Stycket

2.Det ankommer alltid på den som har åberopat rättsfaktumet insolvens att också med någon grad (större eller mindre beroende på kontexten) av sannolikhet visa att detta faktum är uppfyllt. De två steg i bedömningen som t.ex. Högsta domstolen talar om bl.a. i rättsfallet NJA 2013 s. 822 är alltså inte två insolvensbedömningar där man i det första steget kan komma fram till ett visst resultat och i ett andra steg till ett annat resultat. I stället är det som avses med de två stegen det som här benämns som 1) en bedömning av ”då”, ”nu” och ”sedan” samt 2) en bedömning av om läget ”sedan” är i viss utsträckning ihållande (icke tillfälligt). Det ska inte förekomma någon fristående bedömning av om ett statiskt tillstånd är tillfälligt eller inte. Det finns här anledning att återigen erinra om vad Lars Welamson säger om den förekommande missuppfattningen om att det är frågan om att vid bedömningstidpunkten 1) avgöra om gäldenären är illikvid och att man 2) sedan ska avgöra om detta tillstånd är tillfälligt eller inte. Det är i stället alltid frågan om en enda prognosbedömning med siktet inställt på en framtida relativt ihållande betalningsoförmåga. Det ska alltsås. 516