9 · Domsrätt i ej lagreglerade fall

Inledande anmärkningar

Aktuella forumregler i rättegångsbalken

1.Som framgår ovan, är Bryssel-/Luganoreglerna som huvudregel direkt tillämpliga endast om svaranden har hemvist i ett Bryssel-/Luganoland. Om så inte är fallet finns det i princip inga direkt tillämpliga regler om domsrätt på privaträttens område. En svensk domstol får i dessa fall grunda sin behörighet med stöd av analogier. Traditionellt har analogier gjorts från de allmänna forumreglerna i 10 kap. RB och därför blir det naturligt att analysera dessa regler. För de problem som behandlas i detta arbete, rör det sig närmast om huvudregeln i 1 § om svarandens hemvistforum, regeln i 5 § om etableringsställets forum samt regeln i 8 § och forum delicti. Därutöver är det aktuellt att ta upp regeln i 14 § om käromål mot flera svaranden och genkäromål. Det rör sig i dessa fall om regler som i stor utsträckning har sina motsvarigheter i Bryssel-/Luganoreglerna.s. 549

2.Dessutom skall nämnas att det finns en, för detta arbete relevant, forumbestämmelse i RB som helt saknar motsvarighet i Bryssel-/Luganoreglerna, nämligen regeln om förmögenhetsforum i 10 kap. 3 §. Bestämmelsen är uppdelad i två forumregler. Av 3 § 1 st. första meningen kan regeln om allmänt förmögenhetsforum utläsas och av andra meningen kan principen om egendomsforum utläsas.s. 549

3.Såvitt avser Bryssel-/Luganoreglerna om interimistiska åtgärder, kumulation samt den exklusiva regeln om registrerade immaterialrätter skall sägas att det inom dessa områden saknas uttalade forumregler i den svenska interna lagstiftningen. I flera fall finns det i och för sig bestämmelser, exempelvis när det gäller interimistiska åtgärder, men det får anses vara en 204s. 549

4.Del III – Domsrätten öppen fråga huruvida dessa kan användas som domsrättsregler. Inom de områden där det helt saknas reglering, så som exempelvis är fallet beträffande den exklusiva behandlingen av registrerade immaterialrätter, kommer frånvaron av regler snarare än reglerna i sig att diskuteras nedan. När det gäller frågan om kumulation behandlas aktuella regler i 22 kap. RB i avsnitt 8.5 ovan.s. 550

Utgångspunkter för behandlingen i detta kapitel

1.Utgångspunkten för behandlingen av domsrättsproblematiken i detta kapitel blir företaget Comp Inc. med hemvist i USA. Förutsättningarna är de samma som tidigare, med den skillnaden att Bryssel-/Luganoreglerna med hänsyn till svarandens hemvist inte längre är direkt tillämpliga. Som konstateras ovan, får domsrätt i dessa fall grundas på analogier. I sammanhanget skall uppmärksammas att det står en svensk domstol fritt att göra analogierna antingen från RB eller från Bryssel-/Luganoreglerna. Oavsett vilket regelsystem som väljs för analogin handlar det om regler som uppvisar stora likheter. Den följande analysen av de interna svenska reglerna tar därför sin utgångspunkt i det som redan sagts beträffande motsvarande Bryssel-/Luganoregler. Det är i första hand i de fall skillnader förekommer som analysen kommer att fördjupas.s. 550

2.När det gäller de särskilda Internetrelaterade aspekterna kan sägas att de till stora delar är gemensamma med dem som identifierats i kapitel 8 ovan. Någon behandling av dessa problem under särskilda rubriker sker därför inte i detta kapitel. Däremot finns det områden där specifika Internetrelaterade problem förekommer, exempelvis i samband med tillämpningen av ovan nämnda bestämmelse om förmögenhetsforum och i dessa fall kommer en fördjupad analys att genomföras också i förevarande kapitel.s. 550

Domsrätt grundad på analogier

1.Innan behandlingen av bestämmelserna i RB inleds är det emellertid aktuellt att först utveckla resonemanget kring frågan om domsrätt grundad på analogier. Domsrätt i de fall svaranden inte har hemvist i ett Bryssel/Luganoland får, som framgår ovan, motiveras genom analogier. En grundläggande uppfattning är i dessa sammanhang att analogier alltid skall göras med försiktighet. Om en domstol, trots att dess behörighet inte kan grundas på någon direkt tillämplig regel, beslutar sig för att det kan vara motiverat att pröva talan måste beslutet således fattas med insikt om att dets. 550

2.205s. 550

3.Del III – Domsrätten rör sig om situationer som inte varit tänkta att utan vidare komma under en svensk domstols granskning.s. 551

4.De försiktiga analogier det handlar om har historiskt sett gjorts utifrån forumreglerna i 10 kap. RB och det förekommer en tämligen rikhaltig praxis på området. En fråga som dock aktualiseras, när Bryssel-/Luganoreglerna etablerats, är om analogier skall göras med utgångspunkt i 10 kap. RB (som brukligt varit) eller med utgångspunkt i Bryssel-/Luganoreglerna.s. 551

