omyndiges makes. 93

6.eller sambo.s. 93

7.Gode män och förvaltare har motsvarande skyldigheter i förhållande tills. 93

8.den enskilde samt den enskildes make eller sambo. Om betydelsen av sam-s. 93

9.tycke i vissa fall från den som har god man finns bestämmelser i 11 kap. 5 §. I samband med 1995 års lagändringar ändrades bestämmelsen från att ställföreträdaren ”bör” till att han eller hon ”skall” höra den enskilde och dennes make eller sambo.[^1025] Samråd med den enskilde och dennes närmaste anhöriga ska alltså ske innan ställföreträdaren agerar i viktigare frågor.s. 93

10.Vad som menas med viktigare frågor är dock inte klargjort. När motsvarande regel infördes i förmynderskapslagen avsågs med ’viktigare frågor’ sådana som inte får avgöras utan samtycke från överförmyndaren. I dagens reglering framgår det av FB kap. 14 i vilka situationer som överförmyndarens samtycke krävs för att dispositioner ska kunna vidtas. Sammanfattningsvis kan det sägas vara frågor ”av förhållandevis genomgripande art” såsom upptagande av lån, försäljning eller köp av fastigheter och liknande.[^1026] Den begränsning i samrådsskyldigheten som ligger i ”om det lämpligen kan ske” respektive ”viktigare frågor” är dock av oklar innebörd.s. 93

11.Vad gäller behörigheten att företa rättshandlingar i den enskildes namn kan konstateras att denna i generell mening är vidsträckt – det finns ingen begränsning till ett visst slag av rättshandlingar. En rättshandling innebär att med rättslig verkan avge en viljeyttring som får rättsliga konsekvenser.[^1027] Det innebär att alla rättsområden och alla typer av rättshandlingar omfattas. En god man eller förvaltare är således, förutom i de undantagssituationer som kommer belysas nedan, generellt behörig inte enbart att för den enskilde företa rättshandlingar av förmögenhetsrättsligs. 93

12.347 eller familjerättslig art, utan även att föra den enskildes talan i alla de situationer då denne annars själv skulle haft talerätt eller processbehörighet. Själva poängen med ett legalt ställföreträdarskap för en vuxen är ju att kompensera eller läka dennes bristande förmåga att själv agera som rättssubjekt.s. 93

13.Mot bakgrund av det nyss sagda framstår de legala ställföreträdarna som mycket betydelsefulla i det socialrättsliga sammanhanget. För att förvaltningsmyndigheter ska kunna ge insatser i form av exempelvis bistånd eller för åtkomst i övrigt till det sociala hjälpsystemet krävs – som befogenhetsgrund för det allmänna – antingen samtycke från den som insatsen avser, alternativt att den enskilde själv begär hjälpen.[^1028] I praktiken kan det handla om möjligheten att ge den enskilde hjälp- och stödåtgärder av olika slag. Om en person inte själv kan ansöka, begära eller samtycka till insatserna är förvaltningsmyndigheten förhindrad att agera.[^1029] Dessutom kan påminnas om att det alls inte är så att rättigheter som enskilda är tillskrivna kommer dessa till del per automatik. Den som saknar förmåga att själv utkräva sin rätt genom att föra eventuell besvärstalan mot förvaltningsmyndigheters beslut har utan en legal ställföreträdare ingen möjlighet att få del av välfärdsrättigheterna. Rättigheterna blir inte tillgängliga.s. 94

14.När det gäller insatser enligt LSS har lagstiftaren i 8 § särskilt angett att legala ställföreträdare – för både barn och vuxna – har behörighet att föra den enskildes talan om insatser:s. 94

15.Insatser enligt denna lag skall ges den enskilde endast om han begär det.s. 94

16.Om den enskilde är under 15 år eller uppenbart saknar förmåga att på egens. 94

17.hand ta ställning i frågan kan vårdnadshavare, god man, förmyndare ellers. 94

18.förvaltare begära insatser för honom. Att den enskilde inte får påtvingas LSS-insatser, utan tvärtom själv måste begära dem, är en viktig princip mot bakgrund av hur personer som omfattas av LSS personkrets har behandlats i det förflutna. Lagstiftaren har dock uppmärksammat att många personer som kan ha rätt till insatser enligt LSS skulle gå miste om dessa om kravet på att den enskildes själv måste begära insatserna upprätthölls konsekvent. 348s. 94

