Vad gäller tings- och hovrättens bedömning att det i andra hand framställda yrkandet avsåg ett sakförhållande är det förvisso riktigt att det inte är möjligt att fastställa rena sakförhållanden (se NJA 2007 s. 718), men det ska räcka att fastställelsetemat relateras till eller har anknytning till en rättsföljd (se Welamson i SvJT 1969 s. 928, NJA 1979 s. 15 och Lindell, a.a., s. 280 ff.). Den rättsliga kvalifikationen ”diskriminering” motsvarar ett abstrakt rättsfaktum enligt diskrimineringslagen, till vilket en rad rättsföljder är anknutna. Se vidare Bellander, Möjligheten till fastställelsetalan. Se också Boman, a.a. s. 57.
Hänvisas från p. 6 (s. 953)
6.HD har motiverat sitt avvisningsbeslut med att svarandens ändrade medgivande medför att det saknas fastställelseintresse. När en fullgörelsetalan följs av en fastställelsetalan om samma rättsföljd som fullgörelsetalan finns i och för sig ett tänkbart utrymme att avvisa p.g.a. litispendens, eftersom den träffas av fullgörelsedomens negativa rättskraft. Eftersom en fullgörelsetalan däremot inte anses träffas av någon negativ rättskraft från en fastställelsedom uppkommer dock med detta synsätt en asymmetri, som inte minst leder till problem i litispendenssituationer där båda yrkanden framställs samtidigt och som kan ge olika resultat beroende på vilken av parterna som först hinner väcka talan. Det har diskuterats om inte avvisning i dessa lägen hellre ska ske med stöd av RB 13:2 p.g.a. bristande fastställelseintresse. I den mån HD:s ställningstagande innebär att det i första hand är bristande taleförutsättningar snarare än litispendens som är problemet när ett fastställelseyrkande avser samma rättsföljd som ett fullgörelseyrkande har den goda skäl för sig. All ovisshet kommer att undanröjas genom den redan förda fullgörelsetalan.s. 953