Rättsfall
NJA 2010 s. 709
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2010 s. 709
BibTeX
@misc{nja-2010-s-709,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2010 s. 709}},
year = {2010},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
15 hänvisningar i 4 artiklar · 15 stycken/fotnoter
- Något definitivt besked att Högsta domstolen faktiskt tänker sig ett separat ”ondtrossystem” vid sidan av de rekvisit som finns i 4 kap. 5 § KL framkommer således inte i NJA 2024 s. 150. En viss öppning finns dock i p. 16 i domskälen där Högsta domstolen med hänvisning till NJA 2010 s. 709 skriver att ”[d]et finns ett utrymme för att i vissa situationer tillämpa en annan värdetidpunkt.” Det skulle kunna tolkas som en indikation att en annan värdetidpunkt kan tilllämpas då ond tro föreligger, oaktat att en objektiv återvinningsbestämmelse ligger till grund för återvinningen. Se diskussionen i Oulis, M., Värdeersättning vid återgång, Uppsala 2021, s. 518 ff., särskilt s. 521.
- Här kan man tänka sig att det hela rör sig om en surrogationstanke. En sådan tanke finns uttryckligen i NJA 2010 s. 709. Problemet som då kan uppstå är att det ofta (men inte alltid) finns ett surrogat redan – betalningen. Frågan är vad som då utgör ”surrogatet” – den abstrakta värdeersättningen som kan erhållas i framtiden eller det faktiska surrogatet? Den ursprungliga frågan om bestämmandet av värdeersättningen har då på sätt och vis endast förflyttats ett steg så att samma fråga ska besvaras men nu inom ramen för ”vilket surrogat”. Det kan också ifrågasättas på vilket sätt den här riskfördelningstanken som Högsta domstolen ger uttryck för i såväl NJA 2010 s. 709 som NJA 2024 s. 150 besvaras av att ersättningen för det faktiska surrogatet erhålls. För undantagssituationer se NJA 2010 s. 709. Jag har diskuterat detta en del i Oulis, M., Värde ersättning vid återgång, Uppsala 2021, s. 303 ff., s. 337 ff., s. 518 ff.
- Högsta domstolen inleder genom att utreda om det är ersättning eller egendom som ska utges, jfr 4 kap. 14 § KL. Helt i linje med såväl lagtexten som utgången i NJA 2010 s. 709 kommer Högsta domstolen fram till att utgångspunkten vid återvinning är att det är egendom som ska utges. Försämringar av återbäringsegendomen som kommer av normalt slitage behöver man inte bry sig om, däremot bör andra typer av försämringar ersättas. Detta följer, i stort sett, av 4 kap. 14 § och 4 kap. 15 § KL. Den slutsats som Högsta domstolen landar i är alltså att värdeersättningen ska bestämmas till dagen för återvinningsdomen. Det var även vad Högsta domstolen redan i NJA 2010 s. 709 menade utgjorde huvudregeln för värdeersättning.