Se NJA 1987 s. 388 (olovligt brukande av hyrbil). Det hade i målet ingen betydelse att hyresavtalet innehöll bestämmelser om beräkning av hyra och om kostnadsersättning för fall att bilen inte återlämnades på överenskommen tid.
Hänvisas från p. 3 (s. 5)
Inledning – samtyckets betydelse
1.Licenstagarens användning av varumärket förutsätter varumärkeshavarens samtycke. Ensamrätten till ett varumärke innebär annars att varumärkeshavaren har rätt att förbjuda användning av förväxlingsbara kännetecken och – om varumärket är välkänt – andra tecken som drar otillbörlig fördel av eller skadar varumärket. En otillåten varumärkesanvändning som faller inom varumärkets skyddsomfång utgör ett intrång i ensamrätten. I snäv bemärkelse innebär följaktligen varumärkeslicensen att licenstagaren erhåller samtycke att vidta åtgärder som annars skulle utgöra intrång i ensamrätten.s. 3
2.Om licenstagaren åsidosätter någon av förpliktelserna som följer av kontraktsförhållandet gör sig denne i normalfallet skyldig till kontraktsbrott. Kontraktsbrottet innebär att den skadelidande parten kan göra gällande kontraktsrättsliga påföljder. Utöver ett kontraktuellt ansvar, kan 192 licensgivaren ha ett intresse av att påstå att licenstagarens kontraktsbrott går utöver samtycket till användning och därför även utgör ett intrång i ensamrätten. En sådan talan om varumärkes intrång vilar inte på kontraktsrättslig grund enligt licensavtalet, utan på varumärkeslagens utomobligatoriska regler.s. 3
3.I detta kapitel undersöks vilka valmöjligheter en varumärkeshavare har mellan att göra gällande kontraktsbrott och varumärkesintrång till följd av licenstagarens felaktiga kontraktsuppfyllelse. Frågeställningen avser följaktligen förutsättningarna för att en felaktig uppfyllelse av en kontraktsförpliktelse kan resultera i både ett kontraktsbrottsansvar och ett varumärkesintrång. Det är i huvudsak fråga om en gränsdragning mellan vad som utgör ett inom- och utomobligatoriskt ansvar. Kapitlet kommer särskilt att uppehålla sig vid bestämmelsen i 6 kap. 4 § varumärkeslagen, som reglerar frågeställningen.s. 4
4.I kapitlet behandlas endast licenstagarens ansvar för kontraktsbrott. Frågor av motsvarande typ uppkommer inte vid varumärkesöverlåtelser. En köpare har efter överlåtelsen normalt inte några skyldigheter gentemot säljaren vad gäller hur varumärket får användas. Säljaren har inte heller någon ensamrätt att tillgripa gentemot köparen. Vidare behandlas samexistensavtal inte i kapitlet. Eftersom ett samexistensa vtal inte ger upphov till ett licensförhållande är 6 kap. 4 § varumärkeslagen inte tillämplig. Förpliktelserna som följer av ett samexistensavtal är av kontraktsrättslig natur, vilket gör det tveksamt om det är möjligt att tillämpa bestämmelsen analogt. Tveksamheten grundar sig på att ett samexistensavtal typiskt sett är ägnat att särskilja ursprunget för varorna eller tjänsterna som tillhandahålls under respektive varumärke. Det är följaktligen fråga om två åtskilda ”objekt” – inte att tredje man tillåts koppla sin användning till varumärkeshavarens varumärke.s. 4
5.I det följande kommer frågan om gränsdragningen mellan kontraktuellt och varumärkesrättsligt ansvar att behandlas. Inledningsvis beskrivs hur valmöjligheten mellan inom- och utomobligatoriskt ansvar behandlas generellt i obligationsrätten. Vidare presenteras översiktligt vilka skillnader som finns mellan påföljderna vid kontraktsbrott och varumärkes intrång. Presentationen av skillnaderna i påföljder utgör även en förklarings ram till varför valmöjligheten mellan ansvarsgrunderna kan vara intressant för varumärkeshavaren. Därefter följer kapitlets huvuddel som utgörs av en analys av 6 kap. 4 § varumärkeslagen. Slutligen behandlas även frågan oms. 4
