Rättsmetodologiskt kan jag inte underlåta att påpeka att resonemanget har likheter med det som jag anvisat beträffande frågan om direktkrav i täckningsförhållanden (se exempelvis Betalning 4.4.2 och 5.5.3). Anta vid fordringskedjan A->B->C att B mot C bara har rätt att kräva antingen betalning till A eller betalning till sig själv med då endast i mån av motsvarande betalning till A (på förekommen anledning vill jag understryka att bestämningen av B:s rätt — som innebär att det rör sig om ett täckningsförhållande — är ett antagande, dvs. en premiss eller en förutsättning, som dock är för handen i vissa fall; så exempelvis vid en sådan kommissionskredit som förelåg i ”Den förkovrade fastigheten” NJA 2016 s. 1057). Om B då är betalnings-oförmögen så kan A inte få betalt av B, medan B inte har rätt till betalning av C och därför inte kan skuldbefria sig i förhållande till A; och detta samtidigt som C har en förpliktelse att betala just det som A har rätt att få betalt och som B har ett anspråk på att befrias ansvar för. Då måste konklusionen bli att förhållandet mellan A och C bör kortslutas, precis som det kortslöts mellan B och F i ”Tandvårdsstödet”. Med detta inte sagt att det förelåg någon direktkravssituationen i ”Tandvårdsstödet” (så var det inte, se vidare not 59 nedan). Det som intresserar här är i stället metoden för att konstruera regeln.
Hänvisas från p. 21 (s. 662)
1.En borgenär (B) kan genom handlande eller underlåtenhet oavsiktligt på det ena eller andra sättet orsaka eller i allt fall bidra till att gäldenären (G) betalar till fel person (F). Då uppkommer frågan efter vilken princip risken för det skall fördelas mellan B och G. Det kanske viktigaste typfallet är reglerat i 29 § SkbrL; ny borgenär (B) förbiser behovet av att informera G om borgenärsbytet, och G betalar till den förutvarande borgenären (F). Fastän G betalar till F och inte till B är då betalningen befriande, om G var i god tro om borgenärsförändringen. Men det finns många andra mer eller mindre liknande fall. Grunderna för 29 § SkbrL sammantaget med viss rättspraxis ger enligt min mening ett tämligen starkt stöd för en betalningsrättslig culparegel av innebörd, att om B oaktsamt har orsakat eller i allt fall på ett relevant sätt bidragit till en missuppfattning hos G om vem som han får betala till och G i aktsam god tro betalar till denne (F), så verkar betalningen befriande för G.s. 658
2.En felaktig betalningsanvisning kan ses som ett orsakande av betalning till fel person. Men situationen skiljer sig från det fallet att det är G som väljer att betala till F. I det senare fallet föreligger det ett misstag på G:s sida. Till följd av någon missuppfattning eller av okunskap eller av något annat liknande skäl gör G helt enkelt fel, låt vara kanske i befogad god tro och till följd av en oaktsamhet på B:s sida (då betalningen verkar befriande trots felet). När en felaktig betalningsanvisning följs föreligger det däremot inte något misstag eller någon felaktighet på G:s sida. G gör bara det som han har blivit anvisad att göra. Det bör då sakna betydelse vad det var som orsakade B:s förledande misstag (att betalningsanvisningen var felaktig) och således ifall detta berodde på en oaktsamhet på B:s sida. Den betalningsrättsliga culparegeln är helt enkelt inte tillämplig här. Den enda relevanta frågan blir i stället huruvida G saknade anledning att misstänka felaktigheten.s. 658
3.Att det förhåller sig på det angivna sättet klargjorde HD i ”Tandvårdsstödet” (p. 6):s. 659
4.En gäldenär [G] som instrueras att betala till [F] kan […] utgå från atts. 659
5.instruktionen ska följas, om det inte finns sådana indikationer på att etts. 659
6.misstag har begåtts att [G] borde förstå detta. Om sådana indikationers. 659