19.Det sagda innebär att en legal ställföreträdare inte kan ansöka om en LSS-insats om den enskilde inte vill ha en insats. Det bör särskilt uppmärksammas hur kravet på den enskildes inställning enligt 8 § är formulerad. Den enskilde ska själv begära insatserna, men om denne uppenbart saknar förmåga att på egen hand ta ställning i frågan kan en legal ställföreträdare begära insatsen i hans eller hennes ställe. En fråga som därmed kan uppstå i praktiken, är i vilka lägen någon kan bedömas uppenbart inte kunna ta ställning i saken. Det kan framstå som uppenbart för omgivningen att en person exempelvis behöver flytta till ett särskilt boende för att kunna få sina behov av stöd och service tillgodosedda. Kan den enskildes inställning i saken så att säga ”köras över” om denne bedöms uppenbart sakna förnuftig förmåga att ta ställning till frågan?s. 95

20.En god man, som enligt FB 11:5 måste ha den enskildes samtycke till åtgärder som vidtas, har inga möjligheter att bortse från den enskildes inställning i saken, hur ”oförnuftig” den än kan uppfattas vara. Däremot förekommer det att en förvaltare som genom förordnandet ges ”ensam rådighet” inom sitt uppdrag antas ha ett sådant mandat.[^1030] Här bör dock påpekas att den ensamma rådigheten för en förvaltare inte kan innebära att förvaltningsmyndigheter med hjälp av den enskildes förvaltare kan kringgå grundläggande fri- och rättigheter i enlighet med RF och EKMR. Särskilt lagstöd måste finnas för ingripanden i den enskildes personliga frihet eller privatliv mot dennes vilja. Något sådant finns inte i vare sig SoL, LSS eller HSL. I många situationer kan lösningen att ge en förvaltare bestämmanderätt över den enskilde tyckas praktiskt sett frestande för att kunna ge den enskilde vård eller stöd som anses behövas. Men när det handlar om LSS framgår tydligt av 8 § att det är den enskildes möjligheter att alls uttrycka en vilja i saken som efterfrågas, inte vilken förnuftighetsmässig kvalitet denna vilja kan tillmätas. Ett förordnande av en förvaltare ändrar inte det faktum att lagstöd saknas för ingripanden utan enskildes samtycke enligt nämnda lagar.s. 95

God man som ställföreträdare

1.God mans behörighet begränsas enligt FB 11:5 st 1 för det första av förordnandets formulering, och för det andra av det generella kravet pås. 95

2.349 samtycke för att en rättshandling som den gode mannen företar i den enskildes namns ska kunna bli bindande för denne. FB 11:5 lyder:s. 95

3.En rättshandling som en god man har företagit utanför sitt förordnande ärs. 96

4.inte bindande för den som förordnandet avser. En rättshandling som utans. 96

5.dennes samtycke företagits inom ramen för förordnandet är inte heller bin-s. 96

6.dande för den som förordnandet avser, såvida inte denne på grund av sitts. 96

7.tillstånd varit ur stånd att ge uttryck för sin mening eller denna av annans. 96

8.orsak inte har kunnat inhämtas.s. 96

9.Har den gode mannen inom ramen för förordnandet ingått en rättshand-s. 96

10.ling som sedvanligen företas för den dagliga hushållningen, skall samtyckes. 96

11.från den som han företräder anses föreligga, om denne inte före rättshand-s. 96

12.lingen har gett uttryck för annat till den mot vilken rättshandlingen riktars. 96

13.sig. Undantagna från kravet på samtycke är enligt FB 11:5 st 2 rättshandlingar som ”sedvanligen företas för den dagliga hushållningen”, där den enskildes samtycke presumeras förutsatt att han eller hon inte har uttryckt något annat till tredje man före rättshandlingen. I de fall en god man överskrider sin behörighet enligt FB 11:5 st 1 blir han enligt FB 11:6 ersättningsskyldig i förhållande till en godtroende tredje man för en sådan rättshandling som inte kan göras gällande.s. 96

14.Av FB 11:5 kan utläsas att den gode mannens behörighet är avhängig den enskildes faktiska möjligheter till självbestämmande. Enbart den som är förmögen att samtycka kan ”styra” den gode mannens förehavanden. Om den enskilde saknar förmåga att samtycka – är ur stånd att ge uttryck för sin mening – kan således sägas att den gode mannens behörighet enbart begränsas av den legala uppdragsbeskrivningen och förordnandets formulering. Framgår inga begränsningar i förordnandet får den gode mannen anses behörig att rättshandla i den enskildes namn i alla de situationer där den enskilde saknar personlig förmåga att rättshandla – att själv agera som rättssubjekt.s. 96

