Rättsfall
NJA 2014 s. 978
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2014 s. 978
BibTeX
@misc{nja-2014-s-978,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2014 s. 978}},
year = {2014},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
9 hänvisningar i 6 artiklar · 9 stycken/fotnoter
- Om fullmaktsgivaren försätts i konkurs, uppkommer en situation som påminner om den där en person inte kan rättshandla. Huvudregeln är då också densamma; fullmakten förfaller (23 § AvtL). De i lagen angivna händelserna är inte de enda situationer där fullmakter upphör att gälla utan återkallelse. Också andra fall kan tänkas uppkomma. En sådan situation är att bolaget träder i likvidation. Det kan inte sägas föreligga någon principiell skillnad mellan en särskild firmatecknares och en fullmäktigs möjlighet att företräda bolaget gentemot tredje man. Det har bl.a. mot denna hävdats att de fullmakter som styrelsen eller verkställande direktören har utfärdat för andra att företräda bolaget får antas upphöra att gälla genom att likvidatorn tillträder sitt uppdrag. Detta synsätt har nu bekräftats av HD i NJA 2012 s. 328. HD anförde i rättsfallet att övervägande skäl talade för att en fullmakt som ett aktiebolags styrelse utfärdat för någon att företräda bolaget upphör att gälla när bolaget träder i likvidation och likvidator har utsetts. 1.3.4 Osäkerhet om vem som är avtalspart I NJA 2014 s. 978 (se även avsnitt 4.1.1) uppkom frågan om vem som var part i avtalet. En resebyrå förskotterade här biljettpriset för resenären för att sedan själv kräva resenären på betalning. Var det resebyrån som resenären hade haft kontakt med eller var det flygbolaget som utställde biljetter till den köpta resan? Frågan ställdes på sin spets genom att flygbolaget hade gått i konkurs och inte kunde genomföra flygningen. Resenären ville då inte betala för en flygning som inte skulle bli av medans resebyrån ville ha betalt för sitt utlägg. HD konstaterade i partsfrågan att resebyråverksamhet typiskt sett utmärks av att resebyrån för annan förmedlar ett avtal. Med hänsyn till denna resebyråns mellanmansrättsliga ställning valde HD att lösa frågeställningen utifrån ett fullmaktsresonemang. Domstolen uttalade att det avgörande för om en fullmäktig handlar i eget eller annans namn är om mellanmannen har handlat på ett sådant sätt att den gentemot vilken rättshandlingen företas har fått klart för sig att rättshandlingen ska grunda ett rättsförhållande mellan henne eller honom och huvudmannen. Har mellanmannen genom sitt uppträdande inte klargjort sin mening att handla i eget eller i annans namn, måste mellanmannen i allmänhet anses ha handlat i eget namn.
- Frågan om eventuell invändningsrätt bedömdes också i NJA 2014 s. 978. Här hade en resenär bokat en flygresa med anlitande av en resebyrå, en biljett ställts ut hos ett flygbolag och resan sedan inte blivit av till följd av flygbolagets konkurs. Enligt HD hade resebyrån bara agerat som förmedlare och var därför inte part i reseavtalet. Eftersom det hade varit fråga om ett kreditköp av resan och konsumentkreditlagen därför var tillämplig konstaterade HD att köparen (konsumenten) hade rätt att göra samma invändningar mot resebyrån som mot flygbolaget, däribland rätten att utöva stoppningsrätten till följd av att det fanns starka skäl att anta att flygbolaget inte skulle komma att uppfylla en väsentlig del av sina förpliktelser (jfr 61 § KöpL).
