Före 2000 års lag fick frågan om eventuellt skadestånd för brott av motsvarande slag (då enligt lagen, 1993:1367, om förbud beträffande viss avkodningsutrustning) lösas genom en tillämpning av regleringen om rätt till ersättning för ren förmögenhetsskada (numera 2 kap. 2 § skadeståndslagen). HD konstaterade i NJA 2000 s. 325, som alltså gällde tillämpning av det rättsläge som gällde före 2000 års lag och som avsåg försäljning av s.k. piratkort, att det fick antas att vissa av de personer som köpt piratkorten — men inte alla dessa personer — skulle ha tecknat abonnemang om de inte hade haft tillgång till korten. Skadan ansågs därför bestå i att man gått miste om dessa abonnemang. Däremot ansågs försäljningen av piratkort till personer som, om de inte innehaft korten, ändå inte skulle ha tecknat abonnemang hos bolagen inte kunna konstituera någon skada.
Hänvisas från p. 203 (s. 1024)
203.”Dreamfilm” NJA 2019 s. 3 är inte bara av betydelse beträffande de generella uttalanden som görs om vederlagsbestämningen. Viktigt är också hur HD faktiskt bestämde ersättningen och de argument som här användes. I hovrätten hade ersättningen för nyttjandet av verket (som var en av 950 filmer som fanns tillgängliga på dreamfilm.se) bestämts till 4 miljoner kr. Enligt HD kunde det hållas för visst att vid en förhandling mellan en rättighetshavare och en licenstagare vars affärsmodell var att gratis erbjuda streaming av en stor filmkatalog inte hade kunnat leda till ett avtal med en licensavgift som uppgick till 4 miljoner kr för en film. Det konstaterades vidare att den tänkta licensupplåtelsen som lagts till grund för yrkandet inte utgått från att det faktiska nyttjandet var begränsat i tiden och bara avsåg överföring till allmänheten genom streaming och inte avsåg en evig totallicens. Modellen kunde därför inte användas för bestämningen av vederlaget. I stället utgick HD ifrån den utredning i övrigt som parterna hade lagt fram. HD fäste här avseende vid (1) den relativt långa tid under vilken intrånget pågick, (2) när och under vilka former filmen gjordes tillgänglig av SF och av andra på laglig väg, (3) uppgifter om förekommande licensavgifter liksom (4) uppgifter om den faktiska försäljningen och (5) uppgifter om illegal streaming samt (6) intäkten efter avdrag för kringkostnader vid internetbaserad uthyrning. Vid en sammantagen bedömning ansågs 400 000 kr vara skälig ersättning. 4.6.4 Skälig ersättning — Avkodningsutrustning Lagen (2000:171) om förbud beträffande viss avkodningsutrustning syftar till att förhindra obehörig tillgång till bl.a. tv-sändningar. Lagen förbjuder därför att sådan utrustning yrkesmässigt eller annars i förvärvssyfte tillverkas, importeras, distribueras, säljs, hyrs ut, innehas, installeras, underhålls eller byts ut i syfte att göra en tjänst som omfattas av lagen tillgänglig i tolkningsbar form utan tjänsteleverantörens godkännande (5 §). Den som uppsåtligen bryter mot förbudet ska betala (1) skälig ersättning för att den tjänst som gjorts tillgänglig genom gärningen har utnyttjats samt (2) ersättning för den ytterligare ekonomiska skada som gärningen har medfört (se 9 §). Förebilden har, som framgår av hur bestämmelsen är utformad, varit regleringen av motsvarande frågor på det immaterialrättsliga området (se i det föregående, avsnitt 4.6.3 och prop. 1999/2000:49 s. 22).s. 1024