Talerätt
1.Enligt vad som framgick av föregående kapitel menas med talerätt i senare svensk processrätt behörighet att vara part i en rättegång rörande den ifrågavarande saken) Med ”saken” förstås frågan om den talan som förs i målet skall bifallas eller ogillas. Bristande talerätt är processhinder och har till rättsföljd att käromålet skall avvisas genom ett slutligt beslut - inte ogillas genom dom - ex officio (RB 34:1 st. 2). Avsikten, talerättens funktioner, är att man på så sätt skall skydda tredjeman och/eller göra processekonomiska vinster.1 2 Jag återkommer till det i avsnitt 2.1 nedan. Det finns inga särskilda regler om talerätt i RB.3 Inte heller ML eller MskaL inskränker rätten att föra talan till någon bestämd grupp av ”sakägare”.4 Möjligheten att föra skadeståndstalan framgår av den forumregel i 12 § MskaL som diskuterats ovan i kapitel 2.5 Vad gällers. 6
2.157s. 6
3.Kapitel 6 MB skulle möjligen bestämmelsen om förbudstalan i 32:12 kunna uppfattas som en talerättsregel och då även för talan om skadestånd och inlösen. Som jag skall diskutera närmare i nästa kapitel skulle det dock med all säkerhet vara en övertolkning att utgå från att lagstifta ren här avsett att ta ställning i talerättsfrågan.6s. 6
4.Avsaknaden av explicita talerättsregler skulle möjligen kunna tas till intäkt för att avvisning på grund av bristande talerätt inte kan komma i fråga i miljöskademål; det saknas ju lagstöd7 för att förvägra käranden process och en sådan vägran skulle rent av kunna sägas stå i strid med artikel 6 EKMR8 och EG-rätten.9 Men RB:s tystnad på den här punkten kan knappast tas till utgångspunkt för så långtgåendes. 6
5.158s. 6
6.Talerätt i miljöskademål slutsatser.10 Det förekommer över huvud taget inte någon uppräkning av processhinder i RB11 och det råder ingen tvekan om att bristande talerätt skall leda till avvisning ex officio enligt praxis och doktrin.12 En annan sak är att det föreligger betydande oenighet om när bris tande talerätt är för handen. Detta förhållande, ställt mot avsaknaden av lagstöd för avvisning och det till följd av internationaliseringen (främst Europakonventionen och EU-anslutningen) alltmer uppmärk sammade kravet på ”access to court” och tillgodoseende av ”EG:s rättsskyddsprincip”,13 tjänar numera åtminstone som mementon mot avvisning på grund av bristande talerätt i annat än klara fall. Det måste dock tilläggas att EG-rättens förordningar och direktiv (också) på det miljörättsliga området sällan ger besked i processuella frågor och att ”i synnerhet” talerättsproblematiken lämnas utanför.14 15 Talerätt (eller, som man ibland säger, saklegitimation]5) är alltså en tvingande processförutsättning och därmed en nödvändig men inte tillräcklig betingelse för att processen skall bli framgångsrik för käranden. I Kapitel 5 visades hur man, särskilt i äldre doktrin, ibland använder termerna talerätt och saklegitimation även i en materiell betydelse, dvs. som beteckning på vilka som är materiellt berättigade, eller m.a.o. för att beskriva rättsförhållandets ”subjektiva” sida. Detta språkbruk, liksom att man inte alltid skiljer mellan talerätt och full följdsrätt,16 har i hög grad bidragit till den oklarhet som fortfarande råder beträffande vissa frågor om talerätt i miljömål. I fortsättningen används enbart termen talerätt och då strikt i sin ovan angivna moderna processuella betydelse; frågan om käranden är materiellt berättigad avser inte talerätten i denna mening utan skall prövas som en fråga rörande själva saken. En brist i sistnämnda hänseende leder till ogillande, inte till avvisning. Liksom vid användningen av sak-s. 7
7.159s. 7
8.Kapitel 6 äg arbegreppet finns det all anledning - bl.a. det förhållandet att RB:s systematik tvingar fram användning av helt olika regelsystem för handläggning och avgörande - att skilja på den processuella frågan om en person är taleberättigad (respektive taleförpliktigad) och den materiella om hon är sakberättigad (respektive sakförpliktigad)}1s. 6
