Rättsfall
NJA 2013 s. 659
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2013 s. 659
BibTeX
@misc{nja-2013-s-659,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2013 s. 659}},
year = {2013},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
39 hänvisningar i 19 artiklar · 37 stycken/fotnoter
Låneavtalet med Svea Ekonomi2 hänvisningar
- Norrköpings tingsrätts dom 23 mars 2020 i mål T 2617-18, Göta hovrätts dom 18 januari 2021 i mål T 1115-20. 1 0 De två avgörandena har kommenterats av flera, både var för sig och med fokus på hur de förhåller sig till varandra. Se som ett axplock Svensson, Viljeförklaring och tillitsfullmakt, JT 2015–16 s. 330–356 (främst om 2014-års fall), Lundberg, Ytterligare om tillitsfullmakter, JT 2015–16 s. 735–740 (båda fallen), Wännström i SvJT 2019 s. 8–26 (främst om 2014-års fall), Ramberg, HD:s moderna fullmaktslära, JT 2014–15 s. 406–413 (om 2013-års fall) och Christine Stridsberg, Tillitsfullmakter — nytt klargörande om befogad tillit som behörighetsgrund, JT 2014–15 s. 619–629 (främst om 2014-års fall). Se också, som det hittills senaste bidraget, och med mer övergripande och allmänt fokus, Samuelsson (2023). Jag kommer i detta bidrag inte göra något försök till att närmare hur NJA 2021 s. 1017 fullmaktsteoretiskt förhåller sig till de tidigare avgörandena, eller hur de tidigare avgörandena förhåller sig till varandra. 11 Se liknande Unnersjö JT 2022–23 s. 654 f. 12 I NJA 2021 s. 1017 p. 21 anger HD detta som två olika kriterier, på samma vis som i NJA 2014 s. 684 p. 14. När det kommer till den närmare beskrivningen av hur tillitsfullmaktskonstruktionen ser ut i typfallet, och i bedömningen av det aktuella fallet, verkar HD hantera det som ett mer integrerat kriterium. 13 NJA 2021 s. 1017 p. 33. 14 Alltså vad som i (och efter) NJA 2013 s. 659 ofta omtalats som ett härrörandekrav. 15 Detta tredje kriterium har mot bakgrund av avgörandena i NJA 2013 s. 659 och NJA 2014 s. 684 lett till viss diskussion i doktrinen. Se särskilt Håstad, Befogad och obefogad tillit i fullmaktsläran, SvJT 2020 s. 323–332 [Håstad (2020)] och Lindskog, Tillitsfullmakten — en replik, SvJT 2020 s. 785–797 [Lindskog (2020)]. 16 NJA 2021 s. 1017 p. 24 med vidare hänvisning till NJA 2014 s. 684 p. 21. Som Samuelsson (2023) s. 98 anför, kan det diskuteras om HD:s sätt att i 2021 års fall återge vad som sades i 2014 års fall har blivit något olyckligt. 17 Som Unnersjö JT 2022–23 s. 661 framhåller kan dessa formuleringar också uppfattas som att de gäller två helt olika bedömningskriterier. 1 8 Funktionen ”min BankID-historik” finns, och gör att man kan se vilka transaktioner som har utförts för samtliga BankID utgivna till ett och samma personnummer. Här framgår dock inte det närmare innehållet i en transaktion eller vad som skrevs under. 19 Sådan kontroll torde däremot ha kunnat få betydelse om bedömningen istället avsåg innehavarens culpa. 20 Se närmare avsnitt 6 nedan. 21 På denna punkt blir det något av en praktisk skillnad mellan dessa situationer och situationer då det är en rent fysisk handling som kommit på avvägar. Den senare kan man inte hur som helst återvinna kontrollen över, medan framtida användning av en e-legitimation normalt är enkelt att förhindra om man bara vet om att den finns. Det är dock främst möjligheten att spärra ett BankID som står öppen. Att ändra kod skulle förutsätta dels att personen vet vilken den gamla koden är, något som inte behöver vara fallet vid bedrägligt upprättade BankID, dels att den har rådighet över den enhet på vilken BankID:et har installerats. 22 NJA 2021 s. 1017 p. 37–39. 23 Se närmare Petter Dahl, Praktiska erfarenheter från BankID, SvJT 2023 s. 429. 24 Därtill kommer alla de fall då någon närstående obehörigen har kommit åt en e-legitimation som i och för sig har utgivits till rätt innehavare. 2 5 Även Unnersjö JT 2022–23 s. 655 framhåller betydelsen av tredje mans faktiska tillit. 26 Se NJA 2021 s. 1017 p. 37 och nedan i avsnitt 5. 2 7 Ponera exempelvis att det är femtioelfte gången under en kortare tidsperiod som samma person gör en kreditansökan om ett mindre belopp hos den aktuella kreditgivaren, eller att kreditansökningen görs mitt i natten från en IP-adress i utlandet av Britt-Marie 98 år. All exemplifiering riskerar att visa fördomar som inte behöver stämma på individnivå, och det kan givetvis inte uteslutas att även farfars mor åker iväg på semester, sitter uppe hela natten och bestämmer sig för att låna lite pengar, men exemplet torde ändå kunna tjäna sitt syfte. 28 I NJA 2014 s. 684 handlade det om en person i chefsställning för en avgränsad och självständig del av verksamheten. 29 I NJA 2013 s. 659 handlade det om en kontraktör som vid vissa förhandlingar representerade ett reseföretag på en geografisk avgränsad marknad. 3 0 Omskrivningen till en tänkt tredje man är medveten. Konkret tillit till behörigheten är endast intressant i den mån som den aktuella tredje mannen borde ha förstått mer än vad en annan, vilken som helst, tredje man i motsvarande situation hade uppfattat mot bakgrund av de aktuella omständigheterna. 31 Med e-legitimation kan man — som några exempel — underteckna kreditavtal, öppna nya konton i en ny bank, underteckna skuldebrev, underteckna ett avtal om köp av bil, böcker, kläder, barnprylar, lämna in årsredovisning till Bolagsverket eller deklarationen till Skatteverket, eller nästan vad som helst annat där marknaden har velat anpassa sig och göra det enkelt att delta digitalt. 3 2 Eventuella rättsliga begränsningar i möjligheten att hantera data om kunden kan dock tänkas få betydelse här. Banken kan agera som kreditgivare, eller som kontoförvaltande betaltjänstleverantör. Fastän den kontoförvaltande banken också i sig är en mellanman, blir det därför enligt min uppfattning relevant att i detta sammanhang anse banken som tredje man. Målet HD avgjorde i NJA 2021 s. 1017 gällde en kreditgivare, och gränsdragningen obehörig-behörig får stor betydelse även för vilka transaktioner som omfattas av skyldigheten att återställa ett konto enligt 5 a kap. 1 § betaltjänstlagen och det kan diskuteras om även denna gränsdragning har påverkats av avgörandet, se avsnitt 8 nedan. 33 För att kunna upptäcka konstigheter skulle det dock behövas kontrollsystem med hög grad av detalj- och personanpassning. Det är inte givet att övervakningsmekanismerna vare sig kan eller får utformas så detaljerat som skulle vara nödvändigt. Dessutom kommer sådan transaktionsövervakning bara upptäcka transaktioner om sticker ut, vilket exempelvis låneupptaget i det aktuella målet nog inte hade ansetts göra. 34 Överskuldsättning är exempelvis ett allvarligt, och för både staten och samhället i övrigt, mycket kostsamt problem. Se Riksrevisionens rapport Överskuldsättning — hur fungerar samhällets stöd och insatser? (RiR 2015:14). I rapporten har den sammanlagda samhällskostnaden beräknats till anmärkningsvärda 201,4 miljarder på årsbasis. 35 Jfr Unnersjö JT 2022–23 s. 663 som omtalar avgörandet som ett ”tydligt medskick till banker och andra kreditgivare om att det ofta kan vara bra att för säkerhets skull använda både hängslen och livrem.” 36 Liknade argumentation kopplat till beloppets storlek och ett rent digitalt förfarande återfinns i det norska avgörandet HR-2020-2021-A p. 104. Høyesterett fäste då avseende vid att banken som professionell aktör hade ”valt att ingå ett kreditavtal om ett, för en enskild konsument, högt belopp uteslutande genom” elektronisk identifiering. Se Aagaard, Kreditgivares ersättningsanspråk efter obehörig användning av bank-id, Kommentar till Høyesteretts avgörande HR-2020-2021-A, SvJT 2021 s. 235 på s. 246. 37 Kanske kan synpunkten egentligen anses vara uttryck för en underförstådd tanke om riskfördelning, och att det finns en gräns för vilka risker som en kreditgivare får ta genom hur den väljer att lägga upp sin verksamhet innan de negativa följderna av dessa val också bör bäras av näringsidkaren själv. 38 Något som inte kan uteslutas kan ha varit fullt medvetet för att begränsa risken för att marknadens aktörer anpassar sig för att försöka optimera sitt skydd. Exakta beloppsgränser skulle exempelvis kunna leda till risk för att mellanmannen väljer att ansöka om högre belopp för att reducera risken för att innehavaren av e-legitimationen ska bli bunden till kreditavtalet. Fastän mellanmannen väljer att missbruka det förtroende innehavaren har visat den, behöver det inte innebära att mellanmannen är helt utan omsorg för innehavaren. 39 Bedömningen kommer i dessa fall normalt inte att bygga på hur en eller flera fysiska människor uppfattat situationen vid mottagandet av viljeförklaringen, utan det hela sköts huvudsakligen av elektroniska och automatiserade system. Det är normalt först i efterhand, när något väl visat sig ha gått snett, som riktiga människor närmare granskar den enskilda transaktionen. Detta är inget säreget för situationen då man försöker avgöra tredje mans befogade tillit, utan samma problematik aktualiseras i andra typsituationer där avtalsslutet sker digitalt och med hjälp av automatiserade system och där det är av rättslig betydelse hur mottagaren uppfattat omständigheterna kring mottagandet av viljeförklaringen. 