- Vid köp reglerat av KöpL har en part rätt att ställa in fullgörelsen och hålla inne sin egen prestation om det efter köpet visar sig att en parts handlingssätt eller ekonomiska förhållanden är sådana, att det finns starka skäl att anta att han eller hon inte kommer att uppfylla en väsentlig del av sina förpliktelser. En motsvarande rätt finns i artikel 71 CISG. Däremot saknas en motsvarande reglering t.ex. i KKöpL. I NJA 2014 s. 978 uttalade HD att den i KöpL reglerade stoppningsrätten ”tilllagts betydelse inom hela kontraktsrätten då den anses ge uttryck för allmänna principer om befogenheter vid befarat avtalsbrott”. HD hänvisade här till NJA 1986 s. 136, där domstolen för ett avtal om upplåtelse av avverkningsrätt uttalade att de grundsatser rörande stoppningsrätt som kom till uttryck i 39–41 §§i 1905 års köplag (61–63 §§ nu gällande KöpL) var tillämpliga. I 2014 års avgörande anförde HD att det därför saknas anledning att göra annan bedömning för ett avtal om köp av en resa med flyg. 4.1.2 Detentionsrätt I NJA 2011 s. 600 (se även avsnitt 1.2.1.2, 1.9.1, och 4.5.1) hade en person genomgått en tandvårdsbehandling som inte varit framgångsrik och parterna var därför eniga om att behandlingen behövde göras om. Vårdgivaren, Karolinska institutet som del av den offentliga vården, hade därför remitterat personen till en specialisttandläkare. Vårdgivaren krävde dock att personen först skulle betala hela beloppet för den ursprungliga behandlingen. HD anförde här inledningsvis att vårdgivaren fick anses bedriva näringsverksamhet och att patienten var att betrakta som en konsument. Reglerna i exempelvis konsumenttjänstlagen hade därför varit tillämpliga om lagen också hade omfattat behandling av person. Vidare uttalade HD att även om ”konsumenttjänstlagen inte är tillämplig, kan den i vissa avseenden tjäna till vägledning för bedömning av parternas rättigheter och skyldigheter. Denna funktion kan lagen ha också för tandvårdstjänster, i vart fall när den bygger på vad som kan antas ge uttryck för allmänna obligationsrättsliga principer tillämpliga inom tjänsteområdet.”
Fordrans uppkomst inom insolvensrätten1 hänvisning
2016/232 hänvisningar
- Avtalet är den sammanhållande mekanismen inom den del av rättssystemet som vi hänför till förmögenhetsrätten och avtalsrättsliga principer genomsyrar således civilrätten. Grundbegrepp är avtalsfrihet, partsautonomi och dispositivitet, dvs. lagreglerna finns för att ange en rimlig intresseavvägning/riskfördelning, men ingenting hindrar att parterna avtalar om en annan intresseavvägning (så länge den inte är oskälig eller olaglig). Även de delar av förmögenhetsrätten som innehåller påtagliga offentligrättsliga inslag, t.ex. kapitalmarknadsrätten, bygger ofta på att det finns avtal ”i botten”. Också familjerätten bygger ofta på avtal. Äktenskapsrätten bygger således på avtalstypen vigsel. 3.2 Brist på lagstiftning Vad gäller själva ”lagstiftningsmodellen” inom civilrätten, finns inte i Sverige någon sammanhållen civilrättskodifikation. Det finns inte ens någon lagstiftning som skulle kunna ses som en sammanhållande ”juridisk infrastruktur” och som kunde binda samman området med betoning på grundläggande obligationsrättsliga principer. Nu lämnas tydliggörandet av de sammanhållande principerna i civilrätten till rättstillämpningen (vilket med nödvändighet blir ad hoc-betonat) och till rättsvetenskapen (med ofta tveksam auktoritet). Den EU-initierade civilrätten, som vanligtvis handlar om specifika delfrågor, fungerar dessutom ofta som en motkraft till en nationell strävan efter enhetlighet, och skapar istället ökad fragmentering. 