Hela artikeln

Rättsföljder - avvisning, överklagande, särskiljande

och fortsatt behörighet 61

Ytterligare något om kumulation m.m. i miljömål 68

Sammanfattning, slutsatser och ställningstaganden 74

Kapitel 3

Intressen och intresseavvägning 77

Tillåtlighetsreglerna - enskilda och allmänna intressen 77

Enskilda intressen: partsintressen och tredjemansintres-

sen 83

Allmänna intressen 84

Gruppintressen samt kollektiva, diffusa och fragmentariska

intressen 92

Sammanfattning, slutsatser och ställningstaganden 93

Kapitel 4

Officialprövning och dispositivitet vid tillåtlighetspröv­

ningen 96

Förvaltningsförfarandet, domstolsprocessen och

regelsystemen 96

Tillståndsbedömningen i koncessionsnämnden och miljö­

domstolen 99

Tillåtlighetsbedömningen i förbudsmål 109

Sammanfattning, slutsatser och ställningstaganden 114

Kapitel 5

Talerätt i miljömål före ML 116

Tal erätten och miljörätten 116

Talerätten och det grannelagsrättsliga rättsförhållandet 118

Talerätt i miljömål före 1966 123

Talerättsterminologin 123

Doktrinen 124

Lagförarbeten 128

Rättspraxis 135

Talerättsregeln i de immissionssakkunnigas lag­

förslag 141

12

Allmänt 141

Bestämmelserna i 2:3 och 1:2 ImLF 142

Sakägarbegreppet 146

Sakägarbegreppet och talerätten i lagstiftningsarbetets

slutskede 150

Sammanfattning, slutsatser och ställningstaganden 155

Kapitel 6

Talerätt i miljöskademål 157

Definitioner, distinktioner och funktioner 157

Talerätt 157

T aleformerna 160

Uppläggning av den fortsatta framställningen 163

Talerätt i miljöskademål; svarandesidan 164

Ett exempel och en konsekvensanalys 164

Exemplet avgjort i praxis: NJA 1973 s. 1 172

Talerätt i miljöskademål; kärandesidan 176

Ett exempel och en konsekvensanalys 176

Exemplet avgjort i praxis: NJA 1994 s. 751 181

Uppenbarhetsrekvisit vid talerättsbedömningen 185

S y stemati sering 185

Uppenbarhetsrekvisit vad gäller kärandens grund för

sin talan 186

Käranden påstår att skadad egendom till­

kommer honom och/eller att det är svaranden

som förorsakat skadan men det är uppenbart att

så inte är fallet 186

Käranden påstår sig inte själv störd eller påstår

inte att det är svaranden som utövat den störan­

de verksamheten 190

Uppenbarhetsrekvisit vad gäller yrkandena: käranden

yrkar inte något för egen del eller yrkar inte prestation

av svaranden 192

Uppenbarhetsrekvisit olämpliga i talerättssamman-

hang 197

Sammanfattning, slutsatser och ställningstaganden 203

1.13s. 141

Kapitel 7

Talerätt i förbudsmål 207

Förbudstalan enligt ML och MB 207

Förbudstalan - lagstöd, lagstiftarintresse och

frekvens 207

Förbudstalan: fullgörelsetalan eller fastställelsetalan

eller vad? 214

Talerätt i förbudsmål 222

Rättskällorna, terminologin och förhållandet till andra

processförutsättningar 222

Ett exempel och en konsekvensanalys 227

Exemplet (delvis) avgjort i praxis: NJA 1994

s. 751 231

Uppenbarhetsrekvisit vid talerättsprövningen 237

Systematisering 237

Uppenbarhetsrekvisit beträffande yrkandena 238

Uppenbarhetsrekvisit beträffande grunden 239

Kärandes påstående att han själv är berörd av

verksamheten är uppenbart ogrundat i sakligt

eller rättsligt hänseende 239

Käranden påstår sig inte själv störd eller på an­

nat sätt berörd av verksamheten 241

Medborgartalan (actio popularis) och sambandet mel­

lan talerätten och åberopsrätten 249

Sammanfattning, slutsatser och ställningstaganden 254

Kapitel 8

Åberopsrätt - en onödig term? 258

Terminologi och exempel; rättsfaktumnivån 258

Åberopsrätten i lagtext, förarbeten, praxis och doktrin 262

Åberopsrätten i miljöskademål 263

Åberopsrätten vid förbudstalan enligt ML och MB 266

Sammanfattning, slutsatser och ställningstaganden 272

14

Kapitel 9

Närmare om åberopsrätten i förbudsmål 274

Åberopsrätten i förbudsmål enligt lag, förarbeten, praxis och

doktrin 274

Argument för och emot en vidsträckt åberopsrätt 279

Mot 279

Lagtext och förarbeten 279

Tredjemansintressen 280

Allmänna intressen 283

För allmänna och enskilda intressen gemen­

samma synpunkter 284

För 286

Lagtext och förarbeten 286

Allmänna intressen 287

Tredjemansintressen 289

För allmänna och enskilda intressen gemen­

samma synpunkter 294

Åberopsrätten redan inskränkt enligt praxis? - NJA 1994

s. 751 och rond 2 i samma mål 300

Lösningar de lege ferenda, de sententia ferenda och de lege

lata 306

De lege ferenda 306

Fortsatt diskussion de lege lata och de sententia

ferenda 308

Sambandet med talerätten 308

Tredjemansintressen och parternas

dispositionsrätt 308

Motstridiga och förenliga intressen 311

Bör samtliga tredjemansintressen omfattas av

åberopsrätten? 313

Bör samtliga allmänna intressen omfattas av

åberop srätten ? 315

NJA 1994 s. 751 - för sista gången 317

Sammanfattning, slutsatser och ställningstaganden 319

15

1.Kapitel 1s. 1

Miljörätten och miljöprocessen

Författningsfloran

1.Nog är det fortfarande svårt att ge en översiktlig bild av den svenska miljörätten och av den svenska miljövårdens organisation!1 I en bilaga till en drygt tio år gammal statlig utredning på området (SOU 1987:32 respektive 36) åtgår närmare 500 sidor enbart till en förteck­ ning över de 81 myndigheter/organ - regering och departement oräk­ nade - och 261 författningar som då var av relevans på området. Knappast något annat rättsområde har haft en sådan explosionsartad utveckling på lagstiftningsområdet som miljörätten.2 Det omfattande förslag till en samlad miljöbalk som Miljöskydds­ kommittén presenterade i SOU 1993:27 (Miljöbalk, Del 1 och 2) var följaktligen efterlängtat. Men förslaget ”nådde inte ända fram” i ambitionen att samla all miljölagstiftning till ett lagverk och utsattes för anmärkningar även i andra avseenden. Bland annat därför följdes det upp med ytterligare en utredning, Miljöbalksutredningen, som presenterade sitt betänkande under 1996 (SOU 1996:103, Miljöbal­ ken - En skärpt och samordnad miljölagstiftning för en hållbar utveckling, Del 1 och 2). Inte heller där lyckades man dock samordna hela författningsfloran och förslaget utsattes för besk kritik från flera håll även i andra avseenden. Vid bearbetningen i departementet pru­ tade man sedan ytterligare på ambitionerna om ett heltäckande lagverk och tillmötesgick i propositionen (1997/98:45) en rad önskemål från remissinstanserna och lagrådet. Arbetet präglades av stor brådska. För att uttrycka sig vänligt kan man säga att meningarna är delade om slutresultatets kvalitet i såväl formellt som materiellt hänseende.s. 1

2.17s. 1

3.Kapitel 1 Det lagförslag som sedermera antogs av riksdagen (Miljöbalk 1998:808) var knappast övertygande redaktionellt sett, vartill kom att de organisatoriska konsekvenserna - bland annat inrättandet av miljö­ domstolar och en miljööverdomstol - satte stor tidspress på berörda myndigheter. Redan i propositionen förutskickades därför nya utred­ ningar rörande bl.a. organisationsfrågorna.3 Materiellt var miljöbal­ ken däremot enligt min åsikt ett mer betydelsefullt framsteg från mil­ jöskyddssynpunkt än många insett. Jag diskuterar det närmare i sista kapitlet; Del II av detta arbete.s. 1

4.Miljöbalken ersätter alltså inte på långa vägar all lagstiftning av betydelse för miljön. Många gamla lagar, regler och problem kommer att fortsätta att vara aktuella eller dyka upp under nya paragrafnummer. Det föreligger därför och även av andra skäl, t.ex. pedagogiska, fortfa­ rande ett stort behov av systematisering av den disparata och svåröver­ skådliga miljölagstiftningen. Professor Gabriel Michanek har delat in miljöskyddets rättsliga reglering i fyra kategorier: skyddslagstiftning, lagstiftning om utnyttjande av naturresurser, plan- och marklagstiftning samt lagstiftning om vissa anläggningar.4 MB inrymmer lagstiftning av alla dessa slag men t.ex. plan och bygglagen ingår inte. I den här boken diskuteras enbart skyddslagstiftningen och då särskilt några processu­ ella frågor vid domstolsprövning rörande tillstånd till miljöfarlig verk­ samhet samt - framför allt - förbud och skadestånd enligt miljöskydds­ lagen, miljöskadelagen och miljöbalken.s. 1

Miljöskyddslagen och miljöskadelagen,

miljöbalken

Systematisk hemvist och begreppsmässiga utgångspunkter,

”gällande lagar”

1.Miljöskyddslagen (ML) trädde i kraft den 1 juli 1969. Trots att den nu ersatts av miljöbalken kommer ML att tillämpas under lång tid framåt. Mål och ärenden rörande denna lag vilka inkom till domstol 18s. 1

2.Miljörätten och miljöprocessen och koncessionsnämnden för miljöskydd före den 1 januari 1999 skall nämligen avgöras (i miljödomstol) enligt reglerna i ML. Sannolikt till följd av att kravreglerna i MB kan uppfattas som (potentiellt) mer långtgående än motsvarande bestämmelser i ML strömmade ett par hundra koncessionsansökningar in till koncessionsnämnden för miljö­ skydd (KN) under senhösten 1998 fram till årsskiftet 1998-99. Det kommer att ta flera år innan alla dessa tillståndsansökningar är slutligt prövade (prövningen sker i miljödomstol i den sammansättning som gäller för tillståndsfrågor, dvs. i stort sett på samma sätt som i KN). Redan av detta skäl är ML i hög grad fortfarande levande lag. Vidare är ML, dess förarbeten samt praxis och doktrin rörande den nu ”avskaffade” lagen, ofta av mycket stor betydelse för förståelsen och tillämpningen av motsvarande regler i MB; MB anses ibland i många (men inte alla) av de avseenden som diskuteras i den här boken vara en reform av enbart, eller nära nog enbart, redaktionell betydelse. Som nedan framgått delar jag inte denna uppfattning.5 Men ML kom­ mer ändå att bilda utgångspunkten för diskussionen i flera av de föl­ jande kapitlen. Jag tillåter mig också ofta att skriva i presens och inte imperfektum rörande ML. 1 ML regleras frågan om i vilken utsträckning fast egendom6 7 får användas på sådant sätt att det uppstår luft- eller vattenföroreningar, buller, skakningar etc., dvs. vad man i juridiskt språkbruk - särskilt tidigare - kallade immissionerJ Numera talar man i allmänhet oms. 2

3.19s. 2

4.Kapitel 1 miljöstörningar. ML:s skadeståndsrättsliga delar bröts 1968 ut till en särskild lag, miljöskadelagen (MskaL), se nedan. MskaL:s regler ingår i stort sett oförändrade i miljöbalken (MB kap. 32) och vad som sagts om ML:s indirekta fortlevnad gäller i ännu högre grad MskaL. Då annat inte framgår av sammanhanget innefattar därför uttalanden om MskaL i det följande även påståenden om gällande rätt enligt MB. (Ett jämförande paragrafregister över bestämmelserna i ML och MskaL och deras motsvarigheter i MB finns infört som bilaga i slutet av Del II.)s. 1

5.ML, liksom MB, utgör en kombination av bl.a. civil- och offentlig­ rättsliga bestämmelser och återknyter på så sätt till förhållandena i 1734 års lag.8 Under innevarande sekel hade däremot den svenska rätten dessförinnan vuxit fram efter två skilda huvudlinjer i fråga om möjligheterna att inskrida mot immissioner.s. 1

6.Vad gäller de offentligrättsliga bestämmelserna hade man nog inte några mera betydande svårigheter att ideologiskt och systematiskt moti­ vera de möjligheter som öppnades den vägen. Men på den civilrättsliga sidan erbjöd det, åtminstone från kontinentala utgångspunkter, större problem att anknyta de immissionsrättsliga reglerna till rådande betrak­ telsesätt inom ”privaträtten”. Detta var dock inte unikt för immissionsrätten, då den började bli föremål för avgöranden i de högre svenska domstolarna9 vid mitten av 1800-talet. Svårigheterna gällde hela det (då) större rättsområde - grannelagsrätten - som immissionsrätten hän­ fördes till vid den tiden.10 Det traditionella liberalistiska rättighetsbegreppet med anknytning till avgränsade individualistiska rättsförhål­ landen lät sig inte utan vidare appliceras på miljörätten ens i dess ursprungliga grannelagsrättsliga framtoning. Än svårare blir det då man ser till miljörätten i dess moderna, mer kollektivistiska, utformning.s. 1

7.I kontinental rätt hade man, under uppehållande av fiktionen om äganderättens absoluta karaktär, sökt skapa systematiska lösningar med utrymme för inskränkningar i ägarens rådighet över sin fasta egendom.11 Man uppfattade t.ex., som i Code civil, inskränkningarna som resultatet av ett tvångsavtal mellan fastighetsägaren och hans grannar. Ett annat sätt att komma förbi problemet var att hänföra alla 20s. 1

8.Miljörätten och miljöprocessen grannelagsrättsliga regler till den offentliga rätten. I Sverige ansåg man emellertid inte att äganderätten var oinskränkt,12 liksom man till en början inte heller tillmätte distinktionen mellan privat och offentlig rätt någon avgörande betydelse vid regleringen av grannelagsrättsliga relationer. Man tycker därför att förutsättningarna skulle ha varit goda för en odogmatisk syn på de anspråk som en miljöfarlig användning av fast egendom kunde aktualisera. Redan i lagkommitténs motiv till 1819 års förslag till byggningabalk återfinner man emellertid den kontinentala tanken på grannelagsrätten som uttryck för den något krystade rättsfiguren "legalservitut" (sam­ tidigt som man här kan skönja ett begynnande intresse för att skilja mellan offentlig rätt och privaträtt på området).13 Och då lagbered­ ningen i 1909 års förslag till ny jordabalk skulle bestämma grundsat­ serna för grannelagsrätten förklarade och motiverade man sanktionsmöjligheterna från sedvanliga civilrättsliga utgångspunkter, trots att man inte utgick från att äganderätten var oinskränkt.14 Möjligheterna till inskridande ses som framsprungna ur ett särskilt rättsförhållande, som antas föreligga redan innan någon störning inträtt. Att fastighets­ ägaren har ett "privaträttsligt anspråk” att i viss mån vara befriad från störningar från grannen förs tillbaka på grannelagsförhållandet; detta ”grundar”, anför lagberedningen, ”enligt sakens egen natur mellan ägarne ett förhållande af ömsesidiga rättigheter och förpliktelser”.15 Det är mot bakgrund av detta ”uppkonstruerade”16 rättsförhållande man har att se bland annat frågorna om talerätt (saklegitimation) och åberopsrätt17 i miljörätten. Den begreppmässiga tvångströjan satt illa redan från början: den skrynklade sig i vissa delar och hotade att gå upp i sömmarna i andra. Att miljörätten sedan alltmer kommit att präglas av att de intressen som bär upp lagstiftningen berör ett storts. 2

9.21s. 2

10.Kapitel 1 antal människor på samma eller likartat sätt har inte gjort saken bättre. Det är alltid (?) svårt att upprätthålla en klar gräns mellan enskilda och allmänna intressen;18 på miljörättens område är proble­ men uppenbara. Ett snävt grannebegrepp och tanken på miljörätten som en reglering av förhållanden mellan grannfastigheter snarare än mellan individer19 konfronteras med en ibland totalglobal syn på mil­ jöfrågorna. Anspråken på att vara befriad från skadlig och störande miljöpåverkan kan inte reserveras exklusivt till fastighetsinnehav eller annan priviligierad ställning. Allas rätt till en god miljö finns visser­ ligen inte inskriven i grundlag i vårt land20 men uppfattas ändå av många som en ”mänsklig rättighet”.s. 1

11.Följden av denna utveckling har blivit att den som strövar omkring i det miljörättsliga landskapet inte sällan hamnar i ett slags termino­ logisk periferi. Miljörätten har utvecklats till ett eget rättsområde med nya drag.21 Man befinner sig långt från ett klassiskt individualistiskt rättighetsbegrepp och djupt inne i den juridiska begreppsbildningens nybyggarland. Det kommer att framgå av de följande kapitlen att detta föder intressanta och svåra problem också vid en konfrontation med vår traditionella, liberalistiska, individualistiska, dispositiva civilprocess enligt Rättegångsbalken (RB).s. 1

ML, MskaL och MB: lagarnas innehåll

1.Miljöskyddslagen (ML) går ut på att miljöfarlig verksamhet skall förebyggas så långt detta är praktiskt och ekonomiskt möjligt.22 För att miljöfarlig verksamhet skall få bedrivas krävs att den är lokalise­ rad på ett godtagbart sätt och att den utövas med sådan försiktighet som skäligen kan påfordras för att förebygga och avhjälpa olägenhe­ ter.23 Lagen förutsätter att det sker en allsidig avvägning mellan den nytta och den skada verksamheten kan förorsaka.24 Jag återkommer till intresseavvägningen i Kapitel 3.s. 1

2.I anledning av uppkommen eller befarad olägenhet genom miljöfar­ lig verksamhet kan fastställelse- eller fullgörelsetalan25 om ersättning 22s. 1

3.Miljörätten och miljöprocessen föras vid fastighetsdomstol och allmän domstol (nu miljödomstol). Skadeståndsreglerna, som numera i stort sett bygger på principer om strikt ansvar och vissa för de skadelidande gynnsamma bevisregler,26 utvecklades i praxis vid tillämpningen av ML:s bestämmelser. Efter särskild utredning (SOU 1983:7, Miljöskadelag) bröts de 1986 ut ur ML och fördes i reviderad och preciserad form samman i Miljöskade­ lagen (MskaL, nu 32 kap. MB27), som även ger möjlighet att föra talan om inlösen (11 § MskaL, MB 32:11). Vid domstol (fastighetsdomstol, nu miljödomstol) kan talan även föras om förbud eller ändringsåtgärder.2^ Förbudstalan29 förs enligt 34-37 §§ ML (MB 32:12). Dessa bestämmelser är i ML samman­ förda under rubriken ”Enskilt anspråk m.m.” (en rubrik som tidigare även omfattade skadeståndsreglerna) och replierar på tillåtlighetsreg­ lerna i 4-6 §§ samma lag.30 I MB intar regeln om förbudstalan en undanskymd plats i 12 § i kapitel 32 om ”Skadestånd för vissa miljö­ skador och andra enskilda anspråk” under rubriken ”Inlösen av fastig­ het m.m.”. I MB 20:2 st. 1 p. 6 hänvisas till regeln i 32:12. Den som utövade, eller ämnade utöva, miljöfarlig verksamhet kunde emellertid efter prövning av koncessionsnämnden för miljö­ skydd (KN) få koncession (nu tillstånd efter prövning som ansök­ ningsmål av miljödomstolen, MD) till verksamheten. Meddelat till­ stånd (koncession) medför att en förbudstalan skall ogillas,31 medan däremot en talan om ersättning kan bifallas även i de fall då tillstånd föreligger och meddelade föreskrifter efterföljts.32s. 2

4.23s. 2

5.Kapitel 1s. 1

6.För vissa slags anläggningar föreligger inte bara möjlighet utan också skyldighet att söka tillstånd. En sådan koncessions-(tillstånds-)plikt råder vid åtskilliga former av miljöfarlig verksamhet.33 Naturvårds­ verket kunde emellertid fram till 1981 meddela dispens från skyldig­ heten att söka koncession.34 Denna möjlighet att undgå den många gånger tids- och kostnadskrävande utredningen inför koncessions­ nämnden utnyttjades i mycket stor utsträckning. Man räknade för några år sedan med att ungefär hälften av all tillståndspliktig verk­ samhet drevs utan tillstånd35 och den siffran torde i stort sett stå sig fortfarande. Dispensbesluten, som ofta är förenade med villkor för verksamhetens bedrivande, innebär i motsats till koncession inte något hinder mot bifall till en senare förbudstalan.36s. 1

7.Den som utövar miljöfarlig verksamhet är - som nyss sagts - under vissa förutsättningar skyldig att utge ersättning för skada eller olägen­ het som uppkommer genom verksamheten. Om culpa föreligger kan ersättning givetvis utkrävas enligt allmänna skadeståndsregler.37 Men ofta är de uppkomna störningarna en följd av en ur samhällets synpunkt önskvärd verksamhet, och då anses inte någon vårdslöshet ligga utöva­ ren till last. Oavsett culpa skall därför ersättning utgå enligt principen för strikt ansvar endast såvida olägenheten är ”av någon betydelse” och inte ”skäligen bör tålas med hänsyn till förhållandena i orten eller till dess allmänna förekomst under jämförliga förhållanden” (1 § MskaL, MB 32:1). Man brukar säga att olägenheterna skall överstiga tolerans­ punkten för att strikt ersättningsansvar skall komma ifråga. Tolerans­ punkten har, åtminstone vad gäller tidigare praxis, ansetts ligga så högt att ersättning endast kunnat påräknas i allvarliga fall.38s. 1

8.Vid bestämmande av toleranspunktens läge arbetar man som fram­ går av lagtexten med rekvisit som väsentlighet, ortsvanlighet och all­ mänvanlighet. Kraven i dessa hänseenden är inte desamma vid ersätt­ ningstalan som vid förbudstalan. De planer man tidigare haft att anknyta de olika sanktionerna till samma förutsättningar har alltså uppgivits.39 Således anses ortsvanlighet kunna utesluta skadestånds­ 24s. 1

9.Miljörätten och miljöprocessen ansvar, medan man däremot kan ifrågasätta om en verksamhet är tillåtlig även i fall då störningarna är ortsvanliga eller allmänt förekommer under jämförliga förhållanden på andra orter.40 Man skulle ju annars riskera att passivt glida mot allt sämre förhållanden. Å andra sidan kan kravet på väsentlighet i vissa fall förhindra bifall till en förbudsta­ lan, utan att för den skull en ersättningstalan - eller en talan om min­ dre omfattande ändringsåtgärder - behöver vara utsiktslös. Inom ramen för frågan om en immission överstiger toleranspunkten får stundom även passivitets- och prioritetssynpunkter tas i beak­ tande41 Ett inskridande förutsätter naturligtvis också kausalitet mellan verksamheten och den påtalade olägenheten 42 Tillämpningen av ML och MskaL ankom dels på administrativa myndigheter, dels på fastighetsdomstolarna och de allmänna dom­ stolarna. Miljöbalken och miljödomstolarna innebär bara ytligt sett en förändring i det avseendet; de fem miljödomstolarna och miljööverdomstolen kommer (med olika sammansättning) att fungera både som domstol och som förvaltningsmyndigheten KN, om än inte till namnet.43 Även allmän domstol kommer att handlägga vissa frå­ gor med miljörättslig anknytning i framtiden.44 Såväl tillåtlighetssom skadeståndsbedömningen sker på ungefär samma sätt som tidi­ gare, även om MB inte i lagtexten explicit bygger på samma slags intresseavvägning som ML och dess ikrafträdande dessutom torde innebära att mera långtgående krav riktas mot utövaren än de som ML ställde i vissa hänseenden.45 I motsats till ML innehåller MB (i 1:1) en övergripande paragraf där balkens syfte - en hållbar utveck­ ling - och principer för dess tillämpning anges. Betydelsen av detta diskuteras i Del II Kapitel 15. EG-rätten har ännu inte haft något betydande genomslag i natio­ nell svensk miljöprocess i de avseenden som diskuteras i de följande kapitlen men dess betydelse ökar säkerligen.46 Att man i ML förde samman offentligrättsliga och civilrättsliga reg­ ler i en lag förklaras i förarbetena med det starka samband som råders. 2

10.25s. 2

11.Kapitel 1 mellan allmänna och enskilda intressen på immissionsrättens område.47 Man har härigenom också anknutit till förhållandet inom annan lagstiftning om den rättsliga kontrollen över miljö och naturtill­ gångar, liksom man återupplivat en lagstiftningsteknik som långt tidi­ gare tillämpats inom grannelag srätten. Som nämnts ovan utgör Byggningabalken i 1734 års lag ett exempel på en sådan systematik,48 som nu återuppstår i ny form i MB.s. 1

12.I så måtto innebar ML ett viktigt genombrott att den störde inte längre behöver äga anknytning till fast egendom för att kunna vinna bifall till en förbuds- eller ersättningstalan.49 Men för övrigt utgör MskaL och ML i sina civilrättsliga delar huvudsakligen en kodifiering av den oskrivna immissionsrätt, som vuxit fram i praxis i anslutning till arbetet på den nya jordabalken och fortfarande i sina huvuddrag tillämpas enligt MB.50 Lagarna är också skrivna på ett sådant sätt att praxis alltfort har en viktig rättsutfyllande uppgift.51s. 1

13.På den offentligrättsliga sidan har det däremot under betydligt längre tid funnits lagbestämmelser av betydelse för immissionsrätten, bestämmelser som i sin moderniserade form i viss mån fortsatte att ”gälla” efter ML:s ikraftträdande och, i de flesta fall, nu ingår i MB. Här kan hänvisas till t.ex. hälsoskyddslagen (1982), plan- och bygg­ lagen (1987),52 väglagen (1971), naturvårdslagen (1964) och natur­ resurslagen (1987). I lagar om vissa slag av anläggningar som trafik­ anläggningar, elektriska anläggningar och atomanläggningar återfin­ nes likaså regler med syfte att förebygga immissioner. Även vägtrafikkungörelsen (1972) samt ordningsstadgor och hamnord­ ningar förtjänar uppmärksamhet i sammanhanget. 26s. 1

14.Miljörätten och miljöprocessen Till sist bör nämnas att också expropriationslagen är av intresse vad gäller möjligheterna till ersättning för immissioner.53 Detsamma gällde i någon mån vattenlagen, vars direkta immissionsrättsliga bety­ delse dock minskade så länge frågan om vattenföroreningar väsent­ ligen reglerades i ML. Från och med 1999 ingår vattenlagen i sin hel­ het i MB. Det är således en rik flora av rättsregler som är av betydelse för frå­ gan om ersättning och förbud vid miljöfarlig verksamhet.54 I det föl­ jande begränsas dock, som redan framgått, diskussionen i huvudsak till immissionsrätten och då till domstolstalan inom de områden som regleras av MskaL och av ML i dess civilrättsliga delar för att sedan den 1 januari 1999 omfattas av MB.s. 2

Miljöprocess

Definitioner, avgränsningar och disposition av den fortsatta

framställningen

1.Med miljöprocess i snäv mening menas i den här boken sådana rätte­ gångar om förbud, skadestånd och inlösen enligt ML och MskaL som tidigare förts vid fastighetsdomstol (vad gäller skadestånd även vid tingsrätt i vanlig sammansättning), hovrätt och Högsta domstolen. For­ umreglerna diskuteras närmare i nästa kapitel.55 Som redan framgått handläggs motsvarande processer efter miljöbalkens införande vid fem regionala miljödomstolar i första instans, miljööverdomstolen (ingår i Svea Hovrätt) i andra instans och Högsta domstolen i sista instans.56 Vattenmål kommer inte att beröras i det följande, även om rättegången (numera vid miljödomstol) får anses gå in under beteckningen miljö­ mål i vid mening.57 Inte heller diskuteras, annat än undantagsvis, förfa­s. 2

2.27s. 2

3.Kapitel 1 randet vid de kommunala miljö- och hälsoskyddsnämnderna och läns­ styrelserna. ”Processen” vid KN, liksom ansökningsmål vid MD om tillstånd enligt MB, kommer däremot att beröras i några avseenden, främst vad gäller officialprövning, bevisbörda och rättskraft.s. 1

4.Det är alltså inte någon heltäckande miljöprocessrättslig framställ­ ning som presenteras i det följande. Brottmålsprocessen berörs endast i förbigående58 och bara ett urval civilprocessuella problem kan behandlas. I Kapitel 2 diskuteras forumreglerna och kumulationsmöjligheterna. Kapitel 3 ägnas åt intressen och intresseavvägning inom miljörätten, varefter officialprövning och dispositivitet tas upp i Kapi­ tel 4. Frågor om taleformer, talerätt och åberopsrätt ägnas hela fem kapitel (5-9). I Kapitel 10 berörs allmänna frågor om bevisföring, bevisbörda och beviskrav i miljöprocessen. Kapitel 11 ägnas bevis­ börda, beviskrav och förenklad skadeståndsberäkning i miljöskademål, medan Kapitel 12 innehåller en jämförelsevis ingående under­ sökning av bevistema, bevisbörda och beviskrav vid tillåtlighetsbedömningen i KN samt i ansöknings- och förbudsmål vid MD. I Kapitel 13 och 14 penetreras rättskraften i mål om skadestånd, förbud och tillstånd. I Kapitel 15 diskuteras i vilken mån skyddsvärda intres­ sen fått ökad vikt på bekostnad av exploateringsintressen inom miljö­ rätten under senare år. Där presenteras också några av de teser och den syntes som kan ses som undersökningens huvudresultat. Alla kapitel (utom det sista) avslutas med sammanfattning, slutsatser och ställningstaganden till de centrala frågor som berörs i kapitlet.s. 1

5.Arbetet publiceras i två delar. Del I omfattar Kapitel 1-9. Del II innehåller Kapitel 10-15 samt källförteckning, sakregister o.dyl. Vid nothänvisningar mellan olika kapitel (i både Del I och Del II) stavas kapitel med stort K medan däremot litet k används för kapitel i andra författares verk.s. 1

Domstolarnas roll och betydelse i svensk miljövård

1.Valet av det främsta undersökningsobjektet för den här boken - miljö­ processen i snäv civilprocessuell mening - kan förefalla överraskande och exklusivt. Det är ju knappast någon överdrift att påstå att svensk miljörätt alltsedan miljöskyddslagens ikraftträdande (1969) och även efter miljö skadelägens tillkomst (1986) präglats av en ensidig sats­ ning på statlig och kommunal tillsyn och kontroll i förvaltningsrättsliga former.59 Miljöbalken innebär de facto ingen större förändring i 28s. 1

2.Miljörätten och miljöprocessen det avseendet. I botten ligger en sympatisk och välgrundad tro att ingripanden sällan skall bli nödvändiga; det mesta inom miljövården måste ske med frivillighet och egenansvar. Men i de lägen då detta inte är tillfyllest har alltså huvudansvaret för miljölagstiftningens efterlevnad åvilat de kommunala miljö- och hälsoskyddsnämnderna, länsstyrelsernas naturvårdsenheter, naturvårdsverket, koncessions­ nämnden för miljöskydd och regeringen. Man kan fråga sig om dom­ stolarna har spelat någon roll i sammanhanget över huvud taget. MB innebär en positiv förändring i det avseendet; även om över­ gången från KN till MD vid tillståndsbedömningen främst är av ter­ minologiskt (och kanske tillfälligt) slag synliggörs domstolarna mer än tidigare. Man kan rent av hävda att ansvaret för miljön numera i hög grad vilar på domstolarna (se Kapitel 15). Klart är dock att det förvaltning srättsliga draget lever kvar. Det har nyligen hävdats att de allmänna domstolarna har förlorat som sanktionsmekanism när det gäller immissioner.60 På motsvarande sätt kan man säga att tillsynsoch kontrollansvaret fortsatt att övergå från de enskilda till myndig­ heterna; även om tillståndsfrågorna numera prövas vid domstol (MD) är förfarandet och prövningsorganets sammansättning ungefär den­ samma som vid KN. Att tillståndsprövningen idag sker vid domstol i första instans förefaller till en viss del vara en till följd av tidspress framtvingad nödlösning som snart kan komma att omprövas.61 Typiskt är vidare att endast NatvV, KK och Lst kan initiera ompröv­ ning.62 Förbudstalans undanskymda roll i förarbetena till MB utgör ett klart bevis för den ringa vikt lagstiftaren tillmätt denna taleform och därmed domstolsprövning i snäv mening.63 Många anser nog att domstolarna hittills stått i bakgrunden - och då inte bara vad gäller miljörätten.64 Visserligen gav miljöskydds­ lagen och miljöskadelagen (nu MB) rättsligt underlag att föra talan om förbud, försiktighetsmått, skadestånd och inlösen vid fastighets­s. 2

3.29s. 2

4.Kapitel 1 domstol respektive allmän domstol (nu MD).65 Men man kan med visst fog hävda att avsikten med ML var att domstolarna66 i stort sett skulle förlora betydelse för den enskildes immissionsskydd, åtmins­ tone vad gäller tillåtlighetsfrågor.67 Och när man tar del av resultaten av det omfattande statliga utredningsarbete som ägt rum på miljörätttens område under senare år får man ibland en känsla av att frågan om domstolsprövning ”i snäv mening” inte ens ingår i det miljörättsliga utredningsväsendets föreställningsvärld. I den mån de processuella möjligheterna berörs i utredningsdirektiv, betänkanden och proposi­ tioner är det snarare fråga om promille än procent av den totala textmassan.68 Förbudstalan förefaller i vissa partier av propositionen till miljöbalken vara en närmast bortglömd företeelse.69 Nästan lika 30s. 1

