- Rättsfallet NJA 1983 s. 3 illustrerar hur tolkningen kan behöva användas för att klargöra att en lagregel faktiskt täcker fallets omständigheter. HD skulle pröva om rekvisitet ”fyrar och andra hjälpmedel för navigering” i dåvarande 3 § lagen (1973:1198) om ansvarighet för oljeskada till sjöss, även kunde omfatta omständigheten ”sjökort” eller om rekvisitet i lagregeln endast avsåg sådana navigatoriska hjälpmedel som kunde anses ”jämförbara med fyrar” i mer avgränsad bemärkelse, såsom sjömärken som placerats i farleder. Tolkningsfrågan torde ha uppkommit därför att lagens rekvisit ”navigatoriska hjälpmedel”, som vid första anblicken tycktes brett och klart tillämpligt på sjökort, hade inskränkts genom uttalanden i förarbetena till att avse endast sådana navigatoriska hjälpmedel som kunde anses ”jämförbara med fyrar” (jfr ovan om juridiskt språkbruk och allmänt språkbruk). En viktig del i tolkningen var därför att bestämma vilken hänsyn som skulle tas till denna inskränkning när den skapade luckor i rätten.
- I modellen finns emellertid också ett område där likheten mellan ordet eller begreppet och verkligheten är mindre tydlig eller uppenbar för betraktaren. När man tänker på en katt tänker man kanske inte på en katt utan svans som Pelle Svanslös (som dessutom är en litterär figur) eller på en kattunge. Den ”typiska katten” är kanske en vuxen bondkatt. Som framgått av de teoretiska beskrivningarna och av rättsfallsanalyserna ovan är det dock här som tolkningen möjliggör för läsaren av ordet att, i de svåra fallen, förstå att det omfattar fler fall än de mest uppenbara (de som faller inom kärnområdet). Det är värt att påminna om rättsfallet NJA 1985 s. 788 där ordet ”match” i juridisk mening omfattade sådana situationer som rent språkligt uppenbart inte var ”matcher” eller NJA 1983 s. 3 där ett ”hjälpmedel för navigering” naturligtvis kunde vara något som var nedskrivet på papper eller digitalt, trots att exemplen (bl.a. fyrar) tycktes ha använts för att läsaren skulle associera ordet ”hjälpmedel” med fysiska anläggningar snarare än med dokument, digitala sjökort eller GPS. I de aktuella fallen kunde en bättre förståelse av regelns syfte leda till en ökad förståelse av vilken betydelse det specifika ordet borde tillskrivas för att göra regeln så rationell som möjligt. Sammanfattningsvis är regelns tillämpningsområde, precis som figuren visar, detsamma som summan av varje rekvisits yttersta språkliga betydelseområde, såsom det bestäms av tolkningsprinciperna sammanvägda.
Rättsfall
NJA 1983 s. 3
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 1983 s. 3
BibTeX
@misc{nja-1983-s-3,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 1983 s. 3}},
year = {1983},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
16 hänvisningar i 7 artiklar · 16 stycken/fotnoter
Om departementspromemorior1 hänvisning
JO och tjänstemännen - en laghistorisk studie2 hänvisningar
- Se även NJA 1985 s. 696 och NJA 1983 s. 3.1 det sistnämnda rättsfallet, det s.k. Tsesis- målet, fastslog Högsta domstolen att Sjöfartsverkets framställande av sjökort, trots att fråga var om en monopoliserad verksamhet, inte medförde några omedelbara rättsverk- ningar för enskilda och således inte hade karaktär av myndighetsutövning.
- Jfr även NJA 1983 s. 3 och NJA 1985 s. 696 nr II. Såsom framgår av avsnitt 11.1.6 ovan väckte utgången av NJA 1987 s. 535 dock mycket debatt och det allmännas skade- ståndsskyldighet har sedermera utvidgats till att i vissa fall omfatta avgivande av infor- mation utan samband med myndighetsutövning.