15.Att en god man har en sådan vidsträckt behörighet att agera självständigt i förhållande till den som saknar förmåga att själv agera som rättssubjekt illustreras i NJA 1994 s. 61. Frågan i målet var, efter ansökan av god man om förordnande av bodelningsförrättare, om ett samboförhållande hade upphört. Omständigheterna var sådana att den man som den gode mannen företrädde hade levt tillsammans med en kvinna under äktenskapsliknande förhållanden under perioden 1980–1988 och fått två barn födda 1985 och 1988. Efter att mannen ådragit sig en svår hjärnskada i samband med en olycka 1988 hade han bott på vårdinrättning. År 1990 350 förordnandes mannens mor som god man med uppgift att bevaka rätt, förvalta tillgångar och sörja för person.[^1031] Någon månad efter att godmanskapet inrättades kyrkobokfördes mannen på moderns adress. Den gode mannen sökte kvinnan i samboförhållandets medverkan till bodelning med motiveringen att samboförhållandet upphört. Kvinnan ville inte medverka till bodelning eftersom hon inte ansåg att samboförhållandet hade upphört. Både TR:n och HovR:n kom, på olikartade vägar, fram till att samboförhållandet inte kunde anses ha upphört.s. 96

16.HD fann, med ändring av HovR:ns beslut, att bodelningsförrättare skulle förordnas för att förrätta bodelning eftersom:s. 97

17.”En ansökan om förordnande av bodelningsförrättare får anses ge uttrycks. 97

18.åt att sökande har uppfattningen att samboförhållandet har upphört. [Dens. 97

19.gode mannen] är i egenskap av god man enligt 11 kap. 4 § FB för [N.N.]s. 97

20.behörig att för honom ansöka om att bodelningsförrättare skall förordnas.s. 97

21.Hon får också anses ha behörighet att för hans räkning ge uttryck åt uppfatt-s. 97

22.ningen att samboförhållandet har upphört […] Hennes ståndpunkt i dettas. 97

23.hänseende är inte oförenlig med de faktiska förhållanden som råder.”(minas. 97

24.kurs.) Eftersom en god man får anses behörig att föra tala om bodelningsförrättare och även att ge uttryck för uppfattningen att ett samboförhållande har upphört för den han eller hon företräder, saknade det faktum att separationen skett på grund av en olycka betydelse, liksom att mannen ifråga därefter inte kunnat uttrycka sin vilja. HD kan inte tolkas på något annat sätt än att en god mans ställföreträdarbehörighet är vidsträckt i den bemärkelsen att den gode mannen kan företa rättshandlingar med högst privata och personligt långtgående konsekvenser i de fall då det saknas möjlighet att efterhöra den hjälpbehövandes personliga vilja.s. 97

25.Som tidigare framgått styrs den gode mannens behörighet att rättshandla i den enskildes namn av förordnades utformning. I NJA 1994 s. 61 hade den gode mannen ett så kallat ”fullt”[^1032] förordnande – det omfattade att bevaka rätt, förvalta egendom och sörja för person. Mot bakgrund av tidigare diskussion i detta kapitel om de svårigheter som uppstår om man går med på den i rättstillämpningen rådande uppfattningen att ”bevaka rätt”, ”förvalta egendom” respektive ”sörja för person” ska uppfattas som separata, sidoordnade och alternativa uppdragsdelar,s. 97

26.351 kan en intressant fråga resas med utgångspunkt i detta fall. Skulle HD:s ställningstagande om den gode mannens behörighet att begära bodelningsförrättare ha blivit ett annat om den gode mannens förordnande hade varit begränsat till en eller två av det legala uppdragets delar? Och inom vilken uppdragsdel skulle en begäran om bodelningsförrättare anses falla? Handlar en ansökan om bodelningsförrättare om att bevaka den enskildes rätt, förvalta dennes egendom eller sörja för dennes person?[^1033]s. 97

27.NJA 1994 s. 61 visar tydligt det som ovan anförts om svårigheter som uppstår i praktiken om man försöker sätta upp gränser mellan uppdragsdelarna. Behörighet att begära bodelningsförrättare skulle hypotetiskt kunnat föreligga oavsett vilken av de nämnda uppdragsdelarna som förordnandet omfattade. Och det innebär i sin tur att hela idén med att separera bevaka rätt, förvalta egendom och sörja för person saknar mening. Om en specifik rättshandling kan tolkas som att den faller in under endera av nämnda uppdragsdelar, synes nyttan av att hålla isär dem vara i det närmaste obefintlig. Den rimliga tolkningen av hur ett uppdrag för en legal ställföreträdare ska kunna begränsas, är genom att det i förordnandet specifikt anges vilka faktiska angelägenheter som uppdraget omfattar.s. 98

