INTRODUKTION
1.En möjlighet vid lagtolkning är att utgå från en teleologisk1 metod.2 För miljöskadeansvarets del kan i detta sammanhang anknytas till det uppmärk sammade svenska s.k. TXeiA-fallet i NJA 1983 s. 3 och den av Tiberg3 framställda, likaså uppmärksammade kritiken mot SvHD:s val av tolknings metod i detta fall.4 Fallet gällde tolkningen av undantagsbestämmelsen från det strikta skadeståndsansvaret i den tidigare svenska oljeansvarighetslagen (1973:1198) 1 Se allmänt om teleologisk tolkning t.ex. Aarnio, Lainoppi s. 102, idem, Laki s. 176, Eckhoff s. 127 f, Hellner, Rättsteori s. 62 ff., Hult, SvJT 1952 s. 579 ff., Peczenik, Argumentation s. 199 ff., idem, Rätten s. 255 ff, Ross s. 159 ff, Strömholm s. 321, 344 ff., 404, 428 ff, idem, Festskr. P. O. Ekelöf s. 671 ff. 2 I själva verket är det dock missvisande att tala om en teleologisk metod, eftersom metoden företräds av minst två skolor; den subjektiva och den objektiva. Den objektiva skolan har i nordisk rätt företrätts i synnerhet från svenskt håll av Ekelöf Se t.ex. Scan. Stud. 1958 s. 75 ff. Från utomnordiska rätt kan man peka på t.ex. Bishin, S. Cal. L. Rev. 1965 s. 1 ff., särskilt s. 17 ff, 29. Enligt metodens objektiva (radikala) variant gäller det att generalisera fram ett objektivt syfte (télos, ratio) som får anses uppbära en viss lag eller ett visst rättsområde. Detta syfte kan i sin tur tjäna som en utgångspunkt vid tolkningen av lagens enskilda normer i detalj. Den objektiva teleologiska metoden präglas härigenom av en mindre tilltro till förarbeten — inklusive lagstiftarens subjektiva syfte — och av en något större frihet gentemot normernas ordalydelse. Se i korthet även t.ex. Peczenik, Argumentation s. 199 ff., Strömholm s. 321, 404. 3 Tiberg, LMCLQ 1984 s. 218 ff. 4 Om »7sesA»-fallet och Tibergs kritik; se särskilt Sisula-Tulokas, Dröjsmålsskador s. 26 ff. Se även om fallet t.ex. Grönfors, SvJT 1988 s. 185, idem, JT 1991-92 s. 422, Hellner, Skadeståndsrätt s. 112, 133, 158, 174, 189, 207 f., 234, 449, ND 1985 s. V, Palme, Festskr. Jacob W. F. Sundberg s. 229 ff, Peczenik, Argumentation s. 145 f., 173, Sandvik s. 11, idem, JFT 1998 s. 552 f, Wetterstein, JFT 1985 s. 37 f. Fallet och Tibergs kritik har även uppmärksammats i utomnordisk rätt. Se t.ex. Bates s. 51 not 13.s. 155
2.31 och bestämmelsens förhållande till motsvarande stadgande i 1969 års konven tion om civilrättslig ansvarighet för skada orsakad av förorening genom olja (CLC).51 ett vidare perspektiv leder fallet och Tibergs kritik även fram till den mera principiella frågan om miljöskadeansvarets funktion som ett miljö politiskt styrmedel.6s. 155
3.I NJA 1983 s. 3 hade tankern Tsesis under lotsning gått på ett grunds. 156
4.som inte var utmärkt på sjökortet. Svenska staten yrkade på ersättnings. 156
5.för bl.a. kostnaderna för sanering av den olja som hade läckt ut urs. 156
6.fartyget som en följd av grundstötningen. Som skäl för yrkandets. 156
7.anförde staten, att rederiet hade ett strikt ansvar enligt oljeansvarighets-s. 156
8.lagen. Rederiet yrkade å sin sida på ansvarsfrihet enligt lagens undans. 156
9.tag från det strikta ansvaret och krävde skadestånd för de skador soms. 156
10.uppkommit på fartyget. Enligt rederiet omfattade undantagsbestämmels. 156
11.sen i 3 § 2 st. 3 punkten även missvisande sjökort. Enligt detta stadgans. 156
12.de kan fartygsägaren åberopa ansvarsfrihet för skador som i sin helhets. 156
13.orsakats av myndighet vid frtllgörande av dess skyldighet att »svara förs. 156
14.underhåll av fyrar eller andra hjälpmedel för navigeringen».7s. 156
