1.En möjlighet vid lagtolkning är att utgå från en teleologisk1 metod.2 För miljöskadeansvarets del kan i detta sammanhang anknytas till det uppmärk sammade svenska s.k. TXeiA-fallet i NJA 1983 s. 3 och den av Tiberg3 framställda, likaså uppmärksammade kritiken mot SvHD:s val av tolknings metod i detta fall.4 Fallet gällde tolkningen av undantagsbestämmelsen från det strikta skadeståndsansvaret i den tidigare svenska oljeansvarighetslagen (1973:1198) 1 Se allmänt om teleologisk tolkning t.ex. Aarnio, Lainoppi s. 102, idem, Laki s. 176, Eckhoff s. 127 f, Hellner, Rättsteori s. 62 ff., Hult, SvJT 1952 s. 579 ff., Peczenik, Argumentation s. 199 ff., idem, Rätten s. 255 ff, Ross s. 159 ff, Strömholm s. 321, 344 ff., 404, 428 ff, idem, Festskr. P. O. Ekelöf s. 671 ff. 2 I själva verket är det dock missvisande att tala om en teleologisk metod, eftersom metoden företräds av minst två skolor; den subjektiva och den objektiva. Den objektiva skolan har i nordisk rätt företrätts i synnerhet från svenskt håll av Ekelöf Se t.ex. Scan. Stud. 1958 s. 75 ff. Från utomnordiska rätt kan man peka på t.ex. Bishin, S. Cal. L. Rev. 1965 s. 1 ff., särskilt s. 17 ff, 29. Enligt metodens objektiva (radikala) variant gäller det att generalisera fram ett objektivt syfte (télos, ratio) som får anses uppbära en viss lag eller ett visst rättsområde. Detta syfte kan i sin tur tjäna som en utgångspunkt vid tolkningen av lagens enskilda normer i detalj. Den objektiva teleologiska metoden präglas härigenom av en mindre tilltro till förarbeten — inklusive lagstiftarens subjektiva syfte — och av en något större frihet gentemot normernas ordalydelse. Se i korthet även t.ex. Peczenik, Argumentation s. 199 ff., Strömholm s. 321, 404. 3 Tiberg, LMCLQ 1984 s. 218 ff. 4 Om »7sesA»-fallet och Tibergs kritik; se särskilt Sisula-Tulokas, Dröjsmålsskador s. 26 ff. Se även om fallet t.ex. Grönfors, SvJT 1988 s. 185, idem, JT 1991-92 s. 422, Hellner, Skadeståndsrätt s. 112, 133, 158, 174, 189, 207 f., 234, 449, ND 1985 s. V, Palme, Festskr. Jacob W. F. Sundberg s. 229 ff, Peczenik, Argumentation s. 145 f., 173, Sandvik s. 11, idem, JFT 1998 s. 552 f, Wetterstein, JFT 1985 s. 37 f. Fallet och Tibergs kritik har även uppmärksammats i utomnordisk rätt. Se t.ex. Bates s. 51 not 13.s. 155
2.31 och bestämmelsens förhållande till motsvarande stadgande i 1969 års konven tion om civilrättslig ansvarighet för skada orsakad av förorening genom olja (CLC).51 ett vidare perspektiv leder fallet och Tibergs kritik även fram till den mera principiella frågan om miljöskadeansvarets funktion som ett miljö politiskt styrmedel.6s. 155
3.I NJA 1983 s. 3 hade tankern Tsesis under lotsning gått på ett grunds. 156
4.som inte var utmärkt på sjökortet. Svenska staten yrkade på ersättnings. 156
5.för bl.a. kostnaderna för sanering av den olja som hade läckt ut urs. 156
6.fartyget som en följd av grundstötningen. Som skäl för yrkandets. 156
7.anförde staten, att rederiet hade ett strikt ansvar enligt oljeansvarighets-s. 156
8.lagen. Rederiet yrkade å sin sida på ansvarsfrihet enligt lagens undans. 156
9.tag från det strikta ansvaret och krävde skadestånd för de skador soms. 156
10.uppkommit på fartyget. Enligt rederiet omfattade undantagsbestämmels. 156
11.sen i 3 § 2 st. 3 punkten även missvisande sjökort. Enligt detta stadgans. 156
12.de kan fartygsägaren åberopa ansvarsfrihet för skador som i sin helhets. 156
13.orsakats av myndighet vid frtllgörande av dess skyldighet att »svara förs. 156
14.underhåll av fyrar eller andra hjälpmedel för navigeringen».7s. 156
15.TR fann att oljeansvarighetslagen 3 § 2 st. 3 punkten skulles. 156
16.tolkas restriktivt. Vidare betonades att begreppsbestämningen »hjälps. 156
17.medel för navigering» till sin omfattning enligt stadgandet bör vara avs. 156
18.sådan beskaffenhet att det kan bli föremål för »underhåll». Meds. 156
19.vägledning härav konkluderade TR, att denna undantagsbestämmelses. 156
20.inte omfattade missvisande sjökort. Enligt TR hade både staten ochs. 156
21.rederiet orsakat skadan genom vållande. Den rederiet tillkommandes. 156
22.ersättningen jämkades därför med hälften. Den staten tillkommandes. 156
23.ersättningen jämkades dock med blott en tredjedel, bl.a. med häns. 156
24.visning till rederiets strikta ansvar.s. 156
25.HovR fann, liksom TR, att 3 § 2 st. 3 punkten inte omfattades. 156
26.missvisande sjökort. Däremot bedömde HovR att endast staten — ochs. 156
27.inte rederiet — hade varit vållande till skadan. Rederiet erhöll därförs. 156