28.Sammanfattningsvis kan konstateras att i de fall den enskilde har möjlighet att samtycka till den gode mannens rättshandlingar, är den gode mannens behörighet beroende av ett sådant samtycke. Därmed kan även sägas att i de fall den enskilde kan styra sin gode mans agerande, föreligger inget skäl med hänsyn till den enskildes integritet att begränsa omfattningen av den gode mannens uppdrag.s. 98

Förvaltare som ställföreträdare

1.Avsikten med ett beslut om förvaltarskap istället för godmanskap, är att frånta den enskilde dennes sakliga förmåga att rättshandla i den omfattning som bestäms genom förvaltarens förordnande. Motsatsvis behåller den enskilde sin sakliga rättshandlingsförmåga i alla avseenden utom de 352 som omfattas av förvaltarens förordnande. Förvaltaren får inom ramen för förordnandet enligt FB 11:9 ensam rådighet över den enskildes egendom och företräder denne i alla angelägenheter som förordnandet omfattar.[^1034] Innebörden av detta är enligt AvtL 22 § att eventuella fullmakter som den enskilde har utfärdat före förvaltarskapsanordnandet förlorar sin verkan i samma utsträckning som den enskildes sakliga rättshandlingsförmåga inskränks.[^1035] Vikten av att ett förvaltarskaps omfattning detaljerat anges i förordnandet är således stor.s. 98

2.Vissa rättshandlingar har den enskilde dock normalt kvar saklig förmåga att företa, även om ett förvaltarskap formulerats på så sätt att det omfattar alla den enskildes angelägenheter. Dessa rättshandlingar räknas upp i FB 11:8 som lyder:s. 99

3.Trots ett förvaltarförordnande enligt 7 § har den som avses med förordnan-s. 99

4.det rätt att självs. 99

5.1. sluta avtal om tjänst eller annat arbete,s. 99

6.2. förfoga över vad han eller hon genom eget arbete har förvärvat efters. 99

7.det att förvaltare har förordnats, liksom avkastningen av sådan egendom ochs. 99

8.vad som har trätt i egendomens ställe,s. 99

9.3. förfoga över vad han eller hon efter det att förvaltare har förordnats fårs. 99

10.genom gåva, testamente eller förmånstagarförordnande vid försäkring ellers. 99

11.pensionssparande enligt lagen (1993:931) om individuellt pensionssparan-s. 99

12.de under villkor att egendomen inte skall omfattas av förvaltarens rådighet.s. 99

13.Om det finns särskilda skäl för det, får dock rätten föreskriva att förvaltar-s. 99

14.uppdraget skall omfatta även förhållanden som avses i första stycket. De i FB 11:8 lagstadgade möjligheterna till självbestämmande inom ramen för ett förvaltarskap uppvisar på samma sätt som gällde för den som hade omyndigförklarats, stora likheter med vad som gäller för den som fyllt 16 år (se FB 6:12 samt kap. 9).s. 99

15.Samtidigt finns det enligt FB 11:8 st 2 en möjlighet för rätten att inskränka den enskildes sakliga förmåga att rättshandla även i de fall som omnämns i st 1, förutsatt att särskilda skäl för detta finns. Exempelsituationerna som framförs i förarbetena utgår från att det kan bedömas att den enskilde skulle lida skada i dessa situationer av att kunna rättshandla. Vad gäller avtal om arbete eller tjänst anförs att det kan förekomma att den enskilde skulle ”välja en anställning som uppenbart inte är lämplig för honom”.[^1036] Angående rådigheten över arbetsinkomst sägs att möjlig-s. 99

16.353 heten för den enskilde att kunna förfoga över denna kan behöva inskränkas om inkomstens. 99

17.”används till direkt skadliga ändamål. Det är emellertid inte tillräckligt atts. 100

18.huvudmannen är mindre sparsam eller konsumerar till övermått. Vid falls. 100

19.av t. ex. mera uttalat alkoholmissbruk eller förödelse av egendomen kan ens. 100

20.inskränkning dock komma i fråga.”[^1037] Trots att avsikten när förvaltarskapet infördes var att komma bort från en paternalistisk inställning till personer som tidigare kunnat omyndigförklaras, är samma synsätt fortfarande märkbart. Det kan även noteras hur somliga av de grunder för omyndigförklaring som avskaffades redan år 1975 – missbruk och slöseri – här åter dyker upp i sammanhanget av möjligheter att begränsa den enskildes rättshandlingsförmåga.s. 100

