Rättskällor.se

Citat i kontext

Hela artikeln

Citerar
Stefan Lindskog, Tillitsfullmakten — en replik, SvJT 2020 s. 785
StycketNärliggandeAvsnittKapitelHela artikeln
Fotnot 5

Se s. 325. För ett annat mästrande, se not 34 nedan. — Håstad påstår vidare (s. 324) att ”HD har rört ihop olika företeelser som bör hållas isär”. Jag antar att han med det avser hänvisningarna till 19 § och 6 § 2 st. AvtL. Om den frågan, se not 27 nedan. Han framhåller också (a.st.) att ”Asistan Turistik” NJA 2013 s. 659 inte behöver läsas på det sättet som HD gjorde i ”Chefen för Alvesta-divisionen”. Det är riktigt (se not 2 ovan), men till den del som ”Chefen för Alvesta-divisionen” klargör eller utvecklar vad som sägs i det föregående avgörandet, så gäller det som prejudikat (jfr not 10 nedan). F.ö. hade det väl inte varit någon mening med ett nytt avgörande om det inte gav mer ledning än det föregående. — Man kan dock fundera över hur fri HD i ”Chefen för Alvesta-divisionen” skulle ha stått att knäsätta ett insiktskrav på det sätt som gjordes, ifall HD i ”Asistan Turistik” hade ansett att fullmakt uppkommit utan beröra frågan om insikt på huvudmannens sida. Under antagande att insiktsfrågan inte hade blivit föremål för ett i domskälen redovisat ställningstagande, så skulle enligt min mening domstolen i ”Asistan Turistik” inte ha begränsat domstolens prejudikatutrymme i det hänseendet. Jfr not 10 nedan.

Hänvisas från p. 1 (s. 785)

Inledning

1.I ”Asistan Turistik” NJA 2013 s. 659 introducerade HD vad som har kallats för tillitsfullmakt. Avtalsbundenhet ansågs inte ha uppkommit för huvudmannen, eftersom den tredje mannen inte hade kunnat hysa befogad tillit i fråga om representantens behörighet att ingå avtalet. HD utvecklade ordningen i ”Chefen för Alvesta-divisionen” NJA 2014 s. 684. Tillitsfullmakten beskrivs där i tre led enligt följande: a) Den tredje mannen skall ha haft fog för att tro att mellanmannen var behörig att företräda huvudmannen. b) De omständigheter som ligger till grund för bedömningen att en befogad tillit har förelegat skall på ett relevant sätt kunna knytas till huvudmannen. c) Huvudmannen skall ha haft erforderlig insikt om att omständigheterna skulle kunna föranleda en tredje man att hysa befogad tillit i behörighetshänseende. Det sista ledet utvecklades i punkt 20 på följande sätt: Att huvudmannen kan beskyllas för oaktsamhet i förhållande till en tredje man i en tveksam behörighetssituation är i regel inte tillräckligt för att huvudmannen ska bli bunden. Det typiska fallet är att huvudmannen oaktsamt har orsakat att en tredje man felaktigt har utgått från att en uppgiven fullmäktig är behörig, men han har inte måst inse att det förelåg en risk för missförstånd; här ligger det i allmänhet närmare till hands att huvudmannen blir skadeståndsansvarig på grund av den tredje mannens befogade tillit än att huvudmannen blir avtalsbunden. Det redovisade principiella synsättet mynnade ut i en konkret representationsregel, som i rubriken återgavs så här: En person i chefsställning för en väl avgränsad och självständig verksamhetsdel är i regel behörig att företa sådana rättshandlingar som normalt vidtas i och för verksamhetsgrenens vardagliga fortgång, om chefspositionen av företagsledningen har tydliggjorts utåt. Båda fallen har fått förhållandevis stor uppmärksamhet. Det senare har från flera håll blivit kritiserat rörande det tredje ledet, senast av Håstad. Vad som har utlöst denna replik är främst hans något mästrande påstående att HD:s ifrågavarande uttalande är ”oriktigt”. Håstad är ju trots allt inte vem som helst.s. 785

2.Jag har tidigare helt kortfattat berört frågan om insiktskrav för avtalsbundenhet på grund av handlande som inte varit avsett att vara och inte haft formen av en viljeförklaring. Det kan finnas anledning att nu säga ytterliga några ord, och då inte bara om sakfrågan utan också om domsfrågan (jag menar nu Håstads dom över HD:s avgörande). Jag börjar med den senare och då på en mer principiell nivå.s. 787

Om att döma och bedöma

1.Jag har sagt det många gånger förut, men det tål att upprepas. HD är en prejudikatdomstol och som sådan till för samhället, inte för parterna. När HD skapar ett civilrättsligt prejudikat så parasiterar domstolen på parternas tvist. Parterna har naturligtvis rätt till en rättvis rättegång, men den upplösning av tvisten som följer på HD:s dom är principiellt sett ointressant. När ett avgörande av HD bedöms i ett rättsvetenskapligt sammanhang är — som jag ser det — prejudikatverkningarna det enda relevanta. Diskussioner rörande huruvida domstolen har handlagt målet korrekt eller inte är från prejudikatsynpunkt ointressanta. Detsamma gäller i allmänhet om domstolen har dömt rätt eller fel.s. 787

2.I orden ”i allmänhet” ligger en reservation, och en viktig sådan. Det kan tänkas inträffa — och det har hänt — att HD har dömt så principiellt fel att det är motiverat att frånkänna avgörandet prejudikatverkan. Det skall naturligtvis påtalas. Men så länge avgörandet har prejudikatverkan — dvs. att HD:s ställningstagande omfattas av dess normgivningskompetens — så kan inte ett dåligt avgörande, för sådana finns, anses vara felaktigt. Prejudikatet är bara av det ena eller andra skälet inte så bra (eller kanske i någons ögon rent av uselt). När det förhåller sig så får och skall naturligtvis avgörandet kritiseras. Man kan också ha fog för att förespråka en restriktiv tolkning eller för en ändring genom ett nytt prejudikat eller rent av lagstiftning.s. 787

3.Men — menar jag — kritik bör vara intentionslojal. Att tillskriva HD något som domstolen inte har avsett att uttrycka, för att sedan slå till med storsläggan, kan i stunden vara effektfullt men riskerar i längden att bli skadligt. Kanske främst för den som håller i skaftet.s. 788