4 0 Liknande Unnersjö JT 2022–23 s. 655 och 661. 41 När HD i p. 37 anger att det inte framkommit något som gav kreditgivaren skäl att göra särskilda kontroller, får det helst uppfattas som att bevisbördan för att identifiera omständigheter som kan bryta presumtionen om behörig användning har lagts på innehavaren. 42 Se om mottagarens faktiska tillit och dess (bristande) betydelse annars, Samuelsson (2023) s. 27 f. 43 Ett potentiellt problem i sammanhanget är också den ofta mycket svåra bevissituationen som råder gällande den grundläggande frågan om hur användaren egentligen har kommit åt e-legitimationen. Fastän tredje man har bevisbördan för att kriterierna för en tillitsfullmakt faktiskt är uppfyllda, och att det enligt NJA 2017 s. 1105 räcker att innehavaren gör antagligt att användningen skett obehörigen, finns det risk för ett expansivt tillämpningsområde av fullmaktsspåret till följd av svårigheterna som ofta följer med en skyldighet att föra bevisning för icke-existensen av ett handlande. Se Heuman, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, Norstedts Juridik, Stockholm 2022 [Heuman (2022)] s. 398 ff. 4 4 Se Heuman (2022) s. 64 om att bevisbördan inte bör läggas på en person vars intresse är att bevisskyldigheten inte ska fullgöras. 45 Vilken teknisk bevisning man har åtkomst till beror bl.a. på om den aktuella dispositionen har godkänts med hjälp av en e-legitimation som aktören själv har utgivit till innehavaren. I dessa fall har aktören insikt i väsentligt mer data och information än om det istället handlar om användning av en e-legitimation som har utställts av en annan aktör. Orsaken är regler om banksekretess som begränsar möjligheten att dela information mellan aktörerna. 46 Se närmare i avsnitt 8 nedan. 47 Att omständigheterna kan påverka möjligheten att nå fram med argumentationen, alltså dra slutsatsen att en tillitsfullmakt uppkommit, är en annan sak. 4 8 Utom i fall av teknisk brist eller vid en banks åsidosättande av reglerna för utgivande av BankID, som dock inte är väldigt aktuella. 49 Ponera exempelvis att ditt vuxna barn som är hemma på jullov har lyckats gissa koden till din mobiltelefon som låg på laddning i vardagsrummet när du sov, och koden till telefonen råkar (så klart) vara den samma som koden till ditt mobila BankID. Någon dag senare upptäcker du att pengar försvunnit från kontot, och efter konfrontation erkänner det vuxna barnet vad som hänt. Istället för att byta kod nöjer du dig emellertid med ett löfte om att barnet givetvis aldrig ska göra något liknande igen. Några månader senare trillar, föga förvånande för oss andra, brev från ett inkassobolag in i brevlådan. 5 0 Formuleringen antyder alltså att det är själva rättshandlingen som ska härröra från innehavaren, vilket inte får förväxlas med det andra kriteriet för en tillitsfullmakt, nämligen att tredje mans befogade tillit ska bygga på omständigheter som härrör från innehavaren. 51 Mot bakgrund av HD:s sätt att beskriva dikotomin behörig-obehörig i domskälen, kan det också vara läge att diskutera en annan fråga, nämligen relationen mellan fullmaktsreglerna och ogiltighetsreglerna. Genom uttalandena antyds att den som, genom ett agerande som träffas av avtalslagens svaga ogiltighetsgrunder (eller kanske inte ens når upp till den tröskeln) förleds att ge annan fullmakt, inte behöver oroa sig för att en godtroende tredjeman ska kunna påstå att det föreligger en fullmakt. Det är i så fall en ståndpunkt som står i viss motsättning till sedvanlig uppfattning i frågan, nämligen att en godtroende medkontrahent vanligtvis antas kunna stå fast vid avtalet. Kanske är det dock nödvändigt till följd av särdragen med e-legitimationsfallen, men det kan också diskuteras om det inte kanske istället är tillitsfullmaktskonstruktionen som sådan som skapar det huvudsakliga problemet i detta avseende. 5 2 Där framgår, i samband med behandlingen av just härrörandekravet, att det inte ska leda till bundenhet om ”någon i förhållande till huvudmannen helt utomstående” har givit tredje man anledning att tro att han företräder huvudmannen. Frågan är hur mycket som kan läsas in i uttalandet, och hur stort överföringsvärde det har till en situation då e-legitimationsinnehavaren rent faktiskt varit involverad. 53 Annorlunda hade det förhållit sig om domskälen hade formulerats lika, men omständigheterna hade varit andra. Då hade man fått en tydligare prövning av regelns räckvidd. 54 Typfallet är inte identisk med den situation som skisseras i NJA 2014 s. 684 p. 18, eftersom huvudmannen till följd av e-legitimationens personliga karaktär kommer ha behövt medverka (rent faktiskt) till att mellanmannen fick åtkomst till densamma. 55 Här kan kanske principen som kommer till uttryck i 19 § avtalslagen ge viss ledning för tanken. Fastän en fullmakt har återkallats, och därför alltså inte längre finns, kan huvudmannen bli bunden om han har ”särskild anledning” att befara att fullmäktigen kan tänkas använda fullmakten för att ”företaga rättshandling gentemot viss man, vilken kan antagas sakna vetskap om dess upphörande…”. 56 Rättstillämparen måste då göra en noggrann bedömning av om de konkreta omständigheterna gör det rimligt att uppfatta passiviteten som uttryck för en viljeförklaring. Särskilt viktigt blir det i typfall då innehavaren befinner sig i en destruktiv relation och därför inte förmår reagera lika snabbt, eller på samma sätt, som vi skulle förvänta av någon som utsatts för ett bedrägeri av en okänd person. Jfr exempelvis med omständigheterna i Svea hovrätts dom 2 februari 2022 i mål T 3618-21, där kvinnan till följd av den destruktiva relation hon levde i och allvarlig psykisk ohälsa inte förmådde reklamera obehörig användning av sitt BankID till banken förrän efter flera månader. Hon ansågs i fallet vara återbetalningsskyldig enligt läran om misstagsbetalningar för en kredit som pojkvännen hade tagit med hjälp av hennes BankID. 57 Personligen anser jag nog att typfallet med annans användning av e-legitimation när samtycke eller uppdrag saknas rent allmänt helst borde hanteras enligt sådana regler. Se nedan i avsnitt 8. 5 8 En invändning mot att ens diskutera detta, kan vara att det trots allt finns möjlighet att få bankfullmakt så att en anhörig kan logga in med sin egen e-legitimation och sköta personens bankärenden. Dock verkar de tekniska lösningarna hos olika banker fungera rätt olika i detta avseende, och åtminstone i vissa fall får den fullmäktige i sådana fall inte insyn i exempelvis inkomna e-fakturor. För att kunna hjälpa den närstående, måste fullmäktigen då ändra från e-faktura till brevfaktura och få fakturorna skickade hem till sig, för att på något smidigt sätt kunna säkerställa att de blir betalda i tid. Dessutom ger en bankfullmakt bara åtkomst till en bank i taget, och det finns i dagsläget ingen möjlighet att upprätta mer omfattande generalfullmakter som ger möjlighet för inloggning i olika system. En förutsättning för att en sådan teknisk lösning ska kunna skapas, är att det skapas ett register över företrädare. 59 Det kan finnas olika orsaker till att någon medverkar till att skapa en e-legitimation som ska användas av annan, exempelvis för att upprätta bolag, men ofta handlar det om omständigheter som åtminstone ligger nära hot, utnyttjande eller annat vilseledande. 60 Detta torde, åtminstone som en utgångspunkt, också anses följa av NJA 2014 s. 684 p. 20. Se också Samuelsson (2023) s. 98. 61 Exempelvis är det vanligt förekommande att bedragare lyckas förmå innehavare att ge ifrån sig koder eller på annat sätt agera så att bedragaren kommer åt innehavarens e-legitimation eller innehavarens internetbank så att denne kan upprätta ett bedrägligt BankID. Att bundenhet inte bör kunna uppkomma för dispositioner som företagits innan innehavaren haft praktisk möjlighet att spärra en e-legitimation som bedragaren fått tillgång till, är uppenbart. 62 Se dock nedan under avsnitt 8. Det är nämligen inte alls säkert att en tillitsfullmakt kan likställas med kontohavarens samtycke så att transaktionen faktiskt måste anses som behörig i betaltjänstlagens mening. 63 Se Lindskog (2020) på s. 793 f. som för ett liknande resonemang grundat i systembetraktelser. 6 4 Se 15 kap. 12 § första stycket brottsbalken. 6 5 Jfr beskrivningen av vad som utgör ett särskilt klandervärt agerande i NJA 2022 s. 522 p. 27. 66 Hur ansvaret för obehöriga transaktioner ska fördelas, följer av 5 a kap. betaltjänstlagen. Definitionen av vad som utgör en obehörig transaktion följer däremot av 1 kap. 4 § mom. 32. 6 7 Vilket alltså torde vara fallet i de fall som också möjliggör uppställande av en tillitsfullmakt eller bundenhet på annan väg. Se närmare NJA 2022 s. 522 och Aagaard, BankID-Bedrägeriet, JT 2022–23 s. 63–80.
