Rättsfall

NJA 1999 s. 520

Citera

NJA 1999 s. 520

BibTeX

@misc{nja-1999-s-520,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 1999 s. 520}},
  year         = {1999},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

33 hänvisningar i 12 artiklar · 33 stycken/fotnoter

Rättskraften och den materiella rätten6 hänvisningar

Henrik Bellander · JT 2025 s. 11–23 · 6 ställen

Ett exempel på detta finns i NJA 2022 s. 869, där HD istället för att tillämpa RB 17:11 och principerna från NJA 1999 s. 520 på ett ändamålsinriktat sätt utifrån vad som kunnat krävas av kärandeparten i en första process utgår från strikta civilrättsliga gränsdragningar som i sin tur tvingar fram processuellt haltande resonemang om factum superveniens.fotnot 73 · s. 22
Det är sedan i en rad avgöranden från 1990-talet som HD utvecklar rättskraften avseende alternativa yrkanden. I NJA 1994 s. 23 prövas om rätten ska meddela ogillande dom avseende ett återtaget yrkande om hävning och återgång av fastighetsköp, eller om detta utgör samma sak och därmed ska omfattas av rättskraften av ett samtidigt framställt yrkande om prisavdrag för samma fel. Här uttalar HD: Detta bekräftas sedan i NJA 1995 s. 610, där ett nytt yrkande om prisavdrag vid fel i fastighet avvisas p.g.a. en tidigare ogillande dom om ett hävningsyrkande. I NJA 1999 s. 520 uppstår fråga om litispendens där den först väckta talan avser betalningsskyldighet för en beställare, som gjort invändning om rätt till prisavdrag p.g.a. fel. Beställaren väcker därefter själv talan om rätt till skadestånd p.g.a. kostnader orsakade av samma fel samt för följdskador. Med hänvisning till de två ovannämnda avgörandena konstaterar HD att avhjälpandekostnader visserligen har en annan karaktär än prisavdrag men att påföljden i princip är alternativa och får anses vara ekonomiskt likvärdig för beställaren. Fastän det kontraktsrättsligt är fråga om olika rättsföljder, bör de enligt HD därför i rättskraftshänseende anses angå samma sak. Yrkandet om sättning för följdskador, som varken är alternativt till eller ekonomiskt likvärdigt med prisavdragsyrkandet, tillåts emellertid med följande motivering: På motsvarande sätt bekräftas i NJA 1999 s. 656 att rättskraft inte föreligger då yrkanden avser ”olika rättsföljder som är fristående från varandra”. I målet tilllåts ett yrkande om förpliktelse att montera ned en bastu efter en dom över ett yrkande om avflyttning p.g.a. installationen av samma bastu.Den negativa rättskraften och rättsföljdskriteriet · p. 8 · s. 17
Det är också till NJA 1999 s. 520 som HD senare hänvisar när den behandlar rättskraftsfrågor. Det gäller t.ex. frågor om taleändring i NJA 2011 s. 718, om rättskraften av en stadfäst förlikning i NJA 2017 s. 659, om ett krav på ersättning för avhjälpande prekluderas även om det innebär att svaranden i mål nr 1 måste framställa genstämning i NJA 2021 s. 520 och om rättskraft vid efterföljande talan om surrogatprestation i NJA 2022 s. 869.Den negativa rättskraften och rättsföljdskriteriet · p. 9 · s. 18

