7 · Domstolarnas framtida hantering av orena medgivanden

1.De i målet aktuella bestämmelserna i RB har varit i stort sett oförändrade sedan balken trädde i kraft 1948. Vid de mer omfattande reformerna, t.ex. Rättegångsutredningen under 1980-talet och nu senast EMR-reformerna, har den civilprocessuella grundregleringen avseende yrkanden, grunder, talan och saken behållits oförändrad. Att lagtexten inte har ändrats betyder däremot inte att tillämpningen har varit oförändrad. Som exempel kan nämnas hur innebörden av reglerna om rättskraft och begreppet ”saken” har utvecklats i tillämpningen av RB 17:11 och RB 13:3, hur uppfattningen om ”rättsförhållanden” som präglat utformningen av RB 13:2 övergivits till förmån för en inriktning på rättsföljder, hur doktrinen om åberopsbörda vuxit fram ur RB 17:3 och på senare tid hur EU-rätten påverkat synen på dispositivitet och fakultativitet.s. 955

2.Utvecklingen har lett till att lagtexten i t.ex. RB 13:2, 13:3 och 17:3 inte alltid ger hela bilden, men kan ses i ljuset av att RB inte heller från början varit fri från motsättningar eller erbjudit lösningar för alla de olika problem som uppstått i mål av vitt skilda slag. Den medvetet flexibla utformningen av RB har här lämnat stort utrymme för utveckling i praxis, inte minst att kunna anpassa de processuella lösningarna till omständigheterna i enskilda fall och med hänsyn till den tillämpliga materiella rätten och dess genomslag. Tillskottet av EUD och Europadomstolen har förstärkt detta ytterligare, genom att effekterna av tillämpningen ställs framför utformningen av reglerna.s. 956

3.De civilprocessuella grundprinciper vi idag kan uppfatta som förgivettagna har alltså i själva verket varit satta under ständig förändring och utveckling. Mot den bakgrunden kan en varningsflagga hissas när domstolar ger uttryck för att RB har fasta regler och uttalar tvärsäkra uppfattningar om rättsläget.s. 956

4.Det är olyckligt att HD i NJA 2021 s. 1093 inte tog vara på möjligheten att klargöra hur en fastställelsetalan skulle kunna lösa problemen. Med den lösningar vi argumenterar för ovan skulle en svarandeparts begränsade möjligheter att disponera över domslutet genom orena medgivandet och kärandens rätt till fastställelse av tvistiga bakomliggande rättsförhållanden rymmas inom de aktuella reglernas tillämpningsområde, oavsett vilka civilrättsliga förpliktelser målet gäller. Enligt vår mening innebär en sådan tillämpning av RB dessutom överensstämmelse mellan de materiella och processuella dispositionsmöjligheterna.s. 956

5.Situationen som behandlas i NJA 2021 s. 1093 innefattar därutöver en rad konkreta handläggnings- och processledningsfrågor som inte berörs av HD:s dom eller ledamöternas tillägg. Baserat på vad vi anfört ovan skulle följande punkter kunna utgöra en sammanfattande rekommendation, om än skissartad, för hur orena medgivanden kan hanteras inom ramen för nuvarande reglering: 1. Om käranden väckt fullgörelsetalan och svaranden vill undvika en rättslig prövning så har svaranden möjlighet att medge talan. Man måste dock skilja på medgivanden som innebär ett ”klart och reservationslöst vitsordande” och medgivanden som är oklara eller som sker med reservationer, vad vi kallar ett orent medgivande. Konsekvenserna av att ett medgivande är oklart behandlas i p. 2–4 nedan. En praktiskt angelägen fråga är dock vad som gäller vid ett blankt medgivande. Normalt sett brukar detta ses som ett underförstått erkännande av omständigheterna eller ett vitsordande av rättsförhållandet. Med anledning av HD:s formuleringar bör nu, i vart fall i diskrimineringsmål, domstolar i t.ex. föreläggandet att avge svaromål upplysa svaranden om att ett blankt medgivande kommer att betraktas som ett erkännande av grunderna för ersättningsyrkandet och ett vitsordande av den eventuella rättsliga kvalifikationen. 2. Om svaranden i stället lämnar ett orent medgivande ska detta inte leda till att målet direkt avslutas genom dom. En käranden som inte önskar en dom grundad på det orena medgivandet kan med stöd av RB 13:2 st. 2 också väcka en talan om fastställelse av det bakomliggande rättsförhållandet som genom det orena medgivandet visat sig tvistigt. Redan om käranden menar att det råder oklarheter kring innebörden av svarandens medgivande bör denne kunna framställa ett sådant fastställelseyrkande. Om svaranden medger fullgörelseyrkandet men bestrider fastställelseyrkandet skiljs frågan om betalning från de omständigheter som åberopats och den rättsliga kvalifikation som käranden kan ha gjort, och ett intresse av att fastställa dessa uppkommer. Fastställelseintresset kan i dessa lägen också finnas på svarandesidan (intresset av att få fastställt att rättsförhållandet inte finns). Om medgivandet däremot är avsett att innefatta ett godtagande av de grunder käranden anfört och deras rättsliga kvalifikation, dvs. temat för fastställelseyrkandet, kan svaranden utan att komma i sämre processuellt eller materiellt läge också medge fastställelseyrkandet. 3. Om käranden förklarar sig inte vara intresserad av möjligheten till en fastställelsetalan, uppkommer frågan om rätten ändå ska tvinga parterna till en rättslig prövning i sak inom ramen för fullgörelsemålet. I vissa fall torde det finnas skäl att betrakta ett orent medgivande som ett förnekande, men i andra fall kan detta stå i strid med vad parterna uttrycker. Att i dessa senare fall meddela dom i förenklad form grundad på medgivandet, så som underinstanserna gjort i det aktuella fallet, kan vara ett bättre alternativ än en materiell prövning mot parternas vilja. Som utvecklats i avsnitt 4.3 och 4.4 kan en sådan dom dock leda till oklarheter om rättsförhållandet mellan parterna och till att tvistiga frågor kvarstår efter domen. Så länge parterna och rätten är införstådda med detta är det möjligen en kalamitet man får acceptera i dispositionsprincipens och den effektiva handläggningens namn. Att lösa dessa situationer genom en förlikning, enligt p. 4 nedan, är dock att föredra. 4. Om parterna är överens om att tvisten ska lösas genom en betalning av ett belopp men på villkor att svaranden inte vidgår eller vitsordar kärandens grund är detta ett sådant villkor som inte kan anses följa av en fullgörelsedom men som kan utgöra supplerande moment i en stadfäst förlikning. Ingenting hindrar heller parterna från att träffa en sådan förlikning utom rätta eller att beloppet som överenskommes är högre eller lägre än yrkandet. Däremot har parterna, särskilt svaranden, anledning att tydligt ange att förlikningen sker på dessa villkor. Samtliga alternativ ovan vilar på grundprincipen att det är parternas dispositioner och egna val som avgör om tvist lösas genom en fullgörelsedom grundad på rent eller orent medgivande, en fastställelsedom, en förlikning utom rätta eller en förlikning som stadfästs i dom. Frågorna aktualiseras tydligt i diskrimineringsmål — som EUD:s dom uttryckligen också adresserar. Problematiken uppkommer dock i princip i alla mål så snart ett orent medgivande innebär att svaranden medger betalning av en annan fordran än den kärandens talan grundas på.s. 956