15.TR fann att oljeansvarighetslagen 3 § 2 st. 3 punkten skulles. 156
16.tolkas restriktivt. Vidare betonades att begreppsbestämningen »hjälps. 156
17.medel för navigering» till sin omfattning enligt stadgandet bör vara avs. 156
18.sådan beskaffenhet att det kan bli föremål för »underhåll». Meds. 156
19.vägledning härav konkluderade TR, att denna undantagsbestämmelses. 156
20.inte omfattade missvisande sjökort. Enligt TR hade både staten ochs. 156
21.rederiet orsakat skadan genom vållande. Den rederiet tillkommandes. 156
22.ersättningen jämkades därför med hälften. Den staten tillkommandes. 156
23.ersättningen jämkades dock med blott en tredjedel, bl.a. med häns. 156
24.visning till rederiets strikta ansvar.s. 156
25.HovR fann, liksom TR, att 3 § 2 st. 3 punkten inte omfattades. 156
26.missvisande sjökort. Däremot bedömde HovR att endast staten — ochs. 156
27.inte rederiet — hade varit vållande till skadan. Rederiet erhöll därförs. 156
28.5 Från finsk praxis kunde anknytas till en liknande frågeställning i t.ex. HD 1985 II 132. Fråga var om tolkningen av ansvarsbefrielsebestämmelsen i 20 § luftbefordringslagen (45/1977) och bestämmelsens förhållande till motsvarande stadgande i Warszawakonven tionen. Se särskilt minoritetens uppfattning. Se även t.ex. HD 1961 II 481 och rättsfallskommentaren av Jokela s. 18 ff.s. 156
29.6 Se allmänt om olika miljöpolitiska styrmedel t.ex. Kom.miet. 1970 B 118, Prop. 1987/88:85, särskilt s. 35 ff, SOU 1983:56 s. 85 ff, SOU 1990:59 s. 97 ff. Miljöpolitiska styrmedel indelas vanligen i tre grupper: (1) Rättsliga styrmedel som t.ex. tillstånds- och anmälningsförfaranden, miljökonsekvensbedömningar och naturskyddslagstiftning; (2) ekonomiska styrmedel innefattande ekonomiska pålagor som t.ex. miljöskatter och ekonomiska lättnader som t.ex. subventioner; samt (3) övriga styrmedel såsom utbildning i miljöfrågor och miljöforskning.s. 156
30.7 Se numera den svenska sjölagen (1994:1009) 10 kap. 3 § 2 st. 3 punkten. Se även t.ex. Ds 1994:120 s. 43 och Prop 1994/95:169 s. 35. Se även om finsk rätt nedan i not 8. 32s. 156
31.ett ojämkat skadestånd, medan det staten tillkommande skadeståndets. 157
32.jämkades med en fjärdedel.s. 157
33.SvHD fann att varken en språklig analys av oljeansvarighetsla-s. 157
34.gen 3 § 2 st. 3 punkten eller förarbetena till stadgandet gav svar pås. 157
35.frågan, huruvida missvisande sjökort omfattades av denna undantagss. 157
36.bestämmelse. Eftersom oljeansvarighetslagen likväl är konventions-s. 157
37.baserad, lade SvHD motsvarande bestämmelse i CLC (art. 3(2)(c)) tills. 157
38.grund för tolkningen. Och eftersom CLC art. 3(2)(c) baserades på etts. 157
39.brittiskt förslag fick vägledning sökas i den engelska konventionstex-s. 157
40.ten8 och i engelsk bakgrundsrätt. Med vägledning härav — och meds. 157
41.beaktande av syftet med CLC art. 3(2)(c) i förhållande till helas. 157
42.konventionens syfte — fann SvHD att 3 § 2 st. 3 punkten i oljeansvas. 157
43.righetslagen även omfattade missvisande sjökort. Statens talan oms. 157
44.ersättning för oljeskadorna lämnades därför utan bifall. Rederiet erhölls. 157