5.De principer som kommer till uttryck i Bryssel-/Luganoreglerna har en bred förankring och speglar en internationellt vedertagen praxis. Det framstår därför, enligt min mening, som lämpligt att utgå ifrån Bryssel/Luganoreglernas forumregler även i de situationer när svaranden inte har hemvist i en stat som gör Bryssel-/Luganoreglerna direkt tillämpliga. Anledningen till det är, som jag ser det, att det finns större möjlighet att den främmande staten erkänner den svenska domstolens behörighet, om behörigheten grundas på analogier från Bryssel-/Luganoreglernas internationellt vedertagna principer, än om behörigheten grundas på analogier från den svenska rättegångsbalkens regler.s. 551

6.Däremot råder det delade meningar om existensen av det etablerade Bryssel-/Luganosystemet också skall innebära en inskränkning i förhållandet till vad som gäller beträffande den svenska domsrätt som grundas på analogier från 10 kap. RB. En utgångspunkt är att Bryssel-/Luganoreglerna inte uttryckligen hindrar en svensk domstol från att grunda sin behörighet på generösare interna svenska regler i de fall Bryssel-/Luganoreglerna inte är direkt tillämpliga. I sammanhanget har Bogdan anfört att ”en analogisk tillämpning [av Bryssel-/Luganoreglerna min anmärkning] torde vara mindre lämplig om den leder till en inskränkning av den svenska domsrätten, eftersom Bryssel- och Luganoreglernas domsrättsinskränkningar är rimliga endast om de kombineras med Bryssel- och Luganoreglerna om erkännande och verkställighet av domstolsavgöranden”. En annan ståndpunkt, som Pålsson ger uttryck för, är att den ”smittoeffekt” på de autonoma svenska domsrättsreglerna som HD, i fallet NJA 1994 s. 81, konstaterat att Bryssel/Luganoreglerna bör ges också borde innebära en att extensiva svenska domsrättsregler tolkas mer restriktivt. För egen del menar jag att en viss 206s. 551

7.Del III – Domsrätten restriktivitet nog är motiverad men därmed inte sagt att svensk domstol skulle vara förhindrad att tillämpa reglerna i RB analogt som domsrättsregler. Sedan Bryssel-/Luganoreglerna blev gällande i Sverige skall därutöver sägas att HD har fortsatt att tillämpa 4 § 10 kap. RB i fall där Bryssel-/Luganoreglerna inte är direkt tillämpliga. HD anses sig med andra ord inte förhindrad att göra analogier till stöd för domsrätt från de interna forumreglerna i 10 kap. RB.s. 552

8.När det gäller ovan nämnda bestämmelse om förmögenhetsforum i 3 § 10 kap. RB kan konstateras att det i detta fall rör sig om en regel som saknar motsvarighet i Bryssel-/Luganoreglerna. Regeln om allmänt förmögenhetsforum som kommer till uttryck i 1:a meningen är till och med, i Bryssel/Luganoreglernas artikel 3, uttryckligen angiven som ett exempel på en forumregel som det inte är tillåtet att använda. En anledning till detta är att ett av syftena bakom Bryssel-/Luganoreglerna är att skydda svarande, hemmahörande i ett Bryssel-/Luganoland, från exorbitanta fora. I syfte att uppnå det målet innehåller Bryssel-/Luganoreglerna inte endast regler om jurisdiktion, utan också bestämmelser om erkännande och verkställighet av domar. I ett harmoniserat system där de stater som lyder under Bryssel/Luganoreglerna erkänner varandras domar finns, som nämns ovan, inte längre något legitimt behov av alltför långtgående, exorbitanta, fora avseende svaranden hemmahörande i något Bryssel-/Luganoland. När svaranden saknar hemvist i ett Bryssel-/Luganoland är emellertid situationen en annan. Det finns i dessa situationer inte längre någon direkt koppling mellan domstolens behörighet och frågan om erkännande och verkställighet av dess domar och således är detta inte längre ett argument för att 10 kap. 3 § RB inte skulle kunna tillämpas. Det finns med andra ord inte någon anledning att en svensk domstol avstår från att anse sig behörig om ett amerikanskt företag (eller annan part utan hemvist i ett Bryssel-/Luganoland) har tillgångar i Sverige, endast på den grunden att domstolen skulle vara obehörig enligt Bryssel-/Luganoreglerna. Om den mer restriktiva hållningen i Bryssel-s. 552

9.207s. 552

10.Del III – Domsrätten /Luganoreglerna tilläts få inflytande över möjligheten att göra analogier från RB:s forumregler, skulle en sådan möjlighet inte ges. Enligt min mening skulle det emellertid vara att ge Bryssel-/Luganoreglerna för stort inflytande om dessa regler i alla situationer skulle diskvalificera analogier från RB som ger ett resultat som inte följer Bryssel-/Luganoreglernas systematik. Inte minst frånvaron av en koppling till regler om erkännande och verkställighet kan motivera användning av behörighetsregler som har ett vidare tillämpningsområde än Bryssel-/Luganoreglerna.s. 553