- uppkomma i ”e-legitimationsfallen” I domskälen p. 20–24 beskrev HD, med ledning från NJA 2013 s. 659 (”Reseföretagsrepresentanten”) och NJA 2014 s. 684 (”Divisionschefen”), förutsättningarna för att en tillitsfullmakt ska uppkomma. Tillitsfullmakten grundar sig enligt HD på att ”tredje man hyser en befogad tillit till att den som uppträder på huvudmannens vägnar har rätt att rättshandla för denne”. Bedömningen av om så är fallet, kan delas upp i flera rekvisitliknande kriterier.
Rättshandlingsbegreppet: kriterierna8 hänvisningar
- Se om kravet t.ex. Adlercreutz, Gorton & Lindell-Frantz, Avtalsrätt I 14 uppl. s. 62 ff.; Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt 12 uppl. s. 107; B. Lehrberg, Avtalsrättens grundelement 3 uppl. s. 48, 110 ff.; Karlgren, Studier i allmän avtalsrätt s. 51 ff., 77 ff.; Hessler, Om stiftelser s. 227 ff.; Grönfors & Dotevall, Avtalslagen 4 uppl. s. 235; Åhman, Behörighet och befogenhet i aktiebolagsrätten s. 228; Förslag AvtL 1914 s. 145 f. (= NJA II 1915 s. 266 ff.); Stang, Innledning til formueretten 3 uppl. s. 215 ff., särskilt 216 f. (’det är avgivandet som är rättshandlingen’); Woxholth, Avtalerett 11 uppl. s. 77; Ussing, Aftaler 3 uppl. s. 38 ff.; Lassen, Haandbog i obligationsretten: Almindelig del s. 38 f.; Bryde Andersen, Grundlæggende aftalerett 5 uppl. bl.a. s. 83, 85 (jfr s. 165), och J. Samuelsson, Fullmaktsläran s. 47. Jfr även Ingvarsson, Rättshandlingars utgivande, Fs Dotevall s. 319 ff. (vars i huvudsak rättshistoriska utläggning utmynnar i förslag om att tona ned utgivandekravet, som ett sätt att låta ”avgivaren” undgå bundenhet, för att istället vidga möjligheterna att återkalla rättshandlingar genom en mer extensiv tillämpning av 7 § och 39 § 2 men AvtL). Ibland anges att utgivandekravet inte framgår explicit i avtalslagen, utan där endast underförstås i 35 § (som ju ger en undantagsregel för fall då löpande handlingar kommit ur undertecknarens besittning ”utan hans vilja”). Om detta kan noteras att det förvisso finns en tradition av att knyta utgivandekravet till just 35 §, såsom den däri underförstådda huvudregeln (se sålunda t.ex. Ingvarsson, a.a. med hänv., och B. Lehrberg, Avtalsrättens grundelement 3 uppl. s. 110 f.; jfr O. Mossberg, Avtalets räckvidd I s. 26 f. med andra hänv., eller t.ex. NJA 2000 s. 747 I, där för övrigt angående avtal anförs att part ska ha ”låtit sitt tillträde till avtalet bli känt utåt och berett motparten möjlighet att ta kännedom därom.”, jfr i anslutning till fallet hänv. i not 41 ovan samt Heuman, Rättsverkningar av underförstådda uppfattningar och närliggande uttryck: Del II, JT 2018–19 s. 757 ff., på s. 769). Utgivandekravet återfinns dock även, explicit, redan i 1 § AvtL, där det framgår att ’anbud och svar å sådana’ – vilket kan generaliseras till också andra rättshandlingar – är ”bindande för den, som avgivit” dem. Detta bör inte läsas som endast en subjektsangivelse, eller ett uttryck för löftesprincipen, utan också som en indikation om att man förutan avgivande inte blir bunden (se t.ex. Åhman, a.a. s. 228, och jfr t.ex. Adlercreutz, Gorton & Lindell-Frantz, a.st., obs. ordvalet i rubriken). I förarbetena till 1 § diskuteras visserligen främst frågan om löftes- kontra kontraktsprincipen (se NJA II 1915 s. 161 ff.), men det torde endast vara en effekt av att det var den stora nyheten, i en dessutom kontroversiell fråga, medan avgivandekravet sågs som en självklarhet, på det sätt som förvisso också illustreras i inledningen till just 35 § (se NJA II 1915 s. 266, bl.a.: ”För att en viljeförklaring skall medföra avsedd rättsverkan måste naturligtvis i regel fordras, att den genom avgivaren bringas till adressatens kännedom.”). Principen illustreras även, om än subtilt, i 8 och 9 §§, som ju underförstår att man blir bunden genom att avgiva anbud – varvid ”anbud” är det objekt som visserligen måste finnas, och vartill man blir bunden, men ”avgivandet” därav är den handling som föranleder bundenhet). Därtill impliceras utgivandekravet ganska tydligt i 32 §, i båda styckena. Vill man se utgivandekriteriet uttryckt på många ställen (vilket väl dock knappast behövs eller fyller någon självständig funktion annat än retoriskt), så kan man även diskutera om man inte ska räkna också de många ”företa” (jfr Bratt, Meddelanderisk, JT 2016–17 s. 43 f.), i olika böjningsformer, i framför allt ogiltighetskapitlet, då dessa ord fyller samma funktion som avgiva/utgiva, såtillvida att de utpekar såväl objekt som handling (och aktören följer ju i regel av lokutionen ”den som” i anslutning till ”företagit”). Man bör kort sagt undvika att läsa AvtL selektivt, och vid en mer fullödig läsning borde förhandenvaron av ett generellt krav på utgivande framträda tydligt. Rimligen borde man väl också beakta modern rättsvetenskaplig diskussion och, inte minst, fullmaktsfallen (jfr för hänv. t.ex. O. Mossberg, a.st., samt t.ex. debatten mellan Håstad och Lindskog i SvJT 2020 s. 323 ff. och s. 785 ff. med hänv.; J. Samuelsson, Fullmaktsläran, och vidare nedan, under 5, (f)). Det är nämligen ofta i (presumtiva) fullmaktssituationer som utgivandekravet ställs på sin spets, emedan ”huvudmannen” undgår bundenhet om han inte utgivit någon fullmaktsförklaring (jfr sålunda t.ex. NJA 1915 II s. 266 och Almén & Eklund, Lagen om avtal 5 uppl. s. 145 f., som bl.a. hänvisar till NJA 1894 s. 203). Detta följer av 10 § 1 stycket motsatsvis, där ”givit fullmakt”, givet avtalslagens begreppsvärld, får förstås som ett krav på att huvudmannen ut-givit en fullmaktsförklaring, som även i övrigt uppfyller rättshandlingskriterierna (jfr NJA II 1915 s. 184, 187, 188, 189 f., 191 och 192, där man bl.a. kan notera att utgivande verkar hanteras som ett kriterium för fullmaktens existens). I mina ögon bekräftas väsentligen också utgivandekravets relevans för fullmaktssituationerna genom NJA 2013 s. 659 och uppföljarfallet NJA 2014 s. 684, där HD delvis uppfinner hjulet på nytt, genom härrörandekravet. Jfr därom, samt om att utgivandekravet förstått som ett krav på vilja är kritiserat, och därtill om de förfalskningsfall som är de kanske mest centrala exemplen i sammanhanget, i not 94 och vid not 145 ff. nedan.