21.Möjligheten för rätten att bestämma att ett förvaltarskap ska omfatta även den enskildes möjligheter att själv sluta avtal om tjänst eller annat arbete i fall då det skulle vara fråga om en anställning som ”uppenbart inte är lämplig” för huvudmannen, får anses som en långtgående inskränkning av den enskildes självbestämmanderätt. Vad som är en ”uppenbart olämplig” anställning kan givetvis bli föremål för diskussion, och frågan är om det alls är en fråga som borde kunna avgöras av någon annan än den enskilde själv. Även om syftet med ett förvaltarskap är att skydda den enskilde, kan det ändå svårligen försvaras att någon som kan och vill arbeta inte skulle ha rätten att ingå avtal om anställning. Det är svårt att föreställa sig vilket slag av anställning som uppenbart inte skulle vara lämplig för en person så länge någon vill anställa vederbörande.s. 100

22.När det gäller förvaltarens ”ensamma rådighet” i enlighet med FB 11:9 ska denna inte förstås som ett totalt maktövertagande över alla frågor i förhållande till en viss angelägenhet. När förvaltarskapet infördes anfördes att:s. 100

23.”I fråga om egendom och angelägenheter som omfattas av uppdraget ärs. 100

24.förvaltarens rådighet alltså utan konkurrens från huvudmannen. Om emel-s. 100

25.lertid förvaltaren enbart har förordnats att ha hand om huvudmannenss. 100

26.ekonomiska angelägenheter, har han inte någon bestämmanderätt övers. 100

27.huvudmannen i frågor av mera personligt slag. Huvudmannen torde dås. 100

28.normalt själv få t. ex. ansöka om medlemskap i en ideell förening, om dettas. 100

29.inte medför några mera omfattande ekonomiska åtaganden. Även i de falls. 100

30.då förvaltaren har förordnats att representera huvudmannen i någon icke-s. 100

31.ekonomisk fråga, t. ex. rörande den sociala vårdlagstiftningen, bör huvud354s. 100

32.mannen ofta kunna tillerkännas en viss självständighet. Risken för negativas. 101

33.konsekvenser av kolliderande rättshandlingar på det området torde varas. 101

34.försumbar med hänsyn till den officialprövning som åligger sociala myndig-s. 101

35.heter m. fl. I allmänhet bör huvudmannen också själv få bestämma i frågors. 101

36.som rör hans boende liksom innehållet i erbjuden vård. En förvaltare börs. 101

37.således i normala fall inte företräda huvudmannen när det gäller frågor oms. 101

38.samtycke till t. ex. operativa ingrepp.”[^1038] I förhållande till förvaltarens ställföreträdarroll får med stöd av ovanstående citat huvudregeln uppfattas vara att förvaltarens rättshandlingar i den enskildes namn är ”utan konkurrens” från den enskilde, det vill säga gentemot tredje man saknar den enskilde saklig rättshandlingsförmåga. Om man betänker att syftet med förvaltarskapet är att skydda den enskilde från dennes egna skadliga rättshandlingar, framstår förvaltarens ensamma rådighet som följdriktig. Utan ensam rådighet över de angelägenheter som omfattas av förvaltarskapet vore förvaltarskapets skyddssyfte svårt att uppnå.s. 101

39.Om förvaltarskapet är begränsat till den enskildes ekonomiska angelägenheter, har förvaltaren följaktligen ensam rådighet över rättshandlingar av ekonomisk eller förmögenhetsrättslig karaktär. Däremot föreligger en gråzon vad gäller rättshandlingar som den enskilde vill ingå som inte huvudsakligen är av förmögenhetsrättslig karaktär, men som kan få ekonomiska effekter, såsom tecknande av medlemskap i en ideell förening som kan vara förenat med kostnader i form av medlemsavgifter etc. Föredraganden klargör inte vad som ska gälla i en sådan situation. Det är oklart om den enskilde har saklig förmåga att företa den typen av rättshandlingar och därtill även ifall svaret beror av de kostnader som den enskilde därmed ådrar sig. Hur stora ska dessa vara för att den enskilde inte ska kunna företa rättshandlingen?s. 101

40.Den ensamma rådigheten sägs vidare enligt propositionen inte innebära att förvaltaren har bestämmanderätt över huvudmannen i frågor av mer personligt slag; den enskilde bör ”själv få bestämma i frågor som rör hans boende liksom innehållet i erbjuden vård. En förvaltare bör således i normala fall inte företräda huvudmannen när det gäller frågor om samtycke till t. ex. operativa ingrepp”.[^1039] Skrivningen ”inte i normala fall” ger en osäkerhet om ifall det kan finnas situationer då en förvaltare ändå har rätt att företräda den enskilde när det gäller frågor om samtycke tills. 101

41.355 vård. Och i så fall all vård, eller bara operativa ingrepp som exemplifieras i uttalandet?s. 101

