Epidemi och ersättning1 hänvisning
Rättsfall
NJA 1995 s. 249
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 1995 s. 249
BibTeX
@misc{nja-1995-s-249,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 1995 s. 249}},
year = {1995},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
45 hänvisningar i 14 artiklar · 45 stycken/fotnoter
Avtal om naturvård4 hänvisningar
- Se härom Naturvårdsavtal. Riktlinjer för tillämpning (Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen, 2013-06-20), s. 12 1 0 I prop. 1997/98:90 s. 260 sägs uttrycket ”tillåta eller tåla” innefatta både en rätt för stat och kommun att utföra åtgärder och fastighetsägarens förpliktelse att underlåta att t.ex. avverka eller på annat sätt ta tillvara virke, liksom att fastighetsägaren åtar sig att sköta sin mark endast på ett visst angivet sätt, t.ex. genom att avstå från arbetsföretag eller skötselmetoder som annars skulle ha kommit i fråga. 11 Se närmare om olika nyttjanderättsregler som tillämpas vid naturvårdsavtal prop. 1997/98:90 s. 254 ff. 1 2 Jfr om dess konsekvenser för ersättningsreglerna Bengtsson i SvJT 2010 s. 726 ff. 13 Jfr prop. 2009/10:162 s. 66 f. 14 Utvecklingen kunde förutses när lagstiftningen tillkom, men sådana argument gjorde inget intryck på regeringen, som ansåg det viktigare att stärka markäganderätten. 15 Jfr bl.a. prop. 1997/98:90 s. 252, 255. 1 6 Se Marcus Radetzki, Skadeståndsberäkning vid sakskada kap. 3, med redogörelse för litteratur och viss rättspraxis. Jfr även Håkan Anderssons nämnda uppsats i Nybrott og odling s. 7 ff. 17 Jfr NJA 1993 s. 753, där skadestånd vid ingrepp i fast fornlämning utgick för en arkeologisk undersökning som ansågs nödvändig; i detta fall byggde dock fastighetsägarens skyldighet att respektera fornlämningen på lag, inte på avtal. 18 Jfr den tyska diskussionen om ”Kommerzialisierung”, omtalad bl.a. av HellnerRadatzki (Skadeståndsrätt 24.4.2) och av Håkan Andersson i Skyddsändamål och adekvans s. 537; här lär dock förutsättas för ersättning att en nyttjande av den skadade egendomen i vart fall kan värderas och omsättas på marknaden. 19 Möjligen kan dock staten anses ha ett sådant intresse av miljön oberoende av naturvårdsavtalet. Jfr det nämnda avgörandet NJA 1993 s. 753, där Riksantikvarieämbetet (som representant för staten) intog en något liknande ställning men ändå ersättning utgick; här var det emellertid fastighetsägaren själv, inte någon utomstående, som vållade skadan och blev ansvarig. Se om fallet Håkan Andersson i Nybrott og odling s. 11. Jfr vidare om dessa frågor justitierådet Linds tillägg i NJA 1995 s. 249 (som har särskilt intresse genom att det inte skedde ”för egen del”; avdelningen i övrigt kan därför antas ha i stort sett instämt med tillägget) och allmänt Thomas Wilhelmsson, Senmodern ansvarsrätt (2001) s. 336 ff, 357 ff. 2 0 Se 7 kap. 7 § 4 st., 7 kap. 29 och 29 a §§, 10 kap. 5 § samt 16 kap. 9 § MB. 21 Skälet var att naturvårdsavtalen var avsedda att vara medel i genomförandet av skogspolitiken (se prop. 1997/98:90 s. 259), vilket knappast var något övertygande argument för begränsningen. Vidare anfördes att man ville undvika att tveksamma avtalskonstruktioner fördes in i det sakrättsliga systemet — inte heller något mera vägande skäl i sammanhanget. Om verkligen naturvårdsavtal anses som ett värdefullt sätt att tillgodose miljöhänsyn, finns det anledning att ge ideella föreningar och andra enskilda parter möjlighet att sluta sådana avtal med markägare. 2 2 Se Bäärnhielm & Larsson, Arrendelagen s. 1:4a f. Se även prop. 1997/98:90 s. 253; jfr dock s 259, där det tvärtom sägs att ”den ofta förekommande rätten för markägarens motpart att utföra åtgärder på området är redan en nyttjanderätt” och alltså sakrättsligt skyddad 23 Se Hillert, Servitut — förmån och last (1960) s. 118 f. 24 Se härom Hessler, Allmän sakrätt s. 457 ff, som närmast företräder den här angivna åsikten; jfr även Rodhe, Handbok i sakrätt (1985) s. 609 ff, som i varje fall inte uttrycker avvikande mening. Det är inte troligt att en domstol skulle inta en annan ståndpunkt. 2 5 Se härom Hillert, a.a. s. 101. 2 6 Oavsett om grannen skulle vara konsument lär lagen bara vara tillämplig vid arbete på egendom tillhörig någon annan (fast detta inte framgår av 1 §, jfr 1 st. 2 p.).