9.Vilka är det då som är taleberättigade och taleförpliktigade, dvs. har talerätt som kärande respektive taleskyldighet som svarande, i miljö mål? Talerätten i ansökningsmål enligt MB tar jag inte upp till diskus sion; det är ju då fråga om motsvarigheten till koncessionsärenden enligt ML och denna målkategori behandlas endast i vissa avseenden i den här boken (främst vad gäller officialprövning, bevisbörda och rättskraft).1 187 Frågan om talerätt i förbudsmål diskuteras i nästa kapi tel. Här skall nu undersökas vilka som har talerätt och taleskyldighet i skadeståndsmål enligt miljöskadelagen och de likalydande reglerna i 32 kap. MB. Det saknas då anledning att göra skillnad mellan de fall då talan förs (fördes) enligt MskaL (ursprungligen ML) vid fastig hetsdomstol respektive vid allmän domstol;19 talerättsreglerna var och är såvitt jag förstår desamma. Det gäller också skadeståndsmål vid miljödomstol; MB har enligt min mening20 inte inneburit några för ändringar i det avseendet. Praxis och doktrin från tiden före 1999 är därför av direkt relevans även vid tillämpningen av MB och jag fort sätter att skriva i presens även om ML och MskaL.s. 6
Taleformerna
1.I Kapitel 1 avsnitt 2.2 ovan beskrevs taleformerna vid domstolstalan enligt ML, MskaL och MB (20:2 st. 1 p. 6). Talan kan föras om för bud och försiktighetsmått (34 § ML, MB 32:12). Talerätten i sådana förbudsmål behandlas i nästa kapitel. Vidare kan talan föras om ersättning för miljöskador och inlösen enligt MskaL och MB 32 kap. Talerätten vid talan om inlösen behandlas endast förbigå 160s. 6
2.Talerätt i miljöskademål ende,21 i detta kapitel som främst inriktas på talerätten i miljöskade mål. Skadeståndstalan, liksom talan om inlösen, i miljömål kan föras antingen som en fullgörelsetalan eller en fastställelsetalan (MB 20:3 samt RB 13:1 och 2). Rekvisiten för fullgörelse- och fastställelsetalan är inte desamma; främst märks att för fullgörelsetalan som huvudregel krävs att tid för fullgörelse inträtt samt att fastställelsetalan får föras endast rörande existensen av ett rättsförhållande. Vidare måste det råda ovisshet om rättsförhållandets bestånd och denna ovisshet skall lända käranden till förfång. Endast fullgörelsedomar är exigibla.22 Enligt en i doktrinen framförd uppfattning innefattar varje talan - således även en fullgörelsetalan - talan om fastställande av ett rätts förhållande.23 Det må så vara. Men det har också gjorts gällande att käranden inte äger välja fritt mellan fullgörelse- och fastställelsetalan, t.ex. i miljömål. Ett på MskaL grundat yrkande om fastställelse av skadeståndsskyldighet i sig har i vissa fall mötts med yrkande om avvisning med hänvisning till att talan lika väl kan föras som full görelsetalan och att förfångs- och ovisshetsrekvisiten enligt RB 13:2 därför inte är uppfyllda. Efter HD:s avgörande i NJA 1987 s. 787 borde det dock stå klart att fastställelsetalan många gånger inte bara är en framkomlig, utan också en för alla inblandade fördelaktig, väg. Den allmänna tendensen, inte minst inom miljörätten, verkar vara att allt oftare välja fastställelsetalan.24 Särskilt vid omfattande subjektiv kumulation kan avsevärda vinster i processekonomiskt - men även i rättskraftsmässigt - hänseende uppnås på så sätt. Av Ekelöfs (och Fitgers) framställning får man dock intrycket att förfångsrekvisitet inte är uppfyllt och att fastställelsetalan skall avvi sas om ”alla skador kan utredas lika väl för närvarande som senare”.25 Jag delar inte denna uppfattning. Även om man ibland kan nå samma resultat med hjälp av reglerna om mellandom (RB 17:5) kan det vara fördelaktigt i både processekonomiskt och bevissäkringsmässigt häns. 7
3.161s. 7
4.Kapitel 6 seende att först via en väl preciserad fastställelsetalan begränsa pröv ningen till frågan om svaranden är skadeståndsskyldig ö.h.t. Oviss heten om hur det förhåller sig i detta hänseende är till betydande för fång t.ex. för en kärande som skulle tvingas till kanske dyrbara och onödiga utredningar om skadornas omfattning och värdering om kan nödgas föra en fullgörelsetalan direkt (se RB 42:2). Följden kan bli att käranden avstår från en välgrundad process. En betydande fördel med att generellt tillåta fastställelsetalan är vidare att en bifallande dom i praktiken ofta kan utnyttjas som grund för förlikning utom rättegång. Den skadeståndsskyldige utövaren kan då frivilligt använda de pengar som annars skulle gå till egna och motpartens rättegångskostnader vid en processuell prövning till att kompensera käranden (och personen i en liknande situation som denne). Det är bättre att pengarna kommer de skadade till del än att de används för ”onödigt” processande.s. 6