- I svensk rätt är alltjämt Grönfors utkast till en ”ny matris”, Avtalsgrundande rättsfakta, det ledande alternativet (jfr därom hänv. i not 25 ovan). Utkastet hann dock aldrig utmynna i så mycket mer än påståenden om dels rättshandlingslärans otillräcklighet, dels att man i vissa situationer helt enkelt borde konstatera att avtalsbundenhet föreligger, därför att en sådan slutsats är ändamålsenlig. Det senare påståendet kan säkert försvaras. Men, ett rent postulat om att man i vissa situationer borde anse något (jfr O. Mossberg, Avtalets räckvidd I s. 493 ff., om anses-lokutionens omgestaltande funktion) är inte särskilt vägledande. Utkastet lämnar oss i sticket vad gäller frågor som: Vilka situationer rör det sig om? Hur ska de avgränsas? Vilka är de utslagsgivande kriterierna? Och varför då? Vad är det som motiverar slutsatsen i varje led? Och det är i dessa frågor som rättshandlingsläran kan vara till nytta, och större praktisk ledning än den i sig ännu tomma idén att det kan vara ändamålsenligt att anse vissa rättsfakta avtalsgrundande. Om man raserar den gamla ”överbyggnaden” (se Grönfors, a.a., förordet) utan att sätta något annat i dess ställe, så står man sedan där, (för)svarslös inför naturens nycker. För egen del håller författaren det också för sannolikt, att den som försöker artikulera svar på frågor som de nyss, skulle komma att artikulera något som påtagligt liknar rättshandlingskriterierna; jfr sålunda dels t.ex. NJA 2013 s. 659, p. 12, dels det faktum att de alternativa terminologier som nämns i not 25 ovan främst, och i regel helt avsiktligt, är just terminologiska variationer på samma grundläggande teman som rättshandlingskriterierna. Jfr på samma linje Unnersjö, Kriterierna för tillitsfullmakt, JT 2022–23 s. 651 med hänv., bl.a.: ”Domskälen i både [NJA 2013 s. 659] och [NJA 2014 s. 684] ger också intrycket att HD inte introducerade några materiella nyheter utan snarare en ny terminologi med vilken ett redan etablerat rättsläge kunde beskrivas på ett belysande sätt.” Se även vid not 145 ff. och 164 ff. nedan.
- När HD i NJA 2021 s. 1017, p. 21, skriver: ”För att en tillitsfullmakt ska föreligga krävs att tredje man har faktisk tillit till att mellanmannen är behörig att företräda huvudmannen. Det fordras också att denna tillit är befogad.”, så följer domstolen en – doktrinär – tradition av att se det som två separata krav: Dels, ska det finnas tillit, dels, ska den vara befogad. Såvitt gäller det första kravet, på faktisk tillit, borde det dock förstås som ett krav på avsaknad av ond tro om att mellanmannen inte är behörig företräda huvudmannen, se i och kring not 49 ovan. Se även ”t.ex.” portalfallet för tillitsfullmakten, NJA 2013 s. 659, där något krav på subjektivt intryck inte synes uppställas alls. ”Den som skapar en befogad tillit” står det bara, i en lokution jag läser som ett krav, snarare än som två – det står ju inte t.ex. ”en subjektiv tillit, som också är befogad”. Jfr även t.ex. J. Samuelsson, Fullmaktsläran s. 194 (bl.a.: ”I svensk rätt är […] tredje mans subjektiva inställning enligt huvudregeln irrelevant vid fastställande av den behörighet som följer med en självständig fullmakt.”). Saken kan möjligen uttryckas som att en befogad tillit är en objektiv konstruktion (men jfr not 51 ovan och 92 nedan).
Befogad och obefogad tillit i fullmaktsläran3 hänvisningar
- Se utförligare i min artikel i SvJT 2019 s. 225 ff. Avtalslagens fullmaktsteori — ett steg tillbaka från romersk rätt, med hänvisning till annan nordisk litteratur än svensk, bl.a. Ussing. I svensk doktrin har samma uppfattning framförts av bl.a. Axel Adlercreutz m.fl. i Avtalsrätt I (14 uppl. s. 188 f., avsnitt 6.7), Kurt Grönfors & Rolf Dotevall, Avtalslagen, 5 uppl. 2016 s. 135, Christina Ramberg i JT 2013–14 s. 406, Ola Svensson, a.a. s. 338, Konrad Lundberg, a.a. s. 736 not 2. I NJA 2013 s. 659 framhåller HD i p. 9 rörande behörigheten, att mellanmannen inte hade något uppdrag från behörig företrädare att ingå treårsavtalet, viket antyder att detta skulle ha grundat behörighet. I NJA 2014 s. 686 återger HD i p. 9 Obligationsrättskommitténs fullmaktsteori utan reservation; se dock JR Lindskogs tillägg p. 4.
- Christina Ramberg nämner i sin anmälan av NJA 2013 s. 659 att Rolf Dotevall i SvJT 2003 s. 643 anfört att det räcker att huvudmannen borde ha insett att mellanmannen uppträdde på ett sådant sätt att tredje man haft anledning att räkna med att fullmakt fanns (se även Dotevall, Fullmakt och immateriella tjänster, 2013, s. 60) samt att HD alltså har gett Dotevall rätt. I det rättsfallet uppställdes över huvud taget inget subjektivt rekvisit avseende huvudmannen när de tillitsgrundande omständigheterna härrör från huvudmannen, men naturligtvis bör en huvudman i de flesta fall inse att han gör eller gjort ett förklaringsmisstag. Dotevall påpekar i Grönfors & Dotevall, Avtalslagen, 5 uppl. 2016 på s. 165 att HD i NJA 2014 s. 684 uppställt ett krav på huvudmannens insikt.
- NJA 2013 s. 659 gällde huruvida en ”product manager” B.Ö., som tidigare träffat ett ettårsavtal för huvudmannen, varit behörig att därefter ingå ett treårsavtal med delvis andra villkor. Högsta domstolen anförde att B.Ö. varken var firmatecknare eller hade uppdrag från behörig företrädare att ingå treårsavtalet. Frågan var därför, enligt tredje mans påstående, huruvida B.Ö. hade ställningsfullmakt, toleransfullmakt eller kombinationsfullmakt. Efter att HD kort redogjort för innebörden av nämnda fullmaktstyper skrev HD i p. 12: Den som skapar en befogad tillit hos någon annan, om att han företräds av en behörig person i en viss avtalssituation, kan alltså bli bunden av personens handlande. Detta är en princip som gäller även i andra rättssystem och som avspeglas i olika internationella rättssammanställningar (jfr t.ex. Art.- II.-6:103 (3) Draft Common Frame of Reference). Avgörande är de yttre förhållanden som härrör från huvudmannen och som tredje man har kunnat iaktta (jfr Adlercreutz och Gorton, a.a. s. 172). Vid bedömningen av om tredje man har kunnat hysa en befogad tillit i fråga om att det fanns en behörighet, får hänsyn tas till bl.a. vilket slags avtal det rör sig om, vilken verksamhet det gäller, hur vanligt förekommande avtalstypen är och vilka åtaganden avtalet innebär. Konkret kom HD fram till att tredje man inte kunnat hysa befogad tillit och att B.Ö. därför inte varit behörig. Skälen var att treårsavtalet sammantaget medförde icke obetydliga försämringar för huvudmannen och att huvudmannen, vilket tredje man kände till, kommit att ingå i en annan koncern med en möjlig önskan att avbryta avtalsrelationen.