- I varje fall ställer det till vissa bekymmer vid avtalens tillämpning att de till så stor del handlar om dessa värden. Man kan förstås konstatera att miljön ibland kan värderas i pengar och då får betydelse också i civilrättsliga sammanhang. En störd miljö utgör ett fel hos en såld fastighet (NJA 1981 s. 894), förlorade skönhetsvärden kan ersättas i varje fall om det påverkar en fastighets värde, och kan man konstatera att kostnader nedlagda på att bevara skadade miljövärden kan också de ersättas skadeståndsvägen (se det s.k. järvmålet, NJA 1995 s. 249). Den som skadar miljövärden kan också bli skyldig att i skälig omfattning bekosta att skadan avhjälps (2 kap. 8 § MB). Över huvud taget kan sägas att en god miljö kan utgöra en förutsättning för ett avtal som under vissa omständigheter kan leda till att avtalet går tillbaka, eller eventuellt att det får tolkas på visst sätt. Den bör då också kunna leda till prisnedsättning t.ex. just vid fastighetsköp. Inom kontraktsförhållanden kan på detta vis miljöhänsyn få en särskild betydelse, fast vad som närmare gäller är ganska oklart. Det är emellertid i skadeståndssammanhang som frågan om ideella värden av den typen framför allt kommer upp (jfr 4 nedan).
- I praktiken lär det inte vara vanligt att markägaren krävs på skadestånd vid kontraktsbrott, bl.a. därför att det råder en viss osäkerhet om vad för skada som kan ersättas. Avtalet siktar som sagt till stor del till att tillvarata ideella värden som är svåra att uppskatta i pengar, t.ex. biologisk mångfald eller häckning av en sällsynt fågelart. Förekomsten av t.ex. en vitryggig hackspett ger ju knappast något ökat marknadsvärde åt en fastighet — många ekonomiskt sinnade köpare kan snarare tycka att det skulle vara skönt att slippa ta hänsyn till hackspetten — och på liknande sätt kan man se på åtskilliga andra värdefulla inslag i flora och fauna. I målet med den skjutna järven (NJA 1995 s. 249) utgick ju ersättning, men här kunde staten påvisa kostnader nedlagda på järvstammen som nu blivit onyttiga, och detta är långtifrån alltid möjligt beträffande andra miljövärden. En huvudregel inom skadeståndsrätten anses vara att bara skador som kan värderas i pengar efter en någorlunda objektiv måttstock kan ersättas. Vad detta närmare innebär kan förstås vara tveksamt.