5.Miljörätten och miljöprocessen illa är det i huvuddelen av doktrinen. Vad gäller tillståndsfrågor är, som nyss sagts, numera prövningen överflyttad från KN till MD, men detta innebär ingen dramatisk förändring vad gäller domstolarnas roll annat än rent terminologiskt; MD arbetar i ansökningsmålen som en specialdomstol med starkt förvaltningsrättsliga drag.70 Men man kan med visst fog även påstå att det nu är (miljö-)domstolarna som har övertagit huvudansvaret för att MB:s regler upprätthålls. Därmed ökar också betydelsen av de enskildas processmöjligheter.71 Hur är det då i verkligheten, dvs. i praxis? Många processer har det inte blivit under de tjugofem år miljöskyddslagen varit i kraft. Visser­ ligen utgör två viktiga prejudikat de pelare som bär upp Kapitel 6 och 7 i den här boken. Det senare av dessa prejudikat ("Skärgårdsmålet") är av central betydelse också för de frågor som diskuteras i Kapitel 9. Men kvantitativt imponerar praxis inte. Förbudsmålen uppgår till ungefär ett dussin; skadeståndsmålen har varit fler utan att för den skull ha varit många.72 Farhågor, här liksom utomlands, att domsto­ larna skulle kunna dränkas av miljöprocesser - särskilt om man inte begränsar de taleberättigades krets - har förvisso inte besannats.73 Men det skall också sägas att det förekommit flera uppmärksam­ made domstolsprocesser utöver de två nyssnämnda prejudikaten, rätttegångar som ibland inneburit betydande segrar inte bara för käranden(-a) utan även för den miljöstörda allmänheten. Enligt Björn Gill­ berg vid Miljöcentrum, som tillsammans med advokat Staffan Michelson spelat en särskilt aktiv roll på kärandesidan inom miljöprocessområdet,74 är domstol att föredra framför länsstyrelser, konces­ sionsnämnd och brottmål srättegång då det gäller att ifrågasätta och pröva tillåtligheten och omfattningen av miljöfarlig verksamhet.75s. 2

6.31s. 2

7.Kapitel 1s. 1

8.Domstolsprövning anses erbjuda fördelar framför administrativ myndighet ifråga om offentlighet, muntlighet, bevisupptagning och bevisvärdering, kontradiktorisk process, kravet på beslutsmotivering samt de sanktioner mot illojal processföring som RB kap. 9 och 18 inrymmer, kort sagt i rättssäkerhetshänseende. Och tvistemålsvägen är i allmänhet mer inbjudande för den förfördelade än straffproces­ sens Via Dolorosa. Bifall till en fastställelsetalan om skadeståndsskyldighet i anledning av miljöstörande verksamhet leder ofta till en snabb och för båda parter gynnsam förlikning; kostnaderna för efter­ följande processer om skadeståndets storlek kan då undvikas. Ett högt skadestånd har, utöver sin reparativa verkan, en större individual- och allmänpreventiv effekt än ett bötesstraff på några tusen kronor.76s. 1

9.Valet mellan brottmål och tvistemål föreligger dock sällan i prakti­ ken: endast undantagsvis går det att få en arbetstyngd åklagare att pri­ oritera och styrka miljöbrott i enlighet med de skärpta beviskrav som gäller - och bör gälla - i alla brottmål.77 De för de skadelidande jäm­ förelsevis gynnsamma bevisreglerna i miljöskademål78 utgör ytterli­ gare ett incitament att slå in på tvistemålsvägen. Upprepade avsikts­ förklaringar från offentligt håll om att göra mer av de anmälningar om miljöbrott, som (på sina håll alltför sällan) framställs av kommunala tillsynsmyndigheter och enskilda, har ännu inte avsatt några synbara resultat i målstatistiken. Anmälningarna är inte många, polisutred­ ningarna är få, åtalen ännu färre.s. 1

10.Att antalet rättegångar är ytterst begränsat på miljöområdet behöver naturligtvis inte innebära att domstolarna spelar en oviktig roll. Pro­ cessens betydelse står inte i proportion till målantalet; att man sällan behöver gå till domstol kan rent av vara ett bevis för processens effek­ tivitet och starka preventiva effekter. Kanske är den svenska lagstift­ ningen och de processuella möjligheterna på området så slagkraftiga att de likt en överlägsen vapenarsenal aldrig behöver komma till användning? Kanske tillgodoses alla berättigade anspråk på frivillig­ 32s. 1

11.Miljörätten och miljöprocessen hetens väg, kanske finns inte längre behov av några processer, kanske är miljön redan räddad och miljöhoten undanröjda? Nej, tyvärr är nog detta inte hela sanningen - eller ens huvuddelen av den. Visst har det blivit bättre på några håll, men också sämre på andra. Man erinrar sig vad landets då ende professor i miljörätt utta­ lade för nu drygt tio år sedan: ”1 många hänseenden är miljön sämre nu än när vår nuvarande lagstiftning tillkom. Precis så enkelt kan problemet beskrivas.”79 Naturligtvis skall detta inte förstås så att miljön skulle ha varit den­ samma eller rent av bättre lagstiftningen förutan. Den rättsliga regle­ ringen har säkert haft stor positiv betydelse och är med MB måhända numera fullt tillräcklig åtminstone i materiellt hänseende; kanske är det tillämpningen som brister. Och allt har inte blivit sämre. Åtmins­ tone vissa former av miljöstörningar har minskat (man kan bada och fiska lax i Stockholms ström!), några miljöhot var visat sig vara över­ drivna (skogs- och säldöden), men andra miljöskador har tillkommit eller ökat. Miljöbalkens tillkomst innebär enligt min och flera andras uppfatt­ ning att ökade krav ställs på verksamhetsutövarna och medför därför vidgade möjligheter att inskrida mot miljöfarlig verksamhet.80 Miljö­ rätten har fortfarande ofantliga arbetsuppgifter. Åtminstone en del av dem borde kunna utföras av domstolarna. Frivillighet och egenåtgär­ der är, och kommer alltid att vara, viktigast men kan inte fungera som allena saliggörande styrmedel. Tvång är ibland en tvingande nödvän­ dighet, inte minst som incitament till frivilliga lösningar och alterna­ tiva tvistlösningsformer. Och tvånget behöver inte alla gånger utövas i form av statlig eller kommunal tillsyns- och kontrollverksamhet eller i ett till domstolsprövning utklätt förvaltningsförfarande. Står ett väl fungerande rättsväsende till allmänhetens förfogande kan det i stors. 2

12.33s. 2

13.Kapitel 1 utsträckning överlåtas till de enskilda medborgarna och deras organi­ sationer att avgöra när det materiella regelsystemet och statliga tvånget behöver tas i anspråk.s. 1

14.Att så få miljörättegångar kommer till stånd idag beror nog tyvärr snarare på ofullkomligheter i det processuella rättsskyddet än på att miljömålen redan skulle vara uppnådda. På brottmål ssidan är, som nyss antytts, förklaringen huvudsakligen utrednings- och bevissvårig­ heter.81 Till det kommer att åklagarmyndigheterna tvingas lågprioritera åtal för miljöbrott till följd av de låga straff som kan emotses vid fällande dom jämförda med den omfattande arbetsinsats som krävs för att väcka talan.s. 1

15.Vad gäller tvistemålen aktualiseras alla de klassiska hindren för processuellt rättsskydd (”acces to justice”),82 dvs. ekonomiska, psy­ kologiska och kunskapsmässiga barriärer, andra former av processuell obalans mellan ”repeat-players” och ”one-shot litigants” samt intres­ senas kollektiva, diffusa och fragmentariska karaktär.83 Det är lätt hänt att alla väntar på att någon annan skall ta initiativet; man åker helst snålskjuts på andras processvagn (”the free-rider problem”), t.ex. i det inte ovanliga fallet att den enskildes skada är begränsad - kanske fragmentarisk - och rättshjälp därför utesluten, medan skadevållaren totalt sett gör jättevinster på att bryta mot lagen och har anledning att satsa stora (skattefria) belopp på advokatkostnader osv.84 Senare års försämring av den allmänna rättshjälpen dämpar naturligtvis också processviljan.s. 1

16.Men trots allt förekommer alltså en del miljöprocesser och det finns flera skäl att räkna med en försiktig ökning.85 De flesta av processens funktioner86 kan aktualiseras i miljösammanhang. Det gäller såväl den enskilda konfliktlösningen (den reparativa funktionen) som den allmänna handlingsdirigeringen (preventionen), grundad på moral­ bildning och avskräckning. Till det kommer även de rättsutfyllande och rättsskapande uppgifterna87 samt, på sikt, kontrollfunktionerna enligt RF 11:14, artikel 6 EKMR och EG-rätten.88 Jag kan inte 34s. 1

17.Miljörätten och miljöprocessen behandla möjligheterna till domstolskontroll av förvaltningsbeslut med miljörättsliga implikationer i det här arbetet, bara konstatera att flera uppmärksammade fall redan förekommit (E 6-fallet, Öresunds­ bron, Dennisleden, Barsebäck ...) och att både rättsprövning i Reger­ ingsrätten och överprövning i miljödomstolarna troligen är växande fenomen.89 De lege ferenda kan även domstolskontroll av förvalt­ ningen i form av passivitetstalan komma att aktualiseras, även om det ser ut att vara trögt i den svenska portgången i just det hänseendet.90 Ytterligare en anledning till domstolarnas (åtminstone av mig91) förväntade ökande roll på miljöområdet är inte bara det låga utgångs­ läget utan även den privatiseringsvåg som under några år svepte fram över landet. Den resulterade bland annat i att man - på goda grunder och numera i politisk enighet - tycks ha givit upp eventuella ambitio­ ner om ett heltäckande och monopoliserat tillsyns- och kontrollansvar för statliga och kommunala myndigheter. Man söker i stället, av ideo­ logiska och samhällsekonomiska skäl, ”självgående” system inom t.ex. konsumenträtten och miljörätten, system som kan avlasta eller åtminstone komplettera tillsynsmyndigheterna och den förvaltnings­ rättsliga prövningen.92 Hittills har dock utvecklingen på miljöprocessområdet snarare varit den motsatta.93 Här kommer domstolarna i blickfånget som en given arena för enskilda initiativ. Även internationalisering och rättslig integration kan medverka till en viss ”dekonstruktivistisk domstolsfundamentalism”.94 Den rätt till domstolsprövning som envar tillförsäkras genom artikel 6 EKMR utgör ett handlingsalternativ som kan åberopas till stöd för en sådan utveckling; offentliga kontrollbyråkratier och tillsynsstrukturer kan av resursskäl stoppas i växten och kanske rent av i någon mån demonteras om en del av miljömålen går att nå genom ett privat nyttjande av domstolsprocessen. EG-rättslig lagstiftning ochs. 2

18.35s. 2

19.Kapitel 1 EG-domstolens praxis, liksom artikel 6 EKMR och Strasbourgdomstolens domar, samt ett intensivt internationellt samarbete på miljöområ­ det (Brundtlandkommissionen, Riodeklarationen etc.), understryker vikten av - och tvingar fram - reella möjligheter för medborgarna att själva eller genom sina organisationer aktivt bidra till att miljömålen kan nås, också domstolsvägen (”citizens’ enforcement”).95s. 1

20.Men om rätten till domstolsprövning skall kunna erbjuda ett natio­ nellt och internationellt fullgott alternativ i reparativa, preventiva, rättsbildande och kontrollerande hänseenden, måste det finnas ett rätte­ gångsförfarande som tillgodoser höga krav på effektivitet och rättssä­ kerhet och som erbjuder inte blott formella utan även reella och jämlika möjligheter för envar att väcka talan. Snäva regler om talerätt och åberopsrätt får inte stå hindrande i vägen. Av stor betydelse i det sammanhanget är också alla de moderna ”acces-to-justice”-faktorer som nämnts ovan. De sistnämnda skall dock, liksom de internatio­ nella aspekterna, inte beröras närmare i den här boken.96s. 1

Sammanfattning, slutsatser och ställningstaganden

1.Trots att tillkomsten av miljöbalken har medfört en viss förbättring är miljölagstiftningen fortfarande oerhört omfattande och svåröverblickbar. MB kan i första hand ses som resultatet av ett försök att samordna vissa delar av den rättsliga regleringen men har även i inte obetydlig mån inneburit materiella förändringar. Det finns enligt min uppfatt­ ning goda skäl att hävda att MB kan komma att innebära ett steg framåt för skyddsintressena på exploateringsintressets bekostnad.97 Miljöskyddslagens grundläggande syn på miljöskyddet är dock fortfa­ rande i stora delar relevant och ML kommer att tillämpas i åtskilliga tillståndsmål under flera år framåt i tiden. 36s. 1

2.Miljörätten och miljöprocessen Miljörätten omfattar såväl förvaltningsrätt som processrätt och civilrätt och har därtill viktiga straffrättsliga inslag. Regleringen har utvecklats till ett eget rättsområde som endast med svårighet låter sig anpassas till traditionell teori och begreppsbildning. Detta gäller sär­ skilt i de civilrättsliga delarna, men det får återverkningar också för en del av de processrättsliga frågor som skall diskuteras i det följande, t.ex. talerätten och åberopsrätten. Huvudinriktningen är då miljöpro­ cess i snäv mening, dvs. talan om skadestånd och förbud vid fastig­ hetsdomstol, allmän domstol och miljödomstol. Även tillståndspröv­ ningen vid KN och MD (men ej i vattenmål) kommer dock att berö­ ras, så t.ex. vad gäller officialprövning, bevisbörda och rättskraft. Under 1900-talet kan man iaktta en ökning av de förvaltningsrätts­ liga dragen och myndighetsinflytandet på bekostnad av de allmänna domstolarna och enskilda rättssubjekts faktiska möjligheter att agera inom miljörätten. Domstolarna har därför hittills spelat en jämförelse­ vis blygsam roll, åtminstone kvantitativt sett. Det finns dock skäl att räkna med ett stigande antal mål och en ökning av domstolarnas bety­ delse.98 Att MD numera ersatt KN vid tillståndsprövningen i första instans framstår delvis som något av ett provisorium och innebär till viss del endast en terminologisk förändring; ansökningsmålen om till­ stånd enligt MB handläggs i stort sett på samma förvaltningsrättsliga sätt som tidigare vid KN. Förbudstalan förefaller stundom vara en bortglömd taleform i förar­ betena till MB.99 Men flera av de förbuds- och skadeståndsprocesser som förts enligt ML och MskaL har rönt avsevärd uppmärksamhet och visat att miljöprocessen kan ha stor betydelse på såväl det enskilda som det allmänna planet. ”Rättsskyddets privatisering”100 kan skynda på denna utveckling. Utöver sina konfliktlösande (reparativa) och handlingsdirigerande (preventiva) funktioner kan även domstolarnas rättsskapande och kontrollerande uppgifter gentemot lagstiftaren och förvaltningen - RF 11:14, EG-rätten, artikel 6 EKMR och rättsprövning samt andra for­ mer av domstolskontroll av förvaltningsbeslut - komma att få ökad aktualitet på miljöområdet, inte minst till följd av den öppna lagstift­ ningstekniken och miljörättens internationalisering. Å andra sidan föreligger en rad ”obstacles to justice” (ekonomiska, kunskapsmäs-s. 2

3.37s. 2

4.Kapitel 1 siga, psykologiska etc. hinder) som kan verka dämpande på en sådan uppgång. Statsmakterna har hittills heller inte verkat för att ge enskilda och organisationer förbättrade möjligheter att domstolsvägen bidra till ett ökat genomslag för de skyddsintressen som enligt min uppfattning (se Del II Kapitel 15) givits större betydelse än tidigare genom tillkomsten av miljöbalken. En viss attitydförändring bl.a. vad gäller organisationernas möjligheter att agera har dock ägt rum. Ytter­ ligare steg i denna riktning diskuteras just nu (våren 2001) i reger­ ingskansliet.101 38s. 1

5.Kapitel 2s. 2

Forum och kumulation

Inledning

1.Som framgick av Kapitel 1 fanns det fram till i år (1999) ett hav och finns nu - när MB trätt i kraft - fortfarande en uppsjö av miljörättslig lagstiftning. Att här redogöra för tillämpningsområden och all den forum- och kumulationsproblematik som kan aktualiseras i det sam­ manhanget är givetvis uteslutet.1 Dramatiska begränsningar är alltså nödvändiga då nu endast ett kapitel kan ägnas forum- och kumulationsfrågor. Men det kommer snart att visa sig att även om huvudinriktningen fortfarande är att ana­ lysera talan enligt ML, MskaL och MB i miljöprocessuellt hänseende så går det inte att hålla alla andra former av i vid mening miljörätts­ liga anspråk utanför.2 När det gäller forumfrågor rör man sig ju i gränslandet. Håller man sig då strikt på den egna sidan tappar man lätt överblicken. Det blir därför nödvändigt att snegla över gränsen till t.ex. jordabalken några gånger i det följande. Den metod som valts för att hålla framställningens omfattning på en för läsaren och författaren uthärdlig nivå innebär att både osthyveln och tårtspaden kommit till användning. Först kommer (avsnitt 2 nedan) en rätt rejäl ostskiva med en allmän genomgång av ML:s, MskaL:s och MB tillämpningsområden och frågan om vilken domstol som är (var)3 rätt forum det sammanhanget. Även några kumulations­ frågor kommer att beröras. Avsnitt 3 ägnas åt en relativt mångbottnads. 2

2.39s. 2

3.Kapitel 2 tårtbit om de särdrag som präglar den typ av regler som 12 § 2 st. sista meningen MskaL representerade: en fakultativ rätt för domstol att överskrida gränserna för sin normalkompetens i viss utsträckning.4 Förtjänar sådana bestämmelser namnet forumregler eller är det ”egentligen” fråga om kumulationsregler? Spelar det någon roll hur man ser på den saken? I avsnitt 4 lämnar jag forumområdet och tar bl.a. upp en viktig kumulationsfråga som hittills inte förefaller ha uppmärksammats i lagstiftning, praxis eller doktrin.s. 2

4.Diskussionen sker i fullt medvetande om att forum- och kumula­ tionsproblemen delvis kom i en ny dager när MB trädde i kraft. Det visar sig dock att även om en del problem försvinner uppstår i stället nya samtidigt som många av de gamla svårigheterna kommer att fin­ nas kvar. Det är också högst sannolikt att den särskilda kumulations­ regeln i MB 21:3 så småningom kommer att kompletteras med ”fakultativa forumregler” av det slag 12 § 2 st. MskaL representerar för vissa situationer. Att MskaL upphävts betyder därför snarare att problemen ligger i ide inom miljöprocessen än att de upphört att exis­ tera. Till det skall läggas att fakultativa forumregler - eller vad de nu skall kallas - finns på flera andra viktiga målområden. Allt detta, plus att dessa frågor rönt ringa uppmärksamhet i lagstiftning, praxis och doktrin, har bidragit till den kanske något ensidiga satsningen på just fakultativa ”forumregler” i avsnitt 3 nedan. Men först ostskivan.s. 2

Forum och kumulation i miljömål

Förbudstalan5

1.ML:s tillämpningsområde omfattar (som framgick i Kapitel l6 finns det fortfarande skäl att använda presens som verbform) de flesta typer av miljöstörningar som kan hänföras till en ”fast störningskälla”, dvs. mark, byggnad eller anläggning.7 Lagens bestämmelser tillämpas dock jämsides med annan lagstiftning, som t.ex. hälsoskydds-, byggnadsoch naturvårdslagarna.8 För att en förbudstalan enligt ML skall kunna vinna bifall räcker det med att det föreligger ”risk” för ”miljöstörning” 40s. 2

2.Forum och kumulation som inte är ”tillfällig”.9 Den närmare innebörden av detta, liksom av begreppet ”miljöfarlig verksamhet” i övrigt, kan inte diskuteras här.10 Enligt 34 § ML skulle den som ville föra förbudstalan enligt ML väcka talan vid den fastighetsdomstol inom vars område den miljöfar­ liga verksamheten i huvudsak utövades eller skulle utövas. Vände man sig till allmän domstol - i vårt fall fastighetsforum (forum rei sitae) - och yrkade förbud mot verksamheten under explicit åbero­ pande (enbart) av ML och/eller med påstående om miljöfarlig verk­ samhet kommer talan att avvisas ex officio enligt RB 10:17 st. 1 p. 1 och 34:1. Vad nu sagts gäller också förbudstalan vid miljödomstol enligt miljöbalken.11 Som ett av många bevis för den ringa vikt lag­ stiftaren tycks tillmäta förbudstalan12 saknas dock en explicit forum­ regel för denna taleform i MB. Eftersom fastighetsdomstol och miljödomstol är att uppfatta som särskilda domstolar i den mening som avses i RB 10:1713 skall i den här situationen även högre rätt självmant beakta om talan väckts vid fel domstol och återförvisa målet om så varit fallet.14 Givetvis kan detta utgöra en stor olägenhet, särskilt som det ibland är svårt att avgöra om ett mål hör till särskild domstols eller allmän underrätts kompetensområde.15 Upptäcks t.ex. först i HD att ett mål rätteligen skulle ha handlagts vid särskild domstol (fastighetsdomstol eller mil­ jödomstol) och inte vid allmänt fastighetsforum (eller vice versa) måste HD undanröja de lägre domstolarnas domar och hänvisa målet till ny handläggning - kanske i tre instanser! - med början i fastig­ hetsdomstol respektive miljödomstol.16 Situationen kan alltså bli grotesk och följderna av regleringen utmanar då inte bara löjet utan även allmänhetens förtroende för dom­s. 3

3.41s. 3

4.Kapitel 2 stolsväsendet.17 Detta understryker vikten av att, såsom numera får anses fastslaget i praxis, forumprövningen inskränks till att avse frå­ gan om rätten är behörig enligt kärandens egna yrkanden och grun­ der (åberopanden, påståenden) och att man på detta stadium undviker att gå in på en prövning av i vilken mån han har stöd för sin talan.18 Anser t.ex. miljödomstolen i strid med kärandens påståenden att det är uppenbart att den aktuella verksamheten inte kan anses vara miljö­ farlig i MB:s mening skall talan ogillas och inte avvisas så länge käranden kan anses stödja sin talan på MB. Och väcker käranden talan vid allmän domstol skall hans talan tas upp till prövning så länge och i den utsträckning käranden påstår sig berättigad att utverka ett förbud på annan grund än MB. Däremot kommer rätten givetvis i båda fallen att inskränka sin materiella prövning till de grunder som faller inom ramen för rättens behörighet.19s. 2

5.Ytterligare en olägenhet med den rådande rigida regleringen är att man som en huvudregel inte kan kumulera ett mål vid fastighetsdom­ stol eller miljödomstol med mål som skall handläggas vid allmän dom­ stol ens i sådana fall då parterna är desamma och processmaterialet till stor del gemensamt. Kumulation förutsätter ju (RB 14:7 st. 1) att målen väckts vid samma domstol och att samma rättegångsform är tillämp­ lig.20 Att fastighetsdomstol och fastighetsforum - och ibland även mil­ jödomstol - ofta ”är” samma tingsrätt och har samma ordförande med­ ger inte något undantag från den regeln, som främst grundas på skillna­ derna i rättens sammansättning. Fastighetsdomstol och miljödomstol 42s. 2

6.Forum och kumulation har tillgång till expertis och lekmannadeltagande på ett sätt som mar­ kant avviker från vad som gäller för fastighetsforum. Medan fastighets­ domstol normalt består av två lagfarna domare och en teknisk ledamot samt två nämndemän - ett antal som vid behov kan utökas beträffande samtliga tre domarkategorier21 - är rättens sammansättning i allmän domstol i motsvarande fall en eller tre yrkesdomare.22 Miljödomstol består i stor sammansättning av ordförande och ett miljöråd samt två sakkunniga ledamöter. Ytterligare en lagfaren ledamot och ett miljöråd kan ingå i domstolen, där alltså nämndemän aldrig medverkar.23 Nu kan man tro att dessa avsevärda problem i forum- och kumulationshänseende skulle sakna relevans just vid förbudstalan eftersom både ML och MB tycks täcka in samtliga grunder för bifall i det sam­ manhanget. Men förbudstalan kan faktiskt med framgång föras även på grannelagsrättslig grund enligt 3 kap. jordabalken. Att notera i det sammanhanget är att JB inte är inskränkt till att gälla blott grannar i snäv mening utan kan omfatta en mycket större krets än så.24 Till det kommer att JB:s reglering är vidare formulerad än motsvarande bestämmelser i ML och MB25 och därför i och för sig omfattar också miljöfarlig verksamhet. Eftersom ML:s och MB:s regler i egenskap av speciallagstiftning går före reglerna i 3 kap. JB är det visserligen inte möjligt att med framgång rikta förbuds- eller ändringstalan enligt JB mot verksamhet som enligt kärandens eget påstående är att uppfatta som miljöfarlig i ML:s eller MB:s mening.26 Men det innebär inte att en förbudstalan enligt 3 kap. JB är utesluten. Varken ML eller MB täcker nämligen riktigt alla de fall då en förbudstalan kan aktualiseras. Processer enligt 3 kap. JB är inte vanliga,27 men en förbudstalan (i vid mening) grundad på jordabalken är alltså fullt möjlig.28 Det är fort­ farande fallet nu när miljöbalken trätt i kraft.s. 3

7.43s. 3

8.Kapitel 2s. 2

9.Då förhållandet mellan ML, MB och JB kan ge upphov till gränsdragningsproblem kan det därför framstå som rekommendabelt att till stöd för en förbudstalan åberopa grunder enligt både ML eller MB (miljöfarlig verksamhet) och JB (störning i strid med grannelagsrätten) när det råder tvekan om huruvida en verksamhet faller inom ML:s (MB:s) tillämpningsområde eller ej.29 Detta är visserligen möj­ ligt - rätten kan ju inte hindra själva åberopandena i för sig30 - men de åberopanden som hänför sig till jordabalkens regler kommer inte att kunna prövas vid den särskilda domstolen (och vice versa) och är alltså meningslösa.31 Förbudstalan enligt JB skall nämligen inte föras vid fastighetsdomstol eller miljödomstol utan vid allmän domstol - forum rei sitae - enligt RB 10:10 st. 1 p. 2. Talan eller del av talan som grundas på JB skall alltså avvisas av fastighets-(miljö-)domstolen; talan som grundas på ML eller MB skall avvisas av den allmänna domstolen.32 I båda dessa fall skall forumregeln beaktas av rätten ex officio (RB 10:17 och 34:1), så ock i högre instans.s. 2

10.Käranden kan alltså inte få sin förbudstalan prövad enligt såväl MB33 som JB vid samma tillfälle. Väljer han fel väg måste han börja om från början. Och svaranden kan inte få frågan om sina eventuella 44s. 2

11.Forum och kumulation underlåtenhetsförpliktelser i anledning av verksamheten rättskraftigt avgjord genom blott en dom.34 3D5et krävs två processer för att käran­ dens möjligheter respektive svarandens skyldigheter i anledning av den störande verksamheten skall bli definitivt fastställda. Så är fallet även om två grannar beslutar att samtidigt väcka förbudstalan mot en tredje granne. Väcker båda samtidigt talan grundad på MB skall målen tas upp vid miljödomstolen och kumuleras enligt RB 14:2.35 Men åbe­ ropar de var sin rättsgrund, 3 kap. JB respektive ML, kan varken all­ män domstol eller fastighetsdomstolen ta upp båda målen.36 ML inne­ håller nämligen inte någon motsvarighet till regeln i MskaL 12 § 2 st. sista meningen (varom nedan i avsnitt 2.1). Det gör inte heller MB annat än den regel i 21:3 som (möjligen) tillåter kumulation av för­ budsmål och ansökningsmål enligt MB.37 Men antag nu att käranden i sin tvekan om huruvida JB eller MB är tillämplig väljer att formulera sin talan så att det inte framgår vilken lag som enligt hans mening är den tillämpliga. Han avstår således från att hänvisa till något lagrum eller att ens nämna begrepp som miljö­ störande verksamhet eller grannelagsrätt. Det är fullt möjligt att få en så utformad talan upptagen till saklig prövning. Visserligen åvilar det käranden enligt RB 42:2 att uppge sitt yrkande samt sina grunder och bevis redan i stämningsansökningen, men det föreligger inte någon skyldighet att ange tillämpliga lagrum. Enligt principen - och med den fromma förhoppningen - att ”rätten känner lagen” (iura novit curia) kan käranden tryggt (?) överlämna den rättsliga prövningen till domstolens bedömning. Någon skyldighet att ens på sluttampen, dvs. vid pläderingen, ange lagstöd finns inte heller, bara en möjlighet (”äge”) att ”anföra vad ... (parten) till slutförande av sin talan aktar nödigt” (RB 43:9).s. 3

12.45s. 3

13.Kapitel 2s. 2

14.Dock hjälper det inte käranden att ”mörka” sin egen rättsliga bedömning och kvalificering på det sättet. Domstolen kommer visser­ ligen sannolikt att ta upp hans talan till prövning oavsett om den väcks vid forum rei sitae, fastighetsdomstolen eller miljödomstolen. Redan att talan väcks där kan ju ses som ett implicit påstående om att talan faller inom ML:s, MB:s respektive JB:s - och därmed fastig­ hetsdomstolens, miljödomstolens respektive allmän domstols - tilllämpnings-(kompetens-)område.38 Men käranden kan inte åstad­ komma en samtidig prövning av alla tänkbara rättsliga grunder på det sättet. Domstolen äger ju inte vid sin prövning gå utöver sin sakliga behörighet. Miljödomstolen liksom den allmänna domstolen kommer därför att förbli vid sina respektive lästar, dvs. MB respektive JB, göra sin bedömning enbart enligt den ”egna” balken, ogilla talan i de delar man finner att den ”egna” lagstiftningen inte ger utrymme för bifall och explicit eller implicit avvisa den del kärandens talan som uppfat­ tas som grundad på annan lag än den som domstolen har behörighet att tillämpa.39 Genom materiell processledning kan domstolen skaffa sig tillräcklig kunskap om kärandens grunder för att avgöra i vilken mån rätten är behörig att ta upp dem till prövning.s. 2

15.Käranden måste alltså föra (minst) två processer för att uttömma samtliga sina möjligheter att utverka ett förbud.40 Han riskerar dess­ utom att få sin talan avvisad eller ogillad,41 i värsta fall i sista instans, och få börja om från början om det visar sig att han valt fel spår.42 I en situation då varken de grunder MB eller JB anvisar för bifall räcker riktigt ända fram - men tagna tillsammans skulle kunna motivera ett förbud - skulle forumregleringen rent av inte bara kunna innebära en försening utan utgöra ett hinder då det gäller att förverkliga den mate­ riella rätten i dess totalitet. Huruvida en sådan situation kan upp46s. 2

16.Forum och kumulation komma i praktiken idag eller i morgon kan jag inte överblicka. Men verkligheten har ju en förmåga att överträffa både lagstiftningen och doktrinen. Så det är bara att vänta och se; 3 kap. jordabalken - och därmed de här diskuterade problemen - lever nämligen, som fram­ gått, vidare även efter den 1 januari 1999 då miljöbalken trädde i kraft.43 44 Forum- och kumulationsproblemen kvarstår alltså i förbudsmålen^ Varken fastighetsdomstol, allmän domstol eller den nya miljödomsto­ len är behörig att handlägga ett förbudsyrkande i hela dess tänkbara vidd. Liksom ML och RB innehåller nämligen inte heller MB (ännu) någon forum- och eller kumulationsregel som gör det möjligt att, när så är lämpligt, pröva också grunder som normalt sett faller utanför respektive domstols behörighet.45 En sådan regel finns (fanns) där­ emot i MskaL.s. 3

Skadeståndstalan

1.Miljöskadelagen innehöll alltså, som nyss påpekats, en ”fakultativ forumregel” som medgav kumulation och prövning av vissa skade­ ståndsanspråk vid fastighetsdomstolen. Regeln bortföll, såvitt jag kunnat se utan motiv, då MskaL fördes över till 32 kap. MB. Varför? Var det en lapsus eller var regeln inte bra att ha? Är den förenad med svåra tillämpningsproblem? Finns det skäl att återinföra den? Skadestånd enligt MskaL kan46 47utgå för skador på fast eller lös egendom som orsakats av verksamhet bedriven på fastighet^ - ”fristå­ ende” rörliga störningskällor föranleder inte ansvar enligt MskaL.48 Ersättning kan utgår för personskada, sakskada och ren förmögenhetsskada.49 Ersättningsreglerna i MskaL har uppgått i 32 kap. MB. Över­s. 3

2.47s. 3

3.Kapitel 2 föringen ha beskrivits som rent lagteknisk och är inte menad att inne­ bära några förändringar av gällande rätt enligt MskaL.50s. 2

