Något definitivt besked att Högsta domstolen faktiskt tänker sig ett separat ”ondtrossystem” vid sidan av de rekvisit som finns i 4 kap. 5 § KL framkommer således inte i NJA 2024 s. 150. En viss öppning finns dock i p. 16 i domskälen där Högsta domstolen med hänvisning till NJA 2010 s. 709 skriver att ”[d]et finns ett utrymme för att i vissa situationer tillämpa en annan värdetidpunkt.” Det skulle kunna tolkas som en indikation att en annan värdetidpunkt kan tilllämpas då ond tro föreligger, oaktat att en objektiv återvinningsbestämmelse ligger till grund för återvinningen. Se diskussionen i Oulis, M., Värdeersättning vid återgång, Uppsala 2021, s. 518 ff., särskilt s. 521.
Hänvisas från p. 6 (s. 464)
1.Frågan som var uppe till prövning i NJA 2024 s. 150 var alltså vilken värdetidpunkt som skulle tillämpas. De tidpunkter som var aktuella i målet var värdet dagen för förlikningsavtalet (dvs. dagen då egendomen frånhändes bolaget) eller värdet vid återvinningsdomen.s. 463
2.Högsta domstolen inleder med att ta fasta på syftet med återvinning i konkurs. Enligt Högsta domstolen är återvinningens syfte att vrida tiden åter, så att förmögenhetsförhållandena ska se ut på samma sätt som innan den återvinningsbara ”rättshandlingen.” Detta återställande ska enligt Högsta domstolen ske i konkursborgenärernas gemensamma intresse.s. 463
3.Utöver att rekvisiten i lagrummet ska vara uppfyllda för att återvinning ska ske måste ”rättshandlingen” (eller möjligen mer korrekt: det agerande som angrips) ha varit till nackdel för borgenärerna. Det räcker att förfarandet är till nackdel för en enda borgenär. Vid tillämpning av de objektiva återvinningsreglerna görs det typiskt sett gällande att nackdelen ska ha inträffat omedelbart, dvs. vid ”rättshandlingen”.s. 464
4.I NJA 2010 s. 709 uttalade Högsta domstolen att värdet av egendomen i regel skulle bestämmas till dagen för dom. Rättsfallet gällde återvinning av aktier enligt 4 kap. 5 § KL. Det följer av lagtexten att det för tillämplighet av 4 kap. 5 § KL krävs att ”gäldenären var eller genom förfarandet, ensamt eller i förening med annan omständighet, blev insolvent samt den andre kände till eller borde ha känt till gäldenärens insolvens […].” I NJA 2010 s. 709 var det alltså fråga om att den återvinningsbara transaktionen varit otillbörlig och att den återbäringsskyldiga varit i ond tro om otillbörligheten av transaktionen (i det fallet aktieförsäljningar).s. 464
5.För återvinning enligt 4 kap. 10 § KL krävs endast att en betalning av en skuld har skett inom tre månader från konkursbeslutet och att denna betalning ”[…] har gjorts med annat än sedvanliga betalningsmedel, i förtid eller med belopp som avsevärt har försämrat gäldenärens ekonomiska ställning […].” Det krävs vidare att betalningen inte varit ordinär. En återvinning enligt 4 kap. 10 § KL kräver alltså inte att betalningen är otillbörlig eller att den återbäringsskyldiga varit i ond tro om någon omständighet. Det är däremot ett rekvisit att det rör sig om en betalning.s. 464
6.I NJA 2024 s. 150 bekräftar Högsta domstolen alltså uttalandena i NJA 2010 s. 709. Egendomens värde ska bestämmas till dagen för återvinningsdomen, även då återgång ska ske till följd av återvinning enligt en av de objektiva återvinningsbestämmelserna. Härigenom indikerar Högsta domstolen att den avgörande faktorn för den i NJA 2010 s. 709 beskrivna huvudregeln inte utgörs av den onda tro som är ett av rekvisiten i 4 kap. 5 § KL. Det avgörande verkar i stället vara tanken att konkursboet ska få tillbaka sin sak. På detta vis tänker man sig att konkursboet, dvs. den återbäringsberättigade, ska belastas med såväl fördel som nackdel av en värdeförändring i egendomen. Hanteringen indikerar en strävan efter ”egendomslikhet”. Värdeersättningen utges i stället för egendomen, och värdeersättningen ska således behandlas som om den vore egendomen. Därmed blir det logiskt att värdeersättningen (i värdehänseende) har förändrats på samma sätt som egendomen skulle ha förändrats. Nyckeln till resonemanget blir, paradoxalt nog, inte direkt vad egendomen är värd utan snarare vem som har bättre rätt till själva egendomen.s. 464
7.Högsta domstolen konstaterar att om man hade bestämt värdetidpunkten till tidpunkten för ”rättshandlingen”, i detta fall förlikningsavtalet, så skulle värdeförändringar mellan den återvunna ”rättshandlingen” och domen inte komma att ersättas. Eftersom Högsta domstolens synsätt fokuserar på tinget/saken i sig kan denna effekt inte tålas. Därmed är det enda rätta att bestämma värdetidpunkten till dagen för återvinningsdomen, dvs. den dag då tinget/saken skulle ha återlämnats, om den alltjämt funnits i behåll.s. 465
8.Det kan även noteras att när ”dagen för dom” tillämpades som värdetidpunkt så resulterade det i att värdet uppgick till noll kronor.s. 465