Kränkning och ”särskilda yrkesgrupper”1 hänvisning
Ren ekonomisk skada2 hänvisningar
Redarens miljöskadeansvar1 hänvisning
Skadestånd utom kontraktsförhållanden 1997–20001 hänvisning
- 11 Saxén, Adekvans s. 12 anför träffande att man med en viss överdrift kunde säga, att de flesta av de i teorin uppställda adekvansreglema är godtagbara. »De är nämligen med 210 i form av exempelvis beloppsmässiga begränsningar.12 En mera svårrubbad om än inte undantagslös grundsats har vidare t.ex. varit, att endast den som direkt lider skada har rätt till ersättning. S.k. tredjemans skador ersätts som en huvudregel inte.13 Av särskilt intresse i detta sammanhang är ytterligare att vissa skador på grund av sin typ har ansetts vara sådana att de inte medför en rätt till ersättning. Sålunda har man av tradition i allmänhet förhållit sig restriktivt till tanken om ersättning för s.k. ideella, eller icke-ekonomiska, immateriella skador.14 Den skadeståndsrättsliga utgångspunkten i SkL är att en rätt till ersättning för ideell skada endast erkäns i förhållande till person skador och vissa brott (brott mot frihet, ära, hemfrid eller liknande).15 Här är det alltså skadetypen i sig som begränsar ersättningsbarheten, inte exempelvis avståndet mellan det skadeorsakande beteendet och skadan. Och så vidare. Det är emellertid ofta — om inte omöjligt — så åtminstone förenat med stora svårigheter att inordna miljöskadorna i detta system. Skadebilden präglas här inte sällan av olika ideella element som dessutom kan vara av ett närmast allmänt intresse.16 Sådana skador låter sig endast svårligen hanteras av den traditionella, individorienterade skadeståndsrätten, som har anpassats till att skydda enskilda intressen utgående från klassificeringen av skador som per sonskador, sakskador och rena förmögenhetsskador.17 Till detta kommer att exempelvis tillvaratagandet av ett allmänt miljöintresse i form av skadebegränsande åtgärder eller reparation av skadan även kan uppfattas som typiska tredjemansskador.18 Det är heller inte ovanligt att särskilt föroreningar kan nödvändighet så vagt formulerade, att de i ett konkret fall kan tas som stöd såväl för ett in tagande från skadeståndsansvar som för ett ansvarsåläggande.» 12 Se ovan kap. 4.4.3. vid not 171-175 om beloppsmässiga ansvarsbegränsningar och om kritiken mot dessa. 13 Se utförligt Andersson, Trepartsrelationer, samt härtill t.ex. Eger Mollestad, LoR 2001 s. 490 ff, Hellner, Skadeståndsrätt s. 362 ff., Kleineman s. 180 ff., Lange s. 452 f., Markesinis & Deakin s. 105 ff, Nygaard (5. utg.) s. 358 ff, Saxén, Skadeståndsrätt s. 62 f., Sisula-Tulokas, Sveda s. 229, Vinding kruse, Erstatningsretten s. 290. 14 Se närmare härom nedan kap. 7.4. 15 Se SkL 5 kap. 2, 4a och 6 §. Ersättning för ideell personskada och själsligt lidande har särskilt under senare år varit föremål för tämligen livlig debatt. Diskussionen har i huvudsak gällt själva ersättningsnivån och de s.k. tredjemansskadoma. Se närmare härom Sisula-Tulokas, Sveda, särskilt s. 177 ff. och 227 ff. Se även för exempelvis svensk rätts del t.ex. Ekstedts undersökning om ideellt skadestånd för personskada. Härtill kan hänvisas till den internationella översikten i Oldertz & Tidefelt (eds) s. 91 ff. 16 Se allmänt t.ex. Sandvik, JT 1996-97 s. 394 f. 17 Jfr t.ex. SvHD:s argumentering i NJA 1995 s. 249 (ref. nedan kap. 7.5.2.2.). 18 Se även t.ex. Andersson, Trepartsrelationer s. 244 ff.