11.Min sammanfattande slutsats blir därmed att Bryssel-/Luganoreglerna bör tillämpas analogt i de fall de ger samma resultat som de interna nationella reglerna ger. I de fall autonoma nationella domsrättsregler är mer generösa avseende domsrätten än Bryssel-/Luganoreglerna kan det bli aktuellt att fastställa domstolens behörighet med analogier från dessa även om analogierna i dessa fall bör göras med än större försiktighet. Slutligen skall sägas att situationen att Bryssel-/Luganoreglerna är mer vidsträckta än RB:s forumregler (eller att Bryssel-/Luganoreglerna har ett tillämpningsområde som inte sammanfaller men närmast motsvarande bestämmelse i RB) också förekommer. I dessa fall torde det inte föreligga något hinder mot att en svensk domstol väljer att göra försiktiga analogier även från dessa mer generösa regler.s. 553

12.Under alla omständigheter utövar Bryssel-/Luganoreglerna ett stort inflytande över behörighetsfrågan, också i de fall när det handlar om analogier. Den följande genomgången av de interna forumbestämmelserna kommer därför att hållas tämligen kort, något som för övrigt också kan motiveras av att det i de flesta fall, som nämns ovan, finns en motsvarande, redan behandlad, Bryssel-/Luganoregel.s. 553

Hemvistforum –10 kap. 1 § RB

1.Möjligheten att väcka talan vid svarandens hemvistforum är redan behandlad i föregående kapitel. Skillnaden här är att frågorna som behandlas i detta avsnitt gäller fall där svaranden har hemvist i ett land utanför kretsen av Bryssel/Luganoländer. Att svaranden inte har hemvist i ett Bryssel-/Luganoland innebär med nödvändighet att någon hemvist i Sverige inte heller kan komma i fråga. Skulle hemvist i Sverige förekomma innebär det för övrigt att Bryssel/Luganoreglerna blir direkt tillämpliga. Eftersom 10 kap. 1 § RB endast är 208s. 553

2.Del III – Domsrätten tillämplig i situationer när det argumenteras för att svaranden har sitt hemvist i Sverige blir den logiska konsekvensen att bestämmelsen spelat ut sin roll som självständig domsrättsregel inom Bryssel-/Luganoreglernas sakliga tillämpningsområde, dit de problem som behandlas i detta arbete kan hänföras.s. 554

3.Regeln har emellertid en fortsatt indirekt betydelse, eftersom den, i vissa fall, utgör utgångspunkt för fastställandet av fysiska personers hemvist i enlighet med Bryssel-/Luganoreglernas artikel 2. Det skall därutöver sägas att 10 kap. 1 § RB innehåller bestämmelser som det inte finns någon direkt motsvarighet till i Bryssel-/Luganoreglerna, exempelvis regeln om vagabondforum som behandlas i avsnitt 8.3.6 ovan.s. 554

Förmögenhetsforum –10 kap. 3 § RB

Inledande anmärkningar

1.Som nämns ovan, är ett i sammanhanget centralt stadgande i 10 kap. 3 § RB. Bestämmelsen innehåller två skilda domsrättsregler som tar fasta på egendom som tillhör svaranden och som saknar motsvarighet i Bryssel-/Luganoreglerna. I första meningen av bestämmelsen kan den generella regeln om allmänt förmögenhetsforum utläsas. I andra meningen återfinns en regel som benämns forum rei sitae (egendomsforum), dvs. att talan som rör egendom kan prövas vid domstol inom den ort där egendomen är belägen. De båda reglerna har skilda tillämpningsområden, exempelvis går det att föra talan om annat än betalningsskyldighet vid forum rei sitae och därmed kan reglerna åtminstone till viss del sägas komplettera varandra. En gemensam förutsättning för att någon av de båda forumreglerna skall kunna tillämpas är emellertid, som framgår av bestämmelsen, att svaranden saknar känt hemvist i Sverige. Det rör sig således i detta fall om domsrättsgrunder som är komplementära, inte alternativa, i förhållande till huvudregeln i 1 § om allmänt forum vid svarandens hemvist. I kravet på att svaranden skall sakna hemvist i Sverige kan också utläsas att de båda forumreglerna i 10 kap. 3 § 1 st. RB har tillkommit med beaktande av att de skall kunna användas som domsrättsregler. Följaktligen handlar det om forumregler med ett uttalat syfte att lösa domsrättsproblem.s. 554