45.ett ojämkat skadestånd på basen av statens vållande. Tiberg angriper SvHD:s val av tolkninsmetod, vilken enligt honom utgör ett extremt exempel på subjektiv teleologisk tolkning.9 Enligt Tiberg borde en objektiv metod ha lagts till grund för avgörandet.10 Han betonar härvid bl.a. regeln om att undantag bör tolkas restriktivt och att en sådan tolkning bör basera sig på en språklig analys.11 Mera väsentligen anför Tiberg, att det strikta ansvaret i 3 § oljeansvarighetslagen baserar sig på »polluter pays»- principen. En princip som — låt vara att den inte explicit uttrycks i vare sig den svenska oljeansvarighetslagen eller i CLC12 1 —3 enligt honom även utgör det objektiva syftet med hela regleringen f På basen härav kommer Tiberg 8 Den engelska texten till CLC art. 3(2)(c) talar om »maintenance of lights or other navigational aids». Se även vidare om detta stadgande t.ex. Abecassis & Jarashow (eds.) s. 204 ff., Chao s. 59 ff., Gauchi s. 77 f., Tulokas s. 173 ff, Öz^ayir s. 217. Den finskspråkiga lagtexten till den på CLC baserade oljeansvarighetslagen (401/1980) 3 § 2 mom. 3 punkten talade missvisande om »majakoiden tai muiden turvalaitteiden» (fyrar eller andra säkerhetsanordningar). Det har anförts att denna skrivning rent språkligt inte omfattar sjökort. Samtidigt har det även betonats, att CLC är styrande för tolkningen. Se t.ex. Sisula-Tulokas s. 29 och Tulokas s. 175. Numera talas även i vår sjölag (674/1994) 10 kap. 3 § 2 mom. 3 punkten mera konventionsenligt om »majakkoiden tai muiden navigoinnin apuvälineiden» (fyrar eller andra hjälpmedel för navigering). 9 Tiberg, LMCLQ 1984 s. 218 ff., särskilt s. 221. 10 Anfört arbete s. 221. 11 Anfört arbete s. 221 f. 12 »Polluter pays»-principen nämns inte heller i vare sig travaux préparatoires till CLC eller i Prop. 1973:40. På det internationella planet vann principen egentligt insteg så sent som år 1972. Se närmare nedan kap. 2.2. (Se dock även för t.ex. finsk rätts del redan Kom.miet. 1970:B 118 s. 76 ff.) 13 Tiberg, LMCLQ 1984 s. 223 ff., särskilt s. 224.s. 157
46.33 fram till en motsatt slutsats jämfört med SvHD.14s. 157
47.Möjligen skall man inte helt utesluta att den slutsats som Tiberg kommer fram till kan ha mera för sig i detta fall.15 En annan sak är sedan, att »polluter pays»-principen (PPP) i skadeståndsrättsliga framställningar numera ofta förefaller tas för given.s. 158
PPP och skadeståndsrätten
1.»Polluter pays»-principen utformades inom ramen för OECD (Organisation for Economic Co-operation and Development) så sent som år 1972.16 Dess ursprung kan emellertid spåras till redan tidigt 1900-tal.17 PPP har numera även vunnit bekräftelse i bl.a. EG-rätten18 och — låt vara bara i princip — 1992 års Rio Declaration on Environment and Development.191 finsk rätt nämner MiljöskyddsL (miljöskyddslag 86/2000) PPP som en av de allmänna principer20 vilka är avsedda att styra normgivningen på lägre nivå och »fungera som utgångspunkter för förebyggandet av förorening av miljön».21s. 158
2.14 Anfört arbete s. 223 ff.s. 158
3.15 Se även t.ex. Ståhlberg s. 74 not 313. Låt sedan vara att man även hos oss i sak har anlagt samma linje som SvHD i NJA 1983 s. 3, såväl i rättspraxis som i den juridiska litteraturen. Se närmare t.ex. Sisula-Tulokas, Dröjsmålsskador s. 29, samt Tulokas s. 174 ff., särskilt s. 175 och av dessa författare anförd nordisk rättspraxis. Se även från senare finsk HD-praxis t.ex. HD 1993:23 (ND 1993 s. 70).s. 158
4.16 Se även vidare nedan not 22-23.s. 158
5.17 Se närmare t.ex. OECD, Managing the Environment s. 41 jämte hänvisningar.s. 158
6.18 PPP kodifierades i primärrätten år 1987 genom den europeiska enhetsakten (se art 130r). Principen har därefter bekräftas genom Maastrichtfördraget år 1992 (se art. 130r 2 och 5), Amsterdamfördraget år 1997 (se art. 174.2), och genom Nicefördraget år 2001 (se art. 174.2).s. 158
7.19 A/Conf.l51/rev.l, 13 June 1992, Principle 16: »National Authorities should endeavour to promote the internalization of environmental costs and the use of economic instruments, taking into account the approach that the polluter should, in principle, bear the cost ofp ollution (kurs, här), with due regard to public interest and without distorting international trade and investment.»s. 158
