Se NJA 1987 s. 388 (olovligt brukande av hyrbil). Det hade i målet ingen betydelse att hyresavtalet innehöll bestämmelser om beräkning av hyra och om kostnadsersättning för fall att bilen inte återlämnades på överenskommen tid.
Hänvisas från p. 3 (s. 5)
1.Att en skadelidande part i ett kontraktsförhållande har möjlighet att välja mellan en inom- och utomobligatorisk ansvarsgrund brukar beskrivas som att konkurrerande ansvarsgrunder – eller anspråkskonkurrens – föreligger. Begreppsanvändningen kan möjligen framstå som missvisande eftersom det i egentlig mening är fråga om överlappande ansvarsgrunder – varigenom samma åtgärd av licenstagaren kan utgöra både kontraktsbrott och varumärkesintrång.s. 5
2.Det finns inte någon klar obligationsrättslig regel eller princip om vad som gäller beträffande huruvida en kontraktspart endast har att hålla sig till kontraktsrättsliga sanktioner, eller om utomobligatoriska regler därutöver kan tillgripas. Hellner och Radetzki har emellertid anfört att ”[h]uvudregeln i svensk rätt torde vara, att den skadelidande icke äger åberopa utomobligatoriska regler i stället för kontraktsmässiga därför att detta är fördelaktigare för honom”.s. 5
3.Huvudregeln är förenad med undantag. Ett exempel är möjligheten i en kontraktsrelation att välja ansvarsgrund för skador orsakade av bristfälliga produkter. Den skadelidande parten kan under vissa förutsättningar välja mellan att grunda sitt ersättningsanspråk på de kontraktsrättsliga reglerna eller på produktansvarslagen. I vissa fall kan även konkurrens 194 i förhållande till straffrättsliga regler bli aktuella. Som exempel kan en person som brukar en hyrd bil efter hyrestidens utgång straffrättsligt göra sig skyldig till olovligt brukande enligt 10 kap. 7 § brottsbalken – utöver ett civilrättsligt kontraktsansvar gentemot biluthyraren.s. 5
4.Ett annat undantag – som här ska behandlas närmare – gäller för upplåtelser av immaterialrätter. Om en licenstagare utnyttjar immaterialrätten utanför upplåtelsens ram anses användningen kunna angripas på immaterialrättslig grund, dvs. som ett intrång. För varumärkesrättens del har ett uttryckligt stöd för denna princip förts in i 6 kap. 4 § andra stycket varumärkeslagen. Bestämmelsen stadgar följande:s. 6
5.Innehavaren av varukännetecknet kan åberopa de rättigheter som ensam-s. 6
6.rätten innebär gentemot en licenstagare som överträder en bestämmelse is. 6
7.licensavtalet med avseende pås. 6
8.1. licensens giltighetstid,s. 6
9.2. den form under vilken kännetecknet får användas,s. 6
10.3. arten av de varor eller tjänster för vilka licensen är utfärdad,s. 6
11.4. det geografiska område inom vilket kännetecknet får användas, ellers. 6
12.5. kvaliteten på de av licenstagaren tillverkade varorna eller tillhandahållnas. 6
13.tjänsterna. Om licenstagaren överträder en licensbestämmelse av det slag som räknas upp i lagrummet har varumärkeshavaren möjlighet att åberopa de rättigheter som är knutna till varumärket, dvs. att varumärkesintrång kan göras gällande. Möjligheten att välja mellan kontraktsbrott och varumärkesintrång innebär att det kan sägas föreligga anspråkskonkurrens mellan regelverken.s. 6
14.Redan ett konstaterat kontraktsbrott utlöser möjligheter för varumärkeshavaren att göra gällande kontraktsrättsliga påföljder mot licenstagaren. Frågan uppkommer därför vilket intresse varumärkeshavaren kan ha av att i stället göra gällande att den felaktiga uppfyllelsen av avtalet också innebär intrång i varumärkesrätten. Den praktiska relevansen av konkur-s. 6
15.195 rensproblematik uppstår när tillämpning av de överlappande regel verken leder till olika resultat. Frågan är alltså relevant i den utsträckning sanktionsurvalet skiljer sig åt mellan inom- och utomobligatoriskt ansvar. Det finns därför skäl att inledningsvis beskriva vilka skillnader som finns mellan dessa påföljder.s. 6