2.209s. 554

3.Del III – Domsrättens. 555

Allmänt förmögenhetsforum

Tvist om betalningsskyldighet

1.Allmänt förmögenhetsforum gäller tvist som rör betalningsskyldighet. Av varumärkesrättens skilda taleformer är det därmed i första hand en skadeståndstalan som kan föras med denna regel som grund. Det skall i detta sammanhang sägas att diskussioner förekommit om regeln också skulle vara tillämplig i andra fall, exempelvis i samband med en fastställelsetalan. Det exempel som lyfts fram som tänkbart är fastställelse av betalningsskyldighet. Vad diskussionen egentligen rör sig om i dessa sammanhang är om regeln om allmänt förmögenhetsforum gäller endast svarandens betalningsskyldighet eller om det kan tänkas att också kärandens betalningsskyldighet kan bli föremål för prövning. I detta senare fall skulle det handla om en negativ fastställelse att betalningsskyldighet inte föreligger. Utan att återge hela den debatt som förevarit, kan sammanfattningsvis konstateras att det tveklöst är så att regeln om allmänt förmögenhetsforum tar sikte på svarandens betalningsskyldighet. Det finns emellertid inte något i bestämmelsens ordalydelse som antyder att det endast är dessa situationer som avses. Frågan om även en negativ fastställelsetalan skulle kunna omfattas av bestämmelsen om allmänt förmögenhetsforum får således betraktas som öppen. Intrycket förstärks dessutom av att praxis till viss del kan sägas vara motstridig på denna punkt. Det skall dock tilläggas att det under alla omständigheter handlar om situationer – en negativ fastställelse av betalningsskyldighet – som knappast aktualiseras i de fall som behandlas i detta arbete. Utgångspunkten när det gäller allmänt förmögenhetsforum är att det skall röra sig om betalningsskyldighet och då aktualiseras främst en talan om skadestånd samt möjligen en fastställelsetalan om att en handling är skadeståndsgrundande. 210s. 555

2.Del III – Domsrättens. 556

Egendom som har ett förmögenhetsvärde

1.En talan om betalningsskyldighet enligt ovan får anhängiggöras vid domstol i den ort där svaranden har egendom. Här avses enligt förarbetena egendom av vad slag som helst som har förmögenhetsvärde. Om egendomen har förmögenhetsvärde blir således domstolen behörig enligt bestämmelsen, oavsett om tvisten har något direkt samband med egendomen i fråga. Tanken bakom regeln är att tillgodose behovet av en effektiv och snabb domsverkställighet genom att talan kan väckas i ett land där det finns exekutionsmöjligheter. Uttalandena i förarbetena, att regeln omfattar egendom av vad slag som helst som har förmögenhetsvärde, indikerar ett mycket vidsträckt tillämpningsområde. Det handlar enkelt uttryckt om att fastställa ett förmögenhetsvärde och när det gäller domsrättsbedömningen är det i princip betydelselöst om värdet är högt eller lågt. Ett sätt att fastställa förmögenhetsvärdet är att undersöka om egendomen är utmätningsbar. I doktrinen har konstaterats att egendom som är utmätningsbar, i det stora flertalet fall, kan ligga till grund för domsrätt enligt regeln om allmänt förmögenhetsforum. Det har emellertid också konstaterats att det kan finnas situationer när det kan vara intressant att få en dom, även om den ifrågavarande egendomen inte är utmätningsbar, bland annat eftersom en exekutionstitel har ett framtida värde. Med hänsyn till att förmögenhetsforum är ett exorbitant forum förordar dock Dennemark att endast utmätningsbar egendom kan ges domsrättsgrundande egenskaper. Dennemark uttalar vidare att det framstår som rimligt att man kan kräva att värdet av den domsrättsgrundande egendomen ”icke är så obetydligt att det närmar sig det fiktivas gräns”.s. 556

2.En viktig skillnad har emellertid inträtt sedan Dennemark genomförde sin analys av regelns tillämpningsområde. Numera finns Bryssel/Luganoreglerna om erkännande och verkställighet. Som konstateras ovan, innebär dessa regler att en svensk dom, utan omprövning i sak, skall erkännas och verkställas i samtliga Bryssel-/Luganoländer. Det innebär att en svensk dom på skadestånd kan vara intressant även i de fall den egendom soms. 556

3.211s. 556

4.Del III – Domsrätten domstolens behörighet grundades på är av ringa värde, eftersom domen kan användas som underlag för en exekutiv åtgärd också i andra Bryssel/Luganoländer där egendom av större värde kan finnas.s. 557

5.Med beaktande av att det rör sig om situationer där den svenska domstolens behörighet grundas på en analog tillämpning av en bestämmelse som i första hand är avsedd att användas för att lösa den interna forumfrågor kan emellertid viss försiktighet vara på sin plats. Som Dennemark mycket riktigt noterar är det dessutom så att regeln om allmänt förmögenhetsforum är en bestämmelse av exorbitant karaktär. Därför borde det som utgångspunkt fortfarande vara rimligt att kräva att den egendom som domsrätten grundas på är utmätningsbar, samt att egendomens värde inte är obetydligt.s. 557

Vad för slags egendom?

1.En annan fråga är vilka egendomsslag som skall beaktas vid tillämpningen av regeln om allmänt förmögenhetsforum. Återigen kan konstateras att regeln har ett vidsträckt tillämpningsområde. Såväl lös som fast egendom beaktas och egendomsbegreppet i 3 § har dessutom ansetts omfatta både immaterialrätter och nyttjanderätter. En gemensam förutsättning för att egendomen skall anses behörighetsgrundande är dock att det går att lokalisera den till Sverige. Vad beträffar nyttjanderätter måste den egendom som nyttjanderätten gäller finnas i Sverige för att också nyttjanderätten skall anses göra det.s. 557

