Närliggande

5.I ovan angivna Högsta domstolsavgörande NJA 1982 s. 1, utredde visserligen Högsta domstolen, efter att ha fastställt att även handlingar som har verkningar i bevisbördehänseende skall betecknas som ”fråga om avtal”, frågan huruvida det utfärdade skuldebrevet ifråga utgjorde endast en bekräftelse på ett redan ingånget avtal eller om utfärdandet manifesterade ett självständigt förpliktande (dvs. huruvida skuldebrevet uteslutande skulle ges bevisverkan eller också ha rättsverkan). Denna utredning föranleddes emellertid av att Högsta domstolen ansåg sig behöva pröva tilläggsfrågan, huruvida styrelseledamoten ifråga hade ett väsentligt intresse i saken som kunde strida mot bolagets intressen, dvs., i enlighet med tilläggsrekvisitet i ABL 8:20 p.2 (jfr ABL 28 p. 2; när jävet avser fråga om avtal mellan bolaget och tredje man, förutsätts att styrelseledamoten [den verkställande direktören eller den särskilda fir­ matecknaren] i fråga har ett väsentligt intresse som kan strida mot bola­ gets). Högsta domstolen fann på grund av de särskilda omständighe­ terna i fallet, att det var ”uppenbart”, att styrelseledamotens intresse av skuldebrevets utfärdande kunde strida mot bolagets intresse. Ahman (op. cit. s. 773 f.) förefaller såtillvida ha har feltolkat rättsfallet. Han utgår visserligen ifrån att en bekräftelsehandling står rättshandlingen så nära att jävsreglerna borde vara analogivis tillämpliga härpå, särskilt med hänsyn till den ofta starka bevisverkan, som en bekräftelse tillerkänns. I en redovisning av rättsfallet drar han emellertid något motvil­ ligt slutsatsen, att jävsbestämmelsen ej skulle vara tillämplig på bekräf-s. 74