4.Att döma är en sak, att bedöma är en annan. Det vet Håstad, och det vet jag. Bådadera kan vara svårt. Vi har bägge dömt mindre lyckat, och vi har båda bedömt mindre rättvisande. Men om det skall bli ett såväl angeläget som angenämt samtal mellan de som dömer och de som bedömer — för det rör sig om ett samtal — så handlar det om samma två grundteman som gäller för alla goda samtal. Klart tal och öppna öron. Vilja till begriplighet och strävan till förståelse. Budskapet skall framföras så tydligt och förklarat som möjligt. Och mottagaren måste försöka förstå — vara intentionslojal — även om budskapet skulle vara något grumligt.s. 788

5.Samtalet mellan en prejudikatdomstol och rättsvetenskapen går i båda riktningarna, men med kraftig slagsida åt domstolen som avsändare och rättsvetenskapen som mottagare. Som en konsekvens av det handlar mycket rörande kravet på klart budskap om avgörandemotiveringarna, medan kravet på intentionslojalitet framför allt träffar rättsvetenskapens förståelse av dessa.s. 788

6.Med det övergår jag till sakfrågan. Vad HD skrev, och hur det togs emot av Håstad.s. 789

Vad menade HD?

1.Jag deltog i ”Chefen för Alvesta-divisionen”, men jag minns inte hur vi resonerade (vad jag kommer ihåg är att det var huvudförhandling i Svea hovrätts lokaler och att jag till skillnad från ordningen i Bondeska palatset fick påropa målet). Det spelar nu ingen roll; mitt deltagande ger mig inget tolkningsföreträde. För mig gäller som för alla andra texten. Men jag har min uppfattning om vad som går att läsa ut av domskälen.s. 789

2.En avgörande premiss finns i punkt 13, som lyder: Det rättsläge som kommer till uttryck i 2013 års fall kan beskrivas så, att utöver att en fullmakt kan vila på en huvudmannens viljeförklaring kan den under vissa förutsättningar ha sin grund i den tredje mannens befogade tillit. Detta är inte bara en beskrivning av det tidigare avgörandet utan också ett klargörande av utgångsläget för HD:s prövning i målet. Det senare kunde helt visst ha sagts mer rakt på sak, men likväl framgår det enligt min uppfattning att det som HD avsåg att ta ställning till inte rörde sig om en viljeförklaring. Läser man vidare blir det (enligt min mening) klart att HD tog sikte på huruvida något yttre, till huvudmannen hänförligt, förhållande (i) annat än en viljeförklaring, kunde (med avseende på fullmakt) få samma (ii) uppkomstverkan som en viljeförklaring. Det befanns då kunna ske genom den tredje mannens befogade tillit.s. 789

3.Men det är inte tillitsfrågan som intresserar här. I centrum för framställningen står i stället det omdiskuterade kravet på att huvudmannen skall ha haft erforderlig insikt om att omständigheterna skulle kunna föranleda en tredje man att hysa befogad tillit i behörighetshänseende. Det rör sig om ett subjektivt rekvisit. Av avgörande betydelse är enligt min mening vad detta tar sikte på. Det handlar inte om något förklaringsinnehåll och alltså inte om någon innehållsbestämning. Någon förklaring antas nämligen inte finnas. Föremålet är i stället vad en tredje man på grund av huvudmannens handlande skulle kunna föreställa sig rörande huvudmannens avsikt att utställa en fullmakt (vad som skulle kunna kallas för fullmaktsvilja eller fullmaktsavsikt).s. 789

4.Håstad diskuterar avgörandets förenlighet med regeln om förklaringsmisstag i 32 § 1 st. AvtL. Han uttalar: Vad HD skriver […] om att en tillitsgrundad fullmakt förutsätter att huvudmannen har insett att hans förklaring eller beteende kan leda till att tredje man hyser (befogad) tillit till förklaringens eller beteendets objektiva innehåll är […] oriktigt. Men avgörandet rör ju ett handlande — ett beteende — som inte är en viljeförklaring. I det avsnitt som behandlar insiktskravet (p. 17– 21) talas det om ”omständigheter” och ”yttre förhållanden”. Såväl ordet ”vilja” som ordet ”förklaring” saknas, och än mindre finns där sammansättningen ”viljeförklaring”. Håstad lyfter alltså sin slägga (det ganska brutala oriktighetspåståendet) mot något som åtminstone inte jag kan utläsa ur HD:s dom.s. 790

5.Man kan nu undra ifall regeln om förklaringsmisstag har någon relevans med avseende på ett beteende som inte är någon förklaring. Det gör Håstad också. HD ansåg tydligen inte det (regeln nämns ju inte). Så inte heller Håstad, om jag förstår honom rätt. Han menar nämligen att huvudmannen har ett ”strikt ansvar” för den tillit som hans handlande kan skapa hos den tredje mannen. Han intar alltså den diametralt motsatta positionen i förhållande till HD. Men att Håstad gärna seglar högt i vind är väl bekant; bekväm slör är inget för honom.s. 791

Var det senare avgörandet oriktigt eller oklart?

1.Något är väl inte som det skall med ”Chefen för Alvesta-divisionen”, eftersom jag läser det avgörandet på ett annat sätt än Håstad. Men om man uppfattar det som jag gör — och med all respekt finns det med en intentionslojal tolkning enligt min mening inte utrymme för någon annan läsart — så kan man rimligen inte säga att det är oriktigt. Håstads artikel ger inte vid handen att det med den läsarten finns någon tvingande rättskälla som påbjuder en annan ordning än den som HD knäsatte (eller — utöver prejudikatet — den som Håstad förordar). Man kan tycka vad man vill om det subjektiva kravet, men så länge HD eller lagstiftaren inte har sagt något annat så gäller det. Återstår att närmare precisera dess innehåll. Där finns det fortfarande ett stycke icke kartlagd terräng.s. 792

2.Att nya prejudikat må vara behövligt gör nu inte avgörandet i sig oklart. Prejudikat föder prejudikat. Det är naturligt. Prejudikatbildning är ett ständigt fortgående utvecklingsprojekt. Att sista stenen sällan läggs med ett avgörande ligger i uppdragets natur. Det åstadkoms i regel inte ens med lagstiftning.s. 792

3.Fast även om man nu skulle anse att avgörandet inte möter det krav på klarhet och tydlighet som bör utmärka ett bra prejudikat, så är det inget skäl för att inte försöka förstå vad HD menade. Jag kan inte se hur en läsare med ambitionen att vara intentionslojal skulle kunna undgå att inse att HD:s principiella resonemang inte gäller innehållsbestämningen av en viljeförklaring utan frågan om uppkomsten (grundläggandet) av en fullmakt till följd av ett annat handlande av huvudmannen än en viljeförklaring.s. 792

Blev det en bra prejudikatbildning?

