Rättsmetodologiskt kan jag inte underlåta att påpeka att resonemanget har likheter med det som jag anvisat beträffande frågan om direktkrav i täckningsförhållanden (se exempelvis Betalning 4.4.2 och 5.5.3). Anta vid fordringskedjan A->B->C att B mot C bara har rätt att kräva antingen betalning till A eller betalning till sig själv med då endast i mån av motsvarande betalning till A (på förekommen anledning vill jag understryka att bestämningen av B:s rätt — som innebär att det rör sig om ett täckningsförhållande — är ett antagande, dvs. en premiss eller en förutsättning, som dock är för handen i vissa fall; så exempelvis vid en sådan kommissionskredit som förelåg i ”Den förkovrade fastigheten” NJA 2016 s. 1057). Om B då är betalnings-oförmögen så kan A inte få betalt av B, medan B inte har rätt till betalning av C och därför inte kan skuldbefria sig i förhållande till A; och detta samtidigt som C har en förpliktelse att betala just det som A har rätt att få betalt och som B har ett anspråk på att befrias ansvar för. Då måste konklusionen bli att förhållandet mellan A och C bör kortslutas, precis som det kortslöts mellan B och F i ”Tandvårdsstödet”. Med detta inte sagt att det förelåg någon direktkravssituationen i ”Tandvårdsstödet” (så var det inte, se vidare not 59 nedan). Det som intresserar här är i stället metoden för att konstruera regeln.
Hänvisas från p. 21 (s. 662)
21.princip är [B] som kan rikta krav på betalning mot [F]. Det hela kan beskrivas så, att förhållandet mellan B och F kortslöts. Det bör emellertid observeras att såsom det normativa ställningstagandet är formulerat är det både bredare och snävare än HD:s avgörandeförklaring och den i rubriken uttryckta rättssatsen. Jag återkommer till det.s. 662