En liknande vinkling ger Sandvik i JT 1996/97 s. 394, på sid. 398. Även han refererar till de ökade möjligheterna för miljömyndigheterna att begära ersättning för skäliga efterbehand- lingskostnader vid miljöskada på skadeståndsrättslig grund. Som exempel på detta anger han den finska miljöskadelagen, den danska miljøerstatningsloven och 8 kapitlet i norska fo- rurensningsloven. Angående det svenska rättsläget anger han emellertid att denna princip inte kommer till uttryck i miljöskadelagen, utan i 5 § miljöskyddslagen samt att den har uppluck- rats genom rättsfallet NJA 1995 s.249 (Järv-målet). Förutom att denna beskrivning inte är riktig i sak, är det även här fråga om en jämförelse mellan olika storheter som gör att totalbil- den blir missvisande. En liknande kritik kan f.ö. riktas mot den senaste antologin på detta rättsområde; Legal aspects of soil pollution and decontamination in the EU member states and the United States. (Red. Seerden, R – Deketelaere, K) Intersentia Uitgevers (Antwerpen) 2000, se min anmälan i Environmental Liability (EL 2000:4, s. 123).
Hänvisas från p. 5 (s. 10)
5.299 avsett samtliga dessa länders offentligrättsliga och privaträttsliga reglering på området. Även i Larssons doktorsavhandling från 1997 finns exempel på denna oklarhet. När hon beskriver ansvarsgrunden i 5 § miljöskyddslagen som ”regardless of fault…” hänvisar hon inte till förvaltningsrättslig rättspraxis, utan till HD-avgörandet NJA 1983 s. 209. Här har jag svårt att följa med i resonemanget. När miljöskyddslagen gällde hade nämligen Högsta domstolen att bedöma enbart frågor av privaträttslig natur. Som framgått av kapitel 2, skapades rättspraxis under denna tid uteslutande av Koncessionsnämnden för miljöskydd och var föremål för rättsprövning vid Regeringsrätten under de sista åren. Därtill kommer att det aktuella HDavgörandet inte heller handlar om utomobligatoriskt skadestånd. Här var det istället fråga om det speciella förhållandet mellan huvudmannen för en allmän va-anläggning och en fastighetsägare. Detta förhållande är ju närmast av privaträttslig natur, om än med tvångsmässiga inslag. Tvisten gällde tillämpningen av den särskilda skadeståndsregeln i 1970 års va-lag (1970:244) när avloppsnätet hade skadats av olja som läckt ut från en fastighet.s. 10