När HD i NJA 2021 s. 1017, p. 21, skriver: ”För att en tillitsfullmakt ska föreligga krävs att tredje man har faktisk tillit till att mellanmannen är behörig att företräda huvudmannen. Det fordras också att denna tillit är befogad.”, så följer domstolen en – doktrinär – tradition av att se det som två separata krav: Dels, ska det finnas tillit, dels, ska den vara befogad. Såvitt gäller det första kravet, på faktisk tillit, borde det dock förstås som ett krav på avsaknad av ond tro om att mellanmannen inte är behörig företräda huvudmannen, se i och kring not 49 ovan. Se även ”t.ex.” portalfallet för tillitsfullmakten, NJA 2013 s. 659, där något krav på subjektivt intryck inte synes uppställas alls. ”Den som skapar en befogad tillit” står det bara, i en lokution jag läser som ett krav, snarare än som två – det står ju inte t.ex. ”en subjektiv tillit, som också är befogad”. Jfr även t.ex. J. Samuelsson, Fullmaktsläran s. 194 (bl.a.: ”I svensk rätt är […] tredje mans subjektiva inställning enligt huvudregeln irrelevant vid fastställande av den behörighet som följer med en självständig fullmakt.”). Saken kan möjligen uttryckas som att en befogad tillit är en objektiv konstruktion (men jfr not 51 ovan och 92 nedan).
Hänvisas från p. 10 (s. 90)
1.En realistisk beskrivning av dessa kriterier, rättshandlingskriterierna, är att de tjänar som ett slags förteckning över typiska problem med mänsklig kommunikation. Avtalsrätten är ett av våra primära medel för att översätta kommunikation till rättsliga konsekvenser – för att knyta rättsverkningar till det som kommuniceras, så att man till exempel kan bli bunden, till det man lovat. Det är därmed inte förvånande att det över tid utbildats en teoristruktur, som ordnats till ett begrepp, vilket som en del av det avtalsrättsliga systemet kategoriserar typiska kommunikationsproblem, i bemärkelsen vanliga felkällor. För det är alltså just vad rättshandlingskriterierna innebär. De kan därmed användas som ett slags checklista, för att se om det på någon punkt brister, på så vis att en förment rättshandlande bör undgå bundenhet.s. 89
2.Man kan sålunda tänka sig att bundenhetsfrågan ska besvaras nekande, på någon av följande alternativa grunder: a) Ett meddelande kan inte tolkas som att den meddelande vill något rättsligts. 90
3.relevant, eller som att den vill binda sig. Därvid måste svaret på frågan oms. 90
4.en relevant bindningsvilja finns, eller inte, ofrånkomligen vara en tolknings-s. 90
5.fråga, som beror av uttrycket och omständigheterna (av text och kontext),s. 90
6.och frågan kan alltså inte besvaras annat än genom en konkret prövning is. 90
7.det enskilda fallet; frågan låter sig inte besvaras in abstracto, genom att ste-s. 90
8.reotypisera och kategorisera olika handlingar, typfall, eller liknande. Dets. 90
9.finns dock många exempel på potentiellt problematiska handlingstyper.s. 90
10.Uppmärksammade sådana är ”upplysningar”, ”avsiktsförklaringar” och ”stödbrev”, samt ”utbud”, liksom även i övrigt avtalspreliminärer och marknadsföringsåtgärder, där handlingar kan ha oklara avsändare, oklart avgränsade adressatkretsar, bara vara vaga, eller förstås innehålla diverse villkor och reservationer, på ett sätt talar emot det som är det avgörande bedömningstemat: att de avsetts förplikta. b) Det finns inget uttryck att bedöma: ingen materialiserad manifestation av en vilja; inget signum voluntatis; inget betydelsebärande tecken – inget att gå på. Finns det inget uttryck, alls, så kommer man nog dock sällan på tanken att tematisera saken i rättshandlingstermer, varför det centrala exemplet, möjligen, är då det visserligen ”finns” ett ”uttryck”, men detta fått fel form – varvid förekomsten av en formbrist gör det i och för sig förefintliga viljeuttrycket irrelevant, som formenlig rättshandling betraktat. c) Även om det finns ett uttryck, så har det kanske inte ett innehåll som någon meningsfullt kan hållas bunden till. Att någon säger: ”Åh, vad jag vill bli bunden!” räcker inte – trots den i och för sig (över)tydliga indikationen om bindningsvilja – om man inte vet till vad den ska bindas, samt detta innehåll också accepteras av rättsordningen, såsom sedligt (inte pactum turpe) och förmögenhetsrättsligt. Här som annars måste man tolka och därvid ta fasta på de individuella omständigheterna. Även om utsagan ”Imorgon skiner solen!” oftast får förstås som en oförbindande utsaga av karaktären oinspirerat småprat, så kan den, i något fall, tänkas innebära fullgörelse av en skyldighet att lämna rättvisande väderprognos, och då också bli bindande som en fullgörelserättshandling, och detta kan alltså inte avgöras annat än genom en konkret prövning i det enskilda fallet; för all praktisk tillämpning är det partikulära omdömet irreducibelt. d) Det som meddelats har inte nått fram till den avsedda adressaten. Det har inte på