42.Bestämmanderätt eller inte i personliga frågor är också intressant i jämförelse med FB 12:4 som anger en skyldighet för den som har ett uppdrag som omfattar ekonomiska angelägenheter att se till att den enskildes medel kommer till dennes nytta. Fråga kan uppkomma om vem som avgör vad som är till den enskildes nytta – förvaltaren eller den enskilde själv.s. 102

Närmare om förvaltares behörighet i vissa personliga frågor

1.Den ovan beskrivna osäkerheten om innebörden av en förvaltares ensamma rådighet, kan upplösas om förvaltarskapets syfte framhålls. Syftet med att begränsa den enskildes självbestämmande genom inskränkning av dennes sakliga förmåga att rättshandla är att skydda den enskilde från skadliga rättshandlingar. Avsikten är inte att genom förvaltarskap erbjuda ett sätt att indirekt, genom att en förvaltare ges beslutsrätt i olika frågor, tvinga människor till att exempelvis flytta (till vårdboende eller liknande) eller ta emot vård- eller behandlingsinsatser som de inte vill ha. Ett sådant förfarande strider mot grundläggande medborgerliga fri- och rättigheter enligt både RF och EKMR.[^1040] I praktiken förekommer dock att förvaltarskap används på det sättet.s. 102

2.Ett exempel kan hämtas från Hovrätten över Blekinge och Skåne, som prövade om förvaltarskap skulle anordnas för en psykiskt sjuk kvinna. Uppgifter i förvaltarens förordnande var att ansöka om särskilt vårdboende.[^1041] Kvinnan bereddes vid tillfället för ansökan om förvaltarskap vård med stöd av LPT. I samband med vårdens framtida avslutning vägrade hon att flytta till ett vårdhemsboende. Kommunen var förhindrad att besluta om sådant boende utan kvinnans samtycke, varför överförmyndaren ansökte om ”förvaltarskap för ansökan om vårdboende”. Överförmyndarens motivering för ansökan var att förvaltarskap är avsett för sådana situationer då man ska kunna skydda en huvudman som ”saknar förmåga att inse sitt behov av hjälp”. Tingsrätten beslutade i enlighet med överförmyndarens ansökan. HovR anförde å sin sida att: 356s. 102

3.”Det kan inte komma på fråga att utan stöd i lag tvinga någon att anordnas. 103

4.sitt boende på visst sätt eller underkasta sig vårdåtgärder. Om [N.N.:s] vård-s. 103

5.behov inte kan anordnas på frivillig väg, får hon beredas vård enligt den lag-s. 103

6.stiftning för tvångsvård som står till buds. I förevarande fall är avsikten meds. 103

7.förvaltarskapet enbart att, mot N.N:s uttalade vilja, åstadkomma en ansö-s. 103

8.kan om vårdboende i kommunal regi. Det är inte förenligt med gällande rätts. 103

9.att tillgodose hennes behov genom att använda institutet förvaltarskap pås. 103

10.detta sätt. Tingsrättens beslut skall därför upphävas.” Även om förordnandet för en förvaltare innefattar att ”representera huvudmannen i någon icke-ekonomisk fråga såsom i förhållande till den sociala vårdlagstiftningen”, bör huvudmannen enligt förarbetena ändå kunna tillerkännas en ”viss självständighet”.[^1042] Det uppmärksammas särskilt att risken för negativa konsekvenser för den enskilde i förhållande till den sociala vårdlagstiftningen får anses liten med hänvisning till den officialprövning som åligger sociala myndigheter.[^1043]s. 103

11.Den som är ställd under förvaltarskap som omfattar personliga angelägenheter torde således trots förvaltarförordnandet ha saklig förmåga att föra sin talan i ärenden inom förvaltningsmyndigheter. Två mål i kammarrätt stödjer denna uppfattning. Kammarrätten i Jönköping fann att en kvinna med förvaltare förordnad för att bevaka hennes rätt och förvalta hennes egendom hade rätt att föra sin egen talan i ett ärende hos Försäkringskassan om handikappersättning enligt lag (1998:703) om handikappersättning och vårdnadsbidrag.[^1044] Förvaltningsrätten hade avvisat kvinnans överklagande med motiveringen att hon på grund av förvaltarförordnandet saknade rättslig handlingsförmåga och att förvaltaren inte hade inkommit med något samtycke till rättshandlingen. Kammarrätten motiverade sitt beslut, efter att först ha återgett vad som sägs i prop. 1987/88:124, s. 171, på följande sätt:s. 103

12.”Enligt kammarrättens mening är socialförsäkringsområdet ett områdes. 103

13.inom vilket en enskild som regel bör tillerkännas viss självständighet trotss. 103

14.förekomsten av förordnad förvaltare. Kammarrätten finner mot denna bak-s. 103

15.grund att [N.N.] haft rätt att själv, utan samtycke från sin förvaltare, över-s. 103