Sedvanans betydelse i modern förmögenhetsrätt1 hänvisning
Tillitsfullmakten — en replik2 hänvisningar
- Se s. 325. För ett annat mästrande, se not 34 nedan. — Håstad påstår vidare (s. 324) att ”HD har rört ihop olika företeelser som bör hållas isär”. Jag antar att han med det avser hänvisningarna till 19 § och 6 § 2 st. AvtL. Om den frågan, se not 27 nedan. Han framhåller också (a.st.) att ”Asistan Turistik” NJA 2013 s. 659 inte behöver läsas på det sättet som HD gjorde i ”Chefen för Alvesta-divisionen”. Det är riktigt (se not 2 ovan), men till den del som ”Chefen för Alvesta-divisionen” klargör eller utvecklar vad som sägs i det föregående avgörandet, så gäller det som prejudikat (jfr not 10 nedan). F.ö. hade det väl inte varit någon mening med ett nytt avgörande om det inte gav mer ledning än det föregående. — Man kan dock fundera över hur fri HD i ”Chefen för Alvesta-divisionen” skulle ha stått att knäsätta ett insiktskrav på det sätt som gjordes, ifall HD i ”Asistan Turistik” hade ansett att fullmakt uppkommit utan beröra frågan om insikt på huvudmannens sida. Under antagande att insiktsfrågan inte hade blivit föremål för ett i domskälen redovisat ställningstagande, så skulle enligt min mening domstolen i ”Asistan Turistik” inte ha begränsat domstolens prejudikatutrymme i det hänseendet. Jfr not 10 nedan.
- I ”Asistan Turistik” NJA 2013 s. 659 introducerade HD vad som har kallats för tillitsfullmakt. Avtalsbundenhet ansågs inte ha uppkommit för huvudmannen, eftersom den tredje mannen inte hade kunnat hysa befogad tillit i fråga om representantens behörighet att ingå avtalet. HD utvecklade ordningen i ”Chefen för Alvesta-divisionen” NJA 2014 s. 684. Tillitsfullmakten beskrivs där i tre led enligt följande: a) Den tredje mannen skall ha haft fog för att tro att mellanmannen var behörig att företräda huvudmannen. b) De omständigheter som ligger till grund för bedömningen att en befogad tillit har förelegat skall på ett relevant sätt kunna knytas till huvudmannen. c) Huvudmannen skall ha haft erforderlig insikt om att omständigheterna skulle kunna föranleda en tredje man att hysa befogad tillit i behörighetshänseende. Det sista ledet utvecklades i punkt 20 på följande sätt: Att huvudmannen kan beskyllas för oaktsamhet i förhållande till en tredje man i en tveksam behörighetssituation är i regel inte tillräckligt för att huvudmannen ska bli bunden. Det typiska fallet är att huvudmannen oaktsamt har orsakat att en tredje man felaktigt har utgått från att en uppgiven fullmäktig är behörig, men han har inte måst inse att det förelåg en risk för missförstånd; här ligger det i allmänhet närmare till hands att huvudmannen blir skadeståndsansvarig på grund av den tredje mannens befogade tillit än att huvudmannen blir avtalsbunden. Det redovisade principiella synsättet mynnade ut i en konkret representationsregel, som i rubriken återgavs så här: En person i chefsställning för en väl avgränsad och självständig verksamhetsdel är i regel behörig att företa sådana rättshandlingar som normalt vidtas i och för verksamhetsgrenens vardagliga fortgång, om chefspositionen av företagsledningen har tydliggjorts utåt. Båda fallen har fått förhållandevis stor uppmärksamhet. Det senare har från flera håll blivit kritiserat rörande det tredje ledet, senast av Håstad. Vad som har utlöst denna replik är främst hans något mästrande påstående att HD:s ifrågavarande uttalande är ”oriktigt”. Håstad är ju trots allt inte vem som helst.
- Grönfors, Ställningsfullmakt och bulvanskap, 1961 s. 157 f. och 334 f. 1 5 Grönfors, a.a. s. 349 f. 16 Grönfors, a.a. s. 350 f. 17 Grönfors, a.a. s. 26. Termen kommer igen i dens., Avtalsgrundande rättsfakta, 1993 s. 55 f. 18 Märk att objektivismen börjar långt före Grönfors. Tillitsprincipen började t.ex. utvecklas redan på 1860-talet enligt Björne, Den konstruktiva riktningen, Del III, 1871 - 1910, s. 337. 19 Grönfors, Ställningsfullmakt och bulvanskap s. 244. 20 Grönfors, a.a. s. 244. 21 Grönfors, a.a. s. 352. Citatet kommer från dens., Avtalsgrundande rättsfakta, 1993 s. 56. 22 Grönfors, Ställningsfullmakt och bulvanskap s. 352. Tendensen har träffande beskrivits som ”juridik som social ingenjörskonst” av J. Samuelsson, DCFR som svensk rättskälla? de lege 2015 s. 225. 23 Att andra hänsyn överordnades partsviljan var visserligen inget nytt; denna värdering kom till uttryck i avtalslagens förarbeten, och låg exempelvis bakom lagfästandet av tillitsprincipen, se NJA II 1915 s. 257 f. 24 HD har hänvisat till Grönfors fullmaktstyper vid ett flertal tillfällen, bland annat i NJA 1990 s. 691, NJA 1998 s. 304, NJA 2002 s. 244 och NJA 2013 s. 659. I NJA 1992 s. 782 hänvisades till Grönfors analys av ställningsfullmaktens tillämpningsområde. 2 5 Angående Grönfors inflytande på den svenska fullmaktsläran, se även Gorton, Agency in Scandinavian Law i The Nordic Contracts Act, 2015 s. 144 f. Se även t.ex. Adlercreutz, Gorton & Lindell-Frantz, Avtalsrätt I, 14 uppl. 2016 s. 369, där det uttalas att fullmaktsverkningarna i bland uppkommer närmast som en sanktion mot huvudmannen, en tanke som tycks härröra från Grönfors. Se vidare Dotevall, Fullmakt och immateriella tjänster, 2013 s. 31 f. samt Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt 9 uppl. 2014 s. 52 f. (i 10 uppl. 2016 har dock kapitlet om kombinationsfullmakten bytts ut till ett kapitel om tillitsfullmakten). 26 Så beskrivs ställningsfullmaktens utveckling i NJA 2002 s. 244 med hänvisning till NJA 1974 s. 706, som i andra sammanhang har angivits vara ett kombinationsfullmaktsfall. 27 Se NJA 2013 s. 659 p. 12. 28 Lehrberg, Avtalsrättens grundelement, 2 uppl. 2006 s. 164 ff. 29 Lehrberg, a.a. s. 162. 30 Lehrberg, Anm. av Grönfors Avtalsgrundade rättsfakta, SvJT 1996 s. 461–482. 31 Lehrberg, a.a. s. 469 f. 32 Lehrberg uttalar att han ser viljeförklaringen som ”ett juridiskt kopplingsbegrepp, fritt från ideologiska övertoner” (min kursiv), Lehrberg, Avtalsrättens grundelement, 2 uppl. 2006 s. 165 f. Det är lätt att läsa detta uttalande i ljuset av den rättsrealistiska kritiken, Grönfors och andras, mot viljeförklaringsbegreppet som en fiktion. 33 En liknande analys gör Åhman, Behörighet och befogenhet i aktiebolagsrätten, 1997 s. 324 f. Se även Heidbrinks analys, Avtals uppkomst — dags att se bortom avtalslagen, SvJT 2007 s. 698 f., samt Mossberg, Rättshandlingar och viljeförklaringar i förmögenhetsrätten, 2012 s. 59 ff. (examensarbete). 3 4 Detta är Lehrbergs uttryckliga ställningstagande, Avtalsrättens grundelement, 2 uppl. 2006 s. 122 f. 35 Grönfors, Avtalsgrundande rättsfakta, 1993 s. 55. 36 NJA II 1915 s. 189. 37 NJA II 1915 s. 251, Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, 6 uppl. 2010 s. 54 f. 38 Adlercreutz & Gorton, a.a. s. 41 f. 39 Adlercreutz & Gorton a.a. s. 41 samt Lehrberg, Avtalstolkning, 7 uppl., 2016 s. 77 f. Karlgren anför i Tolkning och omtolkning, SvJT 1966 s. 162 att tolkningen ska ske från mottagarens perspektiv (dock utan att hänvisa till tillitsprincipen). Se även Lundberg, Ytterligare om tillitsfullmakter, JT 2015–16 s. 736. 40 Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, 6 uppl. 2010 s. 42 och Lehrberg, Avtalstolkning, 7 uppl., 2016 s. 51 ff. samt NJA 1999 s. 35 där HD ger uttryck för ett slags hierarki bland principerna eller metoderna för tolkning, där den gemensamma partsavsikten nämns först, därefter dolusregeln och slutligen objektiv tolkning i enlighet med avtalets ordalydelse och andra omständigheter. I NJA 1997 s. 382 finns en snarlik skrivning i majoritetens domskäl. 