relevant vis mottagits. Man ropar, men ingen hör; mailet försvinner i cyberspace; brevet kommer bort – eller har inte nått fram vid någon viss kritisk tidpunkt. Den avsett preskriptionsavbrytande handlingen når t.ex. fram först efter att preskriptionsfristen löpt ut. e) Ett meddelande kan ha ett, uttryckt, innehåll, som dessutom mottagits, men ändå inte bli bindande för avgivaren, när mottagarens faktiska intryck avviker från det befogade intryck förklaringen objektivt sett borde ge, om den ses isolerat och alltså utan beaktande av de omständigheter som grundar det faktiska intrycket. Annorlunda uttryckt: mottagaren är i ond tro, om att den handlande inte vill det som ”förklaringens innehåll” (i bl.a. 32 § 1 st. AvtL:s mening) ger sken av. Förtydligande repetition: Det finns inte, såsom ett självständigt rättshandlingskriterium, något krav på mottagarens ”faktiska goda tro”; det som finns, är vissa undantagsregler, enligt vilka mottagarens onda tro om vissa saker (t.ex. förklaringsmisstag eller motivvillfarelse), under vissa förutsättningar kan medföra att förklaringen inte blir bindande enligt sitt ”innehåll” – vilket i avtalslagen är en teknisk term. f) Ingen förklaring har utgivits. Den förklarande har inte gjort något som bör tolkas som ett rättshandlande. Den har till exempel inte sagt eller skrivit något, skickat brevet eller kontraktet, godkänt något med sitt Bankid, sänt upp röksignaler, eller använt sig av en mellanman, i form av ett bud eller fullmäktig. De omständigheter som grundar en ”mottagares” eventuella goda tro (som förvisso kan föreligga, trots avsaknad av utgivande) härrör inte från den som antagits rättshandla, och det eventuellt föreliggande ”uttrycket” är alltså inte uttryckt av denne. De mest centrala exemplen är förfalsknings- och bedrägerifallen. Parentetiskt kan noteras att passivitet visserligen i princip kan hanteras som en viljeförklaring. För passivitetsfall blir dock utgivandekriteriet lite speciellt. De dithörande topikerna riskerar bli rätt överflödiga; såvitt gäller själva passiviteten blir de ägnade inte så mycket att övertyga, som att bara krångla till det hela, då det avgörande, för att tillmäta passivitet betydelse, typiskt sett är dess förhistoria och kontext. Det är heller inte alldeles enkelt att alls konceptualisera passivitet som ”utgiven”, eftersom ju sådan, per definition, innebär att man inte gjort något. En annan, men inte obetydlig, sak är dock att man kan resonera på sätt som liknar en utgivandeprövning, för att avgöra om passivitetens förhistoria är relevant. g) Det subjekt som skulle bindas eller berättigas finns inte – i de typiska pro-s. 90
11.blemfallen inte än, eller inte längre – som en sådan rättslig person vilken kans. 99
12.bära rättigheter eller skyldigheter, och alltså vara föremål för obligatio.s. 99
13.Alternativt saknar en i och för sig förefintlig person den rättshandlingska-s. 99
14.pacitet som krävs, för att med bindande verkan kunna företa den aktuellas. 99
15.rättshandlingen. I allmänhet räcker det alltså att det brister på någon av dessa punkter, för att den handlande ska undgå bundenhet. Vill man tänka i termer av regler, med rättsfakta och rättsföljder, så kan rättshandlingskriterierna betraktas som kumulativa rekvisit. Förståelse av kriterierna synes dock främjas av att man, istället för i regeltermer, tänker i termer av kommunikation, principer och resonemang därom. Rättshandlingskriterierna kategoriserar då typiska problem med mänsklig kommunikation. De anvisar sätt att argumentera för och emot bundenhet i vissa typfall. Närmare bestämt de typiserade fall varpå kriterierna bygger, och som illustreras i punkterna ovan. Annorlunda uttryckt handlar det om de fall som utgör regelparadigm: idealexemplen på vilka de ”regler” kriterierna ger uttryck för omedelbart tar sikte, eller, för att appropriera Ekelöfs term: de klara fallen.s. 99
16.Kriterierna anvisar stereotypa inramningsalternativ. Det kan sägas röra sig om analysverktyg, som ger typiska sätt att se på och tala om problem, för att därmed översätta fakta till rättens kategorier. De brukas för att begreppsliggöra fenomen på igenkännbara, rättskulturellt inarbetade vis, vilka både anvisar och begränsar de tillgängliga utfallsalternativen. Ytterst handlar det om att man antingen blir bunden, eller inte. Som så ofta kommer dock den rättsliga analysen tendera att drivas sekventiellt, genom en serie binära utfallsalternativ: Man bryter ut olika delfrågor, vilka kan besvaras var för sig, i mer eller mindre långa resonemangskedjor, med ja, eller nej. Och strukturerna för detta är alltså en central del av vad som tillhandahålls av rättshandlingsbegreppet. Därtill anvisas med de olika alternativen förbundna topiker, för argumentation i bundenhetsfrågor, i form av källor och däri uttryckta eller därav implicerade argument.s. 99