4.MskaL (och såvitt jag förstår MB) innebär inte något hinder att kräva skadestånd också enligt annan speciallagstiftning51 eller att grunda en skadeståndstalan på allmänna skadeståndsrättsliga princi­ per, t.ex. culpaansvar enligt skadeståndslagen eller strikt ansvar på grund av farlig verksamhet.52 Det är därför inte ägnat att förvåna att forumregleringen har blivit tämligen snårig då det gäller talan om ersättning för miljöskador i vid mening, så även om man bortser från sådana anspråk som skall (skulle) eller kan framställas vid vatten- och expropriationsdomstol. Enligt 12 § 2 st. MskaL skulle anspråk om ersättning enligt denna lag för skada på fastighet eller byggnad eller annan anläggning på ofri grund väckas vid den fastighetsdomstol inom vars område verksamheten bedrivs eller har bedrivits.53 Skade­ ståndstalan enligt MskaL avseende skada på lös egendom skulle där­ emot enligt samma paragraf väckas vid allmän domstol, dvs. i detta fall den tingsrätt där den miljöfarliga verksamheten ägde rum (fastig­ hetsforum, forum rei sitae). Båda dessa forumregler skulle beaktas ex officio, så även av högre rätt (RB 10:17 st. 1 p. 1 och 4 samt 34:1). Enligt MB 20:2 st. 1 p. 6 och 20:8 st. 3 är däremot miljödomstol behörig domstol för båda dessa slag av anspråk. I så måtto innebär MB en förenkling i forumhänseende. Också forumreglerna i MB är obligatoriska.s. 2

5.Förs däremot talan på allmänna skadeståndsrättsliga grunder är (och var) både svarandens hemvistforum (forum domicilii, RB 10:1) och den domstol inom vars område skadan inträffat (forum delicti, RB 10:8) rätt domstol(-ar) så länge det gäller skada på lös egendom. Är det fråga om skada på fast egendom är forum delicti samma domstol som fastighetsforum (även RB 10:11 kan alltså åberopas). Också talan om ersättning enligt t.ex. ellagen, atomansvarighetslagen och trafikskadelagen skall föras vid allmän domstol. Regeln om fastig­ hetsforum vid talan enligt MskaL (liksom bestämmelserna om miljö­ domstols kompetens enligt MB) är exklusiv och tvingande, medan däremot reglerna om hemvistforum och forum delicti - som ju då 48s. 2

6.Forum och kumulation också är fastighetsforum - vid talan på allmänna skadeståndsrättsliga grunder eller enligt de nyss nämnda speciallagarna är konkurrerande och dispositiva (RB 10:17 e contrario och RB 10:19).54 Hänger du med?55 Vid skadeståndstalan är alltså risken stor att det uppkommer kom­ plicerade forum- och kumulationsproblem med meningslösa avvis­ ningar ex officio, dubbla processkedjor, svåra rättskraftsfrågor56 etc. som följd. Komplikationerna erinrar om - men är mer omfattande än - de som berördes ovan i avsnitt 2.1. Smärtan lindra(-de-)s dock något av regeln i 12 § 2 st. sista meningen MskaL:s. 3

7.”Gemensamt med ett mål som avses i första eller andra meningen får fastig­s. 3

8.hetsdomstolen handlägga även andra mål mellan samma eller olika parter,s. 3

9.om det med hänsyn till utredningen och övriga omständigheter är lämpligt.” Det gick alltså att få också skadeståndsanspråk - beträffande skada på såväl fast som lös egendom - på allmänna skadeståndsrättsliga grun­ der upptagna och prövade vid fastighetsdomstolen om rätten ansåg att det är lämplig, förutsatt att även ersättning yrkades enligt MskaL för skada på fast egendom.57 Regeln var fakultativ och indispositiv.58 Däremot saknades en motsvarande regel som skulle ge möjlighet för allmän domstol att pröva en talan avseende skada på fast egendom i de delar den grundades på MskaL.59 Och vid talan i miljödomstol finns inte någon möjlighet att få allmänna skadeståndsrättsliga grun­ der upptagna till prövning eftersom MB inte innehåller någon fakulta­ tiv regel av den typ 12 § 2 st. representerar.60s. 3

10.49s. 3

11.Kapitel 2s. 2

12.Fastighetsdomstolen hade inte bara möjlighet att pröva andra ska­ deståndsrättsliga grunder än de som fanns i MskaL utan även att pröva ett förbudsyrkande och skadeståndstalan i samma rättegång. Så länge det gällde en förbudstalan grundad enbart på ML och en skade­ ståndstalan avseende fast egendom grundad på MskaL följde detta redan av 32 § ML och 12 § 2 st. första meningen MskaL samt RB 14:1, 2 och 6. Men MskaL 12 § 2 st. sista meningen öppnade ju för gemensam handläggning vid fastighetsdomstolen av alla slags anspråk, förutsatt att - som biljett - skadestånd (först eller samtidigt) yrkades enligt MskaL för skada på fast egendom och en gemensam handläggning ”med hänsyn till utredningen och övriga omständighe­ ter (var) lämplig(t)”.61 Väcktes däremot förbudstalan först, fanns noga taget inte motsvarande möjlighet till förening av målen förrän en stämningsansökan grundad på MskaL avseende skada på fast egen­ dom inkommit; förbudsyrkandet kunde då dras in i den skadestånds­ processen.62 Det var heller inte möjligt att vid fastighetsdomstolen kumulera en förbudstalan med en skadeståndstalan enligt MskaL avseende enbart lös egendom eftersom en sådan skadeståndstalan inte kunde föras där (utan bara i allmän domstol) annat än tillsammans med yrkande om ersättning för skada på. fast egendom.63 Vid miljö­ domstolen kan däremot förbuds- och skadeståndsmål handläggas till­ sammans så länge de båda stöder sig på MB; skadeståndstalan på all­ männa skadeståndsrättsliga grunder kan däremot inte tas med i sam­ manhanget.s. 2

13.Det fanns således vissa - men enligt min mening inte tillräckliga - möjligheter att handlägga flera besläktade miljömål tillsammans vid fastighetsdomstol. Vid miljödomstol kan enligt MB 21:3 också gemensam handläggning ske, men inte i samma fall. Däremot saknar allmän domstol helt motsvarande möjligheter att kumulera anspråk. Där kan - vilket bara ibland framstår som befogat - inte förbudsmål enligt ML eller MB tas upp över huvud taget. Vad gäller skade­ ståndsmål är det endast talan på allmänna skadeståndsrättsliga grun­ 50s. 2

14.Forum och kumulation der64 som kan prövas. Skulle allmän domstol tillsammans med talan på allmänna skadeståndsrättsliga grunder (ha) ta(-git) upp anspråk enligt MskaL eller MB till prövning förelåg-ligger rättegångsfel och - om man dömer - domvilla (RB 59:1 st. 1 p. 1), åtminstone i den delen av målet. Det har till följd att högre rätt vid fullföljd ex officio skall undanröja domen och avvisa talan i den delen. Så kan (efter klagan över domvilla) ske även sedan domen vunnit laga kraft. Grupptalanutredningen pekade på det märkliga i att det fakultativa sakliga kompetetensöverskridandet enligt 12 § 2 st. sista meningen MskaL bara fick ske i en riktning; fastighetsdomstolen kunde gå in på allmän domstols revir medan motsatsen inte var tillåtet. Det kan kan­ ske vara befogat med denna enkelriktning av trafiken i vissa fall; att allmän domstol inte är eller ens kan bli behörig kan vara sakligt moti­ verat om det är fråga om tekniskt komplicerade värderingar av skada på fast egendom där fastighetsdomstolens särskilt kvalificerade sam­ mansättning kan komma till sin rätt. Men säkert förekommer fall då det är skadan på den lösa egendomen som är svår att utreda medan det är enkelt att konstatera, eller rent av ostridigt, vilken ersättning som skall utgå för skada på den fasta egendomen. Det var verkligen inte ändamålsenligt att käranden då var tvungen att stämma till två dom­ stolar (som kanske hade samma ordförande och satt i samma lokaler men ändå inte fick förena målen i en rättegång).651 detta fall kan där­ emot gemensam handläggning numera ske i miljödomstol om det är MB som är tillämplig lag (MB 21:3). Vad gäller forumprövningens omfattning och inriktning gäller vid skadeståndstalan - liksom vid förbudstalan66 - att prövningen skall ske utifrån kärandens yrkanden och åberopanden så som han själv formulerar dem. Rätten skall inte redan vid tillämpningen av forum­ reglerna gå in på någon bedömning av i vilken mån käranden förefal­ ler ha grund för sin talan. Kärandens yrkanden och påståenden (i detta fall de rättsfakta han åberopar till stöd för sin talan) är tillräckliga i forumhänseende också i de fall då det är uppenbart att han inte är berättigad till ersättning enligt den lagstiftning eller de övriga rättsligas. 3

15.51s. 3

16.Kapitel 2 grunder han anför till stöd för sin talan.67 Det finns inte utrymme att här upprepa alla de argument som talar mot en mer långtgående forumprövning.68 Forumregleringen var alltså ännu mer komplicerad vad gäller miljöskademål än beträffande förbudstalan, trots de öppningar som 12 § 2 st. sista meningen gav i vissa situationer. Problemen förändrades men upphörde inte då MB trädde i kraft. Som redan framgått ovan innehåller inte MB någon regel som motsvarar 12 § 2 st. sista meningen MskaL utan endast en bestämmelse som ger möjlighet till kumulation inom balkens ram.69 Liksom förr kan man visserligen handlägga yrkanden om ersättning för miljöskada på fast och lös egendom tillsammans. Men eftersom MB varken inrymmer 3 kap. jordabalken eller regler om talan på allmänna skadeståndsrätts­ liga grunder försvann de möjligheter som tidigare fanns att vid en domstol bedöma en skadeståndstalan på såväl miljörättslig som all­ män skadeståndsrättslig grund. Man har därför anledning att emotse propåer om att en fakultativ regel liknande den nu gällande bör infö­ ras även i MB, kanske också förslag om att allmän domstol skall kunna pröva miljörättsliga grunder för ersättning i vissa fall.70 Ett alternativ kan vara att i samband med en allmän reform av forumreg­ lerna införa en generell regel i RB av ungefär den innebörd som 12 § 2 st. MskaL hade. Det gäller då givetvis att noga tänka sig för hur en sådan regel skall utformas. Några av de frågor som aktualiseras i det sammanhanget tas upp till diskussion i det följande; några andra - rättskraftsfrågorna - berörs i Kapitel 13 nedan.71 52s. 2

17.Forum och kumulations. 3

12 § 2 st. sista meningen MskaL - en

regelhybrid?72

Regelfamiljen

1.I senare upplagor av Rättegång II73 skriver Ekelöf:s. 3

2.”Alla RB:s forumregler i tvistemål är obligatoriska.'" I tidigare upplagor74 stod:s. 3

3.”1 civilprocessen är alla sådana regler obligatoriska.” Ändringen är en följd av den kanske viktigaste rättsvetenskapliga insats som kan tillskrivas författaren av den här boken. Jag påpekade nämligen en gång för Ekelöf att han uttryckt sig alltför generellt i sin redan då legendariska lärobok Rättegång eftersom det, påstod jag, faktiskt existerar ett antal fakultativa forumregler inte bara i brott­ mål75 utan även i tvistemål - om än utanför rättegångsbalken.76 De äldsta reglerna i den här familjen var troligen bestämmelserna i 11 kap. 20 och 22 §§ samt 13 kap. 17 § i 1918 års vattenlag. Reglerna hade efterföljare i 13 kap. 16 och 17 §§ i vattenlagen från 19 8 377 där det stadgades:s. 3

4.53s. 3

5.Kapitel 2s. 2

6.”Talan som inte faller under 13 eller 14 § men som rör ett ämne soms. 2

7.behandlas i denna lag får tas upp av vattendomstolen, om invändning intes. 2

8.görs mot domstolens behörighet inom den tid som anges i 34 kap. 2 § rätte­s. 2

9.gångsbalken eller vattendomstolen finner att talan har avsevärd betydelses. 2

10.för vattenförhållandena.” (16 § 1 st. första meningen)s. 2

11.”Om det är lämpligt, får vattendomstolen pröva yrkanden som har sambands. 2

12.med vattenmålet men som rör rättsförhållanden som inte skall bedömass. 2

13.enligt denna lag. Vattendomstolen får dock inte pröva frågor om äganderätts. 2

14.till fastigheter eller om fastighetsindelningen.” (17 §) En liknande bestämmelse återfinns i 5 kap. 3 § i 1972 års expropria­ tionslag (vars föregångare från 1917 däremot saknade en regel av här aktuellt slag):s. 2

15.”Sådant yrkande från den exproprierande eller sakägare som har sambands. 2

16.med expropriationen men rör rättsförhållande som ej skall prövas enligts. 2

17.denna lag får prövas i expropriationsmålet, om det är lämpligt.” Ytterligare två - men något annorlunda78 7 -9 exempel kan man finna i 1 kap. 1 § 2 st. och 2 kap. 1 § 3 st. lagen (1976:580) om rättegången i arbetstvister. Reglerna hade inte några motsvarigheter i tidigare gäl­ lande lag om rättegången vid arbetsdomstolen. 1 kap. 1 § 2 st. i arbetstvistlagen lyder:s. 2

18.”Gemensamt med arbetstvist får handläggas även annan tvist mellan sammas. 2

19.eller olika parter, om rätten med hänsyn till utredningen och övriga omstän­s. 2

20.digheter finner sådan handläggning lämplig. När skäl därtill föreligger, kans. 2

21.rätten åter särskilja målen.” I 2 kap. 1 § 3 st. samma lag står att läsa:s. 2

22.”Gemensamt med arbetstvist enligt första eller andra stycket får handläggass. 2

23.även annan arbetstvist mellan samma eller olika parter, om domstolen meds. 2

24.hänsyn till utredningen och övriga omständigheter finner sådan handlägg­s. 2

25.ning lämplig. När skäl därtill föreligger, kan domstolen åter särskiljas. 2

26.målen.” Några år senare tillkom följande paragraf i FB 7:13:79s. 2

27.”Två eller flera mål om skyldighet för någon att utge underhållsbidrag tills. 2

28.barn får handläggas i en rättegång, om det är till nytta för utredningen ellers. 2

29.prövningen. I sådant fall får domstol som enligt 12 § är behörig att uppta ett 54s. 2

30.Forum och kumulations. 3

31.av målen utan hinder av nämnda paragraf uppta även det eller de andra, oms. 3

32.talan i målen väcks vid domstolen och det är lämpligt att målen handläggss. 3

33.där.” Ännu en bestämmelse av likartat slag är just den regel i 12 § 2 st. sista meningen miljöskadelagen som redan introducerats ovan i avsnitt 1 och 2.80 Den trädde i kraft 1986 och var då en nyhet i förhållande till vad som gällde vid skadeståndstalan enligt miljöskyddslagen,81 för­ svann då MB infördes för att kanske snart återkomma. I fortsättningen är det, när annat inte framgår av sammanhanget, denna regel som avses.s. 3

Fakultativ eller obligatorisk, forum eller kumulation?

1.Att en forumregel är fakultativ betyder enligt Ekelöf och Boman82 - och numera förhoppningsvis även alla andra83 - att domstolen kan (”äger”, ”må”, ”får”) ta upp målet till prövning om den finner vissa - i lagen icke specificerade - lämplighetskrav uppfyllda. Vid obligato­ riska forumregler däremot ges inte något utrymme för en sådan lämp­ lighetsprövning; rätten är skyldig (”skall upptas”, ”må väckas” etc.) att uppta, handlägga och avgöra målet om i regeln angivna rekvisit är för handen.84 De ovan under 3.1 återgivna reglerna framtonar - mer eller mindre - som fakultativa forumregler i tvistemål, en företeelse som alltså enligt tidigare upplagor av Ekelöfs läroböcker inte existerar.85 Men är de verkligen forumregler och är de i så fall fakultativa? Vad är de annars? Spelar det någon roll hur de systematiseras i dessa hänseenden?s. 3

2.55s. 3

3.Kapitel 2s. 2

4.Endast i 13 kap. 16 och 17 §§ vattenlagen, 5:3 expropriationslagen och FB 7:13 använde(-r)86 man sig av något eller några av de verb som präglar RB:s forumregler (”söka”, ”väcka”, ”ta upp” och ”pröva”). Bestämmelsen i 13:16 vattenlagen innehöll orden ”tas upp” och möter därmed verbkravet; hänvisningen till RB 34:2 - som endast avser invändningar om rättens behörighet - styrker ytterligare att det är fråga om en forumregel i det fallet. Både 13:17 vattenlagen och 5:3 expropriationslagen bygger på ordet ”pröva”; FB 7:13 innehåller såväl ”väcka” som ”uppta”. Även om ordet ”pröva” endast förekom­ mer på ett ställe i 10 kap. RB (10:17 st. 1 p. 1) kan väl därmed till nöds alla dessa tre lagrum sägas framtona som forumregler. Så före­ faller man också se saken i praxis och doktrin.87s. 2

5.Men varför kommer inte något av de ovan nämnda verben utan i stället ordet ”handlägga” till användning i här aktuella delar av 1:1 och 2:1 arbetstvistlagen liksom i 12 § 2 st. sista meningen MskaL? Och varför begagnas tre olika ord (”handlägga”, ”väcka” och ”uppta”) i FB 7:13? Har vi att göra med synonymer eller med ett med­ vetet val mellan ord med olika juridisk-teknisk betydelse? Upp flyga orden; tanken stilla står!s. 2

6.Avvikelserna från terminologin i 10 kap. RB är alltför påfallande för att kunna vara ett verk av slumpen. Med risk för att beslås med dödssynden begreppsjurisprudens finns det skäl att studera lagregler­ nas formulering ytterligare något. Visserligen avser forumreglerna i rättegångsbalken nästan genomgående den lokala behörigheten. Fler­ talet av de bestämmelser vi har att undersöka avser däremot domsto­ lens sakliga behörighet, dvs. just det i RB 10:17 reglerade förhållan­ det mellan de tvister som skall prövas av allmän domstol och mål som skall prövas av annan myndighet än domstol eller enligt lag av skilje­ man eller av särskild domstol (vattendomstol, arbetsdomstol och fast­ ighetsdomstol88). Detta förefaller dock inte vara skäl nog för ett avvi­ kande ordval. 56s. 2

7.Forum och kumulation Man lägger vidare märke till att ordet ”handlägga” (liksom i viss mån ”pröva”) tycks förutsätta att tvisten, målet, redan tagits upp vid domstolen. Ordet ”gemensamt” pekar i samma riktning; tvisten, målet, verkar ha passerat forumspärren. Den fråga som skall avgöras är inte om målet skall tas upp utan om det skall handläggas och avgö­ ras (prövas) gemensamt med det andra eller inte, dvs. om de båda målen skall kumuleras. Ordvalet överensstämmer i den delen med reglerna i 14 kap. RB om förening av mål; där dräller det av lokutionerna ”handlägga”, ”gemensam handläggning”, ”handläggas i en rätttegång” etc. Och liksom 14 kap. RB innehåller arbetstvistlagen och FB 7:13 (men inte MskaL89) en explicit möjlighet att i vissa fall sär­ skilja målen om kumulationen visar sig vara olämplig. I praxis och doktrin tycks också - i den mån man uttalar sig i klassifikationsfrågan - reglerna i arbetstvistlagen uppfattas som kumulationsbestämmelser.90 Men 12 § 2 st. sista meningen MskaL behandlas i förarbetena än som det ena, än som det andra.91 Av intresse i sammanhanget är att 12 § MskaL alldeles uppenbart börjar som en forumregel i st. 1 (”skall väcka talan”) och st. 2 (”skall dock talan väckas”) vad gäller de mål då fastighetsdomstolens kom­ petens är exklusiv. Men i slutet av samma stycke, när man kommer in på normalt fastighetsdomstolsfrämmande yrkanden och en forumbil­ jett framstår som särskilt nödvändig, ramlar man rakt in i kumula-s. 3

8.57s. 3

9.Kapitel 2 tionsterminologin utan att först passera forumspärren. FB 7:13 st. 1 däremot startar med kumulationsköret för att slänga på forumregler­ ingen i efterhand.92s. 2

10.Hur är nu detta möjligt? En förutsättning för kumulation är ju inte bara att samma rättegångsform är tillämplig utan också att domstolen är behörig att uppta samtliga målen.93 Denna spärr passerar man i vanliga kumulationsfall med hjälp av bestämmelsen om forum con­ nexitatis i RB 10:14, som dock tyvärr inte omfattar fakultativ kumula­ tion enligt RB 14:6.1 de särfall som regleras i RB 14:7 a sker det via en specialregel i RB 10:20 st. 3.94 Men dessa bakvägar går inte att begagna i vår situation. Regeln i 12 § 2 st. sista meningen MskaL borde ”rätteligen” liksom FB 7:13, ha varit uppbyggd som en trappa med först (?95) ett forumsteg och därefter ett kumulationssteg samt, möjligen, till sist även ett steg åt sidan i form av en regel om särskil­ jande.s. 2

11.Blir då inte en sådan trestegstrappa onödigt tillkrånglad och jobbig att springa i? Jo, kanske det. Visserligen dispenserar kumulationsreg­ ler normalt inte från forumregler; det är RB 10:14 ett bevis för. Men förhållandet mellan forumregler och kumulationsregler är komplice­ rat och även i RB tillåter man sig ibland att låta den ena sorten förut­ sätta eller inkludera den andra. Så anses regeln i RB 22:1 vad gäller möjligheten att kumulera talan om enskilt anspråk med brottmål 58s. 2

12.Forum och kumulation ”innefatta” en forumbestämmelse som tillåter att detta sker även vid forum som anges i RB 19:7.96 Bristande formalistisk precision av det här slaget borde vara ännu lättare att förlåta utanför RB. Man vågar därför anta att den explicita ”kumulationsregeln”97 i 12 § 2 st. sista meningen MskaL inte bara befriar från kravet på att samma rättegångsform skall vara tillämplig utan även ”innefattar”98 en implicit forumregel som dispenserar från kumulationsförutsättningen att samma domstol skall vara behörig. Man kan också uttrycka det så att 12 § 2 st. sista meningen är ett exempel på en typ av kombinationsregler, regelhybrider, som antingen kan utformas som primära forumregler med sekundära kumulationseffekter (reglerna i vattenlagen och - kanske - expropriationslagen) eller som primära kumulationsregler med sekundära forumeffekter (reglerna i arbetstvistlagen och - kanske - MskaL99). Valet av primär­ karaktär har fått styra ordvalet - om det nu inte trots allt är så att verb­ valet skett slumpvis och därmed kommit att styra primärkaraktären. Hur som helst måste man antingen beteckna 12 § 2 st. sista meningen MskaL som en primär forumregel eller anta att den visser­ ligen är en kumulationsregel men i så fall även innefattar en implicit forumregel - annars skulle den avsedda kumulationen aldrig kunna komma till stånd i den s.k. praktiken. Och det har knappast varit lag­ stiftarens100 mening! Det existerar alltså fakultativa forumregler i tvistemål - men bara utanför RB.101 De är av två slag: explicita (FB 7:13 samt 13:16-17 VL och 5:3 ExprL) eller implicita (1:1 st. 2 och 2:1 st. 3 arbetstvist­ lagen samt den numera avskaffade regeln i 12 § 2 st. sista meningen MskaL). Gränserna dem emellan är dock flytande och de har också uppfattats olika i förarbeten, doktrin och praxis. I samtliga fall är dessa forumregler kopplade till en explicit eller implicit kumulations­ regel som ger mer långtgående möjligheter till gemensam handlägg­s. 3

13.59s. 3

14.Kapitel 2 ning än 14 kap. RB erbjuder - vore så inte fallet skulle en särskild kumulationsregel vara överflödig.s. 2

15.Nu skulle man möjligen kunna påstå att då forumregeln eller kumu­ lationsregeln endast är implicit är den inte fakultativ; den lämplighets­ prövning som skall äga rum sker ju troligen enligt den primära regeln och har alltså redan ägt rum102 när man kommer över från kumulationsprövningen till forumprövningen eller vice versa. Befinns kumulatio­ nen vara lämplig - men bara då - kan det inte vara olämpligt att låta målet passera forumspärren eller tvärt om. Domstolen skulle annars fatta varandra motsägande beslut inom ramen för samma rättegång.s. 2

16.Om det nyss sagda stämmer är alltså endast vissa av de forumregler som tas upp under 3.1 ovan fakultativa, nämligen reglerna i vatten­ lagen,103 expropriationslagen (?) och föräldrabalken. De övriga (de implicita, sekundära) är ”skenfakultativa” och de facto obligatoriska. Den som passerat kumulationsprövningen har därmed även fått nyckel till forumdörren. Och den som passerat forumspärren har bil­ jett också till kumulationssalen. Den som släppts in genom ytterdör­ ren går inte längre att stoppa.s. 2

17.Man kan till och med hävda att inte ens de explicita forumreglerna är fakultativa, nämligen om kumulationsprövningen sker före forum­ prövningen på det sätt som FB 7:13104 tycks förutsätta. Lämplighets­ prövningen är ju i så fall redan avklarad då forumfrågan aktualise­ ras.105 Jag skall strax återkomma till det.s. 2

18.Vad nu sagts förutsätter dock att alla de för lämplighetsprövningen relevanta rekvisiten i såväl forum- som kumulationsdelen är gemen­ samma. Den implicita forum- eller kumulationsregelns samtliga ända­ mål måste ha beaktats inom ramen för primärregeln. Normalt sett föreligger inte en sådan kongruens mellan forum- och kumulationsbedömningar. Kumulation vilar främst på processekonomiska grunder och en önskan att motverka varandra motsägande domar,106 medan reglerna om domstols sakliga och lokala behörighet därutöver är avsedda att tillvarata bl.a. intresset av en jämn arbetsbelastning och 60s. 2

19.Forum och kumulation behovet av expertkunskap i syfte att förbättra förutsättningarna för en materiellt riktig dom. För att man skall kunna hävda att en dubbel fakultativ prövning är onödig eller rent av omöjlig måste man således anta att forum- och kumulationsrekvisiten just i här aktuella fall flyter samman och bildar en alldeles speciell gemensam rättsfaktumsida som konstituerar en ny sorts prövning; vi skönjer konturerna av ett främmande processuellt institut sui generis, en regelhybrid, en ”alien” som, objuden och hit­ tills obemärkt, kommit ombord på det processuella rymdskeppet och nu kanske hotar dess besättning.107 Är det så illa eller låter sig hybri­ den hanteras?s. 3

Rättsföljder - avvisning, överklagande, särskiljande och

fortsatt behörighet

1.Forum - kumulation, fakultativ - obligatorisk, explicit - implicit, skilda rekvisit - gemensam rättsfaktumsida, regelhybrid ... Varför denna allvarsamma lek med ord? Riskerar man inte att pragmatiska civilister här finner ytterligare ett belägg för processualisternas pato­ logiskt terminologiknappologiska och skenanalytiska klassifikationsfaiblesser? Man hör den handlingskraftige domaren fnysande utbrista: ”Forum eller kumulation eller bådadera - än sen? Vi tar med extrafrågorna om det passar, märkvärdigare är det inte!”108 Det låter sig sägas. Men skillnaden mellan forum- och kumula­ tionsregler kan ändå vara värd en smula pappersmassa och bör kanske upprätthållas eftersom den i så hög grad präglar RB:s systematik. Att en distinktion inte alltid fungerar entydigt är inte skäl nog för dess avskaffande; systematiken kan bl.a. ha betydande pedagogiska för­ tjänster. Däremot måste en varning utfärdas mot att ge termerna nor­ mativ betydelse, särskilt i utkanten av deras betydelseområden eller när de överlappar varandra. Och forumreglerna överlappar såväl kumulations- som talerättsproblematiken.109 Antar vi, så som skett ovan, att processinstitutshybriden forum­ kumulation har en speciell gemensam rättsfaktumsida - dominerad avs. 3

2.61s. 3

3.Kapitel 2 processekonomiska hänsyn och behovet av expertkunskap inom rätten - återstår att besvara vilken eller vilka rättsföljder som är knutna till den. Är det de rättsföljder som följer av forumreglerna eller de som hör till kumulationsreglerna? Eller kan man plocka en eller flera rätts­ följder (beträffande t.ex. typ av beslut, överklagande och möjlighet till särskiljande) från båda sidorna? Först när dessa frågor besvarats finns underlag att avgöra om det även i tvistemål existerar fakultativa for­ umregler ”i egentlig mening”. Ty hellre bör klassifikationen ske när rättsföljdernas ändamålsenlighet testats av än genom ett enögt stir­ rande på rättsfaktumsidan.s. 2

4.Jag inskränker mig här till att fråga vad som skall hända om lämp­ lighetsprövningen (före eller under processen) utfaller negativt, om alltså samtliga kriterier enligt forumkumulationsregeln inte är för handen, dvs. om det framstår som olämpligt att släppa fram den fast­ ighetsdomstolsfrämmande frågan till prövning i fastighetsdomstolen eller att fortsätta en redan inledd gemensam handläggning.s. 2

5.Antag alltså att fastighetsdomstolen fann att förutsättningar sakna­ des för kumulation enligt 12 § 2 st. sista meningen MskaL; det var således olämpligt att handlägga målen i samma rättegång. Kumula­ tion vägras normalt genom ett beslut under rättegången. Avvisning, som ju sker i form av slutligt beslut, kommer inte på fråga; brist i kumulationsförutsättningarna konstituerar inte processhinder, vilket däremot är fallet med brister i forumhänseende. I vårt fall verkar det dock alldeles uppenbart att (även) avvisning skulle ske;110 meningen var inte att det nya målet (eller grunderna) skulle ligga kvar och skräpa i fastighetsdomstolen när nu kumulation inte tilläts. Bristen i kumulationsförutsättningarna konstituerade en forumbrist (eller vice versa).111 Avvisningsbeslutet implicerade även kumulationsbeslutet och kunde, eftersom det var ett slutligt beslut, givetvis överklagas till högre rätt.112 För att överklagandet skulle ha någon mening torde det då i allmänhet ha varit befogat att vilandeförklara resten av målet.s. 2

6.Man kan alltså uttrycka saken så att brist i kumulationsförutsättningar av det här slaget trots allt kan leda till avvisning och följaktli­ gen i vissa situationer utgöra ett processhinder; endast processhinder leder till avvisning i svensk rätt. Den som stöts av ett sådant uttrycks62s. 2

7.Forum och kumulation sätt kan i stället säga att den implicita forumregeln är betingad av att kumulation tillåts och att således forumbrist uppstår så fort brist i kumulationsförutsättningarna konstateras. Avvisningen sker alltså inte på grund av brist i kumulationsförutsättningarna utan till följd av att denna brist aktiverat forumprövningen, varigenom ett särskilt negativt beslut i kumulationsfrågan blivit överflödigt. Den explicita kumulationsregeln leder således inte till något explicit beslut i kumulationsdelen men däremot till ett explicit beslut enligt den implicita forumregeln! Och det är tveksamt om den implicita forum­ regeln förtjänar beteckningen fakultativ. Det finns ju inget behov eller utrymme för lämplighetsprövning när den aktiveras - utom i de fall då kumulation i inskränkt mening inte kommer ifråga eftersom det nya inte utgör något nytt mål utan blott en komplettering till det gamla.113 114 Slutresultatet - avvisning - blir detsamma om forumregeln är explicit, så även om kumulationsprövningen (som enligt FB 7:13114) antas föregå forumprövningen; bristen i kumulationsrekvisiten utlöser obevekligen avvisning på grund av forumregeln. Det förefaller knap­ past rättvisande att säga att forumregeln är fakultativ ens i detta fall. Men om forumprövningen sker på grundval av en explicit eller impli­ cit forumregel och föregår kumulationsprövningen är beteckningen fakultativ forumregel mer berättigad. Det finns i så fall fakultativa for­ umregler i tvistemål även om rekvisiten för forum- och kumulations­ prövningen sammanfaller. Det är ordningsföljden som är avgörande för svaret på frågan om fakultativa forumregler existerar. I praktiken torde det dock sällan gå att hålla isär ordningsföljden; lämplighets­ prövningen sker i ett sammanhang. Det är då knappast heller miss­ visande att tala om fakultativa forumregler. Men antag att alla rekvisit inte är gemensamma i kumulations- och forumdelen. Kumulationsprövningen är kanske helt inriktad på det handläggningsmässigt praktiska ur processekonomisk synvinkel medan man vid forumprövningen även har att ta ställning till behovet av att rätten äger särskild sakkunskap och erfarenhet. Man kan då tänka sig att målet passerar kumulationsprövningen men stupar på forumprövningen, som i så fall är klart fakultativ. Även i denna situa­ tion blir slutresultatet avvisning på grund av bristande behörighet. Låt oss nu betrakta det omvända fallet. Det befanns vara i hög grad lämpligt i forumhänseende att fastighetsdomstol prövade yrkandet.s. 3

8.63s. 3

9.Kapitel 2 Men eftersom inga gemensamma rättsfakta var tvistiga skulle en kumulation försena det första avgörandet utan att leda till några pro­ cessekonomiska vinster eller förhindra motstridiga domar. Forum­ regeln framstod som fakultativ även i detta fall. Att kumulationspröv­ ningen utföll positivt var visserligen en nödvändig - men inte en till­ räcklig - förutsättning för att målet skulle tas upp.s. 2