7.inte finns, kan betalning ske enligt instruktionen med befriande verkan. Det är att notera att HD:s utgångspunkt är att betalningen verkar befriande. G har ju infriat enligt instruktion. Men ond tro rörande B:s misstag kan hindra betalningens infriandeverkan.s. 659
8.Beträffande konsekvensen av att betalningen verkar infriande slog HD (i slutet av samma punkt) fast:s. 660
9.När betalning har skett med befriande verkan, har [G] inte längre någons. 660
10.skuld och [B] inte någon fordran mot [G] (jfr 29 § skuldebrevslagen). Med detta klargjorde HD att fordringsförhållandet mellan B och G är slutreglerat och avvecklat. Det betyder emellertid inte att F går fri. Att han i princip är återbetalningspliktig (mot någon) klargörs på följande sätt (p. 7):s. 660
11.Om [G] betalar med befriande verkan till [F …], sker en förmögenhets-s. 660
12.överföring från [B] till [F]. När [B:s] instruktion inte åsyftat en sådans. 660
13.överföring och [F] tog emot överföringen i ond tro (dvs. utan att ha fogs. 660
14.för att tro att betalningen tillkom honom) ska förmögenheten återfö-s. 660
15.ras. I andra fall beror [B:s] rätt av vad som framstår som rimligt vid ens. 660
16.avvägning mellan [B:s] och [F:s] motstående intressen. Avvägningens. 661
17.görs enligt de kriterier som har utvecklats inom ramen för reglerna oms. 661
18.condictio indebiti […]. Det som HD uttalade här skall inte förstås på det sättet, att om F hade fog för att tro att ”betalningen tillkom honom” så slipper han att återbära de mottagna medlen. Den goda tron är i stället den första förutsättningen för att F skall ha gjort ett anpassningsförvärv till medlen enligt läran om condictio indebiti.s. 661
19.Vad så beträffar själva huvudfrågan — vem som får göra gällande återkravet — blev konklusionen självklar. Fordringsförhållandet mellan B och G var avvecklat, eftersom G:s betalning verkade befriande. F var återbetalningspliktig. B hade inte fått betalt. HD konkluderade (p. 8):s. 662
20.När [G] har betalat till [F] med befriande verkan, bör gälla att det is. 662
21.princip är [B] som kan rikta krav på betalning mot [F]. Det hela kan beskrivas så, att förhållandet mellan B och F kortslöts. Det bör emellertid observeras att såsom det normativa ställningstagandet är formulerat är det både bredare och snävare än HD:s avgörandeförklaring och den i rubriken uttryckta rättssatsen. Jag återkommer till det.s. 662
22.När det så gäller G:s rätt mot F (när G:s betalning till denne verkade befriande mot B) uttalade HD (fortsatt i p. 8):s. 662
23.Ett återkrav från [G] bör förutsätta att [B] och [G] har kommit överenss. 662
24.om att [G] har rätt att driva återkravet […]. Med utgångspunkt i att återkravsrätten tillkommer B och att G är avvecklad blir HD:s slutsats att G har rätt att driva återkravet endast efter överenskommelse med B. I det hänseendet gäller allmänna regler.s. 662
25.HD inlåter sig också på en legitimationsfråga som i målet aktualiserades av F, nämligen hur han skulle veta om det var B eller G som han skulle återbära medlen till. HD uttalade (avslutningsvis i p. 8)s. 663
26.att [F …] normalt inte behöver tveka att betala till [B] så länge dennes. 663
27.bekräftar att [G:s] betalning till [F] har skett med befriande verkan mots. 663
28.[B]. Att F har rätt att veta vem han skall betala till är tämligen givet. Men frågan handlar här inte om förutsättningarna för att återkravet materiellt skall tillkomma B. Det är redan klarlagt att så är fallet; G är ju genom den infriande betalningen s.a.s. avvecklad. Frågan gäller i stället förutsättningarna för B:s passivlegitimation. Vad som krävs i det hänseendet kan nog bero på omständigheterna. En bekräftelse kan många gånger vara klargörande, men så inte nödvändigtvis alltid. Och i en process mellan B och F blir det en bevisfråga.s. 663