2.Lokaliseringsfrågan skall bedömas enligt lagen i domstolslandet (lex fori) och har för svenskt vidkommande sällan ställt till med några problem. Oftast handlar det om egendom som på ett eller annat sätt har fysisk anknytning till landet, exempelvis lösöre eller fast egendom. För svenskt vidkommande har dessutom en särskild regel avseende lokalisering av fordringar tagits med i 10 kap. 3 § 2 st. Regeln om egendomsforum har också ansetts gälla för egendom som tillfälligt befinner sig i Sverige (s.k. transitgods).s. 557

3.Frågan om vad som skall anses gälla som domsrättsgrundande egendom har i några fall prövats av HD. Bland annat har HD konstaterat att egendom för privat bruk som svaranden medfört under sin tillfälliga vistelse i Sverige 212s. 557

4.Del III – Domsrätten inte är behörighetsgrundande. Därutöver har HD konstaterat att ”[e]n begränsning som måste anses påkallad gäller det fall att såsom behörighetsgrundande egendom åberopas en svaranden tillkommande fordran hos käranden på ersättning för rättegångskostnader, vilken fordran uppkommit när i tidigare rättegång väckt talan om samma sak avvisats eller eljest lämnats utan prövning.”s. 558

Särskilt om HD:s avgörande i RGP Dental-fallet

1.I sammanhanget är det av intresse att närmare granska HD:s avgörande i RGP dental-fallet. Fallet gällde frågan om svensk domstol i en tvist rörande betalningsanspråk är behörig med stöd av 10 kap. 3 § 1 st. 1 p. RB i de fall svaranden äger aktier i ett svenskt bolag. I fallet konstaterar HD att det traditionellt har ansetts att den som inte har hemvist i Sverige, men innehar negotiabla aktiebrev i ett svenskt bolag, har forum där aktiebrevet befinner sig. Att det är så följer av den särskilda lokaliseringsregeln i 10 kap. 3 § 2 st. RB som slår fast att en handling vars företeende utgör villkor för betalning anses finnas där handlingen är. Situationen kompliceras emellertid när det gäller andra fordringar än presentationspapper och situationen är numera sådan att aktiebrev sällan förekommer. I stället registreras innehav av aktier på särskilda konton. Av 3 § 2 st. 2 p. RB framgår att annan fordran (än presentationspapper) anses finnas där gäldenären har sitt hemvist och frågan som HD därmed fick att besvara var, enkelt uttryckt, om och hur dessa papperslösa tillgångar kunde lokaliseras med stöd av denna bestämmelse, i synnerhet om en papperslös aktie kan betraktas som befintlig där kontoföring sker och ändringar i registreringen kan genomföras med sakrättslig verkan.s. 558

2.HD konstaterar att bestämmelsen om allmänt förmögenhetsforum skall tillämpas restriktivt. Vidare slår HD fast att all egendom med förmögenhetsvärde inte nödvändigtvis skall beaktas vid bestämmelsens tillämpning. Utifrån dessa konstateranden kommer HD fram till att det inte framstår som lämpligt att regeln om allmänt förmögenhetsforum skall omfatta också papperslösa aktier. Den diskuterade möjligheten att betrakta aktien som befintlig därs. 558

3.213s. 558

4.Del III – Domsrätten kontoföring sker skulle nämligen leda mycket långt. Allmänt förmögenhetsforum skulle med en sådan tillämpning av bestämmelsen uppstå i Sverige så snart en aktie är registrerad i ett svenskt kontobaserat system eller registrerad hos en svensk förvaltare. HD konstaterar att ”[t]anken att en så ingripande förändring skulle ha uppstått till följd av det kontobaserade systemet synes över huvudtaget inte ha berörts i förarbetena till den svenska lagstiftningen som reglerar detta system”. Det bör därför vara en uppgift för lagstiftaren att avgöra vilka konsekvenser det kontobaserade systemet skall få för den svenska domsrätten och följaktligen är det inte aktuellt att tillämpa bestämmelsen om allmänt förmögenhetsforum på en papperslös aktie i ett svenskt bolag, även om denna aktie finns registrerad på ett konto i Sverige.s. 559

5.Avgörande är intressant i först hand eftersom domen kan uppfattas som ett avsteg från den tidigare gällande principen om att all utmätningsbar egendom skall kunna läggas till grund för domsrätt med stöd av regeln om allmänt förmögenhetsforum. I denna del kan avgörandet kritiseras eftersom fordringsägare kan bli lidande av att viss i Sverige utmätningsbar egendom utesluts från bestämmelsens tillämpningsområde och därmed blir oåtkomlig för borgenärerna. Bogdan exemplifierar problemet med en svensk kärande som har en legitim fordran mot ett amerikanskt bolag, vars egendom i huvudsak består av papperslösa aktier i ett svenskt bolag. Frågan är hur denna svenska kärande skall komma åt egendomen som finns låst i aktierna. Det torde inte råda någon tvekan om att kontobaserade aktier är utmätningsbara i Sverige och att de därmed borde uppfylla tidigare gällande krav på egendom som skall beaktas vid tillämpningen av bestämmelsen om allmänt förmögenhetsforum. Kontobaserade aktier kan således utmätas i Sverige men en amerikansk dom kan inte läggas till grund för exekutiva åtgärder här i landet. En förutsättning för utmätning är därför att käranden får möjlighet att pröva sin talan i Sverige och i detta sammanhang är HD:s ställningstagande när det gäller papperslösa aktier mindre lyckat. Det skall för att citera Bogdan ”inte vara möjligt för utanför Bryssel/Luganoområdet hemmahörande gäldenärer att placera sina tillgångar utanför fordringsägarnas räckhåll genom att köpa exempelvis papperslösa aktier i svenska aktiebolag.”. Bogdan konstaterar avslutningsvis att argumentet att det bör vara en uppgift för lagstiftaren att ta ställning till bestämmelsens tillämpningsområde beträffande papperslösa aktier lika gärna kunde ”ha åberopats till stöd för uppfattningen att sådana aktier i avvaktan på lagstiftning beaktas vid regelns tillämpning.”. 214s. 559