Är det väsentligt att grunden är väsentligen densamma?1 hänvisning

Mikael Pauli · SvJT 2022 s. 211–229 · 1 ställe

I det följande analyseras ovanstående frågor i kronologisk ordning, dvs. såsom de aktualiseras i avgörandet. 8.1 Metodfrågan När det gäller hur domstolen ska gå tillväga vid tillämpningen av RB 13:3 anknyter, om än inte explicit, NJA 2021 s. 193 till NJA 2011 s. 718. Av 2011 års fall — såsom det uttolkats i doktrinen — följer att då en taleändring innebär både en förändring av grunden och av yrkandet, ska grunddelen först prövas mot 13:3 st. 3. Om förändringen av grunden inte tillåts med stöd av st. 3, ska den prövas mot st. 1 p. 3 tillsammans med yrkandedelen. Ifall förändringen av grunden däremot har tillåtits med stöd av st. 3 (dvs. det handlar om samma sak i rättskraftshänseende) — ja, då ska även yrkandet tillåtas. NJA 2011 s. 718 utgjorde ett avsteg från den dittillsvarande gängse uppfattningen, som innebar att man s.a.s. kunde gå direkt på RB 13:3 st. 1 p. 3 både när saken ändras och när den förblir oförändrad så fort en förändring av yrkandet görs. Rättsfallet mötte viss kritik i doktrinen, bl.a. för att HD inte tydligt redogjorde för skälen bakom den nya ”metoden”. Men avgörandet försvarades även där. I 2021 års fall inleder HD också sin prövning, likt tingsrätten och hovrätten, i RB 13:3 st. 3. HD hänvisar inte till NJA 2011 s. 718 vilket domstolen kanske hade kunnat kosta på sig. Vidare ”klyver” inte HD uttryckligen kärandens nya talan i en yrkandedel och en grunddel. Inte desto mindre får HD:s tillvägagångssätt här nog sägas bekräfta den metod som anses följa av 2011 års fall och kan såtillvida anses vara ett välkommet tydliggörande. 8.2 Rättskraftsfrågan Metoden (som det redogjorts för ovan) att, om det sker en förändring av både yrkandet och grunden, börja tillämpningen i RB 13:3 st. 3 har fördelar, men har också den nackdelen att domstolen då per automatik tvingas in i de erkänt knepiga rättskraftsbedömningarna. I ”Bröstarvingarnas taleändring” väljer emellertid HD att egentligen inte alls motivera sin bedömning att det rör sig om olika saker i rättskraftshänseende. Domstolen konstaterar bara lakoniskt att det vore möjligt för käranden att återkomma med det tillagda yrkandet i en senare rättegång, av vilket det enligt HD följer att det är olika anspråk och olika saker i rättskraftshänseende. Dessa korta skäl kan kanske förklaras och försvaras med att HD vill renodla prejudikatet och inte fastna i varje delfråga ”på vägen”. Hursomhelst landar nog HD rätt i denna bedömning. Den princip som gäller sedan NJA 1999 s. 520 (”Marmorarbetet i Falkenberg”) innebär ju att rättskraften omfattar samma rättsföljd eller en rättsföljd som är alternativ och ekonomiskt likvärdig. Visserligen är de båda rättsföljderna i det konkreta fallet alternativa, eftersom den som är skyldig att återbära (hela) gåvan enligt ÄB 3:3 st. 2 av materiellrättsliga skäl naturligtvis därefter inte kan bedömas vara skyldig att återbära en del av gåvan enligt ÄB 7:4. Men det kan knappast anses vara ekonomiskt likvärdigt ur någon parts perspektiv att hela gåvan (enligt ÄB 3:3 st. 2) återbärs jämfört med att bara en del av gåvan återbärs (enligt ÄB 7:4). Det torde heller inte vara fråga om ”samma” rättsföljd även om det rör sig om återbäring i båda fallen. 8.3 Innebörden av väsentligen samma grund och samma saksammanhang Som framgått ovan (se avsnitt 5) får en bokstavlig tolkning av rekvisitet väsentligen samma grund anses indikera en nära överensstämmelse mellan det som åberopas till stöd för det första respektive tillagda yrkandet. Ett slags minsta gemensam nämnare för de flesta författare är vidare att begreppet ”grund” som sådant avser rättsfakta, även om Ekelöf samt Boman och Nordh menar att jämförelsen i RB 13:3 st. 1 p. 3 bara ska ta sikte på typiskt sett tvistiga respektive faktiskt tvistiga sådana. En uppfattning där åberopade rättsfakta till stöd för respektive yrkande ska jämföras med varandra — oavsett om jämförelsen är kvantitativ eller kvalitativ — kan kanske med en viss förenkling kallas för en ”traditionell” inställning.Analys av Högsta domstolens avgörande · p. 2 · s. 220

Taleändring efter utslag eller tredskodom1 hänvisning

Martin Sunnqvist · SvJT 2022 s. 23–39 · 1 ställe

Till följd av resonemangen i NJA 1999 s. 520 ska en ny talan med yrkanden som avser samma rättsföljd eller en rättsföljd som är alternativ och ekonomiskt likvärdig i förhållande till det som redan prövats avvisas på grund av den negativa rättskraften, däremot inte yrkanden som är kvalitativt annorlunda och/eller kumulativa i förhållande till det som redan prövats. I linje med detta ligger att ett avgörande rörande ett delbelopp av en på vissa omständigheter grundad fordran normalt enligt NJA 1965 s. 235 leder till att en ny talan om återstående delbelopp måste avvisas, om inte det är fråga om olika poster som är kvalitativt annorlunda och som kan dömas ut vid sidan av varandra, som t.ex. ersättning för sveda och värk respektive lyte och men. Kvantitativa förändringar kan t.ex. bero på att ett hyresbelopp eller en köpeskilling har angetts till fel belopp.Ändring av yrkande vid sökandens överklagande av ett utslag · p. 8 · s. 36