1.Vad skall man då anse om insiktskravet? Man kan ha olika uppfattningar i den frågan. De kan vila på ändamålsskäl, vara systematiskt grundade eller ha annan orsak. Håstad anför bevissvårigheter.s. 792

2.För egen del ser jag det väldigt enkelt.s. 793

3.Man måste skilja på frågan huruvida det har uppkommit (grundlagts) ett avtal respektive dess innehåll, om det skulle finnas. På motsvarande sätt skall frågan ifall en viljeförklaring eller ett annat beteende rör uppkomsten (grundläggandet) av ett avtal (eller en fullmakt) hållas isär från dess innehållsbestämning (genom utfyllning eller tolkning), om det skulle ha uppkommit.s. 793

4.När det rör sig om ett annat beteende än en viljeförklaring har jag svårt att se att avtalsrätten som huvudregel skulle påbjuda en ordning innebärande att avtalströskeln kan passeras redan genom culpa och kanske rent av vid icke-culpa. Om en tysk åskådare vid fiskhamnsauktionen aningslöst tar sig för örsnibben, så kan det rimligen inte ges innebörden av ett rekordhögt slutbud på en låda med nyfångad premiärhummer bara för att bud i fiskhallen avges på det sättet.s. 793

5.Vidare tycks mig en ”deliktsgrundad” avtalsbundenhet oförenlig med skadeståndsrätten (denna oförenlighet antyds i HD:s domskäl). Den tyske åskådarens oförsiktiga handrörelse kan knappast utlösa ett skadeståndsansvar som han skulle ha kunnat undgå endast genom att betala, ta hummern och gå. Det (att handlandet inte utlöser ett skadeståndsansvar) går inte ihop med att samma handlande skulle grunda avtalsbundenhet. Tillitsgrundat skadeståndsansvar utom kontraktsförhållande för ren förmögenhetsskada förutsätter culpa; det måste då rimligen krävas culpa eller mer för avtalsbundenhet, som är en längre gående rättsföljd.s. 793

6.Vad som närmare bestämt ligger i insiktskravet kan naturligtvis diskuteras. Viktigt att komma ihåg är att vad huvudmannen skall ha insikt om är inte den tredje mannens befogade tillit — det skulle ha varit långtgående — utan risken för sådan tillit (skapad av handlandet). Vidare rör det sig enligt HD:s domskäl om en ”måste-insikt”. Det antyder en bevislättnad, som enligt min mening kan ta sig formen av en viss objektivering. Ett förslag har varit en bonus pater-variant; vad en förståndig person måste ha förstått skulle då vara avgörande. Kanske det. En annan möjlighet är att på så sätt objektivera insiktskravet att avgörande vikt fästs vid om beteendet är ägnat att medföra befogad tillit. Huruvida så är fallet kan ju sägas vara något som huvudmannen i åtminstone de flesta fall måste inse.s. 794

7.En annan fråga är om insiktskravet bara gäller fullmaktsfallen eller mer generellt. Auktionsexemplet i det föregående ger svaret när det gäller min uppfattning om hur det bör vara. Men om det är rättsläget låter sig möjligen diskuteras.s. 795

8.Var det då en bra eller dålig prejudikatbildning? Det kan man tydligen ha olika uppfattningar om. Inte bara Håstad är negativ. För egen del tycker jag att HD gjorde sitt jobb. Men oavsett vad man anser om HD:s ifrågavarande avgöranden verkar de utgöra ett gott bränsle för en debatt, som i dess framåtblickande delar är konstruktiv och samhällsnyttig. Alltid något!s. 795

Avslutning

1.Prejudikatbildning innebär rättsskapande och förutsätter att domstolen håller sig inom sin normbildningskompetens. Det handlar inte om att domstolen finner något utan om att domstolen inom ett visst bedömningsutrymme slår fast det som skall vara. Vad domstolen inom det utrymmet bestämmer kan inte vara fel eller oriktigt; det är i stället prejudicerande, vare sig man gillar det eller inte. Men predikatet kan i någon mening vara bra eller dåligt.s. 795

2.När det gäller insiktskravet i det som har kommit att kallas för tillitsfullmakt kan det inte råda någon tvekan om att domstolens prejudicerande ställningstagande håller sig inom dess normbildningskompetens. Håstads påstående om att HD:s ifrågavarande ställningstagande är ”oriktigt” är därför oriktigt.s. 795

3.När det handlar om att värdera avgörandet väger väl min uppfattning inte särskilt tungt. Jag nöjer mig därför med att påpeka att HD inte hade att lösa en gåta genom att slags glaspärlespel. Inom ramen för sitt bedömningsutrymme skall HD i ett mål som detta eftersträva en ändamålsenlig ordning. Ändamålsenligheten skall prövas mot ett antal kriterier, såsom systemförenlighet, påräknelighet och funktionalitet. En övergripande slutbedömningen skall också göras.s. 796

4.Den övergripande bedömningen i detta fall innebär ett ställningstagande till följande fråga. Om A beter sig på ett sätt som inte är avsett att uttrycka en fullmaktsvilja och som till formen inte är någon viljeförklaring, bör han då såsom huvudman vara bunden mot en tredje man B, om denne med fog uppfattar A:s beteende som uttryck en fullmaktsvilja? HD ansåg att det i regel förutsatte att A måste ha insett risken för en villfarelse på B:s sida. För mig framstår detta insiktkrav som en god ordning. Systematiskt men framför allt pragmatiskt. Men man får ha olika uppfattningar i frågan. Vi lever — trots pandemitider — i ett fritt land.s. 796