6.Del III – Domsrättens. 560

7.Eventuell kritik till trots är HD:s avgörande betydelsefullt för den framtida tillämpningen av bestämmelsen om allmänt förmögenhetsforum. En vidare analys av avgörandet genomförs nedan, i samband med behandlingen av frågan om domännamn kan utgöra domsrättsgrundande egendom.s. 560

Avslutande reflexioner

1.Sammanfattningsvis kan konstateras att regeln om allmänt förmögenhetsforum har ett vidsträckt tillämpningsområde i samband med tvister som rör betalningsskyldighet, så snart egendom med förmögenhetsvärde kan lokaliseras till Sverige. Det torde emellertid krävas att den behörighetsgrundande egendomen är utmätningsbar samt att den inte är för gäldenärens privata bruk under dennas tillfälliga vistelse i landet. Därutöver kan tilläggas att regeln om allmänt förmögenhetsforum inte omfattar situationer där käranden genom sitt agerande medverkat till skapandet av den behörighetsgrundande egendomen. Slutligen skall sägas att HD i RGP Dental-fallet slår fast att all egendom med förmögenhetsvärde inte skall beaktas vid tillämpningen av regeln om allmänt förmögenhetsforum. Dessutom framstår det som om HD i detta fall introducerar en ny förutsättning, nämligen att någon tolkning av bestämmelsen om allmänt förmögenhetsforum som kan få vidsträckta konsekvenser inte kan komma i fråga utan stöd från lagstiftaren.s. 560

2.När det gäller varumärken kan konstateras att de som huvudregel är egendom av sådant slag att de kan omfattas av reglerna om förmögenhetsforum. Det torde dessutom vara tämligen enkelt att slå fast att ett registrerat varumärke kan lokaliseras till registreringslandet. Mer tveksamt är det måhända om detta också gäller beträffande oregistrerade varumärken, eftersom det är svårare att lokalisera ett oregistrerat varumärke än ett registrerat. En helt annan (Internetrelaterad) fråga är i detta sammanhang om ett domännamn är egendom av sådant slag att de träffas av regeln om allmänt förmögenhetsforum.s. 560

3.215s. 560

4.Del III – Domsrättens. 561

Domännamns egendomsrättsliga status[^748]

En inledande klassificering

1.Som framgår av genomgången i kapitel 5, hade domännamn från början en utpräglat teknisk funktion. De fanns till för att underlätta kommunikationen och betraktades i första hand som adresser. I takt med att Internet kommersialiserats under mitten och senare delen av 1990-talet har domännamn emellertid i allt större utsträckning kommit att betraktas som överlåtbara tillgångar. En synlig konsekvens av det är att marknaden för domännamn har utvecklats kraftigt de senaste åren. En del slagkraftiga domännamn har sålts till ansenliga belopp och domännamnsmarknaden är, trots senare års tillbakagång inom IT-sektorn, fortfarande vid liv.s. 561

2.Vad är det då som säljs? Svaret på frågan kan ges mycket enkelt: Ett domännamn. Det är emellertid svårare att, i rättsliga termer, klassificera objektet för transaktionen. Är det (domännamnet) att betrakta som egendom? Kan egendomen i så fall överlåtas med sakrättsligt bindande verkan? Är det fråga om nyttjanderätt eller rör det sig om äganderätt? Kan domännamnet sättas i pant och kan det göras till föremål för processuella säkerhetsåtgärder? Frågorna blir snabbt många och flera av dem låter sig svårligen besvaras. En del av dem tangeras i det följande, men den primära uppgiften i detta arbete är att utreda om domännamnet är egendom av sådant slag att det kan utgöra grund för domsrätt i Sverige.s. 561

3.Som nämns ovan, råder det delade meningar om hur domännamn skall klassificeras. Det går att argumentera för att domännamnet blott och bart är en adress utan annat värde än att det identifierar datorer som anslutits till Internet. Det går emellertid också att finna goda argument för att domännamn skall betraktas som skyddsvärda och överlåtbara varumärken med egendomslik karaktär. Ett första tydligt argument som pekar på att domännamn är av sådant slag är det självklara faktum att det faktiskt finns en marknad där domännamn köps och säljs. Möjligheten att faktiskt omsätta domännamn gäller främst de namn som registrerats under toppdomänen .com men även beträffande domännamn under den svenska toppdomänen .se börjar 216s. 561