3.3 Rättstillämpningens roll. Analogier Inom förmögenhetsrätten finns stora ”vita fält”, som inte regleras av någon lagstiftning. Detta innebär i sig en viss flexibilitet men det innebär också rättsosäkerhet, som spär på transaktionskostnaderna vid avtalsskrivning och genom att (antagligen) också öka parters benägenhet att tvista om sina rättigheter. Rättstillämpningen inom förmögenhetsrätten går i mycket ut på att finna systematiskt sammanhållande gemensamma principer, vilket ofta sker genom användandet av analogier. Många civilrättsliga lagar anses ge uttryck för generella civilrättsliga/obligationsrättsliga principer och dessa lagar blir föremål för analogiska resonemang inom områden där särskild lagstiftning saknas. En pågående diskussion rör frågan i vilken omfattning den nya köplagen från 1990 kan användas som underlag för analogier. De flesta verkar överens om att detta i vart fall inte kan ske i samma utsträckning som gällde för 1905 års köplag, vilken ansågs ge uttryck för olika centrala obligationsrättsliga principer. Köplagens regler om kontrollansvar återfinns idag även i andra lagar och i soft law och kan förväntas komma att ligga till grund för analogier och därmed medverka till att luckra upp den gamla regeln om culpa som krav för skadeståndsansvar för den kontraktsbrytande parten. Köplagens stoppningsrätt vid befarat avtalsbrott enligt 61 § 1 st. har ansetts ge uttryck för en allmän kontraktsrättslig princip (som fanns redan på gamla köplagens tid, utvecklad i rättspraxis) som kan användas analogt (NJA 2014 s. 978, reseavtalet). Uppdelningen mellan direkt och indirekt förlust, som återfinns i 1990 års köplag efter förebild från standardavtal, har utsatts för kritik och ses inte som uttryck för någon grundläggande svensk rättsprincip och den förväntas därför inte bli underlag för analogier.
- En viktig fråga är om avtalsrätten (kontraktsrätten) kommer att utvecklas mot en större fragmentering, där avtalstyperna definieras med betoning på sina skillnader som särskilda avtalstyper, dvs. avtalstyper sui generis, eller om avtalsrätten i själva verket alltmer tar formen av ”principer”, dvs. att olika avtalstyper bör förstås och tolkas med stöd av gemensamma avtalsrättsliga principer, det som också kallas ”allmänna avtalsrättsliga grundsatser” (se t.ex. NJA 2014 s. 978). I doktrinen om olika avtalstyper betonas ofta avtalstypernas olikheter medan en tendens i den andra riktningen, dvs. en strävan mot en sammanhållen, principiellt grundad avtalsrätt, kan skönjas i rättstillämpningen. Vad gäller entreprenadavtal har HD:s tolkning exempelvis rört sig i en tolkningsriktning som gör att entreprenadavtal nu har ansetts stå ”i bättre samklang med den allmänna rättsutveckligen inom civilrätten”. Även internationella strömningar inom avtalsrätten — när de uppfattas som principer, t.ex. förmedlade genom DCFR — tillåts av HD påverka avtalsrättens utveckling, vilket också ger en större enhetlighet och en enhetlighet som då också överensstämmer med den internationella rättsutvecklingen (NJA 2009 s. 672, Allbröd, och NJA 2013 s. 659, Solar). Även om det inom EU bedrivna harmoniseringsarbetet inom avtalsrätten går långsamt och ”har fått sina törnar”, finns det ingeting som antyder att DCFR skulle ha förlorat sin roll som — i många avseenden — uttryck för allmänna principer, som domstolarna även i en framtid kan använda som inspirationskälla. 9.2 Köprätten Vad gäller den allmänna köprätten är knappast några förändringar att vänta i köplagen. Den kommersiella och den konsumentinriktade köprätten kan förväntas fortsätta att gå skilda vägar. Konsumentköprätten kommer fortsatt att vara i fokus för EU. Kanske får vi se en gemensam europeisk köplag (CESL), men då endast rörande konsumentköp och endast avseende elektronisk handel. Möjligen kan man också förvänta sig att det kommer att utvecklas olika köprättsliga regler för den vanliga handeln, å ena sidan, och för näthandeln, å andra sidan. Idéer om att t.ex. införa olika köprättsliga regler för att skydda underåriga som handlar på nätet, vilka framförts av Konsumentombudsmannen, har inte vunnit gehör.