5.Håstad anför avslutningsvis följande: Befogad tillit till huvudmannens viljeförklaring eller beteende ska skyddas enligt [10 § och 32 § 1 st. AvtL] oavsett om huvudmannen hade någon insikt om att ett missförstånd kunde uppkomma […]. Jo, när det gäller det där med beteende kan man tycka så. Men det är nu Håstads uppfattning, som — fastän han inte är ensam om den — man i sak alltså inte behöver dela. Och när det gäller fullmaktsförklaringar avviker Håstads uppfattning från HD:s praxis. Att avfärda HD:s ställningstagande som oriktigt är enligt min mening en återvändsgränd i det viktiga samtalet om fullmaktsläran och dess möjliga utveckling. Ett försök att konstruktivt utveckla vad som kan ligga (eller bör läggas) i det av HD fastslagna insiktskravet hade däremot varit en väg framåt.s. 797

6.Med det inte sagt annat än att Håstads inlägg i fullmaktsdebatten är värdefulla. Jag vill påstå mycket värdefulla. Hans svingar med släggan bland det myckna och ofta eleganta finlirandet får man kanske ta på köpet. F.ö. finns det alltid en möjlighet till genmäle (som detta), även om den bör användas med sparsamhet. Men om något tycker jag att han kunde tona ned mästrandet.s. 797