- Givet är att det utomnordiska materialets argumentvärde allmänt taget är lägre än det nordiska materialets. Om utomnordiskt material har en »gemen sam nämnare» med nationell rätt i form av t.ex. en av Finland ratificerad kon vention, kan i och för sig argumentvärdet bli högre än om en sådan nämnare saknas. Harmoniseringssyftet anses ju i allmänhet förutsätta att också det in ternationella tolkningsmaterialet beaktas vid konventionstolkning och tolkning av konventionsbunden nationell lagstiftning.48 Från nordisk rättspraxis belyses detta exempelvis av det välkända svenska s.k. TsesA-fallet i NJA 1983 s. 3 (ref. nedan kap. 2.1.). Inställningen torde dock fortsättningsvis vara att argumentvärdet blir lägre än det nordiska materialets. I frågor där en »gemen sam nämnare» saknas har det ansetts att man har »att nästan uteslutande ty sig
- 27 ett traktat tolkas »i ärlig överensstämmelse med gängse mening om traktatets uttryck sedda i sitt sammanhang och mot bakgrund av traktatets ändamål och syften» (art. 31(1)).5 565 Varje land som har anslutit sig till en konvention har samtidigt också solidariserat sig med det övergripande harmoniseringssyfte som uppbär konventionen. Idealbilden är att konventionen skall förstås och tillämpas på samma sätt oberoende av inför vilket lands domstol en konflikt kommer upp till prövning. Medlen för att uppnå dessa grundsatser är emellertid svårfångade. En metod som vid konventionstolkning tycks ha vunnit ett starkt understöd är dock att genom en blandning av nationella och internationella element eftersträva en tolkning som med största sannolikhet kan få allmänt stöd på det internationella planet.57 (Se även NJA 1983 s. 3, ref. nedan kap. 2.1.).
- En möjlighet vid lagtolkning är att utgå från en teleologisk1 metod.2 För miljöskadeansvarets del kan i detta sammanhang anknytas till det uppmärk sammade svenska s.k. TXeiA-fallet i NJA 1983 s. 3 och den av Tiberg3 framställda, likaså uppmärksammade kritiken mot SvHD:s val av tolknings metod i detta fall.4 Fallet gällde tolkningen av undantagsbestämmelsen från det strikta skadeståndsansvaret i den tidigare svenska oljeansvarighetslagen (1973:1198) 1 Se allmänt om teleologisk tolkning t.ex. Aarnio, Lainoppi s. 102, idem, Laki s. 176, Eckhoff s. 127 f, Hellner, Rättsteori s. 62 ff., Hult, SvJT 1952 s. 579 ff., Peczenik, Argumentation s. 199 ff., idem, Rätten s. 255 ff, Ross s. 159 ff, Strömholm s. 321, 344 ff., 404, 428 ff, idem, Festskr. P. O. Ekelöf s. 671 ff. 2 I själva verket är det dock missvisande att tala om en teleologisk metod, eftersom metoden företräds av minst två skolor; den subjektiva och den objektiva. Den objektiva skolan har i nordisk rätt företrätts i synnerhet från svenskt håll av Ekelöf Se t.ex. Scan. Stud. 1958 s. 75 ff. Från utomnordiska rätt kan man peka på t.ex. Bishin, S. Cal. L. Rev. 1965 s. 1 ff., särskilt s. 17 ff, 29. Enligt metodens objektiva (radikala) variant gäller det att generalisera fram ett objektivt syfte (télos, ratio) som får anses uppbära en viss lag eller ett visst rättsområde. Detta syfte kan i sin tur tjäna som en utgångspunkt vid tolkningen av lagens enskilda normer i detalj. Den objektiva teleologiska metoden präglas härigenom av en mindre tilltro till förarbeten — inklusive lagstiftarens subjektiva syfte — och av en något större frihet gentemot normernas ordalydelse. Se i korthet även t.ex. Peczenik, Argumentation s. 199 ff., Strömholm s. 321, 404. 3 Tiberg, LMCLQ 1984 s. 218 ff. 4 Om »7sesA»-fallet och Tibergs kritik; se särskilt Sisula-Tulokas, Dröjsmålsskador s. 26 ff. Se även om fallet t.ex. Grönfors, SvJT 1988 s. 185, idem, JT 1991-92 s. 422, Hellner, Skadeståndsrätt s. 112, 133, 158, 174, 189, 207 f., 234, 449, ND 1985 s. V, Palme, Festskr. Jacob W. F. Sundberg s. 229 ff, Peczenik, Argumentation s. 145 f., 173, Sandvik s. 11, idem, JFT 1998 s. 552 f, Wetterstein, JFT 1985 s. 37 f. Fallet och Tibergs kritik har även uppmärksammats i utomnordisk rätt. Se t.ex. Bates s. 51 not 13.