När HD i NJA 2021 s. 1017, p. 21, skriver: ”För att en tillitsfullmakt ska föreligga krävs att tredje man har faktisk tillit till att mellanmannen är behörig att företräda huvudmannen. Det fordras också att denna tillit är befogad.”, så följer domstolen en – doktrinär – tradition av att se det som två separata krav: Dels, ska det finnas tillit, dels, ska den vara befogad. Såvitt gäller det första kravet, på faktisk tillit, borde det dock förstås som ett krav på avsaknad av ond tro om att mellanmannen inte är behörig företräda huvudmannen, se i och kring not 49 ovan. Se även ”t.ex.” portalfallet för tillitsfullmakten, NJA 2013 s. 659, där något krav på subjektivt intryck inte synes uppställas alls. ”Den som skapar en befogad tillit” står det bara, i en lokution jag läser som ett krav, snarare än som två – det står ju inte t.ex. ”en subjektiv tillit, som också är befogad”. Jfr även t.ex. J. Samuelsson, Fullmaktsläran s. 194 (bl.a.: ”I svensk rätt är […] tredje mans subjektiva inställning enligt huvudregeln irrelevant vid fastställande av den behörighet som följer med en självständig fullmakt.”). Saken kan möjligen uttryckas som att en befogad tillit är en objektiv konstruktion (men jfr not 51 ovan och 92 nedan).
Hänvisas från p. 10 (s. 90)
10.Uppmärksammade sådana är ”upplysningar”, ”avsiktsförklaringar” och ”stödbrev”, samt ”utbud”, liksom även i övrigt avtalspreliminärer och marknadsföringsåtgärder, där handlingar kan ha oklara avsändare, oklart avgränsade adressatkretsar, bara vara vaga, eller förstås innehålla diverse villkor och reservationer, på ett sätt talar emot det som är det avgörande bedömningstemat: att de avsetts förplikta. b) Det finns inget uttryck att bedöma: ingen materialiserad manifestation av en vilja; inget signum voluntatis; inget betydelsebärande tecken – inget att gå på. Finns det inget uttryck, alls, så kommer man nog dock sällan på tanken att tematisera saken i rättshandlingstermer, varför det centrala exemplet, möjligen, är då det visserligen ”finns” ett ”uttryck”, men detta fått fel form – varvid förekomsten av en formbrist gör det i och för sig förefintliga viljeuttrycket irrelevant, som formenlig rättshandling betraktat. c) Även om det finns ett uttryck, så har det kanske inte ett innehåll som någon meningsfullt kan hållas bunden till. Att någon säger: ”Åh, vad jag vill bli bunden!” räcker inte – trots den i och för sig (över)tydliga indikationen om bindningsvilja – om man inte vet till vad den ska bindas, samt detta innehåll också accepteras av rättsordningen, såsom sedligt (inte pactum turpe) och förmögenhetsrättsligt. Här som annars måste man tolka och därvid ta fasta på de individuella omständigheterna. Även om utsagan ”Imorgon skiner solen!” oftast får förstås som en oförbindande utsaga av karaktären oinspirerat småprat, så kan den, i något fall, tänkas innebära fullgörelse av en skyldighet att lämna rättvisande väderprognos, och då också bli bindande som en fullgörelserättshandling, och detta kan alltså inte avgöras annat än genom en konkret prövning i det enskilda fallet; för all praktisk tillämpning är det partikulära omdömet irreducibelt. d) Det som meddelats har inte nått fram till den avsedda adressaten. Det har inte på relevant vis mottagits. Man ropar, men ingen hör; mailet försvinner i cyberspace; brevet kommer bort – eller har inte nått fram vid någon viss kritisk tidpunkt. Den avsett preskriptionsavbrytande handlingen når t.ex. fram först efter att preskriptionsfristen löpt ut. e) Ett meddelande kan ha ett, uttryckt, innehåll, som dessutom mottagits, men ändå inte bli bindande för avgivaren, när mottagarens faktiska intryck avviker från det befogade intryck förklaringen objektivt sett borde ge, om den ses isolerat och alltså utan beaktande av de omständigheter som grundar det faktiska intrycket. Annorlunda uttryckt: mottagaren är i ond tro, om att den handlande inte vill det som ”förklaringens innehåll” (i bl.a. 32 § 1 st. AvtL:s mening) ger sken av. Förtydligande repetition: Det finns inte, såsom ett självständigt rättshandlingskriterium, något krav på mottagarens ”faktiska goda tro”; det som finns, är vissa undantagsregler, enligt vilka mottagarens onda tro om vissa saker (t.ex. förklaringsmisstag eller motivvillfarelse), under vissa förutsättningar kan medföra att förklaringen inte blir bindande enligt sitt ”innehåll” – vilket i avtalslagen är en teknisk term. f) Ingen förklaring har utgivits. Den förklarande har inte gjort något som bör tolkas som ett rättshandlande. Den har till exempel inte sagt eller skrivit något, skickat brevet eller kontraktet, godkänt något med sitt Bankid, sänt upp röksignaler, eller använt sig av en mellanman, i form av ett bud eller fullmäktig. De omständigheter som grundar en ”mottagares” eventuella goda tro (som förvisso kan föreligga, trots avsaknad av utgivande) härrör inte från den som antagits rättshandla, och det eventuellt föreliggande ”uttrycket” är alltså inte uttryckt av denne. De mest centrala exemplen är förfalsknings- och bedrägerifallen. Parentetiskt kan noteras att passivitet visserligen i princip kan hanteras som en viljeförklaring. För passivitetsfall blir dock utgivandekriteriet lite speciellt. De dithörande topikerna riskerar bli rätt överflödiga; såvitt gäller själva passiviteten blir de ägnade inte så mycket att övertyga, som att bara krångla till det hela, då det avgörande, för att tillmäta passivitet betydelse, typiskt sett är dess förhistoria och kontext. Det är heller inte alldeles enkelt att alls konceptualisera passivitet som ”utgiven”, eftersom ju sådan, per definition, innebär att man inte gjort något. En annan, men inte obetydlig, sak är dock att man kan resonera på sätt som liknar en utgivandeprövning, för att avgöra om passivitetens förhistoria är relevant. g) Det subjekt som skulle bindas eller berättigas finns inte – i de typiska pro-s. 90