41 Se Vahlén, Avtal och tolkning, 1960 s. 249 f. 4 2 Distinktionen mellan objektiv och subjektiv tolkning är väletablerad inom den akademiska debatten, såväl i Sverige som internationellt, se t.ex. Van Hoecke, Epistemology and Methodology of Comparative Law, 2004 s. 178 ff. särskilt s. 189. 43 J. Samuelsson, Tolkning och utfyllning, 2008 s. 431 f. Se även Høgberg, Kontraktstolkning 2006 s. 102 f. 44 Till följd av detta ägarbyte bytte Apollo firma till Kuoni Scandinavia AB, men för enkelhetens skull kallar jag bolaget för Apollo även fortsättningsvis. 4 5 Citatet är hämtat ur NJA 1990 s. 591. I NJA 1992 s. 168 använde sig HD inte explicit av begreppen tolerans- och kombinationsfullmakt, men mönstret — först en undersökning av förekomsten av sedvänja och därefter en bredare prövning — följdes. 4 6 J. Samuelsson, J, DCFR som svensk rättskälla? de lege 2015 s. 224 f. 47 J. Samuelsson menar att regeln om befogad tillit utgör ”en ny princip, (eller åtminstone en ny tolkning), som klart går utöver de gamla kategorierna” (kursiv i original). J. Samuelsson, a.a. s. 224 f. Jfr Håstad som menar att ”the development was already there in earlier cases, however not under this generalised formula.” Håstad, DCFR Rules in the Swedish Supreme Court, The Nordic Contracts Act, 2015 s. 183. 4 8 I tingsrätten och hovrätten åberopade Skanska att L.H. haft tolerans- eller kombinationsfullmakt men inte att Skanskas företrädare hyst befogad tillit. 4 9 Se t.ex. Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, 10 uppl. 2015, s. 59, särskilt not 12 samt Göta hovrätts dom den 20 oktober 2016 i mål nr T 434-16. Jfr dock JustR Lindskogs tillägg för egen del, p. 1 där han anför att uppdelningen mellan viljeförklaringsgrundade respektive tillitsgrundade fullmakter ”åtskiljs efter rekvisit som inte sammanfaller med den vanliga uppdelningen i ställningsfullmakt, toleransfullmakt och kombinationsfullmakt”. 5 0 Min egen ståndpunkt i denna fråga redogörs för i avsnitt 6 nedan. 51 O. Svensson, Viljeförklaring och tillitsfullmakt, JT 2015–16 s. 346, J. Samuelsson, DCFR som svensk rättskälla? de lege 2015 s. 225 f. samt Lundberg, Ytterligare om tillitsfullmakter, JT 2015–16 s. 376. 52 Begreppet lånat av Karhu, Den nordiska avtalslagens byggstenar, Aftaleloven 100 år, 2015 s. 93. 5 3 Så har också gjorts. Se bl.a. Lundberg, Ytterligare om tillitsfullmakt, JT 2015–16 s. 737 och 740. Se även Håstad, DCFR Rules in the Swedish Supreme Court, The Nordic Contracts Act, 2015 s. 183. 54 Se t.ex. NJA 1974 s. 706, NJA 1985 s. 717 samt NJA 2001 s. 191 s. I och II. 5 5 Se Karlgren Tolkning och omtolkning, SvJT 1966 s. 164, samt Vahlén, Avtal och tolkning, 1960 s. 29. 56 Se bl.a. Vahlén, a.a. s. 181 f., Karlgren a.a. s. 161 ff., samt dens., Anm. av Vahléns Avtal och tolkning, SvJT 1961 s. 214 f., Holmbäck, Förklaringsmisstag och oklara avtal, SvJT 1961 s. 327 ff. samt Almén & Eklund, Lagen om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område, 9 uppl., 1967 s. 123 vid not 2. 57 Se t.ex. Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, 6 uppl., 2010 s. 41 och Lehrberg, Avtalstolkning, 7 uppl. 2016 s. 77 f., Flodgren, Civilrätten i ett framtidsperspektiv, SvJT 100 år, 2016 s. 51. 58 O. Svensson, Viljeförklaring och tillitsfullmakt, JT 2015–16 s. 346 samt Lundberg, Ytterligare om tillitsfullmakt, JT 2015–16 s. 736. 59 Håstad, Avtalslagens modell för avtals ingående, dissens, fullmakt, misstag med mera, Aftaleloven 100 år, 2015 s. 184. 6 0 Lehrberg redogör för tillitsprincipen och dess tillämpning på olika typer av förklaringsmisstag i kapitlet om uttryckorienterad tolkning i sitt verk Avtalstolkning, vilket närmast föreslår att förklaringsmisstag här betraktas som en sorts tolkningssituation. Se Lehrberg, Avtalstolkning, 7 uppl. 2016 s. 94 ff. 61 Angående vilje- och tillitsprincipernas förhållande till tolkning, se Canaris & Grigoleit, Interpretation of Contracts, Towards a European Civil Code, 4 uppl. 2011 s. 594 och Høgberg, Kontraktstolkning, 2006 s. 108. 62 Se Vahlén, Avtal och tolkning, 1960 s. 258. 6 3 J. Samuelsson, DCFR som svensk rättskälla?, de lege 2015 s. 225. Se även Restatement of Nordic Contract Law, Lando m.fl. (red), 2016 s. 121, där det uttalas att HD:s fullmaktsmodell i NJA 2014 s. 684 har utformats ”in the same fashion as in DCFR II-6:103(3)”. 6 4 Se Flodgren, Civilrätten i ett framtidsperspektiv, SvJT 100 år, 2016 s. 34 och J. Samuelsson, a.a. s. 205 ff. Se även Herre, DCFR och svensk rätt, SvJT 2012 s. 935. 65 Nio hänvisningar till DCFR hade gjorts vid tiden för publiceringen av J. Samuelssons arbete, a.a., s. 191 vid not 5. På temat HD:s bruk av DCFR, se även Håstad, DCFR Rules in the Swedish Supreme Court, The Nordic Contracts Act, 2015 s. 179 ff. 66 Såvida inte förutsättningar för att tillämpa misstagsregeln, 32 § 1 st. avtalslagen, föreligger. Vidare kan diskuteras i vilken man kan ”bortse” från något som inte är synbart och vars själva existens är diskutabel och beroende på filosofiskt perspektiv. Som uttryckts i avsnitt 3 ovan kan förståelsen av vilja som ett ”psykologiskt faktum” frikopplat från de ord eller uttryck som det har manifesterats i ifrågasättas, liksom konsekvensen av detta synsätt: Att en sådan vilja skulle kunna framtolkas. Se vidare J. Samuelsson, Tolkning och utfyllning, 2008 s. 431 f, Høgberg, Kontraktstolkning 2006 s. 102 f samt Hoffman, The Intolerable Wrestle with Words and Meanings, South African Law Journal, Vol 114, 1997, s. 660 f. 67 Dvs. att det kommer att bygga på samma premisser som enligt det motstående perspektivet, vilket redogjorts för strax ovan.
- Frågan om förhållandet mellan vilja och tillit har emellertid fått förnyad aktualitet i och med rättsfallet NJA 2014 s. 684, i vilket Högsta domstolen (HD) fick anledning att behandla ett av de grundläggande koncept som avtalslagens fullmaktslära bygger på, nämligen att en fullmakt utgör en viljeförklaring från huvudmannen till tredje man. Efter åberopande av ett antal fullmaktsfall i rättspraxis (särskilt NJA 2013 s. 659 som jag återkommer till i avsnitt 4.1 nedan), kunde HD konstatera att ”utöver att en fullmakt kan vila på huvudmannens viljeförklaring kan den under vissa förutsättningar ha sin grund i den tredje mannens befogade tillit.” I dag har vi således att göra med två huvudkategorier av fullmakter inom svensk rätt, sådana som grundas på huvudmannens viljeförklaring och sådana som grundas på tredje mans befogade tillit. Denna artikel behandlar huvudsakligen denna distinktion. Frågan ställs hur den syn på fullmaktsläran som kommer till uttryck i NJA 2014 s. 684 förhåller sig till avtalslagens fullmaktslära respektive den rättsvetenskapliga tolkning av fullmaktsinstitutet som förmodligen varit den mest inflytelserika under 1900-talet, nämligen Kurt Grönfors. Slutligen görs ett försök att spåra orsakerna bakom den förändring av fullmaktsläran som NJA 2014 s. 684 medfört.
- 4.1 NJA 2013 s. 659 Detta rättsfall rörde en tvist mellan researrangören Apollo och dess turkiska agentbolag, Asistan. Asistan utförde olika tjänster för Apollos räkning och förhållandena bolagen emellan reglerades genom ett tillsvidareavtal. I samband med ett ägarbyte i Apollo ersattes tillsvidareavtalet av ett nytt avtal som sträckte sig över tre år. Det nya avtalet ingicks för Apollos räkning av B.Ö. som var VD i ett av Apollos dotterbolag. I tvisten gjorde Apollo gällande att B.Ö. saknat behörighet och befogenhet att ingå avtalet för Apollos räkning. Asistan invände att B.Ö. haft ställningsfullmakt, toleransfullmakt eller kombinationsfullmakt.