16.klaga Försäkringskassans beslut. Med hänsyn till vad som framkommit is. 103

17.målet finns det inte heller skäl att anse att [N.N.] på grund av sjukdom ellers. 103

18.av annan orsak saknar rättslig handlingsförmåga.”s. 103

19.357 Kammarrätten fann i detta fall att förekomsten av ett förvaltarskap inte fråntog kvinnan saklig förmåga att föra sin talan i ärendet. Inte heller fanns något som talade för att hon saknade personlig förmåga att föra sin talan.s. 103

20.På liknande sätt fann Kammarrätten i Sundsvall att en man som i två fall begärt men nekats att få ut uppgifter om sig själv från socialförvaltningen på grund av att han hade förvaltare, inte på grund av förvaltarskapet kunde anses sakna rättslig förmåga att begära ut dessa uppgifter.[^1045] Kammarrätten åberopade RÅ 1989 ref 11 där Högsta förvaltningsdomstolen funnit att en omyndigförklarad person inte enbart på grund av sin omyndighet saknat talerätt vad gäller anmälan till hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd,[^1046] och konkluderade atts. 104

21.”[d]en omständigheten att [N.N.] har förvaltare hindrar honom inte fråns. 104

22.att begära ut handlingar som gäller honom själv. Kommunen borde därförs. 104

23.ha tagit upp hans begäran till handläggning och i första hand prövat om hans. 104

24.saknat rättslig handlingsförmåga.” Ett förvaltarskap hindrade således inte att den enskilde begärde att få ut sekretessbelagda uppgifter om honom själv.s. 104

25.Av dessa kammarrättsavgöranden kan slutsatsen dras att ett förvaltarskap inte påverkar den enskildes sakliga förmåga att rättshandla när det rör ärende inom socialrätten eller att begära ut uppgifter om sig själv från förvaltningsmyndighet. Vad som dock enligt kammarrätterna kunde ha hindrat personerna ifråga från att få gehör för sina rättshandlingar var om de kunde ha ansetts sakna personlig förmåga att ansöka eller begära ut handlingar.s. 104

26.Trots ett förvaltarskap ska en enskild med andra ord inte anses frånkänd sin förmåga att rättshandla i annat fall än vad som klart framgår av förvaltarens förordnande. Jämförelsevis kan det faktum lyftas fram att den som ställs under förvaltarskap behåller sin rätt att rösta i allmänna val.[^1047] Den enskildes sakliga förmåga att rättshandla ska vara likställd med andra vuxnas i alla avseenden, utom i de angelägenheter som förvaltarförordnandet omfattar. Vikten av att förvaltarens förordnande därför ges största möjliga tydlighet vad gäller vilka angelägenheter som omfattas kan inte nog understrykas. 358s. 104

27.Motsägelsefullt i sammanhanget är det faktum att förvaltare anses ha behörighet att företräda sin huvudman i samband med ansökan om äktenskapsskillnad (men däremot inte vid ingående av äktenskap). Denna behörighet har diskuterats i doktrin med hänvisning till RH 2008:33.[^1048] I fallet var fråga om en dement person som bedömdes sakna processbehörighet (dvs personlig förmåga att rättshandla) för ansökan om äktenskapsskillnad, varför en god man eller förvaltare enligt rätten borde förordnas för att föra talan å mannens vägnar.s. 105

28.En ansökan om äktenskapsskillnad kan uppfattas som en så ”strikt personlig rättshandling” att enbart den enskilde själv, liksom är fallet vid ingående av äktenskap, borde kunna samtycka till den. Å andra sidan kan konstateras att om god man eller förvaltare inte skulle vara behörig att ansöka om äktenskapsskillnad så skulle en person som bedöms sakna processbehörighet aldrig kunna få till stånd en äktenskapsskillnad – inte ens i fall där det kan finnas ”objektivt goda grunder” för detta. Frågan är komplicerad, eftersom behörigheten för legal ställföreträdare att ansöka om äktenskapsskillnad kan uppfattas stå i strid med den enskildes rätt att ingå äktenskap.[^1049] Mot bakgrund av att det under många år rådde äktenskapsförbud för personer med utvecklingsstörning, kan behörighet att ansöka om äktenskapsskillnad för en förvaltare, med ensam rådighet över den enskildes angelägenheter, ses som än mer problematisk.[^1050]s. 105

