Närliggande

I NJA 2014 s. 978 hade privatpersoner beställt en flygresa hos en resebyrå. Denna hade i samband med beställningen gett flygbolaget rätt att dra biljettpriset från resebyråns konto, eftersom beställningen annars inte skulle vara giltig. Därefter hade flygbolaget gått i konkurs, och resan hade ställts in. Efter konkursbeslutet överfördes betalningsbeloppet från resebyrån till konkursboet. Resebyrån yrkade i målet ersättning från resenärerna för utlägget av biljettpriset. – HD anförde inledningsvis att en huvudfråga i målet var om resebyrån hade handlat för egen eller annans räkning när resan beställdes. Resebyrån kunde enligt HD vara antingen förmedlare av eller part i avtalet. Sedan anfördes att det avgörande för om en fullmäktig handlar för annans eller egen räkning enligt avtalslagens förarbeten är huruvida den rättshandlande har gjort klart för tredje man att rättshandlingen företagits i annans namn; annars ska fullmäktigen anses ha handlat i eget namn (varvid den rättshandlande blir part i avtalet). HD fortsätter emellertid (p. 11) med att säga att det sålunda finns en presumtion för att den som rättshandlar gör det för egen räkning. Härvid förbiser HD emellertid att en mellanman kan handla i eget namn men för annans räkning (som kommissionär), varvid mellanmannen blir part i avtalet (se 1 och 24 §§ 2009 års kommissionslag). Den presumtion som behandlas i avtalslagens förarbeten gäller således frågan om i vems namn den avtalande handlar, vare sig han handlar för egen eller annans räkning. – HD kom, trots den s.k. presumtionen, så småningom fram till att resenärerna borde ha förstått att resebyrån uppträdde som förmedlare och inte som part. Därför hade resebyrån inte omedelbart ansvar för resans fullgörande. Emellertid hade resebyrån enligt HD gett resenärerna kredit, när resebyrån gett flygbolaget rätt att lyfta ett belopp motsvarande biljettpriset. Resenärerna hade därför enligt 4 och 29 §§ konsumentkreditlagen samma rätt att göra invändning om betalningsskyldighet mot resebyrån (finansiären) som de hade kunnat göra mot flygbolaget, som inte utförde tjänsten. Talan ogillades således. — Man kan emellertid fråga sig om resebyrån hade gett resenärerna kredit, eftersom resebyrån i hovrätten hade anfört att den för resenärerna omtalat att betalning av biljetterna skulle ske omgående (alltså ”utan anstånd”, se 2 § konsumentkreditlagen) och i HD anfört (p. 5) att resebyrån i enlighet med resenärernas uppdrag hade förskotterat biljettkostnaden, dock utan att medge någon kredit. — Slutligen noteras att konkursboet var skyldigt att återbetala vad konkursboet uppburit efter konkursbeslutet, eftersom konkursboet inte inträdde i avtalet och utförde transporten (jfr 63 § köplagen); privatpersonerna bör alltså ha haft rätt att själva eller genom resebyrån kräva återbetalning från konkursboet (jfr 57 i 1914 och 27 § i 2009 års kommissionslag rörande kravrättens placering). Efter HD:s dom borde fordringen mot konkursboet innehas av resebyrån.

Hänvisas från p. 8 (s. 227)