Fotnoter

  1. 1Att tilliten skall kunna hänföras till huvudmannen framgår varken av rubriken eller den slutliga bedömningen. Det klargörs emellertid i punkt 12. — Ett terminologiskt problem är att när man talar om huvudman ligger semantiskt i det att man förutsätter vad som skall prövas. Frågan är ju om huvudmannen (den som agerar) är huvudman (dvs. har blivit fullmaktsbunden). Problemet hade kunnat lösas med en annan terminologi eller med bokstavsbeteckningar. Jag har dock valt att i linje med vad som är brukligt beteckna aktören för huvudman, oavsett om han är huvudman, blir huvudman eller stannar vid att vara en obunden aktör. — Det finns också anledning att redan inledningsvis påpeka att vad som skall diskuteras är endast rättsverkningarna av huvudmannens handlande, inte mellanmannens, samt att när det talas om bundenhet menas i konsekvens med det endast bundenhet i fullmaktshänseende (som är en förutsättning för huvudmannens bundenhet av mellanmannens rättshandling).
  2. 2Detta insiktskrav är nytt i förhållande till ”Asistan Turistik”. Det rör sig om ett obiter dictum i den meningen att HD — liksom i ”Asistan Turistik” — stannade för att befogad tillit inte förelåg med avseende på den omtvistade rättshandlingen (se p. 30). Men inom ramen för de principiella överväganden som domstolen redovisade var det enligt min mening motiverat att utveckla den relevanta rättssatsen i dess helhet. I det första ledet av den tvåstegsprövning av mellanmannens ställning som HD utförde (se not 3 nedan) gjordes dessutom en konkret bedömning mot det fastställda insiktsrekvisitet (se p. 26). Att den bedömningen inte påverkade utgången saknar enligt min mening betydelse för avgörandets prejudikatverkan. Jfr not 10 nedan.
  3. 3Vid bedömningen av det föreliggande fallet ansågs mellanmannen (chefen) ha sådan behörighet, dvs. att en tillitsfullmakt förelåg. Denna omfattade dock inte den omtvistade rättshandlingen, och eftersom den tredje mannen saknade befogad tillit i det hänseendet var huvudmannen obunden. Frågan om vad som hade krävts på huvudmannens sida för att fullmakten skulle ha omfattat rättshandlingen — insikt, culpa eller ingenting — aktualiserades således inte. Jfr not 21 nedan.
  4. 4Se SvJT 2020 s. 323 ff. (de följande hänvisningarna till Håstad avser den artikeln, varför jag endast anger sidan). — Håstad redovisar i not 1 ganska många andra artiklar som behandlar rättsfallen. Dessa lämnar jag i detta sammanhang därhän.
  5. 5Se s. 325. För ett annat mästrande, se not 34 nedan. — Håstad påstår vidare (s. 324) att ”HD har rört ihop olika företeelser som bör hållas isär”. Jag antar att han med det avser hänvisningarna till 19 § och 6 § 2 st. AvtL. Om den frågan, se not 27 nedan. Han framhåller också (a.st.) att ”Asistan Turistik” NJA 2013 s. 659 inte behöver läsas på det sättet som HD gjorde i ”Chefen för Alvesta-divisionen”. Det är riktigt (se not 2 ovan), men till den del som ”Chefen för Alvesta-divisionen” klargör eller utvecklar vad som sägs i det föregående avgörandet, så gäller det som prejudikat (jfr not 10 nedan). F.ö. hade det väl inte varit någon mening med ett nytt avgörande om det inte gav mer ledning än det föregående. — Man kan dock fundera över hur fri HD i ”Chefen för Alvesta-divisionen” skulle ha stått att knäsätta ett insiktskrav på det sätt som gjordes, ifall HD i ”Asistan Turistik” hade ansett att fullmakt uppkommit utan beröra frågan om insikt på huvudmannens sida. Under antagande att insiktsfrågan inte hade blivit föremål för ett i domskälen redovisat ställningstagande, så skulle enligt min mening domstolen i ”Asistan Turistik” inte ha begränsat domstolens prejudikatutrymme i det hänseendet. Jfr not 10 nedan.
  6. 6Se Lindskog Betalning 2 uppl. 2018 2.5.2.3 (not 393).
  7. 7Men det rör sig om en replik till Håstad. Som nämnts beaktar jag således inte de övriga artiklar som berör HD:s avgöranden. Inte heller utvecklar jag min syn på fullmaktsläran utöver vad repliken fordrar.
  8. 8”Chefen för Alvesta-divisionen” kan tjäna som exempel på så sätt, att den som anser att det är ett dåligt prejudikat på grund av det knäsatta insiktskravet ändå kan finna utgången riktig, eftersom huvudmannen på annan grund befanns vara obunden. Utgången är alltså ointressant för den rättsvetenskapliga diskussionen av den rättssats som HD utgick från vid sin konkreta bedömning i målet.
  9. 9Ett avgörande kan vara dåligt på många sätt. Ett från rättsvetenskaplig synpunkt relevant fall är att avgörandet stämmer illa med omgivande rättsregler. Det förtjänar i regel ett doktrinärt påpekande. Men det föranleder inte att avgörandet är fel eller oriktigt och därmed saknar prejudikatverkan.
  10. 10Beträffande restriktiv tolkning inställer sig frågan hur långt prejudikatverkningarna av ett HD-avgörande sträcker sig. Inte sällan sägs att det avgörande är ratio decidendi (jfr not 34 nedan). När det rör sig om ett rättssatsprejudikat skulle då regeln härledas ur de rättsfakta som har bestämt utgången oavsett HD:s metodologiska och principiella ställningstaganden. Men enligt min mening handlar det inte om någon teoretisk klassificering utan om hur det går till i verkligheten. Det innebär att prejudikatverkningarna ytterst bestäms vid en ny prövning i HD. Så långt som HD kan antas följa vad domstolen tidigare har uttalat verkar avgörandet som prejudikat. I det hänseendet märks att när HD i ett avgörande har gjort ett övervägt ställningstagande i en viss rättsfråga, så krävs det enligt min erfarenhet mycket för att HD skall frångå detta. Att avfärda ett ställningstagande av HD utan annan motivering än att det rör sig om ett obiter dictum gagnar därför föga. Den distinktion mellan ratio decidenda och obiter dicta som kan ha praktisk betydelse rör plenumtröskeln. Med en god argumentering i obiter-frågan kan man kanske övertyga HD om att plenum inte behövs för en omprövning. Domstolen kan då bli mer benägen att pröva frågan på nytt (plenum kostar). Men för en omprövning och ändrad ståndpunkt krävs det goda sakargument, även om plenum inte erfordras. — Det skall parentetiskt tilläggas att det finns ett slags obiter dicta som domstolen bör undvika och som förtjänar att påpekas och kritiseras när så inte sker, och det är den oförklarade eller i allt fall inte tillräckligt underbyggda premissen. Domstolen utgår från att rättsläget är beskaffat på ett visst sätt utan att det behöver vara så. ”Får fattiga konkursbon processa?” NJA 2006 s. 420 kan tjäna som exempel. Där antar HD att när en ställföreträdare orsakar sin huvudman skada i form av ett rättegångskostnadsansvar, så blir han ersättningsskyldig först när huvudmannen har betalat sin skuld (vilket förutsätter att huvudmannen har medel att göra så). Den premissen kan sättas i fråga. Se Lindskog Betalning 4.6.2.3 med hänvisningar.
  11. 11Jfr vid not 20 nedan.
  12. 12Att med kraft svinga en slägga och missa målet bör man undvika. Det vet den som har varit med om det.
