1.Som tidigare redogjorts för är insolvenskriteriet ett och samma i svensk rätt oavsett i vilket sammanhang det blir aktuellt att tillämpa det. Och det är legaldefinitionen i konkurslagen som då gäller. Det innebär att man alltid måste göra en prognos, som bygger på en ”då-nu-sedanbedömning”. Avgörande för utfallet av bedömningen är vad man kommer fram till beträffande ”sedan”. Dåtid och nutid är aldrig något annat eller något mer än något av bevismässig betydelse för framtiden. Kommer gäldenären att framöver sakna en relativt ihållande betalningsförmåga? Det är den avgörande frågan. Jakande svar innebär att han eller hon är insolvent. Svaret nej innebär motsatsen.s. 516
2.Det ankommer alltid på den som har åberopat rättsfaktumet insolvens att också med någon grad (större eller mindre beroende på kontexten) av sannolikhet visa att detta faktum är uppfyllt. De två steg i bedömningen som t.ex. Högsta domstolen talar om bl.a. i rättsfallet NJA 2013 s. 822 är alltså inte två insolvensbedömningar där man i det första steget kan komma fram till ett visst resultat och i ett andra steg till ett annat resultat. I stället är det som avses med de två stegen det som här benämns som 1) en bedömning av ”då”, ”nu” och ”sedan” samt 2) en bedömning av om läget ”sedan” är i viss utsträckning ihållande (icke tillfälligt). Det ska inte förekomma någon fristående bedömning av om ett statiskt tillstånd är tillfälligt eller inte. Det finns här anledning att återigen erinra om vad Lars Welamson säger om den förekommande missuppfattningen om att det är frågan om att vid bedömningstidpunkten 1) avgöra om gäldenären är illikvid och att man 2) sedan ska avgöra om detta tillstånd är tillfälligt eller inte. Det är i stället alltid frågan om en enda prognosbedömning med siktet inställt på en framtida relativt ihållande betalningsoförmåga. Det ska alltsås. 516
3.1) inte efterfrågas något visst statiskt ”ursprungstillstånd” (jfr illikvi-s. 517
4.ditet eller ”konstaterad insolvens”) som sedan ska extrapoleras ins. 517
5.i en osäker framtid,s. 517
6.2) inte utifrån ett fastslaget ”ursprungstillstånd” göras några fram-s. 517
7.tida jämförelser (förbättringar eller försämringar),s. 517
8.3) inte vara så att insolvens kan vara ”direkt” eller ”indirekt”,s. 517
9.4) inte vara så att ”fara för insolvens” eller ”risk för insolvens” inne-s. 517
10.bär någon ”utvidgad” insolvensbedömning ochs. 517
11.5) inte vara så att det i något sammanhang finns plats för en själv-s. 517
12.ständig ”facitmetod”.s. 517
13.Kontexten är emellertid av stor betydelse och det visar sig i att variationer av kravet på bevisningens styrka gör sig gällande beroende på sammanhanget. Och det är det som exklusivt gör att tillämpningen av ett och samma insolvenskriterium är kontextuellt beroende. Med andra ord har jag här valt atts. 517
14.1) framhålla den kärna av enhetlighet som råder vad gäller insol-s. 517
15.vensrekvisitet och som inte är kontextuellt beroende samts. 517
16.2) lyfta fram den omständighet som exklusivt gör att tillämpningen avs. 517
17.insolvensrekvisitet är beroende av sammanhanget.s. 517