29.Frågan om förvaltares behörighet att ansöka om äktenskapsskillnad har även prövats i en senare hovrättsdom.[^1051] En förvaltare för en man med betydande och bestående begåvningsmässigt funktionshinder efter hjärnskada, hade ansökt om skilsmässa för den han företrädde. Den enskilde hade haft en vacklande inställning till frågan om äktenskapsskillnad. Det fanns en polisanmälan mot maken om olaga frihetsberövande av den enskilde. Tingsrätten utdömde äktenskapsskillnad. Båda makarna överklagade och anförde att det var deras (vars och ens separata) önskan att äktenskapet skulle bestå. Svea HovR anförde följande:s. 105

30.”Ett förvaltaruppdrag ger förvaltaren ensam behörighet att föra den enskil-s. 105

31.des talan i mål om äktenskapsskillnad […]. Hovrätten anser […] att N.N.s. 105

32.359s. 105

33.saknar rättslig handlingsförmåga. N.N. saknar därmed behörighet att föras. 106

34.sin egen talan i hovrätten. Hans överklagande ska därför avvisas.” Här kan sägas att hovrätten med hänvisning till den enskildes tillstånd underkände honom som agerande rättssubjekt. Behörigheten att föra talan baserades dock inte på det faktum att den enskilde hade förvaltare och därför ansågs sakna saklig förmåga att rättshandla, utan det som förefaller ha avgjort frågan om att inte tillerkänna den enskildes rättshandling betydelse var den enskildes bristande personliga förmåga att rättshandla.s. 106

35.Som påtalats i doktrin skulle i en sådan situation som den i denna dom, där personlig förmåga hos en make bedöms saknas för en ansökan om äktenskapsskillnad, en person aldrig kunna få äktenskapsskillnad om det inte fanns en legal ställföreträdare. Här uppfylls således det legala ställföreträdarskapets funktion att läka eller kompensera för bristande förmågor hos rättssubjektet. Å andra sidan kan behörigheten för förvaltare uppenbarligen innebära att vissa personer kan ”tvångsskiljas”, det vill säga i strid med sin direkt uttalade vilja. Förutsättningen härför synes dock vara att det kan bedömas att den enskildes viljeyttring inte anses tillförlitlig. Det är inte en brist i den enskildes sakliga förmåga att rättshandla som ger ställföreträdaren behörighet, det är personliga brister. Om en person med förvaltare ansöker om äktenskapsskillnad och bedöms ha personlig förmåga att företa rättshandlingen, borde hans eller hennes ansökan inte kunna avvisas med hänvisning till förvaltarskap.s. 106

36.Hovrättens uttalande om ”ensam behörighet” för förvaltaren kan uppfattas som en syftning till förvaltarens ”ensamma rådighet” enligt FB 11:9. Om det är så hovrätten menar, måste det enligt min mening uppfattas som en problematisk uttolkning av rättsläget. Istället är det rimligt att tolka hovrättens uttalande i domskälen på så vis att om någon, såsom i det aktuella fallet, bedöms sakna personlig förmåga att ansöka om äktenskapsskillnad så är som konsekvens därav förvaltaren den ende som har sådan behörighet. Förvaltaren har i sådana situationer ”ensam behörighet”. Skulle den enskilde tvärtom bedömas ha personlig rättshandlingsförmåga avseende ansökan om äktenskapsskillnad, kan den situationen uppstå att både förvaltaren – förutsatt att förordnandet omfattar personliga angelägenheter – och den enskilde själv kan uppfattas som behöriga. I en sådan situation är, mot bakgrund av vad som sagts ovan, den rimliga utgången att den enskildes inställning avgör om äktenskapsskillnad skulle utdömas eller inte. 360s. 106

37.Sammanfattningsvis kan följande slutsats formuleras angående förvaltares ställföreträdarroll: En förvaltares behörighet som ställföreträdare beror dels på hur dennes förordnande är formulerat, och dels av vilken rättshandling som är aktuell. Den ensamma rådigheten för förvaltaren inom förordnandet enligt FB 11:9 syftar till att skydda den enskilde från dennes egna skadliga rättshandlingar och att undvika konkurrerande rättshandlingar i förhållande till tredje man. Den ensamma rådigheten syftar inte till att genom ett förvaltarskap ge förvaltaren bestämmanderätten över den enskildes liv. Om den enskilde vill företa en rättshandling som han eller hon bedöms ha personlig rättshandlingsförmåga att företa och som inte kan uppfattas som skadlig för honom eller henne, ska han eller hon inte frånkännas förmåga att rättshandla med hänvisning till förvaltarskapet. Om det motsatta skulle anses gälla – att den enskilde är helt frånkänd sitt självbestämmande inom ramen för förvaltarskapet – skulle det i praktiken innebära att det inte skett någon sådan ändring alls med avsikt på enskildas integritet och autonomi som var avsikten när omyndigförklaringen avskaffades.s. 107

God man och förvaltare – ett medel för