  13. 13Dömandet är underkastat påtagliga begränsningar. Normbildningskompetensen är inte obegränsad och bestäms enligt min mening inte bara av konstitutionella regler och rättsliga principer av annat slag utan innefattar också lämplighetsöverväganden. En annan begränsning följer av att dömandet sker kollektivt. Man ställs som prejudikatdomare ibland inför svåra val. Skall man driva en uppfattning som man verkligen har, eller skall man kompromissa. Och vad är ett gott skäl för en kompromiss? En enig dom? Skademinimering? Bättre ett litet steg än inget alls? Etc. När full enighet inte uppnås om vad prejudikatet skall gå ut på eller hur det skall motiveras, så måste den enskilde ledamoten väga vad han eller hon anser mot vad han eller hon skulle kunna åstadkomma rörande prejudikatet. Men mer än så är inte detta rätt ställe att utveckla den frågan. — Vid bedömandet råder den akademiska friheten. Den kan utövas på stratosfäriska höjder och vara förföriskt berusande. Det är då inte alltid enkelt att uppträda jordnära och nyktert. Så mycket mer behövs nog inte sägas om detta.
  14. 14I dessa hänseenden är vi helt säkert generellt av samma uppfattning, men jag misstänker att vi skulle ha svårt att enas om något annat än en helt rudimentär exemplifiering.
  15. 15I anledning av vad som sägs i not 13 vill jag framhålla att jag inte har något minne av att någon kompromiss förekom.
  16. 16Jo, jag vet att det från doktrinärt håll kan tänkas bli invänt (förmodligen dock inte från Håstad, se exempelvis citatet vid not 38 nedan) att en viljeförklaring inte behöver ha formen av en förklarad vilja, varefter lyfts fram konkludent handlande. Och visst skulle man kunna se det så, att vad som har rättsverkan som en viljeförklaring är en viljeförklaring. Men man behöver inte göra det (och skall nog inte heller göra det, se Håstad s. 325 f. med hänvisning till Obligationsrättskommittén och kravet på syfte att grundlägga, förändra eller upphäva ett rättsförhållande). F.ö. kan en prejudikatdomstol inte ägna sig åt teoretiska klassificeringssofismer. Vad man än vill kalla det, så finns det (möjligt) avtalsrelevanta förhållanden som ligger bortom gränsen för vad som är en konkludent viljeförklaring. Jag har svårt att tro att den distinktion som HD avsåg (efter vad texten ger vid handen) — nämligen skillnaden mellan viljeförklaring och annat beteende — inte skulle förstås av de flesta jurister. Detsamma gäller skillnaden mellan uppkomst (existens) och innehåll.
  17. 17Håstad diskuterar också vad som gäller vid obefogad tillit (s. 327 ff.). Sådan tillit skulle på visst sätt skyddas av 19 § och 6 § 2 st. AvtL. Enligt 19 § gäller ett krav på god tro hos den tredje mannen. Jag har svårt att få det att gå ihop med att bestämmelsen skyddar obefogad tillit, men det är kanske beror på vad man menar med obefogad tillit. I 6 § 2 st. saknas det ett uttryckligt krav god tro hos den som svarar på anbudet (det subjektiva rekvisit som kan var intressant för det diskuterade insiktskravet hänför sig ju också till anbudsgivaren såsom acceptmottagare). Men leder det så långt att en obefogad uppfattning om överensstämmelse med accepten skyddas? Får den då vara hur obefogad som helst? Frågan om skydd för obefogad tillit aktualiserades nu inte i HD:s ifrågavarande avgöranden (beträffande det förhållandet att bestämmelserna berörs i ”Chefen för Alvesta-divisionen”, se not 27 nedan). Här föranleder den endast den ytterligare kommentaren, att det ur ett rent allmänt perspektiv framstår som märkligt att avtalslagens ålderdomliga reglering skulle kunna pusslas ihop så att det skyddar något obefogat. Att det obefogade skulle vara skyddsvärt framstår för mig som en anomali. Men det är bara en intuitiv reaktion som kan hänga samman med Håstads tillspetsade sätt att uttrycka sig.
  18. 18Se s. 325. Kursiveringarna är mina. — Vidare menar Håstad (s. 330) att HD ”utan omnämnande […] ifrågasatt” ”Mölnlycke ./. Posten” NJA 1974 s. 706. Det beror på hur man tolkar det avgörandet. Jfr numera Mossberg Avtalets räckvidd I 2020 s. 26 f. not 51. Det beror också på hur man tolkar ”Chefen för Alvestadivisionen”. Som jag ser det så föreligger det ingen oförenlighet mellan avgörandena. Jfr Lindskog Betalning 5.3.2.3 (not 991).
  19. 19Detta antyder Håstad i artikelns ingress, där det i och för sig helt riktigt sägs att HD har gjort en indelning i ”fullmakter grundade på huvudmannens viljeförklaring […] och fullmakter grundade på tredje mans befogade tillit”. Men den i aktuellt hänseende relevanta distinktionen mellan viljeförklaring och annat (tillitsskapande) beteende, som Håstad efter vad det på flera ställen framgår av texten är väl medveten om, bildar inte det raster varigenom han förstår HD:s avgörande. — Håstad förklarar oriktighetspåståendet med att ”om en tredje man har befogad tillit till en uttrycklig eller konkludent fullmaktsförklaring från huvudmannen, blir huvudmannen bunden även om huvudmannen varken insåg eller borde ha insett att hans uttryckliga förklaring eller hans beteende har förmedlat ett felaktigt intryck av hans vilja.” Här övergår Håstad från att i första ledet tala om en fullmaktsförklaring till att i andra ledet tala om också beteende (men möjligen avser han med det sådant beteende som har förklaringsverkan, dvs. konkludenta fullmaktsförklaringar). Dessutom kommer väl inte tillitsfrågan på bordet om det finns en fullmaktsförklaring (såvida inte huvudmannen invänder att förklaringen av misstag har fått ett annat innehåll än han avsett, men det är en annan fråga)?
  20. 20Det finns också anledning att notera att Håstad förstärker insiktskravet. HD talade om ”erforderlig” insikt och ”måste-insikt" samt lämnade tydligt öppet för undantag och nyanseringar (jfr mitt tillägg p. 6). Det reflekteras inte i Håstads beskrivning av vad HD skrev. Bortsett från detta har jag lite svårt att förstå hur ett beteende skulle kunna ha ett objektivt innehåll. Kanske menas att beteendet i var förståndig persons ögon skall framstå som föranlett av en fullmaktsavsikt. Då lär insiktskravet få begränsad praktisk betydelse, om ens någon. Huvudmannen måste ju i regel anses förstå det som var förståndig person gör och därmed inse risken för att den tredje mannen också uppfattar det så. Men om en befogad tillit kan bygga på subjektiva förhållanden (jfr den i not 32 av Håstad föreslagna regeln) — den tredje mannen skulle med hänsyn till hans särskilda förhållanden kunna ha fog för uppfattningen att en fullmaktsavsikt föreligger — så får insiktskravet större betydelse. Se vidare not 31 nedan.
  21. 21Här kan parentetiskt tillfogas att det förhållandet att regeln om förklaringsmisstag inte nämns är talande i sig. Om HD:s principiella resonemang hade rört en oklar viljeförklaring, så skulle det ju vara närmast omöjligt för domstolen att missa den regeln! — Annorlunda möjligen om HD hade fördjupat sig principiellt med avseende på det andra ledet av bedömningen i målet, nämligen huruvida den omtvistade rättshandlingen omfattades av den föreliggande tillitsfullmakten. Visserligen är inte regeln om förklaringsmisstag direkt tillämplig på annat än förklaringars innehåll. Men det hade varit rimligt att överväga om de skäl som motiverar bundenhet vid culpa i fråga om en förklarings innehåll också gör sig gällande vid huvudmannens misstagsuppfattningar rörande en tillitsfullmakts omfattning. Fallen har ju det gemensamt att avtalströskeln (fullmaktströskeln) har passerats. Nu kom HD inte in på frågan, eftersom det felades på den tredje mannens sida (se not 3 ovan).