28.5 Från finsk praxis kunde anknytas till en liknande frågeställning i t.ex. HD 1985 II 132. Fråga var om tolkningen av ansvarsbefrielsebestämmelsen i 20 § luftbefordringslagen (45/1977) och bestämmelsens förhållande till motsvarande stadgande i Warszawakonven tionen. Se särskilt minoritetens uppfattning. Se även t.ex. HD 1961 II 481 och rättsfallskommentaren av Jokela s. 18 ff.s. 156
29.6 Se allmänt om olika miljöpolitiska styrmedel t.ex. Kom.miet. 1970 B 118, Prop. 1987/88:85, särskilt s. 35 ff, SOU 1983:56 s. 85 ff, SOU 1990:59 s. 97 ff. Miljöpolitiska styrmedel indelas vanligen i tre grupper: (1) Rättsliga styrmedel som t.ex. tillstånds- och anmälningsförfaranden, miljökonsekvensbedömningar och naturskyddslagstiftning; (2) ekonomiska styrmedel innefattande ekonomiska pålagor som t.ex. miljöskatter och ekonomiska lättnader som t.ex. subventioner; samt (3) övriga styrmedel såsom utbildning i miljöfrågor och miljöforskning.s. 156
30.7 Se numera den svenska sjölagen (1994:1009) 10 kap. 3 § 2 st. 3 punkten. Se även t.ex. Ds 1994:120 s. 43 och Prop 1994/95:169 s. 35. Se även om finsk rätt nedan i not 8. 32s. 156
31.ett ojämkat skadestånd, medan det staten tillkommande skadeståndets. 157
32.jämkades med en fjärdedel.s. 157
33.SvHD fann att varken en språklig analys av oljeansvarighetsla-s. 157
34.gen 3 § 2 st. 3 punkten eller förarbetena till stadgandet gav svar pås. 157
35.frågan, huruvida missvisande sjökort omfattades av denna undantagss. 157
36.bestämmelse. Eftersom oljeansvarighetslagen likväl är konventions-s. 157
37.baserad, lade SvHD motsvarande bestämmelse i CLC (art. 3(2)(c)) tills. 157
38.grund för tolkningen. Och eftersom CLC art. 3(2)(c) baserades på etts. 157
39.brittiskt förslag fick vägledning sökas i den engelska konventionstex-s. 157
40.ten8 och i engelsk bakgrundsrätt. Med vägledning härav — och meds. 157
41.beaktande av syftet med CLC art. 3(2)(c) i förhållande till helas. 157
42.konventionens syfte — fann SvHD att 3 § 2 st. 3 punkten i oljeansvas. 157
43.righetslagen även omfattade missvisande sjökort. Statens talan oms. 157
44.ersättning för oljeskadorna lämnades därför utan bifall. Rederiet erhölls. 157
45.ett ojämkat skadestånd på basen av statens vållande. Tiberg angriper SvHD:s val av tolkninsmetod, vilken enligt honom utgör ett extremt exempel på subjektiv teleologisk tolkning.9 Enligt Tiberg borde en objektiv metod ha lagts till grund för avgörandet.10 Han betonar härvid bl.a. regeln om att undantag bör tolkas restriktivt och att en sådan tolkning bör basera sig på en språklig analys.11 Mera väsentligen anför Tiberg, att det strikta ansvaret i 3 § oljeansvarighetslagen baserar sig på »polluter pays»- principen. En princip som — låt vara att den inte explicit uttrycks i vare sig den svenska oljeansvarighetslagen eller i CLC12 1 —3 enligt honom även utgör det objektiva syftet med hela regleringen f På basen härav kommer Tiberg 8 Den engelska texten till CLC art. 3(2)(c) talar om »maintenance of lights or other navigational aids». Se även vidare om detta stadgande t.ex. Abecassis & Jarashow (eds.) s. 204 ff., Chao s. 59 ff., Gauchi s. 77 f., Tulokas s. 173 ff, Öz^ayir s. 217. Den finskspråkiga lagtexten till den på CLC baserade oljeansvarighetslagen (401/1980) 3 § 2 mom. 3 punkten talade missvisande om »majakoiden tai muiden turvalaitteiden» (fyrar eller andra säkerhetsanordningar). Det har anförts att denna skrivning rent språkligt inte omfattar sjökort. Samtidigt har det även betonats, att CLC är styrande för tolkningen. Se t.ex. Sisula-Tulokas s. 29 och Tulokas s. 175. Numera talas även i vår sjölag (674/1994) 10 kap. 3 § 2 mom. 3 punkten mera konventionsenligt om »majakkoiden tai muiden navigoinnin apuvälineiden» (fyrar eller andra hjälpmedel för navigering). 9 Tiberg, LMCLQ 1984 s. 218 ff., särskilt s. 221. 10 Anfört arbete s. 221. 11 Anfört arbete s. 221 f. 12 »Polluter pays»-principen nämns inte heller i vare sig travaux préparatoires till CLC eller i Prop. 1973:40. På det internationella planet vann principen egentligt insteg så sent som år 1972. Se närmare nedan kap. 2.2. (Se dock även för t.ex. finsk rätts del redan Kom.miet. 1970:B 118 s. 76 ff.) 13 Tiberg, LMCLQ 1984 s. 223 ff., särskilt s. 224.s. 157
46.33 fram till en motsatt slutsats jämfört med SvHD.14s. 157
47.Möjligen skall man inte helt utesluta att den slutsats som Tiberg kommer fram till kan ha mera för sig i detta fall.15 En annan sak är sedan, att »polluter pays»-principen (PPP) i skadeståndsrättsliga framställningar numera ofta förefaller tas för given.s. 158