8.20 Se 4 § 2 mom. som lyder: »Den som bedriver verksamhet som medför risk för förorening av miljön svarar för att förebyggande åtgärder vidtas samt för att den olägenhet för miljön som verksamheten orsakar undanröjs eller begränsas så långt som möjligt (principen om förorenarens ansvar).»s. 158
9.21 Se Reg.prop. 1999:84 s. 43. Vidare anförs om PPP bl.a. följande (s. 45): »Principen fastställer i vilken utsträckning den som har orsakat en förorening är ansvarig för miljökonsekvenserna av sin verksamhet. Den lägger tonvikten vid förebyggande åtgärder 34 PPP formulerades ursprungligen mot bakgrunden av ett primärt handels politiskt mål.22 Syftet med principen om att fbrorenaren betalar var synbarli gen i första hand huvudsakligen att undvika en snedvridning av den internatio nella konkurrensen.s. 158
10.I den första OECD rekommendationen om PPP från år 1972 antogss. 159
11.principen »to be used for allocating costs of pollution prevention ands. 159
12.control measures to encourage rational use of scare environmentals. 159
13.resources». Syftet är härvid att försäkra att miljön är »in an acceptables. 159
14.state». Denna skrivning kan tyckas peka på ett primärt miljöpolitiskts. 159
15.mål. Huvudbetoning i rekommendationen synes likväl läggas vid atts. 159
16.»the polluter should bear the expenses of carrying out the aboves. 159
17.mentioned measures ... In other words, the cost of these measuress. 159
18.should be reflected in the cost of goods and services which causes. 159
19.pollution in production and/or consumption. Such measures should nots. 159
20.be accompanied by subsidies that would create significant distortionss. 159
21.in international trade and investment»23 (kurs. här).s. 159
22.Jfr även beträffande t.ex. EG-rätten, där PPP antogs år 1974 mots. 159
23.bakgrunden av att »the costs associated with environmental protections. 159
24.against pollution must be allocated according to uniform principless. 159
25.throughout the Community so as to avoid distortions in trade ands. 159
26.competition which are incompatible with the harmonious functionings. 159
27.of the common market»2* (kurs. här). Senare har dock principen allt mera kommit att primärt uppfattas som ett ut tryck för en allmän miljöpolitisk målsättning.25 Debatten om att se PPP som också en princip för ersättande av miljöska dor tog därefter fart under den senare hälften av 1980-talet. Debatten härom inom OECD utmynnade år 1989 i rekommendation C(89)88 om tillämpningen och gäller alla föroreningar. Principen har också samband med styrningen av det ekonomiska ansvaret, men också vissa andra författningar har betydelse för ersättnings skyldigheten och fördelningen av denna.» 22 Jfr även t.ex. Bugge i Eide & van den Bergh (eds), särskilt s. 76, samt t.ex. Darpö s. 29, Pagh, Miljoret s. 71 ff. 23 Se OECD, C(72)128 (26th May 1972), para. 4; ILM 1975 s. 236. Jfr även t.ex. OECD, C(74)223 (14th November 1974); ILM 1975 s. 234. 24 Se EC Council Recommendation on the Application of the Polluter Pays Principle; ILM^IS s. 138. 25 Se allmänt vidare om PPP, dess miljöpolitiska innebörd och dess rättsliga ställning t.ex. Birnie & Boyle s. 89, 109 ff, 201, 292, 321 f., Bugge i Eide & van den Bergh (eds) s. 53 ff., Darpö s. 28 ff., Smets i Campiglio m.fl. (eds) s. 131 ff., Hurrell & Kingsbury (eds) s. 79 f., Kettlewell, Colo J. Inti. Envtl L. & Pol'y 1992 s. 429 ff., Krämer s. 244 ff., Larsson s. 90 ff., Pagh, Miljoret s 67 ff, särskilt s. 76 ff, Westerlund, Miljöregler s. 54 ff.s. 159