  22. 22Se s. 325 f. — Det är kanske inte så träffande att här tala om strikt ansvar, även om det inte går att missförstå vad som avses. — Håstads uppfattning leder till den märkligheten att om parterna är oense beträffande huruvida en fullmakt har uppkommit så gäller ”strikt ansvar”, medan verkningströskeln vid oenighet om innehållet rimligen är (i allt fall) culpa (jfr föregående not). Detta fastän det principiellt sett är mer långtgående att anse att en fullmakt alls föreligger än att anse att en föreliggande fullmakt har ett visst innehåll.
  23. 23Men det vill jag inte ha sagt att Håstad bara går mot motståndet; han menar sig helt visst ha sakliga skäl för sin ståndpunkt. Men jag har en stark känsla av att han söker efter möjligheterna att segla mot vinden. Gärna ensam som Slocum (när det gäller insiktskravets vara finns det dock gastar i båten).
  24. 24Det handlar i första rummet om att bestämma den närmare innebörden av insiktskravet. I målet slog HD fast en särskild representationsregel (se vid not 3 ovan). Men andra mer speciella representationsregler i tillitsfullmaktens hägn kan nog tänkas. Inte heller kan undantag uteslutas (märk i regel-reservationen). Möjligheten av en objektivering är en annan aspekt. Den skall något beröras i det följande. Ett annat spörsmål är hur långt insiktskravet sträcker sig. Vad HD tog ställning till i det hänseendet rör grundläggandet av en tillitsfullmakt. Det är inte givet att man skall se det på samma sätt när det gäller innehållsbestämningen eller förändringar.
  25. 25Med ett bildspråk skulle kunna sägas att den principiella frågan, som jag läser avgörandet, inte angick vad som var i påsen utan huruvida det fanns en påse. Därvid är att märka, att man använder olika metoder för att tillverka respektive fylla en påse. — Nu kan det invändas att det är ganska meningslöst att tala om en fullmakt om den inte omfattar något. Det är naturligtvis riktigt. När en fullmakt uppkommer måste den ha ett innehåll. Men principerna för att (uppkomst) behöver inte sammanfalla med principerna för vad (innehåll).
  26. 26Ett möjligt resonemang är att kravet på befogad tillit gör insiktskravet obehövligt. I de fall när ett beteende inte är förenat med någon förklaringsavsikt, så skulle i regel något utrymme för befogad tillit om motsatsen inte finnas. Så Håstad s. 326. Måhända. Men det är inget bärande argument mot ett insiktskrav. Snarare kan man säga, att ju mer sällan en insiktsbedömning aktualiseras, desto mindre olägenheter (exempelvis i bevishänseende) kan den orsaka. F.ö. behöver lågfrekventa tillämpningssituationer inte vara oviktiga. Jag vill mena att även med en sådan bestämning av ordningen i övrigt att ett insiktskrav sällan skulle få betydelse, så lär skyddsbehovet för huvudmannen vara påtagligt. Det är ingen liten sak att vara fullmaktsbunden utan att veta det.
  27. 27Han kritiserar också att HD ”motiverar” insiktskravet med hänvisningar till 19 § och 6 § 2 st. AvtL (se s. 327 ff.). Hänvisningar görs, men knappast så att det motiverar motiverar-påståendet. Som Håstad framhåller avser bestämmelserna andra situationer (jfr not 17 ovan). Men HD tillämpar inte reglerna och säger heller inget om regelanalogier. Som jag uppfattar avgörandet rör det sig om ett beaktande av bakomliggande värderingar. Enligt båda bestämmelserna gäller ju i princip att bundenhet i en viss situation förutsätter insikt om (risken för) en missuppfattning på den andra sidan. Visserligen i speciella och inte helt jämförbara fall, men den grundläggande värderingen är där. Om en person, som inte avser att lämna fullmakt, utan att avge någon viljeförklaring råkar bete sig så att en tredje man med fog skulle kunna uppfatta det som uttryck för en fullmaktsvilja, så ligger det enligt min (och synbarligen HD:s) uppfattning nära till hands att motsvarande gäller, dvs. att bundenhet förutsätter insikt. Låt vara att vad som närmare ligger i insiktskravet i viss mån är en öppen fråga.
  28. 28Det kan exemplifieras med skiljeklausuler. I enlighet med allmänna avtalsprinciper gäller för sådana en förhöjd avtalströskel i åtminstone vissa typfall. Annorlunda i fråga om innehållsbestämningen. Föreligger det väl ett skiljeavtal (typiskt sett i form av en skiljeklausul), så saknas det anledning att tolka detta restriktivt.
  29. 29Huruvida det då enligt den lokala konvenansen verkligen är fråga om ett bud eller ifall det bara handlar om en skröna vet jag inte, men det är en god illustration. — Här kan man kanske diskutera ifall det verkligen rör sig om något annat än en viljeförklaring. Men under alla förhållanden bör den teoretiskt riktiga klassificeringen enligt min mening inte övertrumfa ett realistiskt synsätt (för att uttrycka sig som Walin). Jag vill således mena att även om en viljeförklaring inte behöver vara förenad med avtalsvilja för att vara verksam, typfallet är en konkludent accept (såsom att en bilist parkerar utan att uppmärksamma att avgiftsskyldighet föreligger), så kommer i praktiken ribban för förklaringsverkningar att läggas på en nivå som inte rimligen kan överraska den berörde.
  30. 30Se också mitt tillägg punkterna 5 och 7. — Håstad menar möjligen att det är att blanda äpplen och päron att dra in den utomobligatoriska skadeståndsrätten i sammanhanget (jfr not 5 ovan). Men extern systemkoherens är också viktigt.
  31. 31Se Håstads hänvisning (s. 326) till Svensson JT 2015–16 s. 347 ff. Själv har Håstad en annan uppfattning. Men om beteendet skall bedömas objektivt (som Håstad de lege lata tycks mena) leder det väl till Svenssons förslag. Se not 20 ovan. Det låter sig dock diskuteras om bedömningen uteslutande skall vara objektiv. Man kan väl tänka sig att den tredje mannen på grund av hans särskilda situation kan ha fog för en icke intersubjektiv uppfattning (dvs. en uppfattning som ingen eller bara vissa andra skulle kunna ha fog för). Här måste utgångspunkten vara att detta inte är tillräckligt för ett fullmaktsskapande. Om bedömningen uteslutande skall vara objektiv stannar det där. Då finns det inget relevant beteende. Men om också subjektivt befogad tillit kan tänkas, så kommer ett insiktskrav att få en annan betydelse. Det medför då — enligt HD:s avgörande — att någon fullmakt inte uppkommer när huvudmannen saknar ”erforderlig insikt” om den tredje mannens subjektivt grundade villfarelse. Motsatt blir följden om han har haft sådan insikt. Och så bör det väl vara?
  32. 32Jfr Håstads avslutande de lege ferenda-förslag (s. 332) om beteendefullmakt. En sådan skulle föreligga vid (i) ett beteende av huvudmannen (ii) ägnat att ge (iii) den tredje mannen (iv) ett befogat intryck av att fullmakt finns (här något omskrivet med oförändrat sakinnehåll). Skillnaden i förhållande till HD:s avgörande ligger i rekvisit (ii); i stället för ett insiktskrav föreslås ett ägnat-krav. Men detta kopplas till den tredje mannen, vilket innebär ett godtagande av subjektivt befogad tillit (beträffande rättsläget de lege lata synes Håstad utgå från att en rent objektiv bedömning skall göras, se not 20 ovan). Man kan fråga sig vad som gäller om beteendet är ägnat att ge den tredje mannen ett befogat intryck av att fullmakt finns av skäl som inte huvudmannen känner till. Om subjektivt befogad tillit skall skyddas, så måste det nog förutsätta (något slags) insikt på huvudmannens sida. Jfr föregående not.