10.Lydelsen i 12 § 2 st. sista meningen miljöskadelagen (”Gemensamt ... får fastighetsdomstolen handlägga ...”) tycktes inte tillåta att målet fick ligga kvar för separat prövning av fastighetsdomstolen i sist angivna läge eftersom domstolens behörighet var betingad av att kumulation skedde.115 Detta kan vara anledningen till att 12 § inte innehöll någon regel om särskiljande. Att en sådan regel saknades hindrade dock inte att frågan om särskiljande skulle ha kunnat aktua­ liseras om man en bit in i rättegången fann att den tidigare beviljade kumulationen var förfelad och katastrofalt olämplig. Givetvis (jfr dock nedan betr. RB 10:15) måste då avvisning ha kunnat ske. Enligt min mening bör man - om man ser praktiskt på saken - kunna, men inte vara tvungen,116 avvisa utan föregående särskiljande i sådana här fall. Forumbrist har uppstått i och med att kumulationen spruckit. Sär­ skiljande är lika meningslöst som att slå igen en dörr två gånger - om nu avvisning ändå skall följa.s. 2

11.Kan då särskiljande över huvud taget bli aktuellt vid den typ av reg­ ler som här diskuteras? Ja tydligen; en explicit möjlighet till särskil­ jande har införts i lagtexten såväl i arbetstvistlagen 1:1 st. 2 och 2:1 st. 3 som i FB 7:13.117 Varför? Bör särskiljande kunna tillämpas även i andra fall?s. 2

12.Såvitt jag förstår kan det - om än mycket sällan och knappast i arbetsdomstolen - inträffa att det avskilda målet inte avvisas utan lig­ ger kvar för individuell handläggning i den domstol som beslutat om särskiljande. Även om rättens behörighet är avhängig att kumulation är lämplig kan man ju hävda att domstolen - när kumulation skett - fortsätter att vara behörig enligt den i RB 10:15 (och 19:7 st. 1) intagna principen om ”perpetuatio jurisdictionis”. Ändrade förhållan­ den skulle således sakna relevans för rättens behörighet.118 64s. 2

13.Forum och kumulation Huruvida regeln i RB 10:15 gäller även för osjälvständiga forum­ regler av här aktuellt slag har varit föremål för uppmärksamhet i fråga om reglerna i arbetstvistlagen.119 Jag anser att övervägande skäl talar för att den särskilda domstolen skall kunna fullfölja handläggningen av extramålet även efter särskiljande. Samma möjlighet finns vid kumulation enligt RB 14:7 a.120 Antag att man redan hunnit en bra bit in i rättegången, ja kanske ända upp i Högsta domstolen, när särskil­ jande aktualiseras. Det är ett uppenbart slöseri med tid och pengar att då avvisa och tvinga käranden att börja om från början vid allmän domstol. Sådana konsekvenser av särskiljandet skulle kunna fresta domstolen att avstå från särskiljandet bara för att slippa avvisa. Man kan jämföra med det fallet att käranden återkallar sin primära talan vid slutet av en gemensam huvudförhandling. Antas domstolens behörig­ het beträffande det fastighetsdomstolsfrämmande yrkandet vara accessorisk till ”huvudmålet” skulle man tvingas avvisa det förstnämnda yrkandet när det är färdigutrett och bara sekunder återstår till ett avgö­ rande. Det är irrationellt att käranden skall frestas att avstå från att återkalla i huvudmålet bara för att undvika avvisning i den extra delen. Uppdelningen mellan särskild domstol och allmän domstol leder ibland till groteska konsekvenser av den typ som nyss diskuterats; fin­ ner t.ex. Högsta domstolen att ett dit fullföljt mål, som handlagts av en tingsrätt i vanlig sammansättning, borde ha prövats av samma tingsrätt som är fastighetsdomstol måste HD ex officio avvisa målet och tvinga käranden att börja om från början.121 Detta är enligt praxis122 nödvändigt de lege lata. Men vem vill förorda en extensiv tillämpning av en sådan rigid och för alla berörda motbjudande regel? Tvärtom bör alla möjligheter att begränsa dess tillämpningsområde utnyttjas. De här diskuterade forumkumulationsreglernas blandade och fakultativa karaktär kan erbjuda en öppning i detta hänseende.s. 3

14.65s. 3

15.Kapitel 2s. 2

16.Det är således enligt min mening mycket som talar för att dets. 2

17.behövs ett fortsatt fakultativt utrymme i fråga om rättens behörighets. 2

18.vid särskiljande och återkallelse i nu diskuterade situationer. Domsto­s. 2

19.len bör varken vara tvungen att avvisa eller att fortsätta handlägg­s. 2

20.ningen utan kunna välja det mest lämpliga (eller minst olämpliga).s. 2

21.Det normala vid flera av de regler som ingår i forumkumulations-s. 2

22.familjen blir sannolikt att i detta läge avvisa det specialdomstolsfräm-s. 2

23.mande yrkandet. Att RB 10:15 - en regel som förlänar ”evig jurisdik­s. 2

24.tion” - är formulerad som en obligatorisk och inte som en fakultativs. 2

25.regel bör inte vara något definitivt hinder i det sammanhanget. Mans. 2

26.kan uttrycka det så att den explicita eller implicita forumregeln börs. 2

27.tillåtas bära med sig sin fakultativa karaktär och låta denna smitta avs. 2

28.sig på tillämpningen av RB 10:15. Fortsatt (men individuell) hand­s. 2

29.läggning och avgörande bör vara tillåtna när detta är mest lämpligt.123s. 2

30.Men avvisning bör kunna ske när en ”evig” behörighet skulle varas. 2

31.meningslös eller skadlig, t.ex. om det visar sig att domstolen saknars. 2

32.erforderlig specialkunskap. Man får då göra ett på ändamålsöver-s. 2

33.väganden grundat reduktionsslut vid tillämpningen av RB 10:15. Vads. 2

34.nu sagts bör gälla även vid de fakultativa forumkumulationsregler dås. 2

35.möjligheten till särskiljande inte framgår av lagtexten.s. 2

36.Vad gäller miljömål borde dock fortsatt - men individuell - hand­s. 2

37.läggning vara det vanligaste i här aktuella situation. Kumulation kan jus. 2

38.bara ske vid fastighetsdomstolen och dess sammansättning124 gör dens. 2

39.knappast mindre kompetent än allmän domstol att fortsätta handlägg­s. 2

40.ningen av också sådana skadeståndsanspråk som normalt ligger utanförs. 2

41.dess kompetens.125 Detsamma gäller miljödomstolen. Att avvisa avs. 2

42.samhällsekonomiska skäl för att fastighetsdomstolen (respektive miljö­s. 2

43.domstolen) skulle var ”överkompetent” för den avskilda delen är ens. 2

44.situation som nog hör hemma mer i teorin än i praktiken.126 Särskil-s. 2

45.66s. 2

46.Forum och kumulation jande kan däremot sannolikt bli något vanligare. Men inte heller sådana beslut torde komma att tillhöra vanligheterna. Ännu en (delvis men inte enbart terminologisk) komplikation bör beaktas i det här sammanhanget. Särskiljande - liksom kumulation, ”förening av mål” - förutsätter att det är fråga om ”flera mål”, dvs. att det tillkomna eller avskilda utgör en talan eller del av talan som kan leva sitt eget liv, utgöra ett mål i sig. Så är t.ex. fallet med ett skadestånåsyrkande som förenas med (eller skiljs ifrån) en förbudstalan; det är ju fullt möjligt att dela upp handläggning och avgörande i två helt skilda processer i detta fall. Detsamma gäller om ett yrkande om ersättning för skada på fast egendom läggs till en skadeståndstalan avseende lös egendom; det står käranden fritt att föra talan om respek­ tive skada vid respektive "hemdomstol", dvs. fastighetsdomstolen respektive forum rei sitae. Men även då regeln i 12 § 2 st. sista meningen användes endast för att till stöd för ett yrkande om ersätt­ ning för samma skada även pröva grunder som normalt ligger utom domstolens kompetens - som t.ex. allmänna skadeståndsrättsliga grunder till stöd för ett yrkande om ersättning för miljöskada på fast egendom - fanns det skäl att tala om kumulation och särskiljande. Man kan tycka att det tar emot att tala om förening av flera mål i detta fall.127 Ekelöf och Boman anför i Rättegång II128 att ”det endast är fråga om ett mål, då käranden åberopar flera grunder alternativt till stöd för sitt yrkande” och motiverar detta med att rättskraftens omfång gör att det blir fråga om endast ett mål eftersom domen prekluderar alternativa grunder för käromålet, även i den mån dessa inte åberopas i processen. I vårt fall kan man vända på steken och säga att eftersom rättskraften begränsas av domstolens sakliga behörighet129 kan rättskraftsbegränsningar medföra att det blir fråga om två mål. Käranden har ju om kumulation vägras (eller särskiljande sker) kvar möjligheten att efter dom i det aktuella målet vid den andra domstolen återkomma med yrkande om ersättning för samma skada på de grun­ der som den första domstolen vägrat att befatta sig med.130 Åtmins-s. 3

47.67s. 3

48.Kapitel 2 tone enligt Bomans (i annat sammanhang framförda) och mitt här beskrivna sätt att se på saken har man då anledning att tala om en pluralitet i den mening som avses i 14 kap. RB.131 Följaktligen kan man uppfatta det som ett fall av kumulation även då det nya som släpps in i processen vid fastighetsdomstolen enligt 12 § 2 st. sista meningen endast är alternativa grunder till stöd för samma yrkande om ersätt­ ning, ett yrkande som i övrigt grundats på MskaL.s. 2

Ytterligare något om kumulation m.m. i miljömål

1.Det här kapitlet inleddes med ett allmänt avsnitt om forumreglema i miljömål men det blev snart nog nödvändigt att i stor utsträckning dra in även kumulationsinstitutet i resonemangen. Kanske är det då kon­ sekvent i strukturellt hänseende att sluta med några allmänna iaktta­ gelser rörande enbart reglerna om ”förening av mål” i RB och MB och deras aktualitet i miljöprocessuella sammanhang.s. 2

2.Miljöprocesser är inte vanliga men kumulation enligt RB kap. 14 eller särskilda regler är vanlig i miljöprocesser. Det gäller både objek­ tiv och subjektiv kumulation, både ursprunglig och efterföljande, både obligatorisk och fakultativ.132 Väcks talan samtidigt är kumula­ tionen obligatorisk om käromålen stödjer sig på ”väsentligen samma grund”, vilket är fallet om gemensamma rättsfakta brukar vara tvis­ tiga. Det har redan framgått att objektiv kumulation kan aktualiseras i stor utsträckning, så t.ex. tidigare genom regeln i 12 § 2 st. MskaL och numera vid talan enligt MB. MD har behörighet att ta upp såväl förbuds- som miljöskademål och regeln i MB 21:3 ger dessutom möj­ lighet till gemensam handläggning över målkategorierna, så även då det gäller ansökningsmål.133s. 2

3.Annars är nog subjektiv kumulation den vanligaste formen. Det är ju ofta många personer som är berörda av en miljöfarlig verksamhet på samma eller likartat sätt. Miljörätten är ett av de rättsområden som ger upphov till kollektiva, diffusa och fragmentariska anspråk (grupp­ anspråk) och bland annat därför intar en framskjuten plats i diskussio68s. 2

4.Forum och kumulation nen om ”access to justice” världen över. Även olika former av pilot­ mål, organisationstalan samt offentlig och enskild grupptalan aktuali­ seras i det sammanhanget. Men jag avser inte att ta upp plats med att upprepa den diskussionen i den här boken.134 Här skall endast konstateras att diskussionen om grupptalan till stor del faller tillbaka på kumulationsmöjligheternas otillräcklighet och mindre önskvärda konsekvenser i vissa fall. Class actioninstitutet föd­ des i engelsk equity redan på medeltiden till följd av att möjligheterna till kumulation i common law var (alltför) starkt begränsade, medan däremot motsvarande regler inom equity tvingade fram kumulation och nödvändig processgemenskap i en utsträckning som gjorde pro­ cessen omöjlig att hantera (”unmanageable”).135 Pest eller kolera såle­ des. En representativ process - en rättegång där en representerar många - blev lösningen. I Sverige har man i de miljöprocesser som gäller många berörda - och det gör nog de flesta - sökt nå liknande praktiska effekter i både förbuds- och skadeståndsmål.136 1E3n7 variant är att arbeta med subjektiv kumulation och gemensamt ombud. Väljer man sedan att föra proces­ sen som en fastställelsetalan137 kan man åtminstone ibland få till stånd en rimlig begränsning av processen och processmaterialet, vilket nära nog alltid är nödvändigt inte bara ur hanterbarhetssynpunkt utan även av processekonomiska skäl. Men givetvis är det bekymmersamt för både domstolen och ombuden i vissa lägen att hantera mål med upp till 50 (eller fler) kärandeparter. En annan variant är att överföra anspråken på en - kanske enbart för processen tillskapad - stiftelse och på så sätt nedbringa antalet käranden till en enda, stiftelsen, och samtidigt befria de ursprungliga rättighetsinnehavarna från ansvaret för rättegångskostnaderna. "Skärgårdsmålet" (NJA 1994 s. 751), som diskuteras ingående i flera kapitel i det följande, visar att detta är möj­ ligt, åtminstone såvitt avser skadeståndstalan.s. 3

5.69s. 3

6.Kapitel 2s. 2

7.Vad gäller förbudsmål förefaller det dock att döma av HD:s avgö­ rande i nyssnämnda mål inte vara möjligt att undvika kumulation på det sättet, eftersom överlåtelse av förbudsanspråken inte godtogs.138 Frågan är i vilken utsträckning det går att via kumulationsreglerna kompensera de nackdelar som uppkommer på det sättet. Antag att två fastighetsägare vid två olika tillfällen väcker tala om förbud mot samma miljöfarliga verksamhet. Det är fortfarande oklart om de i så fall till stöd för sina respektive förbudsyrkanden kan åberopa andra allmänna eller enskilda intressen än sådana som primärt gäller dem själva, dvs. de olägenheter respektive kärande själv är utsatt för. Frå­ gan om hur "åberopsrätten" är beskaffad i detta hänseende kommer att undersökas ingående nedan i Kapitel 8 och 9. Något säkert svar går dock knappast att ge så länge inte HD uttalat sig närmare om saken.s. 2

8.Antag nu att endast ”egna” olägenheter kan läggas till grund för en dom med förbud mot verksamheten. Chanserna att vinna processen mot ett foretag som kan åberopa mycket stora egna ekonomiska, och kanske även allmänna, intressen (t.ex. av fortsatt drift) blir då närmast obefintliga. Hjälper det att kumulera förbudsyrkanden från flera per­ soner i detta läge? Om tio fastighetsägare samtidigt och genom samma ombud väcker talan mot utövaren kumuleras målen sannolikt enligt den tvingande och obligatoriska regeln i RB 14:2 eller, om så inte anses kunna ske, enligt den fakultativa regeln i 14:6.139 Innebär det att miljödomstolen vid tillåtlighetsprövningen, vid avvägningen mellan de intressen som talar för och emot fortsatt drift, kan väga in samtliga tio kärandens olägenheter (givetvis förutsatt att åberopande sker enligt 17:3 i samtliga mål)? Eller skall käromålen vid intresseavägningen behandlas vart och ett för sig med de begränsningar det (kanske) medför?140 Problemet kan också formuleras så här: Har en förening av mål några effekter över målgränserna utöver de rent handläggningsmässiga; kan kumulationen påverka utgången? Frågan om kumulationens konsekvenser i detta hänseende är naturligtvis av mycket stor betydelse även utanför miljörättens område. 70s. 2

9.Forum och kumulation Denna viktiga fråga har såvitt jag vet hittills inte uppmärksammats i vare sig lagstiftning, praxis eller doktrin.141 Då man uttalar sig om kumulation verkar man dock, åtminstone ibland, ha utgått från att kumulationen skulle kunna möjliggöra en sådan bredare intresse­ avvägning som här avses.142 Säkert utgår man också från att bevisning som förebringas av en part skall beaktas vid prövningen av övriga parters talan utan att behöva förebringas på nytt av varje kärande för sig; den subjektiva kumulationens processekonomiska ändamål skulle ju annars omintetgöras. Men hur skall man se på det fallet att en av kärandeparterna motsätter sig att viss av annan part införd bevisning - t.ex. ett vittne som visat sig vara kontraproduktivt - tillmäts relevans i hans mål? Är det RB 35:1 eller en analog tillämpning av 17:3 som skall äga företräde i denna situation? Är kumulationens individuella processekonomiska funktion underställd dispositionsprincipen eller skall allmänna processekonomiska hänsyn till domstolen ta över i detta fall? Kan avgörandet i kumulationsfrågan bli av direkt avgö­ rande betydelse för utgången i materiellt hänseende även i detta fall? När kumulation diskuteras i förarbeten och annan doktrin143 nämns inte annat än rent handläggningsmässiga och processekonomiska aspekter, vartill kommer önskvärdheten att undvika motstridiga domar. I förarbetena till RB läggs till dessa syften även att det är ”av stort processuellt värde ... att sammanhängande frågor bliva i ett sam­ manhang prövade.”144 Om man tillåter sig att glömma ordet ”proces-s. 3

10.71s. 3

11.Kapitel 2 suellt" skulle formuleringen onekligen ge utrymme att till de av Eke­ löf och Boman nämnda ändamålen lägga förbättrade möjligheter att få till stånd en sådan addering och totalbedömning av enskilda och allmänna intressen som t.ex. 5 § ML tycks förutsätta. På det sättet användes också kumulationsintitutet redan i medeltida engelsk equity - de ovan nämnda långtgående reglerna om kumulation och nödvän­ dig processgemenskap inom equity motiverades bl.a. med lordkans­ lerns ambition att få till stånd ”breda intresseavvägningar” och avgö­ randen med allmän räckvidd.145s. 2

12.Men det svenska kumulationsinstitutet tycks vara avsett att reglera hur mål skall handläggas, inte att påverka hur de skall bedömas. Ur den synpunkten är det främmande att sakens utgång skulle kunna vara beroende av om målen kumulerats eller inte.146 Den materiellrättsliga bedömningen skall i så fall fortfarande ske inom ramen för varje sär­ skilt mål. Föreligger inte åberopsrätt rörande annans intresse - eller möjlighet att överlåta förbudsanspråken147 - kan i så fall samtliga kärandes olägenheter inte räknas samman vid intresseavvägningen ens i de kumulerade målen. Svarandens nackdel av ett förbud mot verksamheten skall då vägas mot endast de olägenheter som drabbar varje kärande för sig oavsett om målen handläggs tillsammans eller ej. Den individualistiska svenska processynen skulle inte ens gå att genombryta med hjälp av en kumulerad massprocess (annat än vad gäller bevisningen där det mesta enligt min uppfattning talar för att man skall se över målgränserna enligt RB 35:1). Möjligheterna att vinna en förbudstalan reduceras då till nära nog noll.148s. 2

13.Är det däremot möjligt att få till stånd en bred intresseavvägning vid kumulation (och endast då) blir rättens beslut att kumulera eller ej av en oerhörd, ja direkt avgörande, betydelse i många fall. Käranden har all anledning att se till att alla andra presumtiva kärande stämmer samtidigt och att stämningsansökningarna utformas så att de kan anses vila på ”väsentligen samma grund” i den mening som avses i de obligatoriska reglerna i RB 14:1 och 2. Går inte det, får man jobba hårt på att få till stånd en kumulation enligt RB 14:6. Svaranden har givetvis lika starka skäl att motsätta sig en förening av målen. Och vid 72s. 2

14.Forum och kumulation sin bedömning av om kumulation skall ske har rätten att beakta kon­ sekvenserna även i materiellt hänseende. Men i vilken riktning talar de? Kan man säga att förutsättningarna för att ”målen blir riktigt bedömda”149 ökar om en bred intresseavvägning äger rum? I så fall talar vad här anförts till stöd för att kumulation skall ske, åtminstone enligt RB 14:6.150 Men det beror på om man menar ”riktigt” med hän­ syn till processmaterialet eller till den s.k. verkligheten. I förstnämnda fall får frågan om intresseavvägningen inga konsekvenser eftersom rätten gör ”rätt” i förhållande till processmaterialet oavsett om man anser detta inskränkt till vad som gäller varje part för sig eller om man anser att processmaterialet i varje enskilt mål även omfattar medparternas intressen. Menar man däremot med ett ”riktigt” resultat en utgång som bäst knyter an till den intresseavvägning som ML och MB - särskilt i MB 1:1 - ger uttryck för151 bör kumulation och ett beaktande av processmaterialet över de individuella ”målgränserna” onekligen medges. Att möjliggöra en sådan bred bedömning är bäst förenligt med processens handlingsdirigerande funktion. Den som vill prioritera den enskilda konfliktlösningen kan däremot anföra detta till stöd för att de enskilda målen bör hållas isär även vid kumulation på så sätt att varje parts åberopanden och bevisning endast räknas denne till godo. Detta synsätt gynnar helt klart utövaren av miljöfarlig verk­ samhet. Det finns naturligtvis många andra problem att diskutera vad gäller miljöprocessuell kumulation.152 Samma spörsmål som förekommer i andra måltyper kan aktualiseras även i miljörättegångar. Så kan t.ex. svåra frågor rörande processgemenskap153 uppkomma när ägarförhål­ landena vad gäller de berörda fastigheterna föranleder det. Jag har dock här inskränkt diskussionen till några situationer som är speciella eller särskilt aktuella just för miljöprocessrätten och som inte upp­ märksammats tidigare. Låt mig också avslutningsvis påminna om reg­ lerna rörande intervention och litisdenuntiation i RB 14:11-13. Inter­ vention är såvitt jag kunnat utröna förvånande nog en mycket sällsynts. 3

15.73s. 3

16.Kapitel 2 företeelse i miljörättegångar, trots att förutsättningar för åtminstone ordinär intervention ofta torde vara för handen.154 Dom i skadeståndsoch förbudsmål binder visserligen inte andra än parterna,155 15m6en domen kan få en besvärande - eller positiv - bevisverkan för dem som befinner sig i samma eller likartad situation som käranden(-a).156 Motsvarande läge kan någon gång förekomma även på svarandesidan, t.ex. då en immission emanerar från flera störningskällor. Den som anser att det föreligger risk för att vissa aspekter inte beaktas i de pågående processen kan då inträda i rättegången för att införa bevis­ ning eller argumentera i en rättsfråga av betydelse för hans egen situa­ tion. Det kan ibland också finnas skäl att underrätta potentiella intervenienter om processen enligt RB 14:12 och 13. De lege ferenda157 förefaller det finnas goda skäl att ibland kräva någon form av kungö­ relse i sådana situationer, trots att processen normalt inte mynnar ut i ett avgörande med sådan rättskrafts verkan mot tredjeman som upp­ kommer vid prövning som sker enligt vattenlagen (nu MB)158 och expropriationslagen.159s. 2

Sammanfattning, slutsatser och ställningstaganden

1.Förbudstalan enligt ML och skadeståndstalan enligt MskaL rörande skada på fast egendom väcktes tidigare vid fastighetsdomstol. För­ budstalan enligt JB och miljöskademål enligt MskaL avseende lös egendom skulle däremot handläggas vid fastighetsforum, forum rei sitae, för den fastighet där den miljöfarliga verksamheten utövades. Skadeståndstalan enligt allmänna skadeståndsrättsliga grunder skulle och skall (fortfarande) föras vid forum domicilii eller forum delicti. Enligt MB skall numera såväl förbudstalan som skadeståndstalan föras vid MD, i båda fallen dock endast så länge talan grundas på reg­ lerna i MB. Förbudstalan enligt JB och miljöskademål på allmänna 74s. 2

2.Forum och kumulation skadeståndsrättsliga grunder skall liksom tidigare väckas vid forum rei sitae, respektive forum domicilii eller forum delicti. Det var och är alltså snårigt värre och många ”skall” vad gäller for­ umreglerna i miljöprocessen. Tidigare kunde dock en del av de olä­ genheter som följde av den uppsplittrade kompetensen hanteras via en särskild fakultativ ”forumkumulationsregel” i 12 § 2 st. sista meningen MskaL. Regeln har ingen direkt motsvarighet i MB som endast medger kumulation inom balkens ram enligt RB kap. 14 och MB 21:3 (se även MB 20:9). Man har dock anledning förvänta att en regel liknande den i 12 § MskaL så småningom kommer att införas på flera rättsområden, så även i MB, som heller inte innehåller någon motsvarighet till de fakultativa forumreglerna i den numera avskaffade vattenlagen.160 Den nyssnämnda bestämmelsen i MskaL representerar således en regeltyp som förvisso medför komplikationer och inbjuder till en när­ mast knappologisk regelexercis vid analysen. Men fördelarna med den fakultativa karaktären överväger nackdelarna och det finns därför all anledning att utreda hur en sådan regel slår i olika avseenden. Till att börja med kan konstateras att bestämmelser av det här slaget var­ ken är renodlade fakultativa forumregler eller kumulationsregler utan snarare både-ock eller varken-eller eller något där mitt emellan. Såle­ des innehåller fakultativa explicita forum- och/eller kumulationsreg­ ler - av det slag som t.ex. 12 § 2 st. sista meningen MskaL utgjorde ett exempel på - inte bara implicita bestämmelser om forum eller kumulation utan även (i båda fallen) explicita eller implicita regler om särskiljande samt implicita möjligheter till ett fakultativt val mellan avvisning och fortsatt individuell handläggning av behörighetsfrämmande yrkanden och grunder, så även vid återkallelse av huvudmålet. ”Fakultativa forumkumulationsregler” aktualiserar också intressanta frågor i rättskraftshänseende. Jag återkommer till det i Kapitel 13. Redan i början av det här kapitlet uttalas den bestämda uppfatt­ ningen att rättens behörighet i miljöprocess skall bedömas enbart uti­ från kärandens yrkanden och åberopanden; så bör t.ex. explicit eller implicit påstående om att käranden är berättigad enligt MB vara till­ räckligt för att MD skall ta upp målet även om ett ogillande framstår som den enda möjliga utgången. I Kapitel 6 och 7 blir det anledning att gå till botten med motsvarade frågor vad gäller talerätten.s. 3

3.75s. 3

»

1.Kapitel 2s. 2

2.I kapitlet diskuteras till sist några frågor om kumulation, interven­ tion och litisdenuntiation. Särskilt intresse ägnas den viktiga men hit­ tills i svensk doktrin inte uppmärksammade frågan om rätten i kumulerade mål har att beakta grunder och bevisning ”över målgränserna”, dvs. även till fördel eller nackdel för annan part än den som gjort åbe­ ropandet eller infört bevisningen. Mycket talar enligt min uppfattning för att detta bör kunna ske i åtminstone viss utsträckning. Man med­ verkar annars till en stark begränsning av processens handlingsdirigerande potential i strid med de ändamål som lyfts fram i MB 1:1. Frå­ gan hänger till en del samman med parternas "åberopsrätt" som behandlas ingående nedan i Kapitel 8 och 9.s. 2

3.Kapitel 3s. 3

Intressen och intresseavvägning

1.Han förmodade att skyddandet av ens. 3

2.människas rättigheter var detsammas. 3

3.som skyddandet av allas rättigheter.s. 3

4.Ed McBains. 3

Tillåtlighetsreglerna - enskilda och allmänna

intressen

1.Vid bedömningen av om en miljöfarlig verksamhet1 skall tillåtas eller förbjudas tillämpar prövningsorganet (länsstyrelsen, koncessions­ nämnden, regeringen, fastighetsdomstolen, miljödomstolen) kravreg­ lerna i 4-7 §§ ML eller 2 kap. MB.21 ML 4 § ställs krav på lokalise­ ring och på försiktighetsåtgärder; enligt ML 4 a § (MB 1:2 och 16:4) skall även naturresurslagen tillämpas vid prövning av miljöfarlig verksamhet. Enligt ML 5 § (MB 2:3, 7,8) skall en avvägning göras mellan vad som är ekonomiskt rimligt, tekniskt möjligt och miljömäs­ sigt motiverat. Det krävs enligt ML 6 § (MB 2:9) särskilda skäl för att inte utfärda förbud mot att påbörja eller fortsätta sådan miljöfarlig verksamhet som medför eller kommer att medföra olägenheter av väsentlig betydelse. ML 7 § (MB 9:6) innehåller en regel om hårdare krav för vissa avloppsvatten. Av särskilt intresse för det som skall diskuteras i de följande kapit­ len är regeln i ML 5 § (jfr MB 2:3,7,8), där det bl.a. stadgas att utöva­ ren är skyldig att tåla den begränsning av verksamheten och iaktta des. 3

2.77s. 3

3.Kapitel 3 försiktighetsmått i övrigt ”som skäligen kan fordras” (st. 1) och att omfattningen av kärandens åligganden skall bedömas "med beak­ tande av såväl allmänna som enskilda intressen" (st. 3).3 Man kan se 5 § ML som ett exempel på en avvägningsnorm med i paragrafen lag­ fästa riktlinjer för hur den i avvägningsnormen förutsatta intresse­ avvägningen skall utföras i visssa hänseenden.4s. 3

4.Lokutionen ”med beaktande av allmänna och enskilda intressen” i 5 § ML saknar direkt motsvarighet i MB (se dock MB 2:7 och 9), där man valt att begagna t.ex. uttrycket ”skada eller olägenhet för männis­ kors hälsa, miljön,5 eller andra intressen (kursiverat här) som skyddas enligt miljöbalken" (MB 1:3 st. 1). En nyhet i MB är att man i 2 kap. tagit in vad som kallas ”allmänna hänsynsregler" (”aktsamhetsregler”). Det gäller här ett antal övergripande principer (försiktighets­ principen, proportionalitetsprincipen osv.) som skall beaktas när man bedömer tillåtligheten av miljöfarlig verksamhet.6 Till det kommer att man i MB 1:1 öppnar med en särskild portalparagraf om att balkens övergripande syfte är att främja en hållbar utveckling, jämte vilka 78s. 3

5.Intressen och intresseavvägning syften som skall beaktas vid dess tillämpning. Denna regel är ny i svensk miljörätt och bör komma att påverka tillämpningen av balkens materiella bestämmelser i ”miljövänlig” riktning. Jag utvecklar detta närmare nedan i Kapitel 15.7 Men även om man i förarbetena till MB bl.a. på detta sätt förefaller att medvetet8 ha tonat ner den verbala anknytningen till intresseterminologin och även lyckats begränsa dess användning i själva lagtexten,9 är det säkert ingen överdrift att påstå att den miljörättsliga prövningen fortfarande i huvudsak bygger en intresseavvägning av den typ som kommer till uttryck i 5 § ML.10 En avvägning skall alltså ske mellan de intressen som talar för res­ pektive emot att en potentiellt miljöfarlig verksamhet tillåts och i det sammanhanget har man att i högre eller lägre grad skilja mellan all­ männa och enskilda intressen. Denna distinktion förefaller vara av grundläggande betydelse, inte bara vid bedömningen av om en lag skall anses offentligrättslig (i miljösammanhang politirättslig) eller privaträttslig eller om prövningen skall ske i förvaltningsrättsliga eller civilprocessuella former,11 utan rörande nästan allt det som är föremål för undersökning i den här boken. Det gäller t.ex. frågor om prövning­ ens dispositiva respektive indispositiva natur, talerätten på kärandeoch svarandesidan i miljöskademål och förbudsmål, vilka positiva eller negativa effekter av verksamheten (nytta och skada) parterna kan åberopa till stöd för sina yrkanden (”åberopsrätten”), hur bevisbördan skall fördelas och beviskraven utformas samt för rättskraftens subjek­ tiva och objektiva utsträckning.12s. 4

6.79s. 4

7.Kapitel 3s. 3

8.Då nu kopplingen till intresseterminologin blivit svagare i lagtexten genom att MB ersatt ML och MskaL, skall man då passa på att ge intressetänkandet minskad betydelse även vid tillämpningen? Eller är intresseterminologin en bra grund att bygga på; bör t.ex. distinktionen mellan allmänna och enskilda intressen ges normativ betydelse i de sammanhang som kommer upp till diskussion i de följande kapitlen?s. 3

9.I Kapitel 1 uppmärksammades att det erbjuder svårigheter att anpassa rättsläget inom modern miljörätt till sedvanlig juridisk ämnes­ indelning, terminologi och begreppsbildning.13 Uttryck som civilrätt, offentlig rätt,14 rättsförhållande,15 subjektiva rättigheter,16 berättigad, förpliktigad etc. låter sig inte utan vidare begagnas vid t.ex. tillstånds­ prövning och förbudstalan i miljömål. Det gäller särskilt nu när man lämnat de geografiska och personella begränsningar som låg inbäd­ dade i det traditionella grannelagsbegreppet.17 Det knakar i systemati­ ken, så t.ex. om någon som bor långt från en störningskälla - men ändå anses kunna tvinga utövaren av den miljöfarliga verksamheten att upp­ höra med denna - skall nödgas åberopa sig på något slags rättsförhål­ lande parterna (eller fastigheterna) emellan för att med hjälp av en för­ budstalan få en underlåtenhetsförpliktelse erkänd och med vitesföre­ läggande framtvinga ett stopp på verksamheten.s. 3

10.I det här läget kan det vara särskilt lockande att koppla det traditio­ nella rättighets- och rättsförhållandetänkandet till någon form av luf­ tig överbyggnad, t.ex. en intresseterminologi.18 1 9Intressena förefaller kunna leva sitt eget liv för att sedan anknytas till vissa subjekt - intressebärare^9 - när så erfordras. Det är inte någon ny och oprövad metod att försöka ta sig fram på det sättet. I tysk doktrin har det alltse­ dan Iherings dagar varit legio att argumentera och analysera rättsliga frågor utifrån ett intressetänkande och Hecks snart sekelgamla ”intres sej uri sprudens” betecknas i tysk doktrin som fortfarande i stort 80s. 3