Ett litet steg för HD, ett stort språng för personrätten2 hänvisningar
- Fridström Montoya (2014) s. 467 ff. 1 0 NJA 2015 s. 851 p. 15. 11 NJA 2015 s. 851 p. 16. 12 LSS 1 § 1–3. 13 Angående vem som kvalificerar sig inom personkrets 3, se RÅ 1999 ref 54; RÅ 1997 ref 28; HFD 2011 ref 36; HFD 2012 ref 8; prop. 1992/93:159 s. 55 f och s. 168 f. Se även Bäckman (2013) Gynnande besluts negativa rättskraft och rättssäkerhet — för människor med funktionsnedsättning inom rättsområdena SoL och LSS s. 138 f. 1 4 Prop. 1992/93:159 s. 54 ff. 15 RÅ 2006 not 187. 16 Övriga insatser enligt LSS 9 § är råd och stöd från habiliterings/rehabiliteringspersonal inom landstinget, ledsagarservice, avlösarservice i hemmet, korttidsvistelse utanför det egna hemmet, korttidstillsyn för skolungdom över 12 år, boende i familjehem eller bostad med särskild service för barn och ungdomar, bostad med särskild service för vuxna eller särskilt anpassad bostad för vuxna samt daglig verksamhet för personer i yrkesverksam ålder som saknar förvärvsarbete och inte utbildar sig. 17 FB 12:2. 18 Se prop. 1992/93:159 s. 61 ff angående syfte och uppdrag för personlig assistent, och s. 75 ff angående kontaktperson. 19 NJA 2015 s. 851 p. 7, 13 och 18. 20 Att detta är förutsättningen framgår om frågan leds så långt tillbaka som till förarbetena till 1924 års förmynderskapslag, vilka dagens regler om god man och förvaltare bygger på, se NJA II 1924 s. 228. För en mer ingående diskussion kring dessa förarbeten i relation till frågan om när godmanskap behövs, se Fridström Montoya (2015) Leva som andra genom ställföreträdare — en rättslig och faktisk par adox s. 303 ff. Se för en annorlunda uttryckt uppfattning om när godmanskap behövs, Odlöw (2005) Ställföreträdare för vuxna. Kamrer eller handledare? s. 193 ff. 21 NJA 2015 s. 851 p. 8. 22 Verksamheter med personligt ombud riktar sig till personer med långvarig och omfattande psykisk funktionsnedsättning som har behov av särskilt stöd för att kunna tillvarata sina rättigheter i samhället. Enligt Socialstyrelsens uppföljningsrapport från år 2014 finns sådan verksamhet i 245 kommuner. Det finns ingen lagreglering avseende personliga ombud. Verksamheten är frivillig och kan vara organiserad i olika former. En förordning om statsbidrag till kommuner som bedriver verksamhet med personligt ombud (SFS 2013:522) trädde i kraft den 1 augusti 2013. Ett personligt ombud agerar för den hjälpbehövandes räkning med stöd av fullmakt. 23 NJA 2015 s. 851 p. 8. 24 Angående syftet med sociala stödåtgärder i generell mening får hänvisas till förarbetena till socialtjänstlagen, prop. 1979/80:1 och prop. 2000/01:80 och till LSS, prop. 1992/93:159. 25 Godmanskapet kan beskrivas som ett uppdrag sammansatt av tre roller: en intresse- och behovsbevakarroll, en sysslomannaroll och en ställföreträdarroll. Se Fridström Montoya (2015) Leva som andra genom ställföreträdare — en rättslig och faktisk paradox s. 325 ff. 2 6 De ökande behoven i den nära framtiden av skydd och stöd för vuxna med bristande förmågor att rättshandla var motiven till Europarådets rekommendation, Rec (1999)4 on Principles Concerning the Legal Protection of Incapable Adults, och diskuteras i dokumentets Explanatory Memorandum från rådets ministerkommitté i p. 6-7. 27 Von Schéele & Wallgren, Överförmyndarpraktika, Varaktiga godmanskap 11 kap. 4 § FB, www.zeteo.se, 2016-06-07. 2 8 Odlöw (2005) Ställföreträdare för vuxna. Kamrer eller handledare? s. 73. 29 Se Ds 2014:16 med förslag om framtidsfullmakter, som föreslår att AvtL ändras på så sätt att det ska framgå i 22 § att en rättshandling som en fullmäktig företar efter den tidpunkt då fullmaktsgivaren på grund av psykisk störning, sjukdom, skada, eller liknande förhållande varaktigt och i huvudsak är ur stånd att ha hand om sina ekonomiska angelägenheter, inte ska ha större verkan än den skulle ha haft om fullmaktsgivaren själv företagit rättshandlingen. Ds 2014:16 s. 26. 30 Eller, med Grönfors terminologi, om det som konstituerar behörighet för fullmäktigen att binda fullmaktsgivaren är den sistnämndes viljeförklaring eller andra ”fullmaktsgrundande rättsfakta”. Grönfors (1993:2013) Avtalsgrundande rättsfakta s. 87. Frågan om hur man ser på vad som grundar en fullmakt är betydligt mer komplex än utrymmet i denna artikel medger. Den intresserade läsaren hänvisas till Grönfors a.a.; Samuelsson (2015) DCFR som svensk rättskälla? i Dahlberg & Åhman (red.) (2015) Europarätten — 20 år i Sverige s. 197 ff, särskilt s. 223 ff. 31 Adlercreutz & Gorton (2011) Avtalsrätt I s. 160. 32 Hassler (1920) Om ställföreträdarskap i rättegång s. 25; Adlercreutz & Gorton a.a. s. 161; Odlöw a.a. s. 69. 33 Sådana legala ställföreträdare är barns förmyndare eller vårdnadshavare och vuxnas gode män eller förvaltare. 34 Adlercreutz & Gorton (2011) Avtalsrätt I s. 161; Fridström Montoya (2015) Leva som andra genom ställföreträdare — en rättslig och faktisk paradox s. 123 ff. 3 5 Fridström Montoya a.a. s. 267 ff. 36 Singer (2012) Barnets bästa. Om barns ställning i familj och samhälle s. 273. 37 Odlöw (2005) Ställföreträdare för vuxna. Kamrer eller handledare? s. 169 ff; Fridström Montoya a.a. s. 299 ff. 38 Adlercreutz & Gorton a.a. s. 161. 3 9 Se Grauers (2009) Person och avtal — en kortfattad inledning till person- och avtalsrätten s. 80. Se även Adlercreutz & Gorton (2011) Avtalsrätt I s. 229. 40 Se Saldeen (1998) Arvsrätt s. 119 och 130 ff angående dödsboets rättshandlingar. 41 Grauers a.a. s. 76. 42 HD beslutade i enlighet med föredragandens betänkande, där det anfördes att ”[u]tredningen visar väl att Svea numera på grund av sin sinnesbeskaffenhet icke kan själv föra sin talan i förevarande mål. Emellertid har någon anledning ej framkommit att frånkänna den 1966 för [ombudet] utfärdade fullmakten giltighet, och denna får anses innefatta behörighet att mottaga stämning och i övrigt företräda Svea i rättegången.” 4 3 Odlöw (2005) Ställföreträdare för vuxna. Kamrer eller handledare? s. 98. 44 Grönfors (1993:2013) Avtalsgrundande rättsfakta s. 88. 45 NJA 2013 s. 659 p. 12. 46 Rynning (1994) Samtycke till medicinsk vård och behandling s. 312. 47 SOU 2004:112, Ds 2014:16 och SOU 2015:80. 4 8 SOU 2004:112 Band II s. 523. 49 SOU 2004:112 Band II s. 476. 50 Enligt justitiedepartementet kan en proposition förväntas under hösten 2016. 51 Odlöw (2005) Ställföreträdare för vuxna. Kamrer eller handledare? s. 103. 52 Ds 2014:16 s. 100. 5 3 Hovrätten för Västra Sveriges slutliga beslut 2016-04-06, mål nr ÖÄ 3998-15. 54 NJA 2015 s. 851 p. 13. 5 5 Fler ogiltighetsgrunder återfinns i 3 kap. AvtL. 56 NJA 2015 s. 851 p. 7. 57 Se Fridström Montoya (2014) Syftet som försvann — förmynderskapsrätten för vuxna på irrvägar s. 470; Fridström Montoya (2015) Leva som andra genom ställföreträdare — en rättslig och faktisk paradox s. 304 ff. 5 8 Exempelvis krävs samtycke till insatser från socialtjänsten enligt SoL 1:1 st 3 och 3:5, och för att insats ska kunna ges enligt LSS krävs enligt 8 § att den enskilde själv begär den. 59 Se Fridström Montoya (2015) Leva som andra genom ställföreträdare — en rättslig och faktisk paradox s. 26 och s. 111 ff. 6 0 Om ”förmåga att rättshandla” som ett samlingsbegrepp för de egenskaper och förmågor som sakligt och personligt krävs för att en individ ska kunna agera såväl civil- som processrättsligt, se Fridström Montoya a.a. s. 124 ff. 61 Se dock förslag om företrädare vid ställningstaganden till vård, omsorg och forskning i SOU 2015:80 och förslag om framtidsfullmakter i Ds 2014:16. 62 Agell & Brattström (2011) Äktenskap Samboende Partnerskap s. 31. 6 3 Ekelöf & Boman (1996) Rättegång II s. 51. 64 Norstedts juridiska handbok (1975) s. 2.