  33. 33Här möter vi (åter, se not 26 ovan) överlappningen mellan insiktskravet och tillitskravet. Den orsakas av de skilda perspektiven. Vad som från den ena sidan är ägnat (riskerar) att skapa en viss uppfattning medför sett från den andra sidan ofta att en sådan uppfattning har fog för sig. Det rör sig dock inte om någon full och säker överlappning, varför i regel båda sidor bör vara rekvisitrepresenterade. Jfr de två föregående noterna. Huruvida man föredrar beteckningen beteendefullmakt framför tillitsfullmakt beror närmast på var man anser att bedömningen tar sin början. Det ligger då onekligen en viss logik i att tala om beteendefullmakt. Bedömningen av beteendet kommer ju naturligt före bedömningen av dess tillitsverkningar. Men det finns olika slags tillitssituationer, och beaktas måste också hur heltäckande man anser att begreppet bör vara.
  34. 34Den fastslagna representationsrättsliga regeln (se vid not 3 ovan) fyller enligt min mening en viktig funktion i näringslivet. Och HD:s principiella uttalanden rörande tillitsfullmakt innefattar som jag ser det en i grunden välavvägd riskfördelning (se not 37 nedan). Insiktskravet är vidare formulerat med viss öppenhet, som inte stänger vägen för fortsatt rättsutveckling (jfr not 24 ovan). — En detalj som påpekas av Håstad (s. 330) är att HD i punkt 24 beträffande det fallet att en person i chefsställning rättshandlar använder lokutionen ”bör […] inse”. Det får Håstad att utropa att här duger culpa, och han frågar sig om prejudikatet finns ”i de allmänna lagförklaringarna (obiter dictum) eller i ratio decidendi”. Detta är ett mästrande i trakterna av tramsgränsen. Med skrivningen har naturligtvis inte HD intagit en ny och annan ståndpunkt. Det kan var och en förstå. Att ifrågasättandet är ogrundat blir särskilt tydligt i förlängningen, eftersom HD:s skrivning bara avsåg personer i chefsställning. Till detta kommer att det inte rör sig om ett ratio decidendi (vilket dock enligt min mening är mindre relevant, se not 10 ovan) utan om ett uttalande rörande hur det i allmänhet kan tänkas förhålla sig (vilket låg till grund för den fastslagna representationsrättsliga regeln). Ratio decidenda i håstadsk mening finns i punkterna 26–31. Det närmast man då kommer ett ratio decidendi när det gäller insiktskravet finns i punkt 26 (se not 2 ovan), där lokutionen är ”måste ha […] insett”. Detta sagt, så visst: Jag var med om avgörandet och erkänner att formuleringen i punkt 24 kunde ha varit bättre (”bör” skall rimligen läsas som ”lär”, och så borde HD ha skrivit). Det är viktigt att HD anstränger sig för att undvika skrivningar som är otydliga eller kan uppfattas som motsägelsefulla, inte minst för att slippa förtroendeskadliga påhopp. Det gjorde vi då (uppenbarligen utan full framgång), och det gör man säkerligen alltjämt. Men HD är för vissa ett högvilt vars trofévärde överskuggar vikten av det goda, ansvarsfulla och rättsutvecklande samtalet. Utan att beakta skaderisken försöker man då ibland med långa skott, rent av mycket långa. Med ålder och erfarenhet brukar dock i regel även den mest inbitne jägaren avstå från det. Fast nu gled jag från ämnet.
  35. 35Det rör sig visserligen om ett obiter i den meningen att insiktskravet saknade betydelse för utgången (se not 2 ovan). Likväl är HD:s ställningstagande i fråga om insiktskravet prejudicerande, se not 10 ovan.
  36. 36Men han kan naturligtvis argumentera för att HD bör ompröva sitt ställningstagande, se åter not 10 ovan. Det förhållandet att det är ett obiter kan i princip ha betydelse för HD:s benägenhet att göra det, men knappast i detta fall eftersom det rör sig om en fråga (insiktskravet) som trots att den inte fick betydelse för utgången enligt vad domskälen ger vid handen rörde ett centralt och övervägt moment i den rättssats som HD slog fast och la till grund för sin konkreta bedömning.
  37. 37Jag roar mig ofta med att pröva ett rättsligt ställningstagande mot den rawlska rättviseprincipen. I detta fall leder då det till följande. En tvist antas föreligga mellan A och B rörande huruvida A har gett C en fullmakt. Det antas vara utrett att A saknade fullmaktsvilja, att han inte har avgett någon fullmaktsförklaring (dvs. viljeförklaring som går ut på fullmakt) men att hans beteende ändå med fog har föranlett B att tro att A hade en fullmaktsavsikt. Det antas också vara utrett att A inte har haft någon anledning att tro att hans handlande kunde uppfattas av B på det sätt som denne gjorde. Hur skulle de själva ha dömt, ifall de inte visste om de var A eller B? Utan att veta (en empirisk studie bland icke-jurister skulle ha varit intressant) vill jag påstå att de hade stannat för det slut som HD gjorde. Nu kan man naturligtvis variera förutsättningarna, exempelvis så att insiktskravet ersätts av ett culpakrav. Då framstå resultatet inte som lika givet. Men ett ”strikt ansvar” som Håstad förordar — innebärande att en fullständigt aningslös och helt ”oskyldig” A skulle bli avtalsbunden (jfr den tyske turisten på fiskhamnsauktionen) — kommer inte A eller B att vilja utsätta sig för, det är jag alldeles övertygad om. Håstads ställningstagande kan dock balanseras av hur man bestämmer vad som är befogad tillit. Och testet skulle kunna göras ur det perspektivet. Men oavsett hur testet görs och hur man än formulerar regeln så kokar det ned till ett val av vilken risk man vill utsätta sig för. Då står (jag tillåter mig att förenkla något) (i) risken för att bli överraskad av avtalsbundenhet mot (ii) risken att bli överraskad av avtalsobundenhet. De flesta väljer nog (i) framför (ii). Således föredras nog i allmänhet ett oväntat och oönskat status quo framför en oväntad och oönskad förändring. Dessutom ger (ii) till skillnad från (i) en möjlighet till kontroll. Även om den tredje mannen har fog för sin uppfattning kan han ju för att vara helt säker fråga huvudmannen (det rör sig trots allt om ett beteende som inte utgör någon viljeförklaring), medan det är svårt för huvudmannen att ta upp frågan med den tredje mannen när han inte förstår att fullmaktsbundenhet ligger i farans riktning. — Det kan kanske tyckas att överväganden av det senare slaget borde ha kommit till uttryck vid HD:s ställningstagande rörande insiktskravet. Att redovisa alla överväganden bakom ett avgörande är emellertid förenat med vissa svårigheter.
  38. 38Se s. 330 f. Kursiveringen är min.
  39. 39Jag läser då Håstads uttalande så att det avser (jämväl) huruvida en fullmakt skall anses ha uppkommit (grundlagts) och inte så att det avser bara vad fullmakten innebär.
  40. 40Lite av sten i glashus (här och i det föregående), men jag anstränger mig för att bli en bättre människa!