11.Intressen och intresseavvägning sett oomstridd.20 I norsk rätt är det fastslaget i lag att rätten att föra talan i domstol, liksom att överklaga administrativa beslut, förutsät­ ter att vederbörande har ett ”rettslig interesse” i saken.21 2 D2et gäller också inom miljörätten där de flesta prövningarna sker på förvaltningsrättslig väg men även domstolstalan förekommer. Man har i norsk rätt arbetat sig bort från kravet på subjektiva rättigheter i vissa fall, t.ex. talerättssammanhang, med hjälp av begreppet rättsligt • ) intresse. Utnyttjandet av intresseterminologin kan alltså vara ett sätt att komma ifrån det åtminstone för vissa rättsområden, som t.ex. miljö­ rätten, stundom krystade rättighetstänkande som bygger på ett indivi­ dualistiskt synsätt med klart utpekade berättigade och förpliktade sub­ jekt i avskiljbara rättsförhållanden.23 Men man hamnar lätt i en cirkel när man försöker beskriva olika skyddsvärda allmänna och enskilda intressen inom miljörätten och i vilken mån de är rättsligt garanterade enligt lag i det aktuella fallet. Det ligger då, som redan framgått, nära till hands att tillgripa uttrycket ,,rättsligf, intresse24 och därmed står man vid morasets kant, åtminstone om man sedan använder denna rättsfigur för att besvara frågan om en person är skyddad i en viss situation; cirkeln har fullbordats eller - i bästa fall - har man via en onödig begreppsmässig extratur senare än nödvändigt nått fram till den lösning lagen anvisar. Även i den tyska doktrinen framhålls, trots den nyssnämnda tradi­ tionen att utgå från intresseresonemang, att begreppet intresse i sig är tomt och intetsägande. Det är först sedan man angivit ett subjekt och ett objekt - däremot inte nödvändigtvis två subjekt - samt det värde (nytta) subjektet åsätter objektet som det får någon mening. Det finns alltså varken subjektlösa eller objektlösa intressen.25 Enligt Thiere kan man vidare skilja mellan faktiska (”faktische”) och verkligas. 4

12.81s. 4

13.Kapitel 3 (”wahre”) intressen. Det verkliga intresset är värdet enligt en objektiv måttstock medan det faktiska är det värde som den berörde själv upp­ skattar intresset till.26s. 3

14.Man arbetar också med andra indelningsgrunder, t.ex. skillnaden mellan enskilda (privata) och allmänna (offentliga) intressen. Denna distinktion har föranlett och föranleder världen över avsevärda begrepps- och definitionsmässiga problem och medför även bety­ dande bekymmer i rättstillämpningen.27 Det har hävdats att intressena och gränsen dem emellan inte låter sig definieras, blott konkretiseras och exemplifieras.28 Att så kan ske framstår dock som en god tröst i sammanhanget.s. 3

15.Enligt mångas uppfattning är det ett allmänt intresse att även enskilda intressen skyddas samtidigt som det för de flesta säkert fram­ står också som ett enskilt intresse att allmänna intressen tillvaratas. Den närmare inställningen i dessa hänseenden går ofta att relatera till vederbörandes politiska och ideologiska grunduppfattning. Detta illustrerar några av alla de gränsdragningsfrågor begreppsparet enskilda/allmänna intressen aktualiserar. Det visar också att vi här inte har att göra med någon äkta dikotomi; intressekategoriema går snarare in i än utesluter varandra. Men svårigheterna att skilja dem åt har inte avhållit den svenske lagstiftaren från att i olika sammanhang - t.ex. just i 5 § ML29 - anknyta till intresseterminologin30 och då även till skillnaden mellan allmänna och enskilda intressen. Så har skett också i förarbetena till ML och MB, detta dock i fullt medve­ tande om att skillnaden är svår, eller omöjlig, att upprätthålla logiskt sett.31 82s. 3

16.Intressen och intresseavvägnings. 4

Enskilda intressen: partsintressen och

tredjemansintressen

1.Med enskilda intressen avses vanligen sådana intressen som bärs (eller snarare kan bäras) upp av enstaka individer.32 I förarbetena till ML och MB konkretiserar man inte närmare vilka dessa intressen är. Man inskränker sig till att nämna ”ekonomiska eller eljest privata intressen”33 och till att påtala att de enskilda intressen, som skall vägas mot varandra enligt ML, är å ena sidan intresset för var och en att kunna nyttja sin fastighet i största möjliga utsträckning och å den andra sidan intresset att få vara ostörd vid utnyttjande av fastigheten.34 Departementschefen illustrerar i propositionen till ML ett strikt enskilt intresse med att det endast är ”de närmaste grannarna och inte ... några allmänna intressen” som störs.35 De enskildas (ofta motstridiga36) huvudintressen i miljösamman­ hang skulle givetvis kunna brytas ner och konkretiseras i en rad underintressen, som t.ex. att slippa buller, att tillåtas driva en rörelse på ett maximalt sätt ur lönsamhetssynpunkt osv., men så sker inte i förarbetena. Inte heller uppmärksammar man att de enskilda intressena kan delas upp i partsintressen och tredjemansintressen.37 Denna tyst­ nad är kanske inte så konstig då det gäller den materiella miljörätten men distinktionen är däremot, som kommer att framgå i senare kapi­ tel,38 mycket användbar inom miljöprocessrätten. Partsintressen hänför sig antingen till käranden - t.ex. en miljö­ störd fastighetsägare som väcker förbudstalan - eller till svaranden, dvs. utövaren av, eller den av annat skäl ansvarige för, den (påstått) miljöstörande verksamheten. De olägenheter käranden utsätts för inverkar på hans intresse av att få stopp på verksamheten. Svarandens enskilda intresse kan t.ex. bestå av att inte få sin utkomst och sina investeringar spolierade till följd av ett förbud mot det företag han dri­ ver. Partsintressena i förbudsmål utgörs med andra ord av de nack­ delar respektive fördelar verksamheten har för käranden (eller käran­ dena) och svaranden(-a).s. 4

2.83s. 4

3.Kapitel 3s. 3

4.Med tredjemansintressen avses intressen för enskilda rättssubjekt39 som inte deltar som parter i processen men ändå kommer att påverkas av dess utgång, t.ex. ordinär intervenient, vittnen och - framför allt - enskilda som inte medverkar i processen över huvud taget.40 Deras intressen kan sammanfalla med kärandens (t.ex. om det är fråga om andra närboende) eller svarandens - andra anställda vid företaget, andra företagare som är beroende av den miljöstörande verksamheten - eller vara helt fristående från deras intressen. Om många tredjemansintressen sammanfaller kan de, som strax skall framgå, bilda ett allmänt intresse.s. 3

Allmänna intressen

1.Allmänna intressen41 kan, som lätt inses, vara av mångahanda slag inom miljörätten42 liksom i andra sammanhang.43 Enligt Luhmann kräver ett försök att bestämma begreppet allmänt intresse en lika stor insats som att klättra Eigers nordvägg men har mindre chans att lyckas.44 Huruvida ett misslyckande leder till lika disaströsa konse­ kvenser i båda fallen får man däremot inte besked om.s. 3

2.Ett allmänt intresse bärs - föga förvånande - upp av ett större antal subjekt än ett enskilt; det skall enligt Thiere vara ”gemensamt” för den krets det gäller och denna krets skall vara öppen i så måtto att ingen som vill räknas in skall kunna hållas utanför. Det kan vara fråga om både egoistiska och altruistiska intressen - däremot avses enligt Thiere inte ”statliga intressen”, varmed han såvitt jag förstår menar de intressen staten hävdar som eget rättssubjekt (t.ex. som ägare till viss egendom) och inte som representant eller ”funktionär”45 för sina med­ borgare. De allmänna intressena går inte att räkna upp med fullstän­ dighet eftersom de hela tiden tillkommer, upphör och förändras i takt med samhällsutvecklingen.46 84s. 3

3.Intressen och intresseavvägning Det ovanstående utgör bara en början på den ändlösa diskussion som intresseresonemang kan utlösa. Man påminns hela tiden om de risker som är förknippade med att knyta rättsföljder till så vaga krite­ rier som skillnaden mellan allmänna och enskilda intressen. Proble­ met är givetvis inte unikt för ML och MB och aktualiserar även grän­ sen mellan juridik och politik.47 I grundlagsmotiven (1993) framhålls bl.a. att frågan om vad som är ett angeläget allmänt intresse i viss mån måste bli föremål för en politisk värdering.48 Ja, kanske riskerar man alltid att dra in - andras och egna - politiska värderingar i processen när det gäller avgränsningen av vad som skall förstås med allmänna intressen i det enskilda fallet. I MB 22:6 talas om ”miljöintressen och andra allmänna intressen”. Vi är säkert många som anser att det även är ett viktigt enskilt intresse att miljöintressena tillvaratas. I ML49 ger 6 § viss upplysning om vad som kan betraktas som allmänna intressen, som att ett stort antal män­ niskor får sina levnadsförhållanden försämrade eller att betydande förlust från naturvårdssynpunkt uppkommer eller att ”liknande”50 all­ mänt intresse skadas.51 Och i förarbetena uttrycker man sig inte så kortfattat beträffande allmänna intressen som då det gäller de enskilda intressena. Man räknar upp52 ett stort antal allmänna intressen som skall beaktas och vägas mot varandra: hälsovård, naturvård, friluftsliv, estetiska och kulturella värden, turism, industri, jordbruk, trafikan­ läggningar etc. Såvitt jag förstår kan dessa intressen i större eller min­ dre utsträckning sammanfalla med de enskilda intressena,53 både med partsintressen (avseende den ena eller båda parterna) och med tredje­ mansintressen, och inte sällan med flera eller alla dessa kategorier samtidigt.54 Det är t.ex. naturligtvis ett allmänt intresse - men också ett parts- och tredjemansintresse - att sysselsättningen hålls uppe (is. 4

4.85s. 4

5.Kapitel 3 byn, landet, världen) och att samhällsnyttiga investeringar skyddas och uppmuntras, men det är också ett allmänt intresse att naturen bevaras och miljöstörningar undviks i största möjliga mån. I MB 1:1 st. 2 p. 2 inkluderas inte bara naturmiljöer utan även värdefulla kul­ turmiljöer i det miljörättsligt skyddsvärda området.s. 3

6.I Grupptalanutredningens betänkande behandlas på flera ställen55 allmänna intressen och den processuella hanteringen av dem. Enligt utredningen kan ett intresse betraktas som allmänt om det omfattas av ett större antal människor eller om det på annat sätt är av samhällsvikt att intresset tas till vara. Uttrycket allmänna intressen sammanfattas här med lokutionen ”kollektiva intressen” (se nedan avsnitt 4). Ibland kan skyddskretsen omfatta i princip hela befolkningen, som t.ex. då det gäl­ ler att värna om allemansrätten. Det påpekas att den modema skydds­ lagstiftningen omfattar både intressen av allmän och enskild karaktär. Det är fråga om tidvis nya och annorlunda rättsanspråk som t.ex. allas rätt till en god miljö; ”(a)nspråken är gemensamma för alla men berör också envar på ett personligt och privat sätt.” Det är därför inte alltid givet i vilka fall ett intresse är enskilt eller allmänt eller bådadera.56s. 3

7.Bengtsson har för några år sedan i en bok om grundlagen och fast­ ighetsrätten ingående inventerat och diskuterat frågan om allmänna intressen i fastighetsrättslig lagstiftning,57 men berör i detta samman­ hang tyvärr inte miljöskyddslagen, som ju inte är renodlat fastighets­ rättslig. Vad gäller grannelagsrätten konstaterar Bengtsson däremot att den är det ”typiska området för sådana inskränkningar i äganderät­ ten som kan dikteras helt eller väsentligen av enskilda intressen” och att det ”är svårt att finna någon hänvisning till allmänna intressen” vid avvägning efter skälighet av grannars intressen vid tillämpningen av 3 kap. jordabalken.58s. 3

8.Men inte sällan händer det att ett intresse manifesterar sig som både enskilt och allmänt. Det gäller inte bara miljöintressen i stort. Det kan t.ex., som nyss påpekats, också vara ett enskilt intresse att sysselsättningen hålls uppe på en viss ort så att den enskilde - eller någon honom närstående - kan räkna med att behålla sitt arbete, sam­ tidigt som det givetvis är ett allmänt intresse att hålla arbetslösheten nere. Bengtsson hävdar att om tillräckligt många enskilda personer 86s. 3

9.Intressen och intresseavvägning har intresse av en viss lösning kan denna ses om ett allmänt intresse och att sociala hänsyn kan medföra att egenintresset blir allmän­ intresse. Det fordras då enligt Bengtsson att frågan är av betydelse för större grupper än för närboende eller för innevånarna i en mindre ort för att intresset skall betraktas som allmänt.59 Bengtsson berör däremot inte frågan om intresset kan betecknas som allmänt även i den situationen att det visserligen omfattas av innevånarna i en större ort men däremot inte av samtliga dessa inne­ vånare. Antag t.ex. att 998 av de 1000 innevånarna i Exby har ett gemensamt intresse av att visst industribuller nedbringas medan 2 inte har det; de är döva och dessutom ägare av den miljöstörande verksam­ heten. Är det då fråga om 2 enskilda intressen på den ena sidan och 998 enskilda intressen på den andra eller kan man säga att de 998 (dessutom eller enbart) representerar ett allmänt intresse? Eller säg att 10.000 personer i Yby vill nedbringa ett gasutsläpp medan lika många vill låta verksamheten fortsätta som tidigare. Kan man då tala om två allmänna intressen, ett av gasreduktion och ett av oförändrad drift? Eller är det ”bara” fråga om 10.000 enskilda intressen - ett enskilt intressekonglomerat - på vardera sidan? Att ett intresse är ”allmänt” kan knappast förutsätta att samtliga samhällsmedborgare omfattar det. Och tydligen kan man inte ens upprätthålla kravet att det skall vara fråga om stora grupper i alla sammanhang. Bengtsson har rent av i diskussionen om grannelagsrät­ ten hävdat att ”(o)m man skall komma till ett rimligt resultat förefaller det ... nödvändigt att anse alla domstolsbeslut som avser att tillvarata enskild rätt som påkallade av ett angeläget allmänt intresse, vad än grunden för beslutet är: fastighetsägaren måste skyddas mot stör­ ningar och intrång i strid med gällande rättsregler.”60 Det är alltså inte lätt att fånga minimikravet på den pluralitet som konstituerar intresset som allmänt; det kan - även hos samma förfat­ tare - svänga från en enskild fastighetsägare (som representant för ett allmänt fastighetsägarintresse) till att det måste vara fråga om (alla?) innevånarna i en ort som inte kan betecknas som ”mindre”. Frågan ärs. 4

10.87s. 4

11.Kapitel 3 då om man över huvud taget bör ”räkna skallar”, dvs. arbeta med adderingar av antalet intressebärare på det sätt som skett ovan. Kan­ ske bör man sikta mer mot en kvalitativ bedömning än en kvantitativ, kanske bör intresset skiljas från intressebärarna?s. 3

12.Även Nordh förefaller arbeta med ett numerärt minimikrav, men fångar också in intressetyper som inte finns redovisade hos Bengtsson då han har sammanfattar sin åsikt med att ett allmänt intresse ...s. 3

13.”... föreligger, om det finns risk för skadeverkningar som antingen drabbars. 3

14.ett kollektiv61 - ett större antal enskilda - eller i övrigt får samhälleligas. 3

15.verkningar. Till detta kommer att det föreligger ett allmänt intresse i de falls. 3

16.skyddsobjektet utgörs av något annat än en enskild person, såsom vid skydds. 3

17.för djur- och växtliv.”62 Här är det alltså inte bara fråga om antalet intressebärare utan även om ”verkningarna” och intressets art. Samhällsverkningarna åter­ kommer längre fram då Nordh sammanfattar begreppet och pekar på att det ofta är fråga om verksamheters effekter på längre sikt och (givetvis?) skadeverkningar utanför den strikt privaträttsliga sfären. Han konkluderar med att allmänna intressen63 ...s. 3

18.”... fokuserar på sådant som angår fler än endast ett fåtal människor ellers. 3

19.syftar till att tillfredställa ett behov eller därmed likställt förhållande hoss. 3

20.något annat objekt än en juridisk eller fysisk person eller i övrigt berörs. 3

21.något som har särskild betydelse för samhällsutvecklingen. Utmärkande förs. 3

22.dessa kriterier är att de beskriver förhållanden eller situationer där det sak­s. 3

23.nas en naturlig representant för intresset, någon som framför andra framstårs. 3

24.som en mer eller mindre självklar företrädare vid en rättslig prövning.”64 Diskussionen om enskilda och allmänna intressen utgår alltså i all­ mänhet från att det är fråga om mänskliga och samhälleliga (ofta eko­ nomiska) intressen, anknutna till enskilda individer eller till enskilda eller allmänna organ. Inom miljörätten aktualiseras dock, som fram­ gått ovan, även sådana allmänna - och kanske också enskilda - intres­ sen som inte kan ges en dylik ”human” utan snarare en ekologisk anknytning. Har djur, växter, biotoper, en ekologisk mångfald osv. ett ”eget” intresse av att fortleva och hur skall i så fall sådana intressen representeras juridiskt, t.ex. i rättegång?65 Hur skall man uppfatta 88s. 3

25.Intressen och intresseavvägning ”kommande generationer” (av människor, djur och växter) i de här sammanhanget? Kan man tala om ”samhälleliga” intressen även i alla dessa fall? Svårigheterna i det avseendet kan - möjligen - hanteras på så sätt att intresset kallas ”allmänt”, varpå en (offentlig eller privat) juridisk eller fysisk person ges talerätt66 och åberopsrätt67 som ”funk­ tionär”68 för intresset ifråga. Håkan Andersson har nyligen berört dessa och besläktade skade­ ståndsrättsliga problem i sitt arbete ”Trepartsrelationer i skadeståndsrätten”69 och även pekat på den internationella tendensen att låta ide­ ella organisationer föra talan om återställande av miljön.70 I någon mån manifesterar sig denna trend även i miljöbalken.71 Det bör emel­ lertid också nämnas att begreppet ”ekologiska skador” kritiserats i utländsk doktrin.72 Ingen torde dock kunna bestrida att vissa skador är svåra att ge en naturlig (!) anknytning till blott viss eller vissa speci­ fikt angivna intressebärare. Det finns alltså anledning att se bakom intressebärarna och deras antal och även fråga efter intressenas art och verkningar. Och att även ”ekologiska” hänsyn skall inkluderas förefaller klart i och med MB:s ikrafträdande (se t.ex. MB 1:1 som på flera sätt ger uttryck för en sådan ståndpunkt).73 ”Miljöintressen” uppfattas där explicit som ens. 4

26.89s. 4

27.Kapitel 3 form av allmänna intressen.74 Inskränker man sig till att tala om "samhällsverkningar”75 bör måhända samhällsbegreppet vidgas till att även omfatta t.ex. djur- och växtsamhällen i åtminstone vissa samman­ hang. ”Allmänna intressen” kan även av den anledningen stundom materialiseras och representeras på överraskande sätt. Man tenderar att överskrida traditionella intressegränser, t.ex. då man frågar om ”(t)redje mans intresse beror på tillvaratagande av allmänna intres­ sen”76 och - kanske - vice versa.s. 3

28.Då gränsen mellan allmänna och enskilda intressen diskuteras på det sätt som skett ovan är det uppenbart att man med allmänna intres­ sen även (eller i vissa fall kanske enbart) avser sådana - tagna var för sig - enskilda intressen som innehas av många individer och kan ge upphov till ett stort antal individuella privaträttsliga anspråk på t.ex. skadestånd. Tillerkänns även det allmänna en skadeståndsrätt i denna situation kan det följaktligen uppkomma risker för revirstrider, dub­ belkompensation och ”legal overkill”.77 71 8andra sammanhang - t.ex. i den amerikanska doktrinen om parens patriae1^ och i den svenska diskussionen om grupptalan - anknyts däremot begreppet allmänna intressen inte (enbart) till dylika konglomerat av enskilda intressen utan även till ”ekologiska” och, framför allt, till sådana icke individu­ aliseringsbara anspråk som härflyter ur nutida allmänt erkända prin­ ciper som allas rätt till en god miljö, god hälsa och icke-hälsovådliga livsmedel (”the new property”) eller ur skyddet för (andra) mänskliga rättigheter79 i vid mening:s. 3

29.”Många intressen som rättsordningen slår vakt om är vad man brukar kallas. 3

30.allmänna. De är uttryck för mål och principer som omfattas av alla ellers. 3

31.stora grupper av människor. Till intressena knutna rättsregler avser atts. 3

32.skydda samhället, allmänheten eller gruppen, inte att grunda en personligs. 3

33.rätt för den enskilde medborgaren. ... Att införa en generell rätt till ersätt­s. 3

34.ning för den som lider skada på grund av kränkning av ett allmänt intresses. 3

35.får svåröverskådliga konsekvenser.”80 90s. 3

36.Intressen och intresseavvägning Det erbjuder förvisso problem att dra upp gränsen mellan de två slag av allmänna intressen som här avses - vad jag vill kalla de kumulativt individuella och de överindividuella (båda kategorierna innehåller intressen av skilda slag) - men det är tänkbart att det stundom är befo­ gat att göra det, så t.ex. i diskussionen om officialprövning i nästa kapitel. Även sambandet med processens funktion aktualiseras. En förbudstalan grundad på enskilda intressen fyller ju både en konflikt­ lösande och en handlingsdirigerande funktion; därför nödvändiggör den inte alltid något ställningstagande dessa funktionsskolor emel­ lan.81 En talerätt för det som här kallats överindividuella eller all­ männa allmänna (medveten upprepning) intressen kan däremot knap­ past fullgöra någon konfliktlösande funktion om inte part samtidigt för fram egna enskilda anspråk; det blir fråga om vad Koch kallat en ”Klagebefugnis nicht Betroffenen.”82 Det bör också observeras att den enskildes incitament att påtala kränkning av allmänna intressen t.ex. genom att väcka talan vid dom­ stol i allmänhet förutsätter ett eget enskilt intresse av icke altruistiskt slag. Det är inte ovanligt - inom miljörätten kanske rent av vanligast - att det samtidigt föreligger allmänna och enskilda intressen och att de förstnämnda på så sätt kan få åka snålskjuts på de senare (eller tvärt om). Men föreligger ingen rätt till ersättning försvåras givetvis möj­ ligheterna att undvika skador.83 Möjligen är dock inslaget av altruism och villigheten att agera även domstolsvägen på enbart altruistiska grunder större inom miljörätten än inom de flesta andra rättsområden. Anses det inte tillräckligt kan intresset att värna miljön göras till ett allmänt intresse84 - som det också framtonar i t.ex. MB 22:6 - genom erkännande av offentliga skadeståndsanspråk med därtill knutna pro­ cessmöjligheter.85 Eller är det tvärt om? Intresseterminologin lockar ständigt till cirkelresonemang.86s. 4

37.91s. 4

38.Kapitel 3s. 3

Gruppintressen samt kollektiva, diffusa och

fragmentariska intressen

1.Det har framgått att intresseresonemangen i förarbeten och doktrin i all­ mänhet begränsar sig till tvenne huvudkategorier - enskilda intressen (av två slag) och allmänna intressen - och att man därvid varken beak­ tar skillnaden mellan olika slag av enskilda intressen (partsintressen och tredjemansintressen) eller skilda allmänna intressen, t.ex. de kumu­ lativt individuella och de överindividuella. Det gäller bl.a. Bengtsson, Thiere och Westberg. De två sistnämnda arbetar däremot med ytterli­ gare en typ av intressen - med termerna gruppintressen eller kollektiva intressen som synonyma benämningar87 - som i viss mening kan sägas ligga mellan och överlappa de allmänna och de enskilda.88 Med att ett intresse är ett ”gruppintresse” (”kollektivt intresse”) avses då i allmän­ het att intresset är relaterat till en bestämd kategori människor, t.ex. konsumenter, jordbrukare eller fiskare. Gruppen kan dock även vara av mer tillfällig natur eller rent av skapad ad hoc.89 Grupptalanutredningen uppfattar åtminstone vissa gruppintressen som allmänna intressen.90s. 3

2.Ett kollektivt intresse (gruppintresse) kan - liksom ett enskilt eller allmänt intresse - representeras eller förvaltas av en "överindividuell enhet” som t.ex. en intresseorganisation eller staten.91 Denna enhet är då inte själv ”intressebärare” men kan bli det om intresset går att överlåta till organet i fråga eller om enheten t.ex. själv äger mark som är berörd av den aktuella miljöstörande verksamheten.92s. 3

3.Gruppintressen (kollektiva intressen) i den mening som här avses sammanfaller i stort sett med den typ av allmänna intressen som här kallats ”kumulativt individuella”,93 dock utan att man ställer några särskilda kvantitativa (numeriska) krav som t.ex. att de måste vara fråga om större grupper eller minst ett visst antal intressebärare. Ter­ minologin speglar svårigheterna att skilja mellan enskilda och all­ männa intressen; i gränslandet mellan dessa kategorier frestas man 92s. 3

4.Intressen och intresseavvägning skapa nya begrepp som dock inte kan dölja eller ens minska svårighe­ terna. Tvärt om riskerar man väl att öka förvirringen om man konsta­ terar att ett intresse kan vara enskilt, kollektivt och allmänt samtidigt. Men tyvärr (?) förhåller det sig på det viset. Till sist bör nämnas att man inom den internationella diskussionen om ”access to justice” och grupptalan ofta begagnar termerna kollek­ tiva, diffusa och fragmentariska intressen (anspråk).94 Med att ett intresse är kollektivt avses då att ett anspråk tillkommer en grupp av människor och inte varje gruppmedlen för sig. Men anspråk sägs vara kollektiva också då många människor har samma eller likartade indi­ viduella anspråk mot någon annan. Förutsatt att gruppen är tillräckligt stor täcker alltså termen kollektivt intresse såväl ”överindividuella” som ”kumulativt individuella” allmänna intressen av de slag som berörts i avsnitt 3 ovan. Även kollektiva intressen i den mening ter­ men begagnas av Thiere och Westberg omfattas. Diffusa intressen föreligger när det står klart att någon handlat på ett sätt som ger upp­ hov till anspråk för andra men det är svårt att ange exakt vilka som anspråken tillkommer; intressentkretsen är med andra ord diffus till sin utsträckning. Anspråken är i dessa lägen dessutom oftast kollek­ tiva. Med att intresset är fragmentariskt avses att den enskilda skadan är liten, kanske försumbar, medan den totala skadan (respektive vin­ sten för skadevållaren) kan vara synnerligen betydande. Samtliga dessa tre intressekategorier är vanliga vid just miljöstörande verksam­ het.95 Termerna används ibland i de följande, men framställningen kommer i övrigt att anknyta till begreppsparet enskilda och allmänna intressen såsom detta kommer till användning i t.ex. § 5 ML samt i förarbeten, praxis och doktrin.s. 4

Sammanfattning, slutsatser och ställningstaganden

1.Att ML och dess förarbeten explicit anknyter till distinktionen mellan allmänna och enskilda intressen och att MB valt att tala om intressen i en mer allmän mening96 aktualiserar - men undanröjer inte - svårig­ heterna att slå fast generella kriterier för när ett intresse skall betraktas som allmänt respektive enskilt och hur man skall skilja mellan olika typer av sådana intressen inbördes.97 Som påpekats av bl.a. Miljö-s. 4

2.93s. 4

3.Kapitel 3 balksutredningen skapar begreppet allmänt intresse ofta bekymmer i rättstillämpningen eftersom det är svårt att avgöra var gränsen går i förhållande till enskilda intressen;98 det svåravgränsade uttrycket all­ männa intressen bör därför enligt utredningens uppfattning i möjli­ gaste mån undvikas i lagtexten.99s. 3

4.Det är heller inte nödvändigt för den fortsatta framställningen att finna skarpare verktyg för en avgränsning mellan olika slags allmänna och enskilda intressen (och gruppintressen) än de vaga kriterier som antytts ovan.100 Det är fullt tillräckligt att synliggöra att enskilda intressen är antingen partsintressen eller tredjemansintressen - eller bådadera - och att det finns allmänna intressen av mångahanda slag (”kumulativt individuella” men även ”överindividuella” och ”ekolo­ giska”). Ofta föreligger flera eller alla dessa slags intressen samtidigt. Vidare bör man inse att det är omöjligt att definiera de intressen ML och MB avser att skydda i rena rättighets- eller intressetermer utan att överlappningsproblem uppkommer. Av bl.a. detta skäl är det riskabelt att tillerkänna en av intressseterminologi styrd systematik normativa konsekvenser. I stället bör man - som vanligt - i möjligaste mån sträva efter pedagogiska och funktionella begreppsbestämningar.101s. 3

5.Avsikten med det här kapitlet har varit att utfärda en preliminär var­ ning mot att utan bärande skäl anknyta rättsföljder till skillnaden mel­ lan enskilda och allmänna intressen vid bedömning av frågor om t.ex. officialprövning, talerätt, åberopsrätt, bevisbörda och rättskraft. All­ männa intressen går inte att inordna under något rättighetsbegrepp och vissa av dem (t.ex. ”ekologiska intressen”) förefaller inte ens kunna anknytas till ”rättighetsbärare” i vanlig mening; de är ”själv­ ständiga” i förhållande till fysiska och juridiska personer och måste i processen beaktas ex officio eller representeras av enskilda och/eller offentliga rättssubjekt.102 Vidare är skillnaderna mellan olika slags intressen alltför vaga för att distinktionerna skall kunna fungera väl som precisering av rättsfakta. Men att indelningarna i olika slags 94s. 3

6.Intressen och intresseavvägning intressen inte går att upprätthålla konsekvent ur logisk synpunkt gör inte systematiken oanvändbar eller ointressant i argumentationshänseende. Tvärt om kan själva skröpligheten hos de ifrågavarande dis­ tinktionerna tydliggöra en del av de problem som skall beröras fort­ sättningsvis och ge argument för lösningar i en viss riktning. Det gäl­ ler särskilt frågan om åberopsrätten vid förbudstalan (nedan Kapitel 9). Men dessförinnan skall framställningen inriktas på talerätten (Kapitel 5-7) och, i nästa kapitel, på frågan om i vilken mån bevak­ ningen av de intressen ML avser att skydda skall ske enligt officialeller dispositionsprincipen. Man frestas tro att detta är helt avhängigt av om intresset ifråga är allmänt eller enskilt. Så enkelt - eller svårt - är det dock inte. Meningen med vad som anförts ovan är ju just att varna för den typen av generaliseringar. Bäst vore om man i miljöpro­ cessen kunde slippa att ”artbestämma” intressena som allmänna eller enskilda av olika slag. Är detta möjligt?s. 4

7.95s. 4

8.Kapitel 4s. 4

Officialprövning och dispositivitet vid

tillåtlighetsprövningen

Förvaltningsförfarandet, domstol sprocessen och

regelsystemen

1.När den här boken publiceras är både ML och MB gällande lag i tilllåtlighetsfrågor, ML för mål och ärenden om tillstånd och förbud som anhängig]ordes före årsskiftet och MB för allt det som inkommer där­ efter. Prövningsorganet är däremot inte detsamma. Miljödomstolarna1 har övertagit såväl fastighetsdomstolarnas som koncessionsnämndens befattning med miljöfrågor. Och även om ML kommer att leva vidare flera år framåt i tiden2 är det MB:s regler om förfarandet (eller de reg­ ler man där hänvisar till, främst RB) som skall tillämpas av miljödom­ stolarna, så också då det är ML som är relevant materiell lag.3s. 4

2.Jag kommer inte annat än förbigående att diskutera förhållandena i miljöskademål i det här kapitlet. I denna måltyp gäller dispositions­ principen fullt ut vid handläggningen i MD på samma sätt som tidi­ gare i fastighetsdomstol och allmän domstol när man handlade målen där. Enligt MB 20:3 st. 1 gäller numera vad som är föreskrivet om tvistemål i allmän domstol - dvs. RB:s regler om dispositiva och indispositiva mål4 - i miljömål vid MD, MÖD och HD om inte annat följer av MB eller annan lag. 96s. 4

3.Officialprövning och dispositivitet... I 22 kap. MB finns åtskilliga bestämmelser om förfarandet i ansökningsmål och RB blir därmed endast undantagsvis aktuell vid till­ ståndsprövningen. För förbudsmålens del meddelas däremot inte några särskilda förfaranderegler i MB. Därmed kommer RB:s regler för dispositiva5 mål att utgöra det gällande regelkomplexet för förfa­ randet i förbudsmålen, medan tillämpningen av samma materiella tilllåtlighetsregler i ML och MB skall ske enligt 22 kap. MB och (sekun­ därt) RB:s regler för indispositiva mål då det gäller ansökningsmålen. MB innehåller inte några förfaranderegler som avses leda till en ny praxis vad gäller officialprövning och dispositivitet.6 MD7 fortsätter därför säkert i ansökningsmålen i de spår KN drog upp under sin drygt trettioåriga verksamhet. KN:s ställningstaganden i vissa förfa­ randefrågor har följaktligen relevans även för tillåtlighetsprövningen i MD. När annat inte framgår av sammanhanget gäller därför påståen­ dena om KN i fortsättningen även MD:s handläggning och avgöran­ den i tillståndsfrågor.8 Vid tillåtlighetsprövning enligt ML9 tillämpades och tillämpas för­ hoppningsvis de i föregående kapitel diskuterade materiella reglerna i §§ 4-7 ML inom såväl förvaltning sförfarandet (t.ex. i länsstyrelsen, KN och regeringen) som vid förbudstalan inför fastighetsdomstol och prövning enligt ML inför MD. På motsvarande sätt är MB:S materiella hänsynsregler i 2 kap. - liksom portalparagrafen i 1:1 tillämpliga vid såväl tillståndsprövning som förbudstalan i miljödomstolen. Det är alltså samma materiella kravregler i ML respektive MB som skall tilllämpas oavsett var prövningen sker och oavsett måltyp. Så länge även samma processuella bestämmelser gäller vid samtliga prövningsorgan erbjuder en sådan kompetensöverlappning inga särskilda problem utöver de vanliga, som t.ex. risk för splittrad prejudikatbildning.s. 5