- Resonemanget om att en fullmakt är verksam även efter den tidpunkt då fullmaktsgivaren har förlorat sin förmåga att rätthandla har sin grund i fullmaktens funktion. En fullmakt är ett meddelande till tredje man, avsett att skapa tillit till fullmäktigens behörighet att binda huvudmannen. I förmynderskapsrättslig litteratur har saken uttryckts på följande sätt: Fullmakten, den av fullmaktsgivaren tilldelade behörigheten att rättshandla för hennes räkning, tjänar som legitimation för fullmäktigen i förhållande till tredje man. Genom fullmakten medger fullmaktsgivaren bundenhet till de rättshandlingar som fullmäktigen vidtar i hennes namn och inom ramen för fullmakten. Fullmaktens funktion är således att legitimera fullmäktigen och det underliggande intresset är följaktligen skyddet av godtroende tredje man. Därför tillmäts bara yttre faktum som kan iakttas av tredje man betydelse för fullmaktens verkan. Viljeförklaringen från fullmaktsgivaren som grund för fullmakters verkan har ”mist sin monopolställning” i fullmaktsrätten, till förmån för ”affärslivets krav på att den befogade goda tro som skapas av den yttre situationen också blir rimligt tillförlitlig”. HD har också i NJA 2013 s. 659 uttalat som en grundläggande princip att ”[d]en som skapar en befogad tillit hos någon annan, om att han företräds av en behörig person i en viss avtalssituation, kan […] bli bunden av personens handlande”.
Svensk rättspraxis2 hänvisningar
- I syfte att på ett mera effektivt sätt flytta risken för missuppfattningar beträffande en fullmäktigs behörighet från tredje man till huvudmannen har Högsta domstolen i NJA 2013 s. 659 utvecklat den så kallade kombinationsfullmakten och därvid gjort följande uttalande: ”Den som skapar en befogad tillit hos någon annan, om att han företräds av en behörig person i en viss avtalssituation, kan … bli bunden av personens handlande. … Avgörande är de yttre förhållanden som härrör från huvudmannen och som tredje man har kunnat iaktta … . Vid bedömningen av om tredje man har kunnat hysa en befogad tillit i fråga om att det fanns en behörighet, får hänsyn tas till bl.a. vilket slags avtal det rör sig om, vilken verksamhet det gäller, hur vanligt förekommande avtalstypen är och vilka åtaganden avtalet innebär.” I NJA 2014 s. 684 preciserades de angivna kriterierna ytterligare. Inte i något av de båda rättsfallen ansågs emellertid någon fullmaktsskapande befogad tillit föreligga. Den utvecklade kombinationsfullmaktens räckvidd måste därför alltjämt anses vara tämligen oklar. Huruvida försäkringstagaren i NJA 1992 s. 782 kan anses ha haft befogad tillit av sådant slag som i 2013 och 2014 års fall skulle ha ansetts fullmaktsskapande är därför i hög grad osäkert. 1.2 Tolkning av försäkringsvillkor Ett mycket stort antal rättsfall gäller tolkning av försäkringsvillkor. I endast ett fåtal av dessa har emellertid Högsta domstolen på ett mera principiellt plan uttalat sig beträffande tillvägagångssättet vid tolkning av försäkringsvillkor. Dessa avgöranden behandlas i avsnitt 1.2.1. Övriga avgöranden är kasuistiskt präglade såtillvida att Högsta domstolen tagit ställning till den i varje enskilt fall aktuella tolkningsfrågan och härvid angivit vilken eller vilka faktorer som varit av betydelse för tolkningsresultatet. Sammantaget ger denna rikhaltiga praxis, som behandlas i avsnitt 1.2.2, emellertid en god bild av vilka olika faktorer som kan äga inflytande vid tolkningen av försäkringsvillkor. 1.2.1 Generella uttalanden I NJA 2001 s. 750 gjorde Högsta domstolen ett principiellt uttalande beträffande de faktorer som äger relevans vid tolkning av försäkringsvillkor. Uttalandet har följande lydelse: ”Vid tolkningen av ett försäkringsvillkor har man … att ta hänsyn till, utöver ordalydelsen, klausulens syfte, försäkringens och kundkretsens art, traditioner i fråga om formulering, anslutning till lagens uttryckssätt, gängse praxis osv. Man får också pröva vad som sakligt sett är en förnuftig och rimlig reglering. Först om något resultat inte kan uppnås vid en sådan prövning har man anledning att falla tillbaka på andra, mera generella tolkningsprinciper, såsom den s.k. oklarhetsregeln.” I ett senare avgörande, NJA 2006 s. 53, har Högsta domstolen med hänvisning till 2001 års dom, nära nog återupprepat detta uttalande, dock med uteslutande av den passus som gäller vad som sakligt sett är en förnuftig och rimlig reglering. Med hänsyn till den nämnda hänvisningen har det emellertid knappast varit Högsta domstolens avsikt att ta avstånd från den sålunda utelämnade tolkningsfaktorn. Detta bekräftas av NJA 2013 s. 253 där Högsta domstolen, med hänvisning till såväl NJA 2001 s. 750 som NJA 2006 s. 53, gjort ett uttalande som, med undantag för ett fåtal språkliga avvikelser utan substantiell betydelse, motsvarar uttalandet i 2001 års dom.
- 1.2.2.5 NJA 2002 s. 244 1.1 NJA 2003 s. 89 2.6 NJA 2004 s. 534 1.2.2.1; 1.2.2.2 NJA 2004 s. 566 3.2 NJA 2004 s. 609 3 NJA 2005 s. 324 3.6.2 NJA 2005 s. 335 3.6.3; 3.6.3 NJA 2005 s. 745 6.7 NJA 2006 s. 32 6.3 NJA 2006 s. 53 1.2.1; 1.2.2.1; 1.2.2.2; 1.2.2.3; 1.2.2.4 NJA 2006 s. 367 1.2.2.4; 1.6.3 NJA 2006 s. 721 1.6.1.1 NJA 2007 s. 17 1.2.2.2; 1.2.2.4 NJA 2007 s. 461 3 NJA 2007 s. 482 6.4 NJA 2007 s. 997 3.1 NJA 2008 s. 668 1.2.2.1 NJA 2008 s. 1217 I och II 3 NJA 2009 s. 94 1.7.1 NJA 2009 s. 104 3 NJA 2009 s. 244 3.6.1 NJA 2009 s. 355 1.2.2.1 NJA 2009 s. 408 1.2.2.1; 1.4 NJA 2009 s. 846 6.6 NJA 2009 s. 877 1.2.2.1; 1.4 NJA 2010 s. 227 1.2.2.1; 1.2.2.2; 1.2.2.3 NJA 2010 s. 661 3 NJA 2011 s. 331 I och II 3.2 NJA 2012 s. 3 1.2.2.1; 1.2.2.3; 1.2.2.4; 1.2.2.5; 1.2.2.6 NJA 2012 s. 414 1.7; 3.6.4 NJA 2012 s. 584 3.5.1 NJA 2012 s. 685 3 NJA 2013 s. 233 2.7.2 NJA 2013 s. 253 1.2.1; 1.2.2.2; 1.2.2.3; 1.2.2.4; 1.7 NJA 2013 s. 438 3 NJA 2013 s. 560 3.4 NJA 2013 s. 659 1.1 NJA 2013 s. 1121 4.2 NJA 2014 s. 3 6.2 NJA 2014 s. 684 1.1 NJA 2015 s. 365 2.3.2 Marknadsdomstolen MD 2011:21 1.5 Regeringsrätten (numera Högsta förvaltningsdomstolen) RÅ 1990 ref. 106 5.1 RÅ 1992 ref. 29 5.2 Övriga domstolar Hovrätten för Övre Norrlands dom den 8 april 2011 i mål nr T 483-09 1.4
2016/231 hänvisning