5.Trots att vinsterna med att välja fastställelsetalan kan bli avsevärda även för svaranden förekommer dock fortfarande att svarandeombud i miljöskademål, ibland sannolikt för att fördröja ett avgörande och obstruera processens behöriga gång, yrkar avvisning under påstående att rekvisiten enligt RB 13:2 inte är uppfyllda. Enligt min mening förefaller man stundom tangera eller rent av överskrida gränsen till oetisk processföring i detta hänseende, åtminstone när man utan angi vande av särskilda skäl framställer yrkande om avvisning enligt 13:2 efter HD:s nyssnämnda avgörande. Det finns anledning att erinra sig att bestämmelserna i 9:2-4 och 18:6 RB kan bli aktuella i sådana fall. Rätten bör vidare motverka försening och fördyring genom att jml RB 49:4 endast medge särskild fullföljd mot beslut om ogillande av pro cessinvändning rörande rekvisiten för fastställelsetalan när svaranden förefaller ha någorlunda goda skäl att överklaga. Det finns alltså goda skäl att vara generös i fråga om att tillåta positiv fastställelsetalan i miljöskademål. Däremot bör negativ fastställelsetalan från verksamhetsutövaren endast vara tillåten om svaranden givit utövaren särskild anledning att emotse ett kommande skadeståndsanspråk. Jag återkom mer till det i Del II Kapitel 13 avsnitt 3.2.3.s. 6
6.I det här sammanhanget skall också påpekas att förutsättningarna för talerätt och fastställelsetalan i vissa hänseenden är varandra när stående och överlappande intill förväxling och förblandning och att även rekvisiten för fullgörelsetalan kan ”svälja” en hel del av tale rättsprövningen, åtminstone om den sistnämnda sker så ”lättvindigt” som kommer att förordas i det följande.26 Och eftersom samma 162s. 6
7.Talerätt i miljöskademål omständigheter inte sällan har betydelse för alla dessa tre processför utsättningar - och stundom för ytterligare någon eller några som t.ex. vissa forumfrågor - finns det skäl att anlägga ett konsekvent synsätt på hur högt kraven skall ställas; man riskerar annars att hamna i en subtil och ofruktbar dubbelprövning inom ramen för frågan, ja kanske till och med över gränsen till målets materiella del.27 Det finns här paralleller till vad ovan och i annat sammanhang28 sagts angående spörsmål om talerätt och domstolens sakliga behörighet.s. 7
Uppläggning av den fortsatta framställningen
1.Jag kommer i det här kapitlet att ta upp svarandens och kärandens talerätt i olika avsnitt för att sedan avsluta med några gemensamma frågor om tillämpning av uppenbarhetsrekvisit i talerättshänseende. Termen talerätt används ofta även för svaranden trots att det egentli gen är fråga om en skyldighet att föra talan för hans del. Det kan verka bakvänt att starta diskussionen på svarandesidan, men det finns två goda skäl att strukturera framställningen på just det sättet. För det första kan man beskriva förhållandet att svaranden saknar talerätt som en brist i kärandens talerätt i vid mening. Man kan ju inte gärna lasta svaranden för att han utsatts för process utan att ha med saken att göra. Det är i så fall käranden som bör kritiseras och det är också käranden som riskerar att få sin talan avvisad om han vänt sig mot fel svarande. Man skulle rent av kunna hävda att talerättsfrågor endast gäller käranden; det är ju hans talan som drabbas om svaranden inte anses ha skyldighet att gå i svaromål. Vidare är det käranden som anger parterna i sin stämningsansökan och han som har att ta de pro cessuella konsekvenserna av att svaranden inte äger behörighet (skyl dighet) att processa som part om det omtvistade rättsförhållandet. Svarandens talerätt (taleskyldighet) är en förutsättning för kärandens. Att starta diskussionen med synpunkter på svarandensidan är inte bakvänt om man ser talerättsproblematiken i det perspektivet. Ett annat skäl att börja på svarandesidan är att de första prejudikat som tillskapades rörande talerätt i miljöskademål enligt ML (i här aktuell del sedermera MskaL, numera 32 kap. MB), NJA 1973 s. 1, I III, gällde bl.a. just frågan om svarandens talerätt. Och eftersom dessa avgöranden har avsevärd betydelse även för de övriga talerättsfrågor som skall behandlas i det följande bör de presenteras tidigt. På så sätt kan talerättsproblematiken rullas upp kronologiskt - om än bakvägen.s. 7
2.163s. 7
3.Kapitel 6s. 6