4.97s. 5

5.Kapitel 4s. 4

6.Men det är länge sedan vi hade ett så gynnsamt läge. Förvaltnings­s. 4

7.förfarande, förvaltningsprocess i snäv mening10 1o1ch domstolsprocesss. 4

8.vid särskild domstol bygger på olika traditioner och följer olika regel­s. 4

9.system. Visserligen fanns det före tillkomsten av 1734 års lag intes. 4

10.några skillnader mellan förvaltningsprocess (i vid mening") ochs. 4

11.domstolsprocess, men allt sedan dess har förfarandena utvecklatss. 4

12.efter skilda linjer.12 För MD gäller det verkligen att hålla tungan rätt is. 4

13.mun; här har man att tillämpa såväl MB:s egna förfaranderegler soms. 4

14.rättegångsbalken, ärendelagen, förvaltningslagen och förvaltnings-s. 4

15.processlagen.13 Vid kumulation i MD enligt MB 21:3 föreställer jags. 4

16.mig att situationen kan bli särskilt rafflande för den som är noga meds. 4

17.att hålla på formerna.s. 4

18.Det inträffar säkert fortfarande att rättegångsbalken utövar ett indi­ rekt inflytande också inom förvaltningsprocessen och förvaltningsför-s. 4

19.farandet (medan en påverkan i andra riktningen knappast förekommer).s. 4

20.Det finns dock gränser. Enligt Herlitz innebär det en obehörig över­s. 4

21.flyttning av civilprocessens maximer - t.ex. dispositionsprincipen - till förvaltningsrättens område om man gör ett förvaltningsrättsligt avgö­ rande beroende av parternas prestationer.14 Det är inte parten(-ema)s. 4

22.som bestämmer prövningsramen inom förvaltningsförfarandet. Man har sagt att ”denna officialprincip", dvs. att myndigheternas avgöran­ den är oberoende av parternas dispositioner, länge har tillämpats och fortfarande gäller inom förvaltningen.15s. 4

23.Är detta verkligen fullt ut sant? Säg det förfarande där parternas prestationer saknar betydelse! Även om prövningsorganet kan och skall agera på egen hand är det i praktiken ofta en förutsättning atts. 4

24.någon eller några, oftast parterna, sätter t.ex. MD på spåret. Inte nog med det. Myndigheterna har förvisso en utredningsskyldighet men,s. 4

25.som strax skall framgå, förefaller det fortfarande vara ovisst hur långt den sträcker sig vid tillståndsprövningen. På motsvarande sätt är det 98s. 4

26.Officialprövning och dispositivitet... alls inte självklart vilka begränsningar dispositionsprincipen medför vid förbudstalan i fastighetsdomstol och miljödomstol. För att kunna bedöma om tillåtlighetsprövningen vid förbudstalan avviker från vad som gäller vid tillståndsprövning finns det därför anledning att även i en bok som främst handlar om (egentlig) domstolstalan i miljömål se närmare också på ”processen” vid KN och i ansökningsmålen i MD.s. 5

Tillståndsbedömningen i koncessionsnämnden

och miljödomstolen

1.Det kan framstå som närmast en självklarhet att officialprövning16 skall tillämpas när man i förvaltningsrättsliga former avgör om till­ stånd skall medges för miljöstörande verksamhet, så t.ex. vid konces­ sionsnämnden för miljöskydd (KN). Enligt 14 § 1 st. ML skulle KN ”sörja för fullständig utredning av ärende som kommer under nämn­ dens prövning”. Departementschefen anför i förarbetena att KN ”på ett helt annat sätt än som är möjligt för en domstol ... skall vara aktivt verksam för att uttömmande och allsidigt utreda ärendena”17 och att tillståndsmyndighetens prövning skall vara ”mera allsidig än den som domstol sförfarandet medger”.18 Departementschefens yttrande har nu blivit direkt vilseledande i så måtto att domstolsprövning väl kan mäta sig med förvaltningsför­ farande beträffande officialprövningens omfattning.19 Någon ändring vad gäller utredningsskyldigheten i tillståndsfrågan torde nämligen inte miljöbalken medföra, trots att prövningen terminologiskt sett numera är en domstolsprövning.20 Enligt MB 22:11 st. 2 skall miljö­ domstolen vid förberedelsen ”se till att utredningen i målet får den inriktning och omfattning som krävs.” Regeln framstår visserligen som något mer försiktigt formulerad än ML:s motsvarande bestäm­ melse och går enligt sin ordalydelse inte längre än vad som gäller pro­ cessledningen i dispositiva tvistemål enligt RB 42:8 st. 2 och 43:4 st.s. 5

2.99s. 5

3.Kapitel 4 2. Man får knappast något besked om hur pass långt officialprövningen skall drivas eller ens i den viktiga frågan om ansökningsmålen är dispositiva eller indispositiva; liksom var fallet enligt VL får man söka ledning i förarbetena.21 Det framgår då att någon ändring knap­ past var avsedd. I specialmotiveringen anför nämligen departements­ chefen: ”Enligt andra stycket skall miljödomstolen bedriva en aktiv materiell processledning. Detta hänger samman med att domstolen har full utredningsskyldighet” (min kurs.).22s. 4

4.Men lika lätt som det är att påstå att en jämförelsevis omfattande officialprövning tillämpats och skall tillämpas, lika svårt är det att närmare ange hur denna ”fulla” utredningsskyldighet är närmare beskaffad vid tillståndsprövning enligt ML och MB. En viss ledning får man dock genom de regler om införskaffande av processmaterial som ger MD extra utrymme jämfört med vad allmän domstol har enligt motsvarande bestämmelser i RB. MD kan i motsats till allmän domstol självmant föranstalta om utredning på platsen utförd av en eller flera av domstolens ledamöter (21:13) och förordna sakkunniga att efter förberedande undersökning avge yttrande i målet (21:12). Vidare skall syn hållas ”om det inte är obehövligt” (21:18). Av stor betydelse vid tillståndsprövningen är också det remissförfarande som följer av reglerna om kungörelse m.m. (se numera i MB 22:3-10).23s. 4

5.Ändå är det åtminstone för mig oklart hur domstolens ”fulla utred­ ningsskyldighet” fullgörs i praktiken jämfört med vad som vanligen gäller i förvaltningsförfarande och indispositiv domstolsprocess. Lavin beskriver officialprincipens innebörd tförvaltningsprocessuella sammanhang med att ”förfarandet gestaltas som en av domstolen bedriven undersökning”.24 Ragnemalm innefattar i officialprincipen att samhällsorganen ”ytterst har ansvaret för utredningen”, vilket är fallet då det gäller vidtagande av åtgärder i allmänt intresse. Vidare får då den enskildes samtycke inte utan uttryckligt författningsstöd ersätta annan utredning.25 Enligt Dahlgren26 innebär "officialprövningsprincipen" eller ”officialprincipen” i sin renodlade form att 100s. 4

6.Officialprövning och dispositivitet... domstolen (eller förvaltningsmyndigheten) ”skall ombesörja att utredningen i målet blir så fullständig som erfordras för ett riktigt beslut samt att domstolen skall fälla avgörandet utan att vara bunden av parternas processhandlingar”. Det är dock enligt Dahlgren uppen­ bart att lagstiftaren inte åsyftat att officialprincipen skall tillämpas i sin renodlade form i allmän förvaltningsdomstol.27 Även om KN inte var någon förvaltningsdomstol, hade handlägg­ ningen och prövningen där, bl.a. på grund av inslagen av muntlighet, ändå starka domstolsmässiga drag jämfört med vad som är vanligt vid en förvaltningsmyndighet eller tidigare ens vid allmän förvaltnings­ domstol. ”Processen” vid KN utgjorde en blandform, ett förfarande sui generis. Det innebär därför stora svårigheter att bestämma när­ mare hur långt prövningsorganets och de deltagandes rättigheter och skyldigheter sträckte sig i olika hänseenden. Enligt Westerlund inne­ bar officialprövning vid tillämpning av ML - och därmed givetvis även vid KN - allmänt uttryckt ”att beslutsfattaren ska lägga alla för denne kända fakta till grund för sitt beslut samt att beslutsfattaren även ska se till att tillräckliga, relevanta fakta finns innan ärendet avgörs.”28 Men utredningsskyldighet av det slaget innefattar ju inte att prövningsorganet är förpliktat att självt vara aktivt verksamt rörande allt som kan tänkas vara av betydelse i ärendet; det skulle - liksom i indispositiva domstolsprocesser och vid indispositiva moment i dispo­ sitiva mål29 - inte vara realistiskt eller ens önskvärt. Vad nu sagts gäller mutatis mutandis miljödomstol vid prövning av ansökningsmål om tillstånd enligt MB 21:1 st. 1 p. 1. Och att det numera är domstol som handlägger tillståndsfrågan innebär inte att man tillämpar omedelbarhetsprincipen i RB 17:2; miljödomstolens dom skall grundas på ”vad som har förekommit vid syn och annan förhandling inför domstolen och på vad handlingarna innehåller” (MB 21: 21 st. 1). MB innehåller ju i 22 kap. en lång rad regler oms. 5

7.101s. 5

8.Kapitel 4 förfarandet i ansökningsmål i miljödomstol. Av 20:3 st. 1 följer sedan att när inte annat stadgas i MB skall vad som är föreskrivet om tviste­ mål i allmän domstol - dvs. RB - gälla. Givetvis är det då reglerna för indispositiva mål som kommer i fråga i första hand.s. 4

9.KN var, trots allt, en förvaltningsmyndighet och MD är, trots allt, en domstol också i ansökningsmål. Man startar alltså från olika utgångspunkter men hamnar, såvitt jag kan förstå, ändå på samma grundton på officialprövningsskalan; MB:s tillkomst innebär inga för­ ändringar i tillåtlighetsprövningen i det hänseendet.30 Det har sagts att förvaltningsmyndigheters utredningsansvar är begränsat till vad som är en ”rimlig” utredning och att förvaltningsdomstol har en mer långt­ gående officialprövningsskyldighet i detta hänseende än förvaltnings­ myndighet.31 I motsatt riktning talar departementschefens nyss åter­ givna uttalande om att KN på ett helt annat sätt än en domstol skulle vara aktivt verksam för att uttömmande utreda sina ärenden, men det är möjligt att här ej avses förvaltningsdomstol utan enbart allmän domstol (i snäv mening). Man måste därför vara försiktig med att ana­ logisera till förvaltningsprocesslagen (FPL), som närmast kan antas markera de yttergränser KN inte får överskrida, kanske inte ens uppnå.32 Av intresse är dock att enligt 8 § FPL skall rätten ”tillse” att målet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver och att vid behov ”anvisar” rätten hur utredningen bör kompletteras. Man kan anta att förvaltningsdomstolen inte själv gräver fram ytterligare utredning utan snarare ger part besked om att kompletteringar behövs när så är fallet.33 Av 8 § framgår också att överflödig utredning får avvisas.s. 4

10.Regeln i 8 § FPL erinrar starkt34 - men säkert mer i formulering­ arna än vid tillämpningen - om vad som enligt RB 42:8 st. 2 och 43:4 st. 2 gäller vid förberedelse och huvudförhandling i tvistemål (även dispositiva) vid allmän domstol. Och trots att ansökningsmål inte är tvistemål i ordets bokstavliga mening finns det fler likheter, åtminstone ytligt sett. Man kan, åter med en parallell till indispositiva 102s. 4

11.Officialprövning och dispositivitet... mål enligt RB,35 inte utan vidare utgå från att KN:s och MD:s pröv­ ning är helt oberoende av parternas yrkanden och åberopanden. Dom­ stol är ju i stor utsträckning bunden av parternas yrkanden också i indispositiva mål36 och rätten kan endast ”i viss utsträckning” grunda domen på rättsfakta som inte åberopats samt ex officio införskaffa vittnesbevisning vid den måltypen.37 Det går alltså inte att generellt tillämpa RB 17:3 p. 2 e contrario i indispositiva tvistemål; det är fullt tänkbart att parts åberopande stundom har självständig rättslig - och ofta faktisk - betydelse även i den måltypen.38 Enligt 29 § FPL får rättens avgörande inte gå utöver vad som yrkats i målet annat än om det föreligger särskilda skäl, det är till det bättre för enskild och det kan ske utan men för motstående enskilt intresse. Förvaltningsdoms­ tolens avgörande skall grundas på vad handlingarna innehåller och vad i övrigt förekommit i målet (FPL 30 §, jfr MB 22:21). Något krav på åberopande ställs däremot inte upp i FPL.39 Vad nu sagts om den indispositiva domstolsprocessen40 och förvaltningsprocessen kan fungera som en tankeställare även beträffande prövningens omfattning och beroende av partsaktivitet i en förvalt­ ningsmyndighet som KN eller i en domstol som MD då denna prövar tillståndsfrågor;41 parternas yrkanden och åberopanden är av stor rele­ vans och praktisk betydelse också i en sådan kontext. Om KN och MD har ”full utredningsskyldighet”42 i denna typ av ärenden och måls. 5

12.103s. 5

13.Kapitel 4 saknar parts åberopande visserligen självständig rättslig betydelse, men åberopandet fungerar i praktiken som en kanske nödvändig erin­ ran om att KN och MD bör ta med den ifrågavarande omständigheten i bedömningen.43s. 4

14.Det har varit känt att KN, kanske av processekonomiska skäl, ofta begränsade sina bedömningar till sådant som genom parters och andras försorg kommit in i respektive ärende.44 Skulle däremot åbero­ pandet ges en sådan rättslig betydelse som anges i RB 17:3 p. 2 för de dispositiva tvistemålen vid allmän domstol, skulle parterna kunna bestämma ramen för prövningen vid KN och MD på ett sådant sätt att de omöjliggjorde en fullständig utredning av den typ som - att döma av de inledningsvis återgivna citaten - är förutsatt. KN och MD skulle bara få beakta sådant som kommit till dess kännedom och åberopats av part.s. 4

15.Man stegrar sig inför en sådan åsikt; den förutsätter att man tolkar ordet ”ärende” i den ovan citerade 14 § 1 st. ML som avseende enbart de delar av ärendet parterna väljer att lägga på nämndens bord. Tan­ ken är också helt oförenlig med den fulla utredningsskyldighet i ansökningsmål departementschefen talar om i propositionen till MB. Lagstöd saknas för en så snäv tolkning, som inte bara framstår som krystad utan också skulle omöjliggöra den typ av totalavvägning mel­ lan flera - delvis motstående - allmänna och enskilda intressen som kommer till uttryck i ML:s kravregler i 4-7 §§ och motsvarande reg­ ler i 2 kap. MB (presenterade ovan i Kapitel 3). Det mesta talar för att KN och MD äger, ja rent av är skyldiga, att agera oberoende av par­ ternas åberopanden åtminstone så länge det gäller allmänna intres­ sen.45 Som strax skall framgå har dock regeringsrätten för några år sedan bidragit till att bilden fortfarande är oklar i detta hänseende.s. 4

16.Om förfarandet inför KN och ansökningsmålen enligt MB präglas av officialprincipen på här förutsatt aktivt sätt verkar det poänglöst att hävda att det råder några inskränkningar beträffande vilken typ av intressen (enskilda och allmänna av olika slag) och vilket slags 104s. 4

17.Officialprövning och dispositivitet... omständigheter parterna äger åberopa; åberopandena skulle ju i så fall sakna självständig rättslig betydelse och endast fungera som en uppmaning till prövningsorganet att inte glömma att beakta och utreda vissa aspekter av tillståndsfrågan. Man skulle, på sätt rekom­ menderades ovan i Kapitel 3, åtminstone vad gäller utredningsskyl­ dighetens omfattning och beroende av åberopandena, kunna undvika de problem som är förenade med de oklara gränserna mellan intressen av olika slag. Att döma av KN:s tidigare praxis är dock saken inte fullt så enkel. I flera avgöranden har enskild part (privatperson) inte ansetts kunna åberopa skador på allmänna intressen och i litteraturen har man - följdriktigt - hyst tvivel om huruvida en sådan rätt verkli­ gen föreligger.46 4 4 M78en sedan Regeringsrätten i RA 1993:9747 via rätts­ prövning fått anledning att ta ställning till frågan och underkänt denna KN:s praxis (i besvärsärenden) som lagstridig verkar rättsläget klar­ lagt - i åtminstone ett hänseende. Enligt Regeringsrätten är det nämli­ gen en grundprincip inom förvaltningsprocessen4^ att ... ”... den som har rätt att överklaga ett beslut också kan grunda sin talan på alla (min kursivering) omständigheter som är av betydelse ... om inte annat är uttryckligen föreskrivet eller ändå kan anses följa av de bestämmelser som reglerar den aktuella frågan”. Man slår vidare fast att det i första hand är Naturvårdverkets uppgift att bevaka allmänna intressen i tillståndsärenden49 5 o0ch fortsätter: ”Av detta följer emellertid inte att en enskild person som har besvärsrätt skulle sakna rätt att till stöd för sin talan åberopa - förutom att hans enskilda intressen är berörda - också att tillståndet kränker allmänna intressen. I själva verket leder en sådan begränsning till att Koncessionsnämnden vid sin överprövning av ett tillståndsbeslut inte kan göra den fullständiga intres­ seavvägning som miljöskyddslagens tillåtlighetsregler förutsätter‘, Regeringsrättens avgörande (som inte var enhälligt) verkar vid första läsningen entydigt. Sakägare vid tillståndsprövning i KN kan med framgång åberopa också sådant som inte är ett partsintresse,51 t.ex.s. 5

18.105s. 5

19.Kapitel 4 allmänna intressen, och dessa skall då beaktas.52 Men Regerings­ rättens avgörande löser inte alla problem och bidrar dessutom - på grund av sin motsägelsefullhet - till viss oklarhet.s. 4

20.För det första är det inte självklart att vad som gäller i ett besvärsärende även skall gälla då saken prövas i KN som första instans; Regeringsrätten hade inte anledning att uttala sig om det och gör det inte heller.53 Det förefaller dock inte alltför djärvt att hävda att om part äger rätt att dra in visst material i besvärsprövningen bör det e fortiori kunna ske redan vid den ursprungliga prövningen i första instans.54 Motsatt ståndpunkt skulle ju strida mot instansordningens princip och sannolikt endast leda till ur bl.a. processekonomisk synpunkt oaccep­ tabla överklaganden, återförvisningar och dubbelprövningar.s. 4

21.För det andra kan det ifrågasättas om en fullständig intresseavväg­ ning verkligen kan - eller bör - ske om part uttryckligen förklarar sig avstå från eller motsätta sig att ett enskilt partsintresse som enbart berör honom själv tas med i bedömningen.s. 4

22.För det tredje är det alls inte säkert att prövningsmyndigheten äger beakta enskilda tredjemansintressen,55 åtminstone inte om det finns anledning anta att tredje man skulle motsätta sig det.56 106s. 4

23.Officialprövning och dispositivitet... För det fjärde vet man fortfarande inte om alla eller endast vissa allmänna intressen får beaktas.57 För det femte är det oklart om allmänna intressen får åberopas även av den som inte åberopar några egna partsintressen.58 För det sjätte (och viktigast för vårt problem): varför skriver Rege­ ringsrätten att om part inte ägde rätt att åberopa allmänna intressen skulle det innebära en begränsning av den ”fullständiga intresse­ avvägning som miljöskyddslagens tillåtlighetsregler förutsätter”? Det är motsägelsefullt att å ena sidan postulera att en fullständig intresse­ avvägning skall ske och å den andra att det fordras att part ges möjlig­ het och rätt till åberopande för att en sådan prövning skall kunna före­ tas! Det innebär ju att om part väljer att inte åberopa en viss omstän­ dighet kommer en fullständig prövning inte att kunna företas och då kan man inte heller längre hävda att prövningen är oberoende av parts dispositioner. Detta tycks gälla inte endast ifråga om enskilda partsin­ tressen - vilket vore mer begripligt, ja kanske rent av rekommenda­ belt - utan även då det är fråga om sådana allmänna intressen som part kanske inte insett att de är relevanta eller inte vill aktualisera i ärendet. Det hade varit mer klargörande om Regeringsrätten skrivit att KN har att väga in de av klaganden påtalade allmänna intressena oav­ sett om de åberopas eller ej och att klagandens åberopande därför intes. 5

24.107s. 5

25.Kapitel 4 skall ses som något annat än en - visserligen i praktiken kanske avgö­ rande - erinran till KN att ta med dessa, av klaganden konkretiserade, omständigheter i bedömningen.s. 4

26.Regeringsrättens uttalanden kan alltså, som de är formulerade, ses som ett stöd för att dispositionsprincipen omfattar även allmänna intressen; KN tycks ju bara kunna beakta andra intressen än parts­ intressen om sådana åberopats av part! Formuleringarna implicerar (”förutom hans enskilda intressen”) rent av att allt, även enskilda partsintressen, måste åberopas. Men jag tror att detta bara är resultatet av en olycklig formulering och tillåter mig anta att KN enligt Rege­ ringsrättens mening står fri i förhållande till partsdispositioner i de fall prövningsmyndigheten, men inte part, observerat och åberopat det allmänna intresset. Enligt Regeringsrätten skall ju intresseavväg­ ningen omfatta allt av relevans enligt lagtexten - även sådant som inte bara rör klaganden personligen.59 Part torde då inte heller kunna för­ hindra att intresset ifråga tas med vid prövningen. Möjligen kan undantag tänkas för sådana enskilda intressen som utgör rena parts­ intressen, dvs. enbart rör den part som uttryckligen begär att intresset ifråga inte skall beaktas.60 Men KN bör alltså själv kunna ta upp och utreda alla de allmänna intressen och tredjemansintressen som skall beaktas enligt 5 § ML och dess förarbeten. Detsamma bör gälla MD:s tillståndsprövning enligt MB eftersom domstolen då har ”full utred­ ningsskyldighet”.61s. 4

27.Regeringsrättens avgörande har alltså inte undanröjt all osäkerhet om rättsläget utan tvärt om på sätt och vis skapat ny oklarhet. Lika illa är det att man i förarbetena till miljöbalken, i anslutning till Reger­ ingsrättens här diskuterade avgörande, uttrycker sig på ett sätt som befäster regeringsrättens olyckliga sätt att formulera saken. Man kan därför få intrycket att parterna i praxis snarare har dispositionsrätt över allmänna intressen - och tredjemansintressen - än att det råder officialprövningplikt för prövningsmyndigheten.62 Men det förekom­ 108s. 4

28.Officialprövning och dispositivitet... mer också åtminstone ett (egendomligt formulerat) uttalande av mot­ satt innebörd.63 Följaktligen är det fortfarande i någon mån en öppen fråga om MD skall beakta allmänna intressen - och enskilda tredjemansintressen samt partsintressen som part inte vill hänföra sig till - även när man avgör ett ansökningsmål och befinner sig i det läget att ingen part åbe­ ropat intresset ifråga eller parterna rent av motsätter sig att det beak­ tas. Endast om MD har rätt och skyldighet att beakta intresset ifråga utan åberopande av part föreligger en sådan fullständig utredningsplikt som departementschefen tycks förutsätta både i förarbeten till ML och, drygt trettio år senare, i propositionen till MB. En dylik ”fri” utredningsskyldighet finns det, enligt min mening, mycket starka skäl att tillämpa i tillståndsfrågan. (Undantag får möjligen göras för ”rena partsintressen” i strid med berörd parts uttryckliga vilja, ett fall som dock torde vara oerhört sällsynt i praktiken.) Att KN var och MD de facto i stor utsträckning är utlämnade till - men ej bundna av - vad parter och andra åberopat, infört och utrett i ärendet är en annan sak. Officialprövningen är alltså långtgående. Och svarar MD inte upp mot den ”fulla utredningsskyldighet” som proklameras i propositio­ nen till MB kan detta rent av utgöra grund för klagan över domvilla och på så sätt hota tillståndets bindande verkan; tillståndet gäller annars enligt MB 24:1 st. 1 ”mot alla”.64s. 5

Tillåtlighetsbedömningen i förbudsmål

1.Vid förbudstalan i fastighetsdomstol eller miljödomstol utgörs den materiellrättsliga grunden av samma tillåtlighetsregler som tillämpa­ des vid KN respektive nu begagnas av MD i ansökningsmål.65 Tviste­s. 5

2.109s. 5

3.Kapitel 4 mål vid domstol är dispositiva eller indispositiva. RB:s formulering (t.ex. i 17:3) för att ett mål är dispositivt är att ”saken (är) sådan, att förlikning därom är tillåten.”66 Till denna beskaffenhet är en rad rättsföljder anknutna, t.ex. att tredskodom kan meddelas, att yrkanden, åberopanden och erkännanden är bindande för rätten, att rätten endast i begränsad mån äger föranstalta om komplettering av bevisningen osv. Är målet indispositivt har domen i allmänhet inte rättskraft bara mellan parterna. Den gäller mot alla; i själva verket är det ofta just behovet av en sådan enhetlig reglering som motiverar att målet är indispositivt. Alternativ till indispositiviteten är då bl.a. att begränsa rättskraften eller talerätten. Ett särskilt sätt att uppnå enhetlighet är att arbeta med regler om nödvändig processgemenskap.67s. 4

4.Distinktionen mellan dispositiva och indispositiva tvistemål har alltså betydelsefulla normativa konsekvenser. Men i verkligheten är tvistemålen inte alltid så beskaffade att de låter sig hänföras till enbart den ena av dessa två kategorier. Även om det inte framgår direkt av RB existerar vissa blandformer (”blandade mål”).68 Det kan t.ex. för­ hålla sig på så sätt att målet innehåller både klart dispositiva och klart indispositiva moment. Man kan i sådana fall tala om de ”schack­ rutiga” målen, t.ex. vissa familjemål och ansökningsmål enligt VL (nu MB).69 Reglerna för dispositiva respektive indispositiva mål tilllämpas då i allmänhet fullt ut på respektive vita eller svarta ruta, på ”dispositionsfakta” respektive ”officialfakta”.70 110s. 4

5.Officialprövning och dispositivitet... Det förekommer också blandade mål av en annan typ: en viss - men inte så långtgående - officialprövning äger då rum av hela (eller delar av) målet: ”de grå målen.”71 I expropriationsmål sker en official­ prövning till skydd för panthavare på detta sätt.72 Man kan också tänka sig kombinationsformer mellan de båda bland­ formerna. Jag föreställer mig att jävsprocessen i konkurs uppvisar sådana drag.73 I vilken utsträckning officialprövning skall ske bör då från funktionalistiska utgångspunkter avgöras med ledning av om de intressen officialprövningen skall tillgodose kan antas bli tillräckligt skyddade av parterna eller ej och av i vilken grad parterna har möjlighet att utom processen reglera saken ifråga utan inblandning av annan. I vissa fall kan officialprövning i betydelsen att domstolen skall vara obe­ roende av parternas yrkanden och åberopanden vara att gå för långt, medan däremot en särskilt aktiv materiell processledning kan vara att förorda.74 Skyddsbehoven kan, som nyss nämnts, tillgodoses även på andra sätt, t.ex. genom talerättsprövning eller en rättskraftsbegränsning. Det råder ingen som helst tvekan om att mål om ersättning för mil­ jöstörningar och miljöskador avser ”sak” varom förlikning är tillåten, eller med ett annat ord, är dispositiva; ”ersättningsfrågan bör vara underkastad parternas fria disposition”.75 Det gäller även enligt MB.76 Men är förbudsmål enligt ML och MB 32:12 dispositiva eller indispo­ sitiva eller utgör de en blandform och är de i så fall grå eller schackru­s. 5

6.111s. 5

7.Kapitel 4 tiga mål eller båda delarna? Svaret förefaller enkelt: de lege lata har förbudsmålen (hittills) reservationslöst beskrivits som dispositiva och någon ändring antyds inte i förarbetena till MB.77 Lagrådet konstate­ rade generellt beträffande 34 § ML (som innan MskaL införts avsåg både skadestånds- och förbudsmål): ”Mål enligt denna § är dispositivt tvistemål. Det åligger inte domstolen att bevaka inteckningshavares intresse i vidare mån än som framgår av 35 § 2 st.”78s. 4

8.Att lagrådet inte gör något undantag för dispositiviteten beträffande förbudsmål - utan bara framför ett i vårt sammanhang betydelselöst påpekande om nedsättning av ersättning till säkerhet för inteckningshavare - är helt konsekvent mot bakgrund av de utomprocessuella dispositionsmöjligheterna.79 Inget eller ingen kan ju hindra parterna att göra upp om hur verksamheten skall bedrivas framgent. Att en sådan uppgörelse endast gäller mellan parterna (om ens då) är helt klart. Går den närboende med på att verksamheten drivs på samma sätt fortsättningsvis hindrar det givetvis inte annan närboende eller stat eller kommun att motsätta sig det. Och att en överenskommelse om att stoppa verksamheten rent faktiskt kan påverka även tredje man och allmänna intressen är en sak för sig.s. 4

9.Konsekvent är också att en dom i förbudsmål bara gäller bara mel­ lan parterna.80 Det var en naturlig utgångspunkt så länge miljörätten var helt civilrättslig och det är ju bl.a. vid just förbudstalan som de civilrättsliga dragen lever kvar.81 Bifalls en förbudstalan får det givetvis effekter även för tredje man, men det är inte ett utslag av domens rättskraftsverkan. Ogillas en förbudstalan står det annan än käranden fritt att väcka talan om förbud eller ändringsåtgärder utan att hindras av den första domens rättskraft. Är det fråga om en änd112s. 4

10.Officialprövning och dispositivitet... ringstalan82 i den första processen hindrar varken en ogillande eller en bifallande dom tredjeman från att väcka ny talan. Har den första talan bifallits kan det ju ändå vara aktuellt att påfordra mer långt­ gående ändringar än svaranden ålagts. Jag återkommer till rättskraf­ ten i Kapitel 13. Att förbudsmålen är dispositiva ”medför” således att domen bara gäller mellan parterna och att domstolen inte har möjlighet att ex offi­ cio dra in något material i målet. Rätten är bunden av parternas yrkan­ den och åberopanden och äger förordna om komplettering av bevis­ ningen endast i den utsträckning som anges i RB 35:6. Man bör inte kunna förlänga, fördyra eller komplicera processen i strid med parter­ nas vilja så länge det är fråga om förhållanden som de fritt äger dispo­ nera över utom process. Rättskällestödet för att förbudsmålen är dispositiva är dock inte så starkt och välartikulerat att man kan utgå från att dispositiviteten är undantagslös ens de lege lata.83 Kanske finns det ”svarta rutor”, offici­ alfakta, som bör behandlas enligt reglerna för indispositiva mål eller frågor som motiverar modifikationer vid tillämpningen av disposi­ tionsprincipen? Kanske är delar av förbudsmålen trots allt ”grå”? Kanske bör man företa en prövning av konsekvenserna, rättsföljd för rättsföljd, av att målet uppfattas som dispositivt, t.ex. vad gäller kravet på åberopande, möjligheterna att ingå förlikning, träffa skiljeavtal, utfärda tredskodom, domens rättskraft osv.? En sådan postmodern dekonstruktivistisk totalutredning kan inte företas här; det får räcka med att varna för en kategorisk och reflektionslös tillämpning av reglerna för dispositiva mål. Såvitt jag kan bedöma är dock regeln i RB 17:3 p. 2 - att endast åberopade omstän­ digheter får läggas till grund för domen - undantagslös i förbudsmål i MD.84 En annan fråga är vilka omständigheter parterna med fram­ gång kan åberopa till stöd för sin talan ("åberopsrätten"). Det under­ söks nedan i Kapitel 9.s. 5

11.113s. 5

12.Kapitel 4s. 4

Sammanfattning, slutsatser och ställningstaganden

1.Förvaltningsförfarande och domstolsprocess bygger på olika traditio­ ner och följer olika regelsystem. Under senare år har det dock skett närmanden från båda håll. Vad gäller den miljörättsliga tillstånds­ prövningen kan man i och med MB:s tillkomst säga att processfor­ merna ytligt sett flyter samman. Den administrativa prövningen vid KN (i koncessionsärenden) har utan några större förfarandemässiga konsekvenser tagits över av domstolsprövning vid MD (i ansöknings­ mål), både i de fall då ML:s kravregler fortfarande är gällande och då MB:s motsvarande materiella bestämmelser skall tillämpas. Samma materiella tillåtlighetsregler som gäller vid tillståndsbedömningen - men andra förfaranderegler - skall tillämpas också i förbudsmålen. Förbudsmålen är dispositiva, ansökningsmålen indispositiva.s. 4