4.Del III – Domsrätten en marknad att etableras. Det räcker emellertid inte med att domännamn säljs för att det skall betraktas som varumärken och därmed egendom. För att ett domännamn skall jämställas med ett varumärke måste det rimligen ha ett varumärkes funktioner.s. 562

5.Ett varumärke karaktäriseras av att det utgör en förbindelselänk mellan ett företag och dess kundkrets. Ett varumärkes centrala funktioner är alltså av marknadsstyrande karaktär. Koktvedgaard/Levin talar om att ett varumärke har funktion av att vara ursprungsangivande och individualiserande. Kunder antar att en märkt vara har ett visst ursprung samt vet att ett visst märke står för en viss typ av efterfrågade varor. Därutöver har ett varumärke en garantifunktion, såtillvida att kunder vet (eller i vart fall antar) att en vara med ett visst varumärke står för en viss kvalitet.s. 562

6.Frågan om ett domännamn kan ha dessa funktioner har behandlats i svensk och internationell doktrin. Numera råder viss samstämmighet kring slutsatsen att ett domännamn mycket väl kan ha dessa funktioner, inte minst om det speglar ett existerande varumärke och blir skyddsvärt på grund av ett bakomliggande rättsförhållande. Det är emellertid inte givet att det krävs ett bakomliggande rättsförhållande för att domännamnet skall anta varumärkesliknande former. Det finns flera exempel på domännamn som, utan koppling till existerande immaterialrätter, senare registrerats eller inarbetats som varumärken. Slutsatsen blir därmed att det inte är orimligt att, i vissa situationer, betrakta ett domännamn som ett varumärke och varumärken i sin tur betraktas som egendom. Om man konstaterar att ett domännamn kan ha karaktär av varumärke och därmed räknas som egendom, blir nästa fråga om det går att förfoga över ett domännamn på samma sätt som det går att förfoga över ett varumärke. Annorlunda uttryckt kan man fråga sig vad rätten till ett registrerat domännamn omfattar i fråga om ägande och/eller rätt till andra former av nyttjanden.s. 562

7.217s. 562

8.Del III – Domsrättens. 563

9.Ett varumärke tillfaller den behöriga innehavaren med äganderätt och ger denne rätt att, inom givna ramar, fritt förfoga över kännetecknet. Ramarna ges av lagstiftaren i form av en rad lagstadgade begränsningar. Som exempel kan nämnas att kännetecknet måste vara särskiljande för att ges skydd. Visar det sig att ett varumärke förlorar sin särskiljningsförmåga, kan också rätten till kännetecknet försvinna. En annan begränsning är tidigare nämnda faktum att innehavaren av ett varumärke inte kan göra detta gällande utanför det lands gränser där kännetecknet registrerats eller inarbetats. Det är dessutom så att en innehavare måste göra s.k. verkligt bruk av sitt varumärke för att inte riskera att detta avregistreras, varvid förfoganderätten av förklarliga skäl upphör. Trots nämnda begränsningar innebär förfoganderätten till ett varumärke att det både kan överlåtas och pantsättas. Det är dessutom fullt möjligt att göra registrerade varumärken till föremål för utmätning. Något motsvarande regelverk finns inte beträffande domännamn, så lösningen på frågan om det går att äga ett domännamn får sökas på annat håll.s. 563

Problemets behandling i praxis och i lag

1.Frågan huruvida domännamn kan utgöra egendom och på vilka sätt innehavaren i så fall har rätt att förfoga över det har, mig veterligen, ännu inte behandlats av någon svensk domstol. Det finns emellertid exempel från amerikansk praxis där domännamns egendomsstatus varit föremål för bedömning. Lockheed-fallet rörde en talan om att registreringsenheten för .com-registret. Network Solutions Inc., NSI, (numera Verisign), skulle göra sig skyldiga till medhjälp till varumärkesintrång (contributory infringement), eftersom de vägrade att upphäva ett antal domännamn som käranden påstod utgjorde intrång i dennes varumärken. Istället för att stämma de olika domännamnsinnehavarna valde käranden att stämma ägaren till registret, NSI. Domstolen kom emellertid fram till att det inte kunde röra sig om medhjälp till varumärkesintrång. För att contributory infringement skall föreligga, måste svaranden tillhandahålla en produkt (eller tjänst) med vetskap 218s. 563

2.Del III – Domsrätten om att denna används på ett sätt som innebär varumärkesintrång. Domstolen kom därför att diskutera om NSI tillhandahöll någon sådan produkt och kunde tämligen enkelt konstatera att så inte var fallet. Det NSI gjorde var att tillhandahålla en tjänst (DNS-tjänsten att översätta domännamn från och till IP-nummer) som i sin tur inte kunde ligga till grund för en talan om contributory infringement. I detta perspektiv kunde med andra ord domännamn inte betraktas som egendom av sådant slag att det var att jämställa med en produkt.s. 564

