Rättsmetodologiskt kan jag inte underlåta att påpeka att resonemanget har likheter med det som jag anvisat beträffande frågan om direktkrav i täckningsförhållanden (se exempelvis Betalning 4.4.2 och 5.5.3). Anta vid fordringskedjan A->B->C att B mot C bara har rätt att kräva antingen betalning till A eller betalning till sig själv med då endast i mån av motsvarande betalning till A (på förekommen anledning vill jag understryka att bestämningen av B:s rätt — som innebär att det rör sig om ett täckningsförhållande — är ett antagande, dvs. en premiss eller en förutsättning, som dock är för handen i vissa fall; så exempelvis vid en sådan kommissionskredit som förelåg i ”Den förkovrade fastigheten” NJA 2016 s. 1057). Om B då är betalnings-oförmögen så kan A inte få betalt av B, medan B inte har rätt till betalning av C och därför inte kan skuldbefria sig i förhållande till A; och detta samtidigt som C har en förpliktelse att betala just det som A har rätt att få betalt och som B har ett anspråk på att befrias ansvar för. Då måste konklusionen bli att förhållandet mellan A och C bör kortslutas, precis som det kortslöts mellan B och F i ”Tandvårdsstödet”. Med detta inte sagt att det förelåg någon direktkravssituationen i ”Tandvårdsstödet” (så var det inte, se vidare not 59 nedan). Det som intresserar här är i stället metoden för att konstruera regeln.
Hänvisas från p. 21 (s. 662)
Rättsmetodologiskt kan jag inte underlåta att påpeka att resonemanget har likheter med det som jag anvisat beträffande frågan om direktkrav i täckningsförhållanden (se exempelvis Betalning 4.4.2 och 5.5.3). Anta vid fordringskedjan A->B->C att B mot C bara har rätt att kräva antingen betalning till A eller betalning till sig själv med då endast i mån av motsvarande betalning till A (på förekommen anledning vill jag understryka att bestämningen av B:s rätt — som innebär att det rör sig om ett täckningsförhållande — är ett antagande, dvs. en premiss eller en förutsättning, som dock är för handen i vissa fall; så exempelvis vid en sådan kommissionskredit som förelåg i ”Den förkovrade fastigheten” NJA 2016 s. 1057). Om B då är betalnings-oförmögen så kan A inte få betalt av B, medan B inte har rätt till betalning av C och därför inte kan skuldbefria sig i förhållande till A; och detta samtidigt som C har en förpliktelse att betala just det som A har rätt att få betalt och som B har ett anspråk på att befrias ansvar för. Då måste konklusionen bli att förhållandet mellan A och C bör kortslutas, precis som det kortslöts mellan B och F i ”Tandvårdsstödet”. Med detta inte sagt att det förelåg någon direktkravssituationen i ”Tandvårdsstödet” (så var det inte, se vidare not 59 nedan). Det som intresserar här är i stället metoden för att konstruera regeln.s. 662