Något definitivt besked att Högsta domstolen faktiskt tänker sig ett separat ”ondtrossystem” vid sidan av de rekvisit som finns i 4 kap. 5 § KL framkommer således inte i NJA 2024 s. 150. En viss öppning finns dock i p. 16 i domskälen där Högsta domstolen med hänvisning till NJA 2010 s. 709 skriver att ”[d]et finns ett utrymme för att i vissa situationer tillämpa en annan värdetidpunkt.” Det skulle kunna tolkas som en indikation att en annan värdetidpunkt kan tilllämpas då ond tro föreligger, oaktat att en objektiv återvinningsbestämmelse ligger till grund för återvinningen. Se diskussionen i Oulis, M., Värdeersättning vid återgång, Uppsala 2021, s. 518 ff., särskilt s. 521.
Hänvisas från p. 6 (s. 464)
6.I NJA 2024 s. 150 bekräftar Högsta domstolen alltså uttalandena i NJA 2010 s. 709. Egendomens värde ska bestämmas till dagen för återvinningsdomen, även då återgång ska ske till följd av återvinning enligt en av de objektiva återvinningsbestämmelserna. Härigenom indikerar Högsta domstolen att den avgörande faktorn för den i NJA 2010 s. 709 beskrivna huvudregeln inte utgörs av den onda tro som är ett av rekvisiten i 4 kap. 5 § KL. Det avgörande verkar i stället vara tanken att konkursboet ska få tillbaka sin sak. På detta vis tänker man sig att konkursboet, dvs. den återbäringsberättigade, ska belastas med såväl fördel som nackdel av en värdeförändring i egendomen. Hanteringen indikerar en strävan efter ”egendomslikhet”. Värdeersättningen utges i stället för egendomen, och värdeersättningen ska således behandlas som om den vore egendomen. Därmed blir det logiskt att värdeersättningen (i värdehänseende) har förändrats på samma sätt som egendomen skulle ha förändrats. Nyckeln till resonemanget blir, paradoxalt nog, inte direkt vad egendomen är värd utan snarare vem som har bättre rätt till själva egendomen.s. 464