3.I Umbro-fallet kom domstolen fram till att käranden (företaget Umbro) hade rätt till det omtvistade domännamnet umbro.com och att svaranden som registrerat detta i otillbörligt syfte skulle gå med på att namnet avregistrerades till förmån för Umbro. Domstolen kom dessutom fram till att svaranden skulle ersätta Umbro för dess kostnader i samband med rättegången. Svaranden hade emellertid inte någon finansiell möjlighet att ersätta Umbro, varför domstolen, för att möjliggöra denna ersättning, beslutade att belägga svarandens övriga domännamn med kvarstad. Domen överklagades och upphävdes men överinstansen gjorde detta med motivet att ett beslut om kvarstad måste ha ett uttryckligt stöd i lag, inte med motivet att domännamn skulle sakna egenskaper som gör dem utmätningsbara. Tvärtom diskuterades i överinstansen möjligheterna att domännamn mycket väl skulle kunna ha egendomslika egenskaper. Bland annat talar överinstansen om att ett domännamn är en form av immateriell privat egendom. Ett domännamn ger innehavaren en på avtal grundad rätt att under viss tid använda det aktuella domännamnet. Denna rätt är emellertid så oupplösligt sammankopplad med de tjänster som NSI (Verisign) och andra registreringsenheter bedriver, att en domännamnsregistrering inte blir ett lämpligt objekt för utmätning. Istället bör ett avtal om en domännamnsregistrering jämställas med det avtal ett satellit-TV-bolag har med sina kunder.s. 564

4.Kremen-fallet gällde rätten till domännamnet sex.com. Den tidigare innehavaren, Kremen, blev av med sin registrering på grund av ett förfalskat brev som tillsändes NSI av Cohen. I detta brev framgick att Kremen godkände en överflyttning av domännamnet från Kremen till Cohen. Kremen hävdade att NSI måste ha haft kännedom om att brevet var en förfalskning samt att man därmed gjort sig skyldiga till medhjälp till förskingring av Kremens egendom (dvs. domännamnet sex.com). Domstolen kom fram till att NSI inte gjort sig skyldig till medhjälp till förskingring, eftersom domännamn inte är egendom av sådant slag att den kan förskingras. Domännamn ärs. 564

5.219s. 564

6.Del III – Domsrätten nämligen immateriella och immateriell egendom som inte kan kopplas till något fysiskt dokument kunde enligt kalifornisk rätt inte vara föremål för förskingring.s. 565

7.Fallen ovan indikerar att ett domännamn inte kan betraktas som materiell egendom samt att det inte finns stöd för att belägga domännamn med kvarstad. Det finns emellertid inte något i de amerikanska rättsfallen, som analyserar domännamns egendomsstatus, som tyder på att det inte skulle vara möjligt att betrakta domännamn som immateriella tillgångar. Tvärt om är det så att det i flera fall antyds att domännamn är någon form av immateriell tillgång.s. 565

8.Beträffande lagstiftning har redan nämnts att det inte finns någon svensk reglering som gäller specifikt för domännamn. I Sverige är det enda exemplet som jag har funnit, där frågan om domännamns egendomsstatus diskuteras, en skrivelse från Riksskatteverket där ett köp av domännamn, i momshänseende, jämställs med överlåtelse eller upplåtelse av upphovsrätter, patenträtter, licensrättigheter och varumärkesrättigheter. Det finns emellertid andra exempel utanför Sveriges gränser. Ett sådant har jag hämtat från den amerikanska varumärkesrätten. Domännamn har nämligen, åtminstone till viss del, givits egendomslika egenskaper i amerikansk lagstiftning som i här aktuellt hänseende införts som ett tillägg till den amerikanska varumärkeslagen. 220s. 565

9.Del III – Domsrätten Regeln behandlar s.k. domännamnsstölder och därmed sammanhängande problem. Av citatet ovan framgår att, regeln ger möjlighet att väcka talan som gäller domännamn in rem, såsom varande egendom, inom den ort där domännamnet anses finnas. Förutsättningen är att det visat sig omöjligt att lokalisera svaranden, dvs. personen som är innehavare av det omtvistade domännamnet. Domännamnet anses enligt stadgandet bland annat finnas inom den ort där det registrerats (där registreringskontoret är beläget) eller där den som ansvarar för det aktuella domännamnsregistret (registreringsenheten) har sitt hemvist. Käranden får därmed en tämligen vidsträckt möjlighet att välja var, inom någon av dessa orter, talan skall väckas. Det skall dock sägas att behörigheten vid det genom bestämmelsen utpekade forumet är begränsad till de administrativa åtgärderna att antingen avregistrera domännamnet eller flytta över det till käranden (innehavaren av det skyddade varumärke som domännamnet påstås göra intrång i).s. 566

10.Det samlade intrycket av domstolarnas och lagstiftarnas inställning till domännamn blir därmed något motsägelsefullt. I en del fall är det tydligt att domännamn betraktas som egendom och i andra fall konstateras tvärtom att så inte kan vara fallet. Möjligheten att klassificera domännamn försvåras ytterligare av de förhållandevis oklara regler som gäller beträffande domännamnssystemets uppbyggnad och administration, en oklarhet som påverkar den centrala frågan om äganderätt till domännamn.s. 566

Svårigheter grundade på domännamnssystemets uppbyggnad