Tvistlösningens normativitet: Konsumentprocess i tre varianter*1 hänvisning

Erik Björling · SvJT 2022 s. 230–249 · 1 ställe

Se exempelvis NJA 1999 s 520, (och även mer nyligen HD:s beslut 2021-06-08, NJA 2021 s. 407).fotnot 33 · s. 238

Flygpassageraren och rättegångsbalken2 hänvisningar

Henrik Bellander, Johanna Munck Af Rosenschöld · SvJT 2022 s. 941–958 · 2 ställen

”Över ån för att hämta vatten?” — en analys av ett HD-avgörande om ändring av talan3 hänvisningar

Mikael Pauli, Henrik Edelstam · SvJT 2012 s. 474–487 · 3 ställen

Föreligger litispendens när omfattningen av en framtida doms rättskraft är osäker?6 hänvisningar

Mikael Pauli · SvJT 2009 s. 734–747 · 6 ställen

Rättskraft i skatteprocessen5 hänvisningar

Eleonor Alhager · 2003, s. 10–227 · 5 ställen

Är det sak samma om saken är densamma eller inte?2 hänvisningar

Roberth Nordh · SvJT 2002 s. 12–25 · 2 ställen

Är endast olika rättsföljder som är likvärdiga samma sak?4 hänvisningar

Roberth Nordh · SvJT 2001 s. 655–665 · 4 ställen

Kommentar till RB H. 1 - Kapitel 1-91 hänvisning

Per Henrik Lindblom, Roberth Nordh · 2001, s. 2–2055 · 1 ställe

220 NJA 1999 s. 520 ... 36 NJA 1999 s. 709 ... 43 NJA 1999 s. 788 ... 24, 25, 67 NJA 1999 s. 791 ... 43 NJA 1999 not. B 3 ... 61 NJA 1999 not. C9 ... 44, 50 NJA 1999 not. C 73 ... 187 NJA2000 s. 135 ... 178, 179 NJA2000 s. 214 ... 180 NJA2000 s. 709 ... 203 NJA 2000 not. C 30 ... 179 NJA 2000 not. C 45 ... 179Nytt juridiskt arkiv · p. 67 · s. 85

Civilprocessens grundprinciper de lege ferenda1 hänvisning

Per Henrik Lindblom · SvJT 2000 s. 105–155 · 1 ställe

Se Lindell, Civilprocessen, 1998, s. 498 ff. En banbrytare vid utvecklingen av bevisrätten i här antydda hänseenden, bl.a. i normativ riktning, torde ha varit Henrik Zahle; se dennes monumentala avhandling ”Om det juridiske bevis”, Köpenhamn 1976, och densamme Bevisret. Oversigt, 1994. — På sina håll är man alltså på väg att lämna det naturvetenskapligt–logiskt–matematiskt–sannolikhetsstyrda frekvenstänkande t.ex. Ekelöf och Stening förordar till förmån för en mer humanistiskt– samhällsvetenskaplig diskurs. Ett motsvarande paradigmskifte är möjligen på gång inom rättskraftsläran då ”antipositivistiska” (värderande) lämplighetsöverväganden — av typen vad det är ”rimligt att kräva” av parterna etc. — får ersätta, eller åtminstone komplettera, ett strikt, mera naturvetenskapligt färgat, identitetstänkande där ”saken” läggs under luppen, jfr P. Westberg i JT 1993–94 s. 817 f. och JT 1998– 99 s. 426 f., jfr dock NJA 1999 s. 520 där båda synsätten finns representerade med Uppsala majoritet (Håstad, Pripp, Victor) för det sistnämnda, då främst under åberopande av förutsebarhet. Men detta bevisteoretiska synsätt medför inte att bevisvärderingen ”släpps fri igen”; kriterietänkandet leder sannolikt på sikt rent av till större enhetlighet men är ännu så outvecklat och svagt förankrat i vittnespsykologisk empiri att enhetligheten troligen nås till priset av minskad precision i det enskilda fallet. Se beträffande gapet mellan vittnespsykologisk kunskap och rättens bevisvärdering H. Edelstam i JT 1992–93 s. 529 ff. och JT 1997–98 s. 86 ff., jfr H. Sutorius kritik av användningen av sakkunniga (och kritiken av de sakkunnigas utlåtanden) i mål rörande sexuella övergrepp på barn, JT 1999–2000 s. 117 ff.fotnot 140 · s. 139