- Om den skadelidande inte kan peka på ett ovan avsett samband mellan sin ekonomiska skada och annans sakskada (eller personskada) är det fråga om ett tredjemansintresse i form av en ren förmögenhetsskada. Förutsättningarna för att erhålla ersättning för sådan skada är begränsade. Enligt den s.k. spär regeln i SkL 5 kap. 1 § kan ren förmögenhetsskada endast ersättas om skadan har »förorsakats genom straffbelagd handling eller vid myndighetsutövning 1985 AMC 1521 (5th Cir. 1985) ansågs fritidsfiskare ha rätt till ersättning. 206 Se närmare nedan kap. 7.3.4.2. vid not 300. 207 Se härvid särskilt de nedan kap. 7.5.2.2. refererade HD 1998:34 och HD 1990:143, samt NJA 1995 s. 249 och RG 1979 s. 715 (Frostating Lagmannsret).
- 320 Se t.ex. situationen i NJA 1995 s. 249 (ref. nedan kap. 7.5.2.2. vid not 431-439), samt härtill även t.ex. Radetzki, JT 2000-01 s. 928 ff. om bedömningen i de s.k. katt- och hundmålen i NJA 2001 s. 65 I och II (se härom nedan kap. 8.3.3.1.) Jfr även t.ex Lange s. 155. Se även nedan kap. 8.3.3.
Eftertanke och förutseende - en rättsvetenskaplig studie om ansvar och skyldigheter kring förorenade områden5 hänvisningar
- NJA 1995 s. 249, på sid. 253.
- Se Linds särskilda yttrande i NJA 1995 s. 249.
- En liknande vinkling ger Sandvik i JT 1996/97 s. 394, på sid. 398. Även han refererar till de ökade möjligheterna för miljömyndigheterna att begära ersättning för skäliga efterbehand- lingskostnader vid miljöskada på skadeståndsrättslig grund. Som exempel på detta anger han den finska miljöskadelagen, den danska miljøerstatningsloven och 8 kapitlet i norska fo- rurensningsloven. Angående det svenska rättsläget anger han emellertid att denna princip inte kommer till uttryck i miljöskadelagen, utan i 5 § miljöskyddslagen samt att den har uppluck- rats genom rättsfallet NJA 1995 s.249 (Järv-målet). Förutom att denna beskrivning inte är riktig i sak, är det även här fråga om en jämförelse mellan olika storheter som gör att totalbil- den blir missvisande. En liknande kritik kan f.ö. riktas mot den senaste antologin på detta rättsområde; Legal aspects of soil pollution and decontamination in the EU member states and the United States. (Red. Seerden, R – Deketelaere, K) Intersentia Uitgevers (Antwerpen) 2000, se min anmälan i Environmental Liability (EL 2000:4, s. 123).
Miljöbalkens återverkningar4 hänvisningar
- H. Andersson a.a. s. 244 ff. med not 921 ff., där åtskilliga referenser ges till annan litte ratur. Se t.ex. Kleineman s. 101 ff., där han (s. 108) i en diskussion kring NJA 1995 s. 249 (”De döda järvarna") lanserar (s. 106) termen en ”ekologisk skadeståndsrätt" och beteck nar skadestånd i dessa sammanhang som ”ett ideellt skadestånd, men av mycket speciell natur”.
- p. 2) fyller de krav på offentlighet och förhandling som artikel 6 ställer. Ytterligare ett problem är vilka slags ”civila rättigheter” (”civil rights”) det skall vara fråga om för att artikel 6 skall vara tillämplig. Fyller den enskilde medborgarens ”rätt” till en god miljö kraven i det sammanhanget? Jag kan inte gå in närmare på dessa frågor här; det får räcka med konstaterandet ovan att artikel 6 och EG-rätten kan komma att kräva en omprövning av snäva talerätts- och forumregler. - Betr, artikel 6 i här aktuella sammanhang se t.ex. Fit ger s. 11:6a samt skiljaktiga meningar av JR Danelius i NJA 1993 s. 645 och JR Vängby i NJA 1995 s. 249, betr, artikel 8, se Nordh s. 516.