6.193 varumärkesrättslig konsumtion, eftersom omständigheten har betydelse för om ett intrångsansvar kan göras gällande i ett licensförhållande. Konsumtionsprincipen har även betydelse för varumärkeshavarens möjlighet att vända sig med en intrångstalan mot senare led i distributionskedjan.s. 4
Konkurrerande ansvarsgrunder
1.Att en skadelidande part i ett kontraktsförhållande har möjlighet att välja mellan en inom- och utomobligatorisk ansvarsgrund brukar beskrivas som att konkurrerande ansvarsgrunder – eller anspråkskonkurrens – föreligger. Begreppsanvändningen kan möjligen framstå som missvisande eftersom det i egentlig mening är fråga om överlappande ansvarsgrunder – varigenom samma åtgärd av licenstagaren kan utgöra både kontraktsbrott och varumärkesintrång.s. 5
2.Det finns inte någon klar obligationsrättslig regel eller princip om vad som gäller beträffande huruvida en kontraktspart endast har att hålla sig till kontraktsrättsliga sanktioner, eller om utomobligatoriska regler därutöver kan tillgripas. Hellner och Radetzki har emellertid anfört att ”[h]uvudregeln i svensk rätt torde vara, att den skadelidande icke äger åberopa utomobligatoriska regler i stället för kontraktsmässiga därför att detta är fördelaktigare för honom”.s. 5
3.Huvudregeln är förenad med undantag. Ett exempel är möjligheten i en kontraktsrelation att välja ansvarsgrund för skador orsakade av bristfälliga produkter. Den skadelidande parten kan under vissa förutsättningar välja mellan att grunda sitt ersättningsanspråk på de kontraktsrättsliga reglerna eller på produktansvarslagen. I vissa fall kan även konkurrens 194 i förhållande till straffrättsliga regler bli aktuella. Som exempel kan en person som brukar en hyrd bil efter hyrestidens utgång straffrättsligt göra sig skyldig till olovligt brukande enligt 10 kap. 7 § brottsbalken – utöver ett civilrättsligt kontraktsansvar gentemot biluthyraren.s. 5
4.Ett annat undantag – som här ska behandlas närmare – gäller för upplåtelser av immaterialrätter. Om en licenstagare utnyttjar immaterialrätten utanför upplåtelsens ram anses användningen kunna angripas på immaterialrättslig grund, dvs. som ett intrång. För varumärkesrättens del har ett uttryckligt stöd för denna princip förts in i 6 kap. 4 § andra stycket varumärkeslagen. Bestämmelsen stadgar följande:s. 6
5.Innehavaren av varukännetecknet kan åberopa de rättigheter som ensam-s. 6
6.rätten innebär gentemot en licenstagare som överträder en bestämmelse is. 6
7.licensavtalet med avseende pås. 6
8.1. licensens giltighetstid,s. 6
9.2. den form under vilken kännetecknet får användas,s. 6
10.3. arten av de varor eller tjänster för vilka licensen är utfärdad,s. 6
11.4. det geografiska område inom vilket kännetecknet får användas, ellers. 6
12.5. kvaliteten på de av licenstagaren tillverkade varorna eller tillhandahållnas. 6
13.tjänsterna. Om licenstagaren överträder en licensbestämmelse av det slag som räknas upp i lagrummet har varumärkeshavaren möjlighet att åberopa de rättigheter som är knutna till varumärket, dvs. att varumärkesintrång kan göras gällande. Möjligheten att välja mellan kontraktsbrott och varumärkesintrång innebär att det kan sägas föreligga anspråkskonkurrens mellan regelverken.s. 6
14.Redan ett konstaterat kontraktsbrott utlöser möjligheter för varumärkeshavaren att göra gällande kontraktsrättsliga påföljder mot licenstagaren. Frågan uppkommer därför vilket intresse varumärkeshavaren kan ha av att i stället göra gällande att den felaktiga uppfyllelsen av avtalet också innebär intrång i varumärkesrätten. Den praktiska relevansen av konkur-s. 6
15.195 rensproblematik uppstår när tillämpning av de överlappande regel verken leder till olika resultat. Frågan är alltså relevant i den utsträckning sanktionsurvalet skiljer sig åt mellan inom- och utomobligatoriskt ansvar. Det finns därför skäl att inledningsvis beskriva vilka skillnader som finns mellan dessa påföljder.s. 6