2.Någon ändring vad gäller utredningsskyldigheten i tillståndsfrågan torde alltså miljöbalken inte medföra, trots att handläggningen termi­ nologiskt sett numera är en domstolsprövning. Minst lika motiverat som det tidigare var att säga att den administrativa prövningen vid KN skedde i domstolsliknande former är det idag att hävda att domstols­ prövningen i ansökningsmål sker i förvaltningsliknande former. RB är explicit sekundärt tillämplig vid tillståndsprövning enligt miljöbalken (MB 20:3 st. 1). Men eftersom förfarandet i ansökningsmål regleras tämligen ingående i 22 kap. MB, som i sin tur replierar på förhållan­ dena vid KN, blir det sällan något utrymme för domstolsprövning enligt rättegångsbalkens regelsystem. Allt är alltså ungefär som förut och miljödomstolarna kommer säkert att fortsätta i de spår KN drog under sin drygt trettioåriga verksamhet. KN:s ställningstaganden i vissa förfarandefrågor har därför i stort sett tillämplighet också på tilllåtlighetsprövningen i MD.s. 4

3.Att döma av förarbetena till såväl ML som MB har det aktuella prövningsorganet - KN respektive MD - en omfattande (”full”)85 utredningsskyldighet vid tillståndsbedömningen. Däremot är det svårt att bilda sig en bestämd uppfattning om hur långt officialprövningen sträcker sig i praktiken. Förvaltningsrättslig praxis och doktrin ger inte mycket ledning i det hänseendet. Inte ens vad gäller betydelsen av parts åberopande råder full klarhet. Ett rättsfall från Regeringsrätten (RA 1993:97) kan rent av ge intrycket att parts åberopande i vissa fall utgör inte bara en faktiskt utan även en rättslig förutsättning för att en omständighet skall få läggas till grund för ett avgörande i tillstånds­ 114s. 4

4.Officialprövning och dispositivitet... frågor. Sannolikt var dock detta inte avsikten utan endast ett resultat av att RR:s avgörande fick en så olycklig formulering att man får regeln i RB 17:3 st. 1 p. 2 om åberopande i dispositiva tvistemål i tan­ karna. Oklarheten minskar inte av att regeringen i förarbetena till MB gör ett par egendomligt formulerade och motstridiga uttalanden i frå­ gan. Men enligt min och andras uppfattning är det klart att åbero­ pande inte krävs för att vare sig partsintressen, tredjemansintressen eller allmänna intressen skall få läggas till grund för MD:s avgöran­ den i ansökningsmål. Ett tänkbart men praktiskt oviktigt undantag skulle kunna vara att rena partsintressen inte skall beaktas om berörd part motsätter sig att så sker. Det är, som redan framgått flera gånger, en allmän uppfattning att förbudsmål enligt ML och MB - motsats till ansökningsmål - är dis­ positiva. Eftersom MB saknar särregler om förfarandet i förbudsmå­ len gäller, enligt MB 20:3 st. 1, RB:s regler för dispositiva tvistemål. I motsats till tillstånd enligt MB binder dom i förbudsmål endast par­ terna.86 Jag återkommer till det i Kapitel 13. Det finns inte anledning att ifrågasätta dessa uppfattningar de lege lata87 på annat sätt än att man kan erinra om att gränsen mellan indispositiva och dispositiva tvistemål ännu inte är klart utstakad vare sig i lagstiftning, förarbeten, praxis eller doktrin (”schackrutiga mål”, ”gråa mål” etc.). Några prutningar vad gäller kraven på åberopande enligt RB 17:3 st. p. 2 kan knappast tänkas i förbudsmålen oavsett hur man betraktar dem vid gränsbestämningen de lege lata. En annan sak är vad part har rätt att åberopa (”åberopsrätten”). Skall miljödomstolen även vid tilllåtlighetsbedömningen i förbudsmål beakta av part åberopade tredje­ mansintressen och allmänna intressen (av olika slag)88 i den utsträck­ ning som avgörandet i RA 1993:97 tycks ge vid handen då det gäller tillståndsfrågan i ansökningsmål? Detta intressanta problem skall jag återkomma till i Kapitel 8 och 9. Men först skall talerättsreglerna penetreras i de tre kapitel som följer närmast. Åberopsrätten måste nämligen förstås mot bakgrund av talerätten.s. 5

5.115s. 5

6.Kapitel 5s. 5

Talerätt i miljömål före ML1

Talerätten och miljörätten

1.Som berördes redan i Kapitel 1 (avsnitt 2.1) är miljörätten ett intresse­ väckande rättsområde ur såväl ideologisk som rättshistorisk2 och sys­ tematisk3 synpunkt. Man kan iaktta en utveckling från utpräglad indi­ vidualism i äldre romersk rätt4 5 över grannelagsrätt i ordets bokstavliga mening fram till ett tillstånd då miljörätten - kanske framför allt immissionsrätten’ - genom den industriella och politiska utvecklingen blivit en angelägenhet för alla.6 Det är inte längre förbehållet jordägare och andra med rättslig anknytning till fast egendom att kunna utverka förbud eller ersättning i anledning av miljöfarlig verksamhet.7 Kanske kan rent av vem som helst väcka talan och tvinga fram en dom i saken även då förutsättningarna för bifall ter sig obefintliga?8s. 5

2.Det är just den här distinktionen som står i centrum för framställ­ ningen i detta och de två närmast följande kapitlen om talerätt i miljö­ processen i snäv mening. Jag avser då miljöskademål och förbudsta­ lan i fall som motsvarar vad som senare kom att omfattas av ML och 116s. 5

3.Talerätt i miljömål före ML MskaL och numera utgör en del av miljödomstolarnas målunderlag enligt MB. Ansökningsmål vid MD, dvs. vad som tidigare var ansö­ kan om koncession i KN, kommer inte att beröras över huvud taget vad gäller talerätten.9 Och det som skall diskuteras är inte i första hand vilka som äger rätt att utverka förbud eller ersättning, eller med andra ord vilka som kan få bifall till sin talan i miljöprocessen.10 Vad det gäller är i stället vilka som kan tvinga fram en dom i miljöproces­ ser av det här slaget, vilka som äger behörighet att vara part i en rätte­ gång om viss miljöfarlig verksamhet, med andra ord vilka som har vad man i processrättslig doktrin kallar talerätt eller saklegitima­ tion. 11 Om talan sedan skall bifallas eller ogillas är en annan sak. Att parterna har talerätt uppfattas numera som en tvingande pro­ cessförutsättning, vilket bl.a. innebär att domstolen enligt 34 kap. RB skall pröva parternas talerätt ex officio och fatta beslut om avvisning om det föreligger brist i detta hänseende; bristande talerätt utgör pro­ cesshinder. Och eftersom ett avgörande av själva saken förutsätter att samtliga processförutsättningar är för handen kan alltså den som sak­ nar talerätt inte utverka en ogillande dom - inte ens enligt RB 42:5 st. 1 p. 2 - hur uppenbart det än är att käromålet är materiellt ogrundat.12 Regler om talerätt brukar ha till syfte att skydda tredje mans intresse: i de fall en dom på ett omotiverat sätt skulle binda någon som inte deltar i processen har då domstolen till uppgift att på eget initiativ avvisa käromålet för att förhindra sådan rättskraftsverkan. Men talerättsprövningen kan också ha en processekonomisk funktion. Avsikten med att handlägga och avgöra vissa rättsfakta enligt det särskilda regelkomplex som gäller för processhinder är i dessa fall att genom ett snabbt avvisningsbeslut, grundat på prövning av blott en mindre del av målet, vinna tid och pengar för samhället och dem som deltar i rättegången.13 Här är inte plats att slutgiltigt diskutera ändamålsenligheten av att arbeta med talerättsprövning i miljömål de lege lata eller de leges. 6

4.117s. 6

5.Kapitel 5 ferenda; det kommer att ske i de följande kapitlen. Avsikten är att ge en rättshistorisk bakgrund till den oklarhet och de olösta problem som föreligger enligt gällande rätt. Men åtminstone inledningsvis blir det anledning att beröra talerättens funktioner också som de kommer till uttryck i modern prodess.s. 5

6.Framställningen inriktas i huvudsak på tidsperioden från före­ gående sekelskifte fram till publiceringen av de immissionssakkunnigas betänkande Luftförorening, buller och andra immissioner (SOU 1966:65) och det därpå följande avslutande lagstiftningsarbete som ledde fram till införandet av ML 1969. Med de sakkunniga menar jag genomgående männen bakom detta betänkande (i noter = ImS) och med ImLF det lagförslag som där presenterades men aldrig kom att genomföras. Eftersom grannelagsrätten varit föremål för lagstiftarens intresse även vid arbetet på den nya jordabalken kommer det också att bli anledning att gå in på lagberedningens betänkanden från 1909 och 1947, liksom på 1960 års jordabalksförslag. Ytterligare arbetsmaterial utgörs av doktrin och rättspraxis från motsvarande tidsperiod.14s. 5

Talerätten och det grannelagsrättsliga

rättsförhållandet

1.Frågan om vilka som äger behörighet att vara part i rättegång rörande en viss sak - talerätten i processuell mening - står alltid i starkt sam­ band med frågan om vilka som är subjekt i det omstämda rättsförhål­ landet.15 Sistnämnda spörsmål går i sin tur inte alltid att skilja från övriga frågor beträffande rättighetens existens.16 1 S7vårigheter av denna art uppstår i mer eller mindre utpräglad grad inom grannelagsrätten. Den begreppsmässiga bakgrunden till detta berördes redan ovan i Kapitel 1.17 I det följande skall jag konkretisera hur svårigheterna kommer till uttryck i praktiken.s. 5

2.Vid t.ex. olägenheter på grund av grävningar, inträngande rötter etc. torde det mera sällan erbjuda några problem att ange subjekten i det ”grannelagsrättsliga rättsförhållandet”;18 så länge olägenheterna endast 118s. 5

3.Talerätt i miljömål före ML träffar gränsgrannar är ju intressentkretsen lätt att avgränsa. Annor­ lunda förhåller det sig däremot inom miljörätten, där man inte utan vidare kan ange vilka som står i ett sådant ”grannelagsförhållande” till varandra, att det ”enligt sakens egen natur grundas ett förhållande av rättigheter och förpliktelser dem emellan”.19 Svårigheterna blir uppenbara då man, vilket är fallet enligt ML och MB inte längre utgår från att den störde skall äga eller inneha ”särskild rätt”20 till fast egen­ dom för att kunna utverka förbud mot verksamheten i dess förhandenvarande form, eller erhålla ersättning för uppkomna skador.21 Men även om man - som i tidigare immissionsrätt och ännu i de sak­ kunnigas lagförslag (ImLF)22 - uppställer ett dylikt krav på rättslig anknytning, uppstår det svårigheter att skilja frågan om subjektställ­ ningen från övriga förutsättningar för bifall. Subjektställningen kan inte, som inom andra delar av grannelagsrätten, anknytas till begreppet ”granne” i detta ords betydelse enligt vanligt språkbruk.23 Ägaren - eller innehavaren av särskild rätt - till en fastighet kan uppenbarligen ha anspråk på att vara befriad från immissioner inte bara från gränsgran­ nens fastighet utan från fastigheter inom en betydligt vidare räjong. Det avgörande för den störde är ju inte störningskällans geografiska belä­ genhet utan störningens intensitet och verkningar i det enskilda fallet.24 Redan innan ML trädde i kraft hade således tanken på ett grannelagsrättsligt rättsförhållande förlorat i användbarhet för immissions-s. 6

4.119s. 6

5.Kapitel 5 rättens del, åtminstone vad gäller de s.k. storimmissionerna.25 Arbetar man med ett krav på rättslig anknytning till fast egendom, bör ju detta krav rimligen avse egendom som kan beröras av den miljöfarliga verksamheten, vilket också uttryckligen var fallet enligt de sakkunni­ gas lagförslag.26 Eftersom nära nog alla människor - t.ex. genom sitt boende - har rättslig anknytning till fast egendom, måste ett krav på dylik anknytning avse fast egendom inom störningsområdet för att det skall bli fråga om någon begränsning överhuvudtaget. Därigenom kommer man in på en bedömning av immissionens utsträckning, intensitet etc.; frågan om subjektställningen (dvs. ytligt sett frågan om rättslig anknytning till fast egendom) låter sig inte isoleras från målet i övrigt, förutom i de extremt sällsynta fall då käranden inte har rätts­ lig anknytning till någon fast egendom. Men att frågan om subjekt­ ställningen då låter sig urskiljas och avgöras mot bakgrund av ett begränsat antal rättsfakta beror på att det är uppenbart att en av förut­ sättningarna - rättslig anknytning - brister, inte på att blott denna för­ utsättning för bifall skulle vara att hänföra till frågan om subjektställ­ ningen. Att vissa rättsfakta kan ha en klarare subjektiv karaktär med­ för inte att frågan om subjektställningen i immissionsmål utgör ett vattentätt skott i förhållande till målet i övrigt.27s. 5

6.Frågan om käranden har rättslig anknytning till fast egendom på det sätt, som krävdes i tidigare rätt och ännu enligt de sakkunnigas lagför­ slag, kan således i allmänhet inte skiljas från frågan om käranden utsatts eller kan förväntas bli utsatt för olägenhet i immissionsrättslig mening. Och då finns det anledning att erinra om att inte heller de rekvisit, som bestämmer toleranspunktens läge i det enskilda fallet, alltid kan göras till föremål för en isolerad bedömning.28 Frågan om käranden är ”subjekt i ett grannelagsrättsligt rättsförhållande” kan stundom besvaras först då nära nog samtliga relevanta rättsfakta i målet varit föremål för prövning. 120s. 5

7.Talerätt i miljömålföre ML Vad hittills sagts har främst tagit sikte på den krets som kan utsättas för olägenhet eller störningar till följd av miljöfarlig verksamhet, dvs. de personer som kan förväntas uppträda som kärande i miljömål.29 Men motsvarande problem kan naturligtvis även föreligga på svaran­ desidan, så t.ex. om käranden riktat sin talan mot en fastighetsägare från vars mark den påtalade störningen endast i ringa omfattning - eller inte alls - emanerar, en situation som kan uppstå bl.a. vid luftför­ oreningar eller buller från ett industriområde med flera immissionskällor.30 Också i de fall då den miljöfarliga verksamheten s.a.s. verk­ ställs av annan än fastighetsägaren - t.ex. av en nyttjanderättshavare eller dennes gäster, respektive av någon som på grund av entreprenad­ avtal eller annat uppdragsförhållande handlar för annans räkning - uppkommer svårigheter att bestämma subjektställningen på svarande­ sidan. Av framställningstekniska skäl inriktar jag mig i det här kapit­ let i huvudsak på kärandesidan, men vad som anförs avses - då annat inte framgår av sammanhanget - äga tillämpning också på frågan om subjektställningen på svarandesidan. För talerätt som processförutsättning anses i regel tillräckligt att käranden påstår sig på visst sätt berättigad gentemot svaranden som förpliktigad, att parterna påstås vara subjekt i rättsförhållandet.31 I vissa fall är emellertid ett påstående av detta slag inte tillräckligt för att talerätt skall anses vara för handen.32 För talerätt krävs då beträf­ fande de rättsfakta, som talerätten anknutits till, något mer än käran­ dens blotta påstående om att det föreligger ett rättsförhållande av visst slag mellan parterna. Vad som sker är helt enkelt att vissa rättsfakta, som annars hör till ”själva saken”, flyttas ut till en rättslig och saklig prövning enligt det för processhinder gällande regelkomplexet. På grund av det processuella regelsystemets utformning är det då mest ändamålsenligt att anknyta talerättsprövningen till rättsfakta, som kan avgöras isolerade från målet i övrigt, och som endast undantagsvis kräver en mer omfattande bevisning. Man riskerar annars att pröv­ ningen av processförutsättningen helt eller i betydande delar samman­ faller med frågan om talan skall bifallas, vilket - även om det inte är någon orimlighet33 - knappast ligger i linje med processförutsättning­ arnas begrepp och funktion.s. 6

8.121s. 6

9.Kapitel 5s. 5

10.Mot bakgrund av den sammanvävda karaktär, som kännetecknar frågan om förbud och ersättning i anledning av miljöfarlig verksam­ het, framstår det som förenat med åtskilliga svårigheter att just i mil­ jömål arbeta med en talerättsprövning av den ”självständiga” typen, det vill säga en talerättsprövning som går utöver det tämligen inne­ hållslösa kravet att käranden skall påstå sig berättigad gentemot käranden som förpliktigad. Enligt vad nyss anförts riskerar man ju annars att få handlägga hela målet i den för processhinder stadgade ordningen, vilket t.ex. skulle få den paradoxala effekten att domstolen tvingades uppfatta den dispositiva frågan om kärandens rätt till ersätt­ ning i miljömål som indispositiv.34s. 5

11.Det förefaller alltså mindre sannolikt att man i talerättsligt hänse­ ende skulle kräva något utöver kärandens yrkande om förbud eller ersättning. Ett uttalande av de sakkunniga pekar dock i motsatt rikt­ ning, både vad gäller tiden före ML och beträffande riktlinjerna för den (då) nya lagstiftningen:s. 5

12.”Annorlunda förhåller det sig enligt de sakkunnigas uppfattning med frågans. 5

13.vem som äger föra kärandetalan i mål om åtgärd mot immitterande använd­s. 5

14.ning. I det hänseendet krävs otvivelaktigt en precisering. En immission kans. 5

15.- i motsats till grävningsskador och flertalet andra grannskapsstörningar -s. 5

16.medföra personlig olägenhet och allmän förmögenhetsförlust för en myckets. 5

17.vid och obestämd krets av människor. Det bör uppenbarligen inte kommas. 5

18.ifråga att var och en som tillhör denna krets skulle kunna uppträda som sak­s. 5

19.ägare och väcka talan i immissionsmål. Härför bör liksom hittills krävas, atts. 5

20.vederbörande har viss rättslig anknytning till den fasta egendom som träffass. 5

21.av immissionens verkningar. Lagberedningen lade för sin del in en sådans. 5

22.begränsning i begreppet granne. Vid tillämpningen av vattenlagen kommers. 5

23.en begränsning av motsvarande slag till uttryck.”35 De sakkunniga ansåg således att käranden skulle ha ”rättslig anknyt­ ning”36 till egendom som träffas av immissionens verkningar för att fås. 5

24.122s. 5

25.Talerätt i miljömål före ML föra kärandetalan; ingen antydan gjordes om att ett påstående om dylik anknytning skulle vara tillräckligt. Vidare utgick man uppenbar­ ligen från (”liksom hittills”) att en lagregel av denna innebörd skulle bidra till kontinuitet inom immissionsrätten. Spår av denna uppfatt­ ning gjorde sig under lång tid i hög grad påminda i praxis och doktrin och torde fortfarande påverka innehållet i vad som anses vara gäl­ lande rätt. Jag återkommer till det i de följande två kapitlen. Här skall nu undersökas i vilken mån man i doktrin, förarbeten eller rättspraxis kan finna belägg för riktigheten av de sakkunnigas uppfattning att en dylik talerättsprövning tillämpades i immissionsmål redan före publi­ ceringen av de sakkunnigas betänkande.s. 6

Talerätt i miljömål före 1966

Talerättsterminologin

1.Den moderna uppfattningen om talerätt (eller saklegitimation) som processförutsättning går tillbaka på ett uttalande av Kallenberg från 1915.37 Kallenberg tog här avstånd från sin tidigare uppfattning beträffande såväl saklegitimationsfrågans innehåll som dess rättsliga betydelse. Han reserverade termen saklegitimation för frågan om befogenheten att som part processa om det rättsförhållande som var rättegångens föremål, en processförutsättning som han alltså betrak­ tade som en helt annan fråga än det materiella spörsmålet om parterna var subjekt i det omstämda rättsförhållandet. Sistnämnda fråga hade Kallenberg hänfört till saklegitimationen så länge han använde denna term som beteckning för en materiell fråga. Kallenbergs nya uppfattning vann snabb och nära nog total anslut­ ning i den processrättsliga doktrinen där den ännu idag är helt domi­ nerande. I den civilrättsliga litteraturen (liksom i rättspraxis)38 möter man emellertid ytterligare en terminologisk variant. Där används stundom fortfarande termerna talerätt resp, saklegitimation för frågan om vilka som äger göra påföljder gällande utan att detta innefattar något ställningstagande till vad som skall ske - avvisning eller ogil­ lande - i de fall någon i denna mening icke taleberättigad anhängig­ gör rättegång.39 Man lämnar alltså öppet huruvida frågan om parternas. 6

2.123s. 6

3.Kapitel 5 är subjekt i det omstämda rättsförhållandet i det enskilda fallet skall handläggas enligt det för processhinder eller det för materiella rättsfakta gällande regelsystemet, en fråga som en civilist måhända inte anser sig ha anledning att gå in på. Vidare används ibland, som t.ex. i registren till NJA I och i förarbetena till MB, termen talerätt för frågan om behörighet att överklaga ett avgörande, dvs. vad jag skulle föredra att kalla fullföljdsrätt, besvärsrätt eller överklaganderätt.40s. 5

4.Det är i denna terminologiska djungel41 man har att söka förkla­ ringen till de snåriga uttalanden om talerätt och saklegitimation, som förekommer i den tidiga immissionsrättsliga litteraturen. Jag upprepar att jag med talerätt i de följande enbart avser den processuella frågan om vilka som är behöriga att processa som parter rörande den ifråga­ varande saken, dvs. talerätten som en processförutsättning och bris­ tande talerätt som ett processhinder (numera enligt RB 34:1). Det vore givetvis anakronistiskt att söka belägg för att en sådan modern talerättsregel tillämpats i immissionsmål redan innan det nya synsättet lanserats. Därför kan det tyckas naturligt att bortse från vad som ytt­ rats i frågan fram till 1915. Härigenom skulle man emellertid tvingas gå förbi det grundläggande immissionsrättsliga arbetet, nämligen lag­ beredningens betänkande 1909 med förslag till ny jordabalk. Mans. 5

5.skulle också förlora möjligheten att förstå hur de sakkunniga kunnats. 5

6.uppfatta det som något självklart att inte var och en, som berördes av miljöfarlig verksamhet, fick väcka talan före ML:s tillkomst.s. 5

Doktrinen

1.Då Winroth i ett 1907 publicerat arbete anmärker att ”... tidspriorite­ ten (kommer) i betraktande som ett villkor för talerätt”, och på etts. 5

2.annat ställe att ”... äfven mindre och tillfälligt intrång grundlägger talerätt”42 kan detta, som nyss framgått, naturligtvis inte tas som belägg för att en talerättsregel i modern mening tillämpats i immis­s. 5

3.sionsmål redan vid tiden för Winroths framställning. Vad Winroths. 5

4.avsåg med talerätt kan knappast ha varit behörigheten att som part processa om det omtvistade rättsförhållandet, eftersom denna defini­s. 5

5.124s. 5

6.Talerätt i miljömål före ML tion ännu inte vunnit insteg i svensk rätt.43 Mest sannolikt är väl att termen talerätt kommit till användning i den ovannämnda civilrätts­ liga betydelsen, utan hänsyn tagen till den samtida processrättsliga doktrinen. Någon terminologisk motsättning över ämnesgränsen civilrätt - processrätt förekom ju för övrigt inte vid denna tid. Hellichius anknyter i sitt arbete ”Industriell immissionsrätt" (1912) uttryckligen till den processrättsliga litteraturen, vilket inte hindrar att framställningen gör ett motsägelsefullt intryck. Hellichius tar upp saklegitimationen till diskussion under kapitelrubriken ”Formella frå­ gor”, vilket - tillsammans med vissa uttalanden i hans framställning - implicerar den vid tiden för hans arbete antingen antikverade44 eller klärvoajanta åsikten att bristande saklegitimation skulle leda till avvisning av käromålet. Sålunda anser han t.ex. att en viss invändning beträffande den passiva saklegitimationen ”... bör befria honom (dvs. svaranden) från partställning i processen”.45 Men av framställningen i övrigt får man snarast intrycket att Hellichius med aktivt saklegitimerad menar den som är ”... självständigt berättigad till anspråket” och med passivt saklegitimerade de som ”... häfta i ansvar för immissionsverkan”.46 Och man kan knappast anta att Hellichius avsåg att avvisning skulle äga rum i alla de fall då parterna inte uppfyllde dessa fordringar; utrymmet för ogillande blir ju i så fall närmast obefintligt. Emot antagandet att Hellichius framställning skulle vara ett uttryck för en särskild talerättsregel i immissionsmål talar också att Helli­ chius i en not hänvisar till Kallenberg ”angående saklegitimationens rättsliga innebörd”.47 I det åsyftade arbetet omfattade nämligen Kal­ lenberg fortfarande sin ”första” åsikt i fråga om saklegitimationens rättsliga betydelse, dvs. en brist i detta hänseende skulle enligt denna hans äldre uppfattning leda till ogillande, inte avvisning,48 vilket ju var den allmänna uppfattningen i samtida processrättslig litteratur. Men hänvisningen till Kallenberg är givetvis förrädisk om man endast känner till hans slutliga ståndpunkt i frågan och/eller låter sig påver­ kas av kapitelrubriken hos Hellichius.49s. 6

7.125s. 6

8.Kapitel 5s. 5

9.I övrig svensk immissionsrättslig litteratur före Ljungmans grund­ läggande arbete på området (Om skada och olägenhet från grannfastighet, 1943) har jag inte funnit några uttalanden av intresse i föreva­ rande sammanhang. Men Ljungman kommer i ett undanskymt utta­ lande50 in på den här aktuella frågan:s. 5

10.”Lagberedningen berörde däremot i förevarande sammanhang (s. 174 f.)s. 5

11.även frågan om saklegitimation. Härvid anmärktes att fastigheternas ägares. 5

12.alltid vore behöriga att kära och svara i immissionsmål men att även t.ex.s. 5

13.arrendator eller hyresgäst kunde vara legitimerad. - Att ägaren städse kans. 5

14.föra talan mot immissioner och att nyttjanderättshavare, som åstadkommers. 5

15.immissioner, även bör svara härför, torde väl icke behöva bli föremål förs. 5

16.tvekan (se för det senare fallet t.ex. NJA 1891:129, 1910:604 ochs. 5

17.1938:479). - Mera oviss är frågan, i vad mån ägaren bör svara för nyttjande-s. 5

18.rättshavarens beteende. I NJA 1903:365, som av lagberedningen härutinnans. 5

19.åberopades, ansågs visserligen ägaren ansvarig, men med en uttryckligs. 5

20.anknytning till en tidigare dom, NJA 1900:189, där samme ägare såsoms. 5

21.rörelsens dåvarande innehavare ålagts vidtaga vissa förändringar. I NJAs. 5

22.1910:604, där en hyresgäst vid vite ålades vidtaga vissa förändringar beträf­s. 5

23.fande tryckerimaskiner, funno underinstanserna däremot tryckerifastighe­s. 5

24.tens båda ägare icke kunna ’åläggas att genom någon på dem beroendes. 5

25.åtgärd medverka’ till förändringarna (denna del av målet förelåg icke tills. 5

26.prövning i HD; jfr rev.akt. 594/1910 RA). En motsatt utgång fick återigens. 5

27.NJA 1930: A 307 (tryckeri), där föreläggande riktades mot styrelseledamöters. 5

28.i såväl tryckeribolaget som i det bolag, vilket ägde fastigheten. Här var docks. 5

29.fråga om två varandra mycket närstående bolag med delvis samma styrelse­s. 5

30.ledamöter. I allmänhet torde nog vara befogat anse fastighetsägaren passivts. 5

31.saklegitimerad, därest han på grund av nyttjanderättsavtalet har rättsliga möj­s. 5

32.ligheter att framtvinga sådana förändringar i nyttjanderättshavarens verksam­s. 5

33.het, som erfordras för att undvika en excessiv immissionsverkan. - Vad slut­s. 5

34.ligen angår nyttjanderättshavarens aktivlegitimation, förekomma i praxis pås. 5

35.senare tid flera fall av dylik talan; se t.ex. NJA 1936:552 och 1940:508.” Det uttalande Ljungman anknyter till51 återfinns i lagberedningens betänkande från 1909, där dock termen saklegitimation inte används. Framställningen på det åsyftade stället handlar visserligen om sak­ legitimation, men då i den innebörd detta begrepp hade vid tiden för betänkandet, dvs. sex år före Kallenbergs ”omvändelse”. Ljungman rubricerar emellertid ifrågavarande problematik som ”frågan om sak­ legitimation” utan att nämna den omstöpning detta begrepp genom126s. 5

36.Talerätt i miljömål före ML gått i den processrättsliga doktrinen under tiden fram till Ljungmans egen framställning. Och där hade ju den väsentliga förändringen skett, att termen saklegitimation kommit att beteckna endast frågor som skulle handläggas och avgöras enligt det för processhinder gäl­ lande regelkomplexet.52 Vid tiden för betänkandet ansågs däremot all­ mänt saklegitimationen som en materiell fråga. Att Ljungman begagnar termen saklegitimation för de frågor, som tas upp i 1909 års betänkande, behöver naturligtvis inte betyda att han förbisett utvecklingen i den processrättsliga doktrinen. Det får snarare sättas i samband med att Kallenbergs nya terminologi aldrig slog ige­ nom fullständigt i den civilrättsliga litteraturen, där man ju som ovan nämnts fortfarande ibland använder ifrågavarande termer på ett sätt som avviker från modern processrättslig doktrin.53 Den som läser Ljungmans framställning utan att känna till den terminologiska för­ historien kan emellertid lätt bibringas ett intryck av att en relativt ingående talerättsprövning sedan lång tid tillbaka företagits i immis­ sionsmål. Att påstå att lagberedningens framställning är uttryck för en sådan talerättsregel vore dock anakronistiskt, och ser man till de pro­ cessuella konsekvenserna förefaller det inte heller troligt att Ljung­ man avsett en sådan tolkning av sitt yttrande. Man skulle annars t.ex. komma till att i alla de fall, då en fastighetsägare stämts in som sva­ rande i mål angående nyttjanderättshavares immitterande verksamhet, skulle rätten ex officio pröva nyttjanderättsavtalets innehåll och - om detta inte gav fastighetsägaren möjlighet att framtvinga en förändring av den immitterande verksamheten - avvisa käromålet.54 Avslutningsvis bör det kanske påpekas att vissa civilrättsliga förfat­ tares användning av termerna saklegitimation och talerätt inte heller behöver innebära ett ställningstagande för att de behandlade frågorna skall betraktas som materiella. Vad som karaktäriserar den terminolo­s. 6

37.127s. 6

38.Kapitel 5 giska variant, som stundom kommer till användning inom civilrätten, är ju just att man behandlar frågor om subjektställningen i det omstämda rättsförhållandet utan att alls ta ställning till om det materi­ ella eller formella regelkomplexet skall komma till användning, medan processualisterna endast begagnar ifrågavarande termer i det sistnämnda fallet. Det kan således mycket väl tänkas att det t.ex. bland de fall som Ljungman diskuterar finns något eller några, som rör frågan om saklegitimation i modern processuell bemärkelse. Detta ökar risken för feltolkningar av uttalanden i den civilrättsliga doktri­ nen; förekomsten av viss talerättsproblematik - enligt den processu­ ella terminologin - i ett uttalande kan leda till antagandet, att alla de fall som tas upp avses ha samma rättsliga betydelse, och att således en mera vidsträckt talerättsprövning än vanligt är aktuell inom ifråga­ varande rättsområde.s. 5

39.Vid ett ytligt betraktande av den immissionsrättsliga litteraturen kan man således lätt bibringas den, som jag tror, felaktiga uppfatt­ ningen att en vidsträckt talerättsprövning hade vunnit hävd i svensk immissionsrätt vid tiden för de sakkunnigas betänkande. Låt oss nu se om motsvarande risker föreligger beträffande de lagförarbeten som var av betydelse för immissionsrättens utveckling fram till 1966.s. 5

Lagförarbeten55

1.I arbetet på den nya jordabalken var grannelagsrätten hela tiden före­ mål för uppmärksamhet, och redan i lagberedningens betänkande från 1909 återfinns, som tidigare nämnts, de centrala tankegångar, 128s. 5

2.Talerätt i miljömål före ML som skulle komma att prägla det fortsatta lagstiftningsarbetet på immissionsrättens område. Betänkandet fick emellertid även bety­ delse de lege lata; enligt Ljungman har dess inflytande på den okodi­ fierade svenska immissionsrätten varit av dominerande art.56 I de för vårt ämne relevanta delarna av betänkandet anför lagberedningen: ”Mot obehörig inverkan af förevarande slag kan grannfastighetens ägare påkalla rättsskydd dels under form af förbud mot verksamhetens fortsättande eller åläggande för vederbörande att vidtaga erforderlig åtgärd till olägenhe­ tens förekommande, dels under form af ersättning för den skada, som till­ skyndats honom. Då här är fråga om en kollision mellan olika jordägares rätt, äro fastigheternas ägare alltid behöriga att i mål af förevarande slag kära och svara. Detta utesluter dock inte, att äfven annan än ägaren kan vara rätt kärande eller svarande. Ägarens rätt kan utöfvas af t.ex. en arrendator eller hyresgäst; hvilken sålunda kan vara berättigad att föra talan i anledning af det intrång, han lider i sin nyttjanderätt, och talan i anledning af intrånget kan riktas icke blott mot ägaren af den fastighet, där verksamheten utöfvats, utan också mot den, som utöfvat verksamheten och därmed orsakat intrånget.”57 Att det - trots de om modern talerättsuppfattning erinrande uttrycks­ sätten58 - vore anakronistiskt att se lagberedningens uttalande som ett uttryck för en talerättsregel i modem bemärkelse har redan framgått vid diskussionen av Ljungmans framställning.59 Här skall i stället det framställningstekniska sambandet mellan frågan om vilka som är ”behöriga att kära” i immissionsmål och industrins behov av trygghet mot oberäkneliga anspråk påtalas. Omedelbart efter det nyss citerade stycket anför nämligen lagberedningen: ”Den sålunda angifna regeln för bedömande af grannes rätt mot granne i förevarande hänseende skulle emellertid om den obetingat genomfördes, verka i hög grad förlamande på landets industriella utveckling. Väl bör det icke ifrågasättas att på grund af denna utvecklings betydelse i nationaleko­ nomiskt hänseende utan vidare uppoffra den ledande grundsatsen, så snart den kommer i strid med ett industriellt intresse. Men det måste tillses, att, så vidt ske kan, ett i sig obetydligt jordägandeintresse icke får ställa sig hin­ drande i vägen för en stor industriell anläggning, för hvilken de naturliga förutsättningarna äro för handen.”60s. 6