28.35 av PPP i samband med förorening orsakad av olyckor i farliga anäggningar^s. 159
29.PPP är i grunden ett ekonomiskt påfund och principen relateras numera vanligen till ett övergripande preventionssyfte.21 Men i praktiken är dess närmare innebörd ofta delvis oklar. Detta hänger bl.a. samman med att prin cipens innehåll är både mångfasetterat och elastiskt;2 2 2867 även då bedömningen begränsas till den skadeståndsrättsliga innebörden av PPP.s. 160
30.Fråga är inte enbart om ett tolkningsspörsmål. Genom att konfrontera PPP mot skadeståndsinstitutets funktioner i allmänhet kan man säga något om dess skadeståndsrättsliga innebörd. Samtidigt kan man ge en — men endast en — fingervisning om hur miljöskadeansvaret borde konstrueras eller åtminstone kunde konstrueras. I detta fall utgående från det rättsekonomiska önskemålet att uppnå ett system för skadestånd som i miljöhänseende tillgodoser preventiva hänsyn och som samtidigt är ekonomiskt effektivt.s. 160
31.Den rättsekonomiska synen på skadeståndet och dess preventiva funktion och betydelse har ofta utgjort en källa för debatt.29 Området är komplicerat och kontroversiellt.30 Den följande undersökningen innehåller därför såväls. 160
32.26 OECD, C(89)88 (25th July 1989); ILM 1989 s. 1320.s. 160
33.27 Se t.ex. ovan vid not 20-21 om MiljöskyddsL. Se även vidare framställningen nedan kap. 4.2. och kap. 5.s. 160
34.28 Se närmare härom särskilt Bugge i Eide & van den Bergh (eds) s. 53 ff. Jfr f.ö. även mera allmänt härom t.ex. Pagh, Miljoret s. 68 ff. och Wetterstein, Festskr. Jan Sandström s. 456 f. not 37.s. 160
35.29 För nordisk del kan man t.ex. hänvisa till replikerna av Hellner i TfR 1998 s. 357 ff. och TfR 1999 s. 190 ff. med anledning av Landos syn på rättsekonomi och skadestånd i TfR 1997 s. 919 ff. och TfR 1998 s. 958 ff. Se även t.ex. Bengtssons anmälan i TfR 2000 s. 844 ff. av Stavangs rättsekonomiska avhandling om skadestånd i granneförhållanden och om den grannerättsliga toleransgränsen. Jfr även mera allmänt ovan kap. 1.2.3. vid not 24-27 med vidare hänvisningar om de olika uppfattningarna om rättsekonomins betydelse för rättsvetenskapen.s. 160
36.30 Se även t.ex. Burrows, J. Legal Stud. 1984 s. 399 ff. som pekar på några av farorna i att låta ekonomisk effektivitet diktera utvecklingen inom skadeståndsrätten. Hellner, Lag stiftning s. 176 betonar för sin del bl.a., att det sällan är lätt att kombinera ekonomisk effektivitet med rättvisesynpunkter. Jfr idem, JT 1996-97 s. 497 ff. med anledning av Runessons rättsekonomiskt vinklade avhandling. Men se även t.ex. Calabresi, Accidents s. 24 ff. som varnar för att överbetona de enligt honom ofta tämligen diffusa rättvisesyn punkterna. Jfr härvid även resonemanget hos t.ex. Lando, TfR 1997 s. 920, 945 ff. Se även vidare i korthet om förhållandet mellan juridik och ekonomiska överväganden inom skadeståndsrätten t.ex. uttalandena av Atiyah s. 522 ff., Dufiva, III s. 1724 ff., 1797, idem, JT 1992-93 s. 249, Hemmo, Sovittelu s. 22 ff. och Street s. 11. Jfr även ovan i not 29 anförda arbeten. 36 flera förenklingar som abstraheringar, men den kan tjäna som en inkörsport för förståelsen av milj öskadeansvarets teori och de särskilda problem som man här ställs inför.31 31 Av den följande framställningen har med smärre här gjorda förändringar kap. 3., kap. 4.2., och kap. 4.4.1.-4.4.2. tidigare publicerats i Retfaerd 1999 Nr. 3 s. 22-40. Kap. 4.1. och kap. 4.3. bygger i allt väsentligt på en av mig tidigare publicerad artikel i JFT 1998 s. 544-570.s. 160
37.37s. 161