3.129s. 6

4.Kapitel 5 De åtgärder lagberedningen sedan nämner är införande av ett konces-s. 5

5.sionssystem och en vidgad användning av expropriationslagstiftningen. Men ser man det första stycket som ett uttryck för en talerätts­ regel, som ett påpekande om att flera än fastighetsägarna kan vara behöriga att som parter processa om förbud eller ersättning i anled­ ning av immitterande verksamhet, kan man lätt få intrycket att lagbe­ redningen i det sist citerade stycket uttryckt farhågor för de verk­ ningar en generell talerätt skulle kunna få och förordat någon form av begränsning i detta hänseende.61 Talerättsspärren skulle då ge indu­s. 5

6.strin möjlighet att förutse vilka processuella anspråk en viss verksam­ het kunde komma att aktualisera och samtidigt medverka till att ansvaret för immissioner begränsades till att gälla en någorlunda kon­ turskarp krets av kringboende; det skulle s.a.s. gälla att skydda indu­s. 5

7.strin inte bara mot en omfattande ersättningsskyldighet utan också mot ett stort antal - i och för sig utsiktslösa - processer. En dylik övertolkning av lagberedningens uttalanden vore så mycket mer för­ klarlig mot bakgrund av att det förekommer talerättsprövning med en liknande funktion inom närliggande rättsområden.62s. 5

8.Risken att man ger lagberedningens uttalande ett alltför stort intentionsdjup i talerättsligt hänseende är således överhängande. Att des. 5

9.sakkunniga vid motiveringen av sin talerättsregel så nära följer dispo­ sitionen i lagberedningens uttalanden beträffande de här diskuterade frågorna antyder att ett dylikt missförstånd kan ha bidragit till den uppfattning om tidigare rätt som hävdas i ImS.63s. 5

10.I 1947 års jordabalksförslag (SOU 1947:38) inleds de grannelagsrättsliga reglerna med ett allmänt stadgande om att envar som äger fastighet är skyldig att vid dess nyttjande taga skälig hänsyn till granne. Enligt de sakkunniga lade lagberedningen in en talerättsbegränsning just i detta begrepp.64 Kan man finna belägg för detta is. 5

11.1947 års betänkande?s. 5

12.Lagberedningen utreder i nyssnämnda betänkande grannebegreppet såväl vad gäller dess territoriella utsträckning som vad gäller kravet på rättslig anknytning till fast egendom. Beträffande den förstnämnda frågan anges klart - i motsats till vad som var fallet i 1909 års betän­ kande65 - att det inte behöver vara fråga om gränsgrannar för att sank­s. 5

13.130s. 5

14.Talerätt i miljömål före ML tioner skall kunna komma ifråga; med grannfastigheter avses fastig­ heter i sådant grannskap att ”... åtgärder som vidtagas på endera kunna inverka på den andra”.66 För att bedöma vilka som är grannar tvingas man emellertid, som jag tidigare berört, även från denna utgångspunkt gå in på en prövning av den påstådda störningen i det enskilda fallet, såvida man inte vill betrakta alla fastighetsägare i lan­ det - ja, varför inte i hela världen? - som grannar.67 En storindustri kan ju t.ex. förorsaka luftföroreningar på nära nog obegränsade avstånd från störningskällan, liksom en vattenförorening direkt eller indirekt påverkar allt vatten, som står i förbindelse med det vatten­ område där primärskadan uppstått. Uttryck som ”granne”, ”närboende” etc. fyller således inte längre någon meningsfull funktion inom vissa delar av immissionsrätten, vil­ ket torde ha börjat bli märkbart redan vid tiden för 1947 års förslag. Bestäms begreppet granne utifrån den aktuella miljöstörande verk­ samheten, utgör det bara en meningslös omskrivning av vilka som faktiskt blivit störda i det enskilda fallet, dvs. den som vi tidigare fun­ nit så komplexa frågan om parterna är subjekt i ett grannelagsrättsligt rättsförhållande.68 Och skall begreppet anknytas till det diffusa rätts­ förhållande, som utgör den systematiska-ideologiska utgångspunkten för svensk grannelagsrätt - en utgångspunkt som lever kvar ännu i 1947 års betänkande69 - måste det för immissionsrättens del ges ett så vidsträckt innehåll att det blir nära nog innehållslöst. Att grannebegreppet i det ena fallet är innehållslöst och i det andra en meningslös teoretisk konstruktion gör att en talerättsprövning, uppbyggd på detta begrepp, inte kommer att fylla någon rimlig funk­ tion. Bestäms begreppet granne i relation till den påstådda störningen i det enskilda fallet, skulle ju talerättsprövningen komma att omfatta nära nog hela målet, dvs. allt som annars skulle ha hört till ”själva saken”. Men något belägg för en så extrem talerättsprövning har jag inte lyckats finna i 1947 års betänkande. Och ges grannebegreppet det vidsträckta innehåll, som den motsatta tolkningen leder till, blir kret­ sen av taleberättigade så omfattande att man knappast längre kan tala om någon talerättsspärr, åtminstone inte i den mening de immissions­ sakkunniga verkar ha avsett.s. 6

15.131s. 6

16.Kapitel 5s. 5

17.Vad gäller kravet på rättslig anknytning till den störda egendomen anknyter lagberedningen till de ovan citerade styckena i 1909 års betänkande. Så upprepar man i stort sett vad Ljungman anfört under rubriken saklegitimation i den not jag återgivit tidigare.70 7 D1et som sagts ovan äger därför i huvudsak sin giltighet även beträffande denna del av 1947 års betänkande. Men det bör tilläggas att lagberedningen fortfarande undviker att begagna termen saklegitimation. Något utta­ lande, som stöder antagandet att avvisning skall ske i de fall då talan väckts av någon som inte har erforderlig rättslig anknytning till fast egendom, står inte att finna.s. 5

18.Man får snarast intrycket att lagberedningen, liksom Ljungman, överhuvudtaget inte haft distinktionen mellan avvisning och ogillande i åtanke. Då det t.ex. sägs att ”nyttjanderättshavare som lider men av immissionen bör ... kunna anställa talan"har jag svårt att tänka mig att man avsett att det skulle vara en processförutsättning att nyttjanderättshavaren visar sig ha lidit men. Vad lagberedningen menat är väl inte bara att denne skall kunna anställa talan, utan också att hans talan skall prövas i sak och kunna bifallas. Det verkar nämligen inte vara ovanligt att man på detta eller liknande sätt använder processu­ ella termer för att ange vilka som är materiellt berättigade.72 Att så sker är ju naturligt inom de flesta rättsområden mot bakgrund av att det är de processuella möjligheterna som utgör ryggraden i det mate­ riella rättsläget. Särskilt tydligt framträder detta då det, som t.ex. vid förbudstalan inom miljörätten, är fråga om underlåtenhetsförpliktelser; hela innehållet i den berättigades rätt är ju att väcka talan för att skydda sig mot eller kompensera sig för immissionen.s. 5

19.Även vid diskussionen av passivitetsreglerna låter lagberedningen materiella frågor framträda i processuell dräkt på ett ur processrättslig synpunkt förrädiskt sätt. Under hänvisning till industrins behov av trygghet73 anför man att även med ett koncessionssystem föreligger ”... beaktans värda skäl för en inskränkning i tillgången på sanktionsmedel”, vilket i sin tur motiverar att grannes passivitet under vissa omständigheter bör medföra att han utestängs från ”rätten att kräva verksamhetens inställande eller alltför kostsamma ändringsåtgärder”.74 Och på ett annat ställe i betänkandet sägs att passivitet kan 132s. 5

20.Talerätt i miljömål före ML motivera ”en begränsning av talerätten”.75 Vid närmare eftertanke framstår det emellertid som fullt klart att man då inte avsett talerätt i den processuella betydelse termen hade i den samtida processrättsliga doktrinen.76 Också själva lagregleringen av passivitetens betydelse tjänar som exempel på hur en materiell bestämmelse kan ges en processuell utformning - och vice versa - utan att det är fråga om någon annan skillnad än i uttryckssätten. Enligt en lagbestämmelse i 1947 års för­ slag medför passivitet att ”grannen icke ... (äger) påfordra att använd­ ningen upphör”, medan det i motsvarande bestämmelse i 1960 års jor­ dabalksförslag stadgas att ”... skyldighet ej ... (skall) föreligga att upphöra med användningen”.77 De skilda uttryckssätten skall då ses mot bakgrund av ett uttalande i 1960 års betänkande, där lagbered­ ningen påpekar att bestämmelserna i 1947 års förslag är utformade som regler av processuell natur, medan man däremot i 1960 års för­ slag ”sökt låta reglerna så långt det varit möjligt framträda som mate­ riella bestämmelser”.78 Härigenom har man således av allt att döma inte avsett någon förändring i sak.79 De immissionsrättsliga reglerna i 1960 års förslag bygger nämligen i allt väsentligt på 1947 års betän­ kande80 och därigenom indirekt på 1909 års förslag. Till det kommer att det framgår av motiven till den särskilda bestämmelse jag nyss citerat att den jämkning som företogs av lagtexten var av redaktionell natur.81 Den lagtekniska utformningen av kapitlet om rättsförhållan­ det mellan grannar kan således inte tas till intäkt för förekomsten av en särskild talerättsregel i immissionsmål. Framställningen om kravet på rättslig anknytning till fast egendom avslutas i 1947 års betänkande med påpekandet att denna fråga inte är reglerad i lagförslaget utan ”torde få avgöras i praxis efter omständig­s. 6

21.133s. 6

22.Kapitel 5 heterna i de särskilda fallen”.82 Även detta uttalande, som f.ö. åter­ kommer i 1960 års betänkande,83 torde avse frågan när talan av eller mot annan än fastighetsägare skall bifallas och sålunda inte frågan om bristande rättslig anknytning till fast egendom skall handläggas som en fråga om processhinder eller som ett materiellt rättsfaktum.s. 5

23.I 1960 års jordabalksförslag (SOU 1960:24-26) bygger de immis­ sionsrättsliga reglerna, som nyss sagts, i allt väsentligt på 1947 års betänkande och därigenom indirekt även på 1909 års jordabalksför­ slag. Denna överensstämmelse gäller också de frågor vi sysslar med. I motsats till vad som tidigare varit fallet inom lagstiftningsarbetet använder man sig emellertid i likhet med Ljungman av termen sak­ legitimation i sammanhanget och definierar denna fråga såsom gäl­ lande vem som är ”rätt kärande eller svarande”, ett uttryckssätt som ju använts redan i 1909 års betänkande.84 Termen saklegitimation kom­ mer således in i det immissionsrättsliga lagstiftningsarbetet först då denna term - åtminstone från en processualists synvinkel - blivit ina­ dekvat vad gäller de frågor man använder den för! Man anknyter också till definitioner, som begagnades under de första decennierna på 1900-talet, då man i processrättslig doktrin fortfarande karaktärise­ rade saklegitimationen som en materiell fråga.85 Det verkar i vart fall inte ha varit lagberedningens avsikt att anknyta till begreppet saklegi­ timation i dess betydelse enligt samtida processrättslig doktrin.s. 5

24.På grund av de oklarheter som de ovan diskuterade uttalandena är behäftade med, kan man kanske säga att frågan om talerätt i immis­ sionsmål lämnats öppen i förarbetena till den nya jordabalken. Detta antagande vinner också visst stöd i remissvaren över 1960 års förslag, där man från en del håll riktar kritik mot de oklarheten som vidlåder ”saklegitimationsfrågan” och kräver att den skall lagregleras.86 Emel­ lertid behandlas frågan även i dessa remissyttranden på ett - utifrån våra utgångspunkter - så motsägelsefullt sätt att utrymme knappast finns för antagandet att det varit frågan om talerätt i modern bemär­ kelse man haft i tankarna.87 134s. 5

25.Talerätt i miljömål före ML I den några år efter publiceringen av de sakkunnigas betänkande (1966) framlagda propositionen med förslag till 1970 års jordabalk - som i 3 kap. reglerar grannelagsstörningar utanför ML:s tillämpnings­ område - avvisade sedermera departementschefen tanken på en lag­ reglering av frågan om ”vem som äger föra talan vid domstol i anled­ ning av en rättskränkning i grannelagsförhållanden eller mot vem en sådan talan kan riktas”.88 Anledningen till denna negativa inställning verkar framför allt ha varit att svaret på frågan ställer sig olika allt efter omständigheterna; spörsmålet borde därför enligt departements­ chefens mening överlämnas till rättspraxis.89 Såvitt jag kan förstå kan man emellertid inte heller i detta uttalande läsa in något klart ställ­ ningstagande till vad som skall ske - avvisning eller ogillande - i de fall talan förs av eller emot ”fel” person (jfr dock nedan under 3.5.2. beträffande ImLF 2:3). Liksom i den immissionsrättsliga doktrinen har man alltså även i förarbetena trampat vidare i samma fotspår utan att nämna, ja kanske rent av utan att beakta, den terminologiska utveckling som samtidigt försiggått inom den processrättsliga litteraturen. I förarbetena till den nya jordabalken - som varit av så stor betydelse även de lege lata för immissionsrättens del - finns det inte några klara belägg för att endast personer med rättslig anknytning till fast egendom skulle ha ägt behö­ righet att föra talan i anledning av immitterande verksamhet i tidigare immissionsrätt.90 Ett ytligt studium av äldre doktrin och förarbeten ger dock på ett förrädiskt sätt en antydan om motsatsen. Detta förhål­ lande får väl främst skyllas på den bristande överensstämmelsen mel­ lan processrättslig och civilrättslig terminologi.91s. 6

Rättspraxis

1.Inte heller i rättspraxis har jag lyckats finna något belägg för en själv­ ständig talerättsprövning i immissionsmål före ML. Avvisning på grund av bristande talerätt verkar åtminstone inte ha förekommit i HD:s praxis på det här aktuella rättsområdet. Nu behöver ju det i och för sig inte betyda att det inte skett någon talerättsprövning i immis-s. 6

2.135s. 6

3.Kapitel 5 sionsmål. Att frågan aldrig ställdes på sin spets i HD under denna tidsperiod kan t.ex. bero på att de ringa utsikterna till bifall i kombina­ tion med ansvaret för rättegångskostnader avhållit personer utanför den traditionella intressentkretsen från att väcka talan.92 Åtminstone kan de nämnda faktorerna ha verkat hämmande på benägenheten att fullfölja en talan upp till högsta instans. En annan förklaring till bris­ ten på prejudikat skulle kunna vara att den påstådda talerättsregeln varit så klar och enkel att tillämpa att utrymme saknats för tvister på detta område, en förklaring som dock verkar mindre sannolik.93s. 5

4.För min del skulle jag dock vilja tolka avsaknaden av avvisningsutslag så att de sakkunniga helt enkelt misstog sig beträffande frågan om en talerättsregel tillämpats i tidigare immissionsrätt. Som framgått av det föregående ligger ju ett sådant misstag nära till hands på grund av den - åtminstone ur en processualists synvinkel - gammalmodiga användning begreppen saklegitimation och talerätt fått inom doktrin och förarbeten på immissionsrättens område. Förekomsten av talerättsspärrar inom närliggande rättsområden kan också ha bidragit till ett felaktigt antagande om förhållandena inom immissionsrätten.94s. 5

5.Men låt oss trots allt dröja ytterligare något vid bristen på avvisningsutslag. Att man i tidig HD-praxis inte kan finna något exempel på avvisning på grund av bristande saklegitimation beror naturligtvis på att man i början av 1900-talet ansåg att ogillande skulle följa vid brister i detta hänseende. Emellertid saknas, som nyss framhållits, avvisningsutslag även från tiden därefter. Beträffande båda dessa tids­ perioder skulle det vara av intresse att undersöka i vilken utsträckning en talan om ersättning eller förbud ogillats på den grund att parterna inte ansetts vara subjekt i det omstämda rättsförhållandet. Föreligger ogillande på denna grund, är ju detta belägg för att man inte tillämpat en talerättsregel i här avsedd bemärkelse. Men oavsett hur det förhål­ ler sig med det är det av intresse att få en antydan om frekvensen av immissionsmål som iscensatts av eller mot personer s.a.s. utanför de närmaste intressenternas krets. 136s. 5

6.Talerätt i miljömål före ML Nu erbjuder det emellertid, som jag tidigare diskuterat,95 åtskilliga svårigheter att isolera just de rättsfakta som i särskild mån kan anses angå frågan om rättsförhållandets subjektiva sida. Jag skall därför endast i korthet nämna vilka grunder för ogillande som förekommit i praxis utan att försöka ange deras mer eller mindre ”subjektiva” karaktär. I ersättningsmål har brister i väsentlighetsrekvisitet lagts till grund för ogillande dom av HD i NJA 1929 s. 17896 och 1931 s. 475 samt av underrätten i NJA 1900 s. 189 och 1939 s. 634.1 det förstnämnda rätts­ fallet åberopades flera grunder för ogillande, och detta rättsfall jämte NJA 1915 s. 528 ger även vid handen att frånvaron av culpa leder till ogillande i de fall då strikt ansvar inte föreligger. Att kärandens passi­ vitet inte lett till avvisning i tidig praxis kan möjligen anses framgå av NJA 1900 A 195, ehuru även detta mål är oklart och innehåller flera grunder för ogillande.97 9 9 1 890M0ed samma reservationer kan NJA 1929 s. 258 och 1938 A 28998 anföras till stöd för att frågan om prioritet uppfattats som ett materiellt spörsmål. Och av ett par mål från 1800talet kan möjligen anses framgå att bristande orsakssamband9 lett till ogillande liksom frågan om skadans artWQ handlagts på samma sätt. Antalet ogillande domar, framför allt från senare tid, är som synes begränsat och av domskälen framgår inte alltid i vilket eller vilka avse­ enden det brustit i kärandens talan.101 Beträffande förbudsmål är praxis ännu magrare. Här finns blott att redovisa att brister i väsentlighets­ rekvisitet lett till ogillande dom i NJA 1891 s. 129 och 1939 s. 634. 1 alla här undersökta immissionsmål, har den som yrkat ersättning eller förbud själv haft rättslig anknytning till fast egendom av någots. 6

7.137s. 6

8.Kapitel 5 slag.102 Huruvida avvisning eller ogillande skulle ha blivit följden om någon, som saknat sådan anknytning, väckt talan går alltså inte att avgöra med säkerhet. Rättsfallen ger däremot visst stöd för antagan­ det att bristen på rättslig anknytning till fast egendom som träffats av olägenhet i immissionsrättslig mening inte föranlett avvisning på grund av bristande talerätt. En ogillande dom innebär ju i allmänhet - på grund av subjektställningens samband med övriga förutsättningar för bifall - att käranden saknar rättslig anknytning till fast egendom av immissionsrättsligt relevant slag.s. 5

9.Samtliga ovan berörda rättsfall är - i den mån man överhuvudtaget vill tillerkänna dem talerättsligt intresse - att hänföra till frågan om den aktiva saklegitimationen, dvs. de förutsättningar som måste vara uppfyllda beträffande kärandens103 anknytning till den påstådda immissionen. Det finns emellertid anledning att något beröra också ett par rättsfall angående den passiva saklegitimationen, m.a.o. frågan om svarandens anknytning till tvisteföremålet. I litteratur och förarbe­ ten på immissionsrättens område behandlas nämligen båda sidor av subjektställningen i anslutning till varandra utan att man antyder någon skillnad i processuellt avseende.104 Ett antal domar, där talan ogillats på grund av brister i subjektställningen på den förpliktades sida, skulle således utgöra ett visst stöd för påståendet att någon sär­ skild talerättsprövning aldrig företagits i immissionsmål. Och även om man inte är beredd att dra så vittgående slutsatser är det - bl.a. mot bakgrund av de ovan diskuterade uttalandena i doktrin och förar­ beten - av intresse hur domstolarna ställt sig när käranden s.a.s. riktat sin talan mot fel person.s. 5

10.Men praxis från tiden före ML är ännu magrare vad gäller frågan om svarandens talerätt.105 Här finns bara att anmärka att underrätten i NJA 1903 s. 365 ogillade en talan med yrkande om ändringsåtgärder beträf­ fande en bullrande maskin på den grund att svaranden visserligen ägde fastigheten där maskinen var inrymd, men sålt den rörelse där maski­ nen kom till användning och således ”... icke vidare ägde förfoga över maskinen”. I överinstanserna bifölls däremot kärandens talan.s. 5

11.Ytterligare ett fall, där bristen avsåg svaranden, förelåg till bedö­ mande i NJA 1955 s. 264, som i registret till NJA visserligen beteck­ 138s. 5

12.Talerätt i miljömål före ML nas som ett immissionsmål, men troligen inte bör räknas till denna kategori.106 Målet kan emellertid ändå tas till utgångspunkt för några reflektioner kring talerätten i immissionsmål. Talan fördes mot en bergsprängare, som enligt avtal med en byggnadsentreprenör ombe­ sörjt sprängningsarbeten på en byggtomt. Ersättning yrkades för ska­ dor till följd av ett misslyckat sprängskott, som resulterat i skador genom kringflygande sprängsten. Talan grundades på ett påstående om strikt ansvar för bergsprängaren. - HD (3-2) ogillade yrkandet om ersättning. Av domen framgår att strikt ansvar visserligen ansågs före­ ligga vid sprängningsarbeten av viss omfattning, men att sådant ska­ deståndsansvar i förevarande fall inte åvilade bergsprängaren utan - även om detta inte sägs direkt - huvudentreprenören.107 Att ”fel” per­ son var svarande ledde alltså till ogillande och inte till avvisning. Angående detta rättsfall må först påpekas att strikt skadeståndsan­ svar inte a priori verkar vara sammankopplat med en talerättsspärr och detta torde även gälla aktivlegitimationen.108 Antag t.ex. att en flygpassagerare väcker ersättningstalan109 enligt 1922 års lag om ansvarighet för skada i följd av luftfart. Enligt 1 § i nämnda lag var emellertid de som befordrats med ”luftfartyget” uttryckligen undan­ tagna från rätt till ersättning. Såvitt jag kan bedöma innebär detta inte att talan i nyssnämnda fall skulle avvisas. Något behov av en avvisningsregel kan ju inte heller föreligga i detta fall, eftersom bestäm­ melsen ifråga så klart utesluter en viss grupp att medlemmarna i denna nog betraktar en process som utsiktslös.110 Men inte heller då avgränsningen är mera komplicerad torde en talerättsregel kunna medföra några processekonomiska vinster; tvärtom kan officialprövningen få en motsatt effekt just i de fall, då intressentkretsen är diffus till sin utsträckning och talerättsprövningen inte kan isoleras till något eller några lättbedömbara rättsfakta.111s. 6

13.139s. 6

14.Kapitel 5 Åtminstone efter 1971 års ändringar i RB 17:5 och 42:5 st. 1 p. 2 torde det dessutom i allmänhet gå att uppnå ett lika snabbt - eller snabbare112 - slut på processen med hjälp av de regler som gäller för materiella frågor.s. 5

15.Då det erbjuder sådana svårigheter att bestämma subjekten i det materiella rättsförhållandet som inom immissionsrätten - och så var ju fallet även före ML - framstår dock en talerättsprövning av här dis­ kuterad typ inte som lockande ens utifrån de skillnader som gällde före 1971 års (och senare) ändringar i RB.113 Till detta kan läggas att den omfattande officialprövning, som skulle bli följden av en proces­ suell klassificering, rimmar illa med ersättningsfrågans dispositiva natur. En talerättsregel skulle möjligen kunna motiveras i enkla fall utifrån en allmän princip om att onödiga processer skall förhindras genom antagande av rättegångshinder, en princip som dock inte torde gälla i svensk rätt.114 Och att enbart avvisa i enkla fall framstår inte som någon rekommendabel princip, även om HD förefaller ha slagit in på den vägen i senare praxis.115 Till det kommer att en talerätts­ prövning, som nyss antytts, inte heller kan ges någon rationell motiva­ tion i dylika situationer; processen kan inte förhindras utan endast (möjligen) förkortas. Även process om processhinder är ju process.s. 5

16.Att det sist diskuterade rättsfallet rubricerades som ett immissions­ mål i registret till NJA ger slutligen anledning att påpeka att gränsen är flytande mellan tillämpningsområdet för strikt ansvar till följd av miljöfarlig verksamhet och till följd av (annan) farlig verksamhet, så t.ex. vid sprängningsarbeten.116 En skiljaktig tillämpning i talerättshänseende skulle ha kunnat medföra komplikationer vid handlägg­ ningen. Antag t.ex. att någon yrkat ersättning enligt såväl grannelags­ rättsliga som allmänna grunder för strikt ersättningsansvar; allmän domstol var ju tidigare behörig även i immissionsmål.117 Sker en tale­ rättsprövning beträffande den förra grunden (eller delar därav) skulle följden bli att domstolen måste handlägga och avgöra de olika grun­ derna enligt skilda regelkomplex, trots det starka sambandet dem emellan. Andra konsekvenser av forumsplittringen återkommer jag 140s. 5

17.Talerätt i miljömål före ML till i Kapitel 14 nedan. Såvitt jag vet har emellertid olägenheter av detta slag aldrig uppkommit i praxis,118 som närmast stöder antagan­ det att de sakkunniga misstog sig beträffande förekomsten av en tale­ rättsregel i immissionsmål.s. 6

Talerättsregeln i de immissionssakkunnigas lagförslag

1.3.5.1 Allmänt Det lagförslag (ImLF) de sakkunniga lade fram i sitt betänkande kom aldrig att genomföras i sitt ursprungliga skick. ML bygger visserligen på det utredningsarbete, som ligger till grund för betänkandet, och anknyter till flera av dess grundlinjer. Men då lagstiftningsfrågan sänds på remiss till lagrådet, sker det efter en förhållandevis omfat­ tande omarbetning i departementet och innan propositionen lades på riksdagens bord hade ytterligare förändringar vidtagits på inrådan av lagrådet.119 Dessa omarbetningar är även av betydelse för frågan om talerätten i immissionsmål. De sakkunniga hade, som jag strax skall återkomma till, i viss utsträckning utformat positiva lagbestämmelser om talerätt i sitt förslag och även - som redan framgått - ägnat denna fråga upp­ märksamhet i motiven. I nu gällande ML och MB återfinns däremot inte någon bestämmelse om talerätt och de uttalanden som gjordes i förarbetena till ML i anslutning till denna förändring är inte entydiga ur processuell synpunkt.120 Frågan om en särskild talerättsregel gäller enligt ML och MB kan därför inte besvaras utan vidare och skall ana­ lyseras närmare i de följande två kapitlen. De sakkunnigas förslag har emellertid enligt min uppfattning - trots att det aldrig genomfördes - ett principiellt intresse som motiverar en närmare presentation. Det verkar nämligen inte ha varit processuella hänsyn som föranledde departementschefen att frångå de sakkunnigas förslag.121 Följaktligen föreligger det vissa risker för att den rättstekniska lösning de sakkun­ niga förordade kan komma att tas upp på nytt. Ett rättshistoriskt stu­ dium i denna del är alltså visserligen inte av omedelbart intresse de lege lata men väl de lege ferenda.s. 6

2.141s. 6

3.Kapitel 5s. 5

4.Talerättsregeln i de sakkunnigas förslag anknöt till sakägarbegreppet och detta begrepp preciserades genom en särskild lagbestämmelse som återges nedan i avsnitt 3.5.2.122 De sakkunnigas förslag innefat­ tade i dessa delar en nyhet i tre avseenden. För det första hade, som jag visat i föregående avsnitt, någon särskild talerättsregel sannolikt inte tillämpats i tidigare immissionsrätt. För det andra hade sakägarbegreppet dittills använts endast sporadiskt inom den civilrättsliga grannelagsrätten.123 Och för det tredje är det, såvitt jag vet, första gången man försökt precisera sakägarbegreppet genom en lagbestäm­ melse.124s. 5

5.I lagstiftningsarbetets slutskede vidtogs emellertid - som framgår nedan under 3.6 - väsentliga förändringar även med avseende på sak­ ägarbegreppet, som fick ett betydligt vidare innehåll än tidigare. Men lagregleringen utgick och själva termen sakägare förekommer över­ huvudtaget inte i ML. I den immissionsrättsliga litteratur som publi­ cerades i anslutning till ML och senare kommer däremot sakägar­ begreppet i allmänhet till användning.125 3.5.2 Bestämmelserna i 2:3 och 1:2 ImLF Enligt ImLF skulle talan om förbud eller ersättning föras vid vatten­ domstolen, varvid föreskrifterna om domstolar och rättegång i vatten­ 142s. 5

6.Talerätt i miljömål före ML mål i stort sett skulle äga tillämpning (ImLF 1:4 och kap. 5).1261 lag­ förslagets andra kapitel som bar rubriken ”Om skyddsåtgärder, förbud och tillstånd” återfanns följande stadgande (ImLF 2:3): ”Talan om åläggande för någon att, till skydd mot immission från viss fast egendom, vidtaga anordning eller upphöra med, avstå från eller begränsa egendomens användning eller eljest vidtaga försiktighetsmått får vid Vatten­ domstolen väckas av sakägare.s. 6

7.Om rätt för statens naturvårdsverk att väcka talan stadgas i miljötillsynslagen.” Talan enligt ImLF skulle alltså föras vid vattendomstol och lagtexten tillåter knappast någon annan tolkning än att andra än sakägare var utestängda från denna möjlighet. Men syftet med bestämmelsen torde inte bara ha varit att reglera frågan om vilka som skulle äga behörig­ het att väcka talan i immissionsmål, utan även att i lag fastslå den i praxis sedan länge erkända möjligheten att föra förbudstalan och att anvisa rätt forum för sådan talan.127 Man bör därför inte utan vidare dra den slutsatsen att en motsvarande talerättsregel inte var avsedd att gälla i ersättningsmål. Motiven ger - som jag strax skall återkomma till - snarare anledning till ett motsatt antagande, dvs. att en tillämp­ ning av talerättsregeln var avsedd även vid ersättningstalan. Talerättsregeln i ImLF 2:3 anknöt som framgår av lagtexten till sak­ ägarbegreppet, vars innebörd anges i de för förbuds- och ersättnings­s. 6

8.143s. 6

9.Kapitel 5 talan gemensamma bestämmelserna i lagförslagets första kapitel, där det stadgas (ImLF 1:2):s. 5

10.”Sakägare på grund av immission är ägare till fast egendom, som kan utsät­s. 5

11.tas för olägenhet genom immissionen, samt innehavare av nyttjanderätt ellers. 5

12.annan särskild rätt till sådan egendom, i den mån hans rätt beröres.s. 5

13.I vad avser enskild rätt skola denna lags bestämmelser gälla endast i dens. 5

14.mån ej annat följer av avtal eller annan särskild rättsgrund. ” Det är genom detta stadgande de sakkunniga anser sig i viss utsträck­ ning ha tillmötesgått de krav på lagreglering av frågan om saklegiti­ mation som framförts i remissyttrandena över lagberedningens jorda­ balksförslag; vad gäller den passiva saklegitimationen överlämnas frågan till praxis skriver de sakkunniga, men beträffande frågan ”... vem som äger föra kärandetalan i mål om åtgärd mot immitterande användning ... krävs otvivelaktigt en precisering”.128Och denna pre­ cisering sker genom den ovan återgivna definitionen i ImLF 1:2, kom­ pletterad med uttalanden i motiven.129 På ett annat ställe i betänkan­ det130 framgår dock att de sakkunniga räknat med att sakägarkretsen ändå skulle kunna bli svår att bestämma i en del fall.s. 5

15.Att de sakkunniga använder termerna saklegitimation och talerätt i den moderna betydelsen, dvs. som en processförutsättning, och att således endast sakägare skulle få väcka talan, framgår enligt min upp­ fattning både av lagtexten (ImLF 2:3) och på flera ställen i motiven, även om man inte heller här uttryckligen talar om avvisning. Men de valda uttryckssätten i kombination med lagtexten stöder antagandet att man arbetat med den moderna talerättsuppfattningen och tillåter knappast den tolkning som här antagits vara den riktiga vad gäller lag­ beredningens uttalanden i förarbetena till jordabalken.131 De sakkun­ niga skriver t.ex. att det ”... uppenbarligen inte (bör) komma ifråga att var och en ... skulle kunna uppträda som sakägare och väcka talan”, på ett annat ställe att ”... sakägare - och därmed taleberättigad - är endast ... ” i nästa mening följt av: ”Däremot kan talan på immis­ sionsrättslig grund inte föras av annan enskild ...” och på ytterligare ett ställe att ”För att enskild skall kunna uppträda som